Vilken röst jag håller på att få låter som jag druckit whisky i flera dagar.
Nu tänkte jag inte ta upp det här, online utan mera mina tankar om något som är ganska vanligt.
Tänk en arbetsplats två människor i gruppen går inte ihop i denna grupp.
De befinner sig på två olika öar. De har lite arbetskamrater runt om kring sig, search som gör allt för att inte hamna i elden.
En stund är man hos den ena, store och i nästa hos den andra.
Hela gruppen även chefen vet att dessa två inte kan dra jämt.
Men för att inte hamna i knipa så säger man inget. Chefen gillar inte konflikter och tycker inte om att säga saker som kan ställa till det.
Chefen skulle vilja be dessa två att knip i hop käften och gör det ni har betalt för.
MEN denna chefen vill vara en i gänget , vill vara en som man kan lita på som de anställda tycker att vi har en bra chef, vi får göra lite som vi vill bara vi gör det vi ska.
En chef skall ju faktiskt se till ATT ETT ARBETE BLIR UTFöRT På BäSTA SäTT FåR VERKSAMHETENS BäSTA.
En chef skall se till att de anställda arbetar, göra det som skall göra, antingen på ett bra sätt med glädje, eller håll käften och jobba. Så krast det är det man har betalt för.
Gilla läget, man behöver inte älska sina arbetskamrater.
Men man behöver samarbeta om det är det som krävs!
För verksamhetens bäst är det som gäller, sen om jag inte tycker om han eller henne, har inte med saken att göra.
Utan min uppgift är i det läge då jag inte älskar min arbetskamrat, att lyssna, sätta gränser och se till att samarbeta.
Det är ju inte bara min uppgift, utan även min arbetskamrats uppgift.
Han eller hon skall lyssna, sätta gränser och se till att bidra till vårat samarbete.
Antingen gör vi det på ett bra sätt, eller så gör vi det på ett dåligt sätt.
Det är inte det viktiga, utan det viktiga är att vi utför jobbet som vi har betalt för.
Dessutom är det ju även så att min chef, har samma arbetsuppgifter.
Hennes jobb är se till att vi utför jobbet för verksamhetens bästa!
Hon behöver inte sitta och lyssna på vare sig mitt eller min arbetskamrat, om hur jag eller han tycker om varandra.
För det är skit prat, vilket inte ingår i en chefs arbets-beskrivning.
Skulle det nu vara så att jag och min arbetskamrat har ett behov av att prata skit, hos chefen så är det chefens uppgift att vi gör det tillsammans. Båda jag och arbetskamraten och den chef vi nu kan tänkas ha.
En utbildning som jag gick, där jag fick lära mig om familjeterapi våran ledare var…..
Maths Lundsbye sa något som jag snappade upp.
Arbetsgruppen har den chef som de förtjänar.
Det är arbetsgruppens ansvar att se till att chefen gör det han ska…..
Det finns lag om att inte mobbning för förekomma i skolan.
Men hur i helvete skulle vi kunna få ungarna i skolan att uppföra sig och inte mobbas.
När inte ens vi vuxna vågar vara vuxna nog och stå upp för våra arbetskamrater?
I vissa arbetsgrupper finns det subgrupper.
Vissa arbetsgrupper måste ha en syndabock, det måste finnas en som gruppen behandlar illa, för att de skall känna sig bättre själv.
Men vad är det som gör mig eller dig bättre, för att Kalle är så dålig?
Hur gör det oss bättre?
På vilket sätt blir vi bättre, bara för att han är så dålig???
Inget, vi blir inte bättre, utan snarare tvärt om.
Vi blir lika dåliga, om inte sämre.
Vi mår sämre.
För när vi kommer hem och ser oss spegeln, så kan vi inte ärligt se på oss själva och säga att…..
Jag har varit det bästa JAG KAN VARA IDAG
Jag har ansträngt mig för att göra mitt bästa idag.
För hade jag gjort det, så hade jag ju i stället lyft upp Kalle.
Pratat med honom , sagt att så här tycker jag.
Jag hade berättat för honom att, när du sitter en längre stund på rasten, inte diskar din kopp eller skiter i att ta hand om det som vi bestämt att du skall göra.
Så blir jag arg och ledsen, för jag blir stressad och skäms över att jag inte hinner med det som jag borde ha gjort.
Efter som pappren fortfarande ligger på ditt bord, så kan ju inte jag bli klar med mitt.
Jag blir arg och tror då att du struntar i om vi får gjort det vi ska göra.
Jag vill bli klar med mitt arbete, så jag kan gå hem och känna mig nöjd med att jag har gjort det jag ska.
Jag skulle även kunnat fråga hur Kalle mår, jag skulle kunnat berätta för honom, att jag inte mår bra av våran osämja.
Jag skulle vilja ta ansvar, gör min del så att vi får ett bättre klimat på jobbet.
Jag skulle kunna fråga honom, om det är så att han blir arg på mig för något, att det är viktigt för mig att veta i så fall vad det handlar om.
För det gör att jag skulle kunna ta ansvar, och inte göra så, när han är med, eller tänka på detta, inte utsätta han för sådant som gör honom nervös eller arg.
Hur kan vi bli bättre av att Kalle misslyckas eller slarvar ??
Det blir vi inte, utan om jag hjälper Kalle bjuder in honom i gruppens dans, så blir vi bra hela gruppen.
Vad är det som är så svårt med detta?
Varför finns det sådana problem, med mobbning, både i skola och i yrkeslivet?
Mitt svar blir, att vi gör inte vårat bästa!
Inte jag, inte Kalle och inte de andra i gruppen, inte chefen och inte chefens chef eller handledare.
Utan vi är alla förlorare.
Kalle mår dåligt, översittaren mår dåligt, gruppen runt om kring har svårt att känna sig hela, ärliga, och reko.
Det finns ingen vinst, utan endast en förlust!!!!
Om jag har en högre befattning, än mina arbetskamrater så är inte jag en bättre människa.
Jag är inte bättre en den svagaste länken, men ser jag till att stärka den svaga länken, så blir länken bättre och blir en vinst för hela gruppen.
Om jag har rosa papper att skriva på, vilket säger att jag är lite högre och har lite mera status, så är jag fortfarande en människa.
En helt vanlig människa, som går på toa, äter, blir röd om näsan när jag blir förkyld, det gör inte mig bättre än någon annan.
Vi är alla
UNIKA,
UNDERBARA VARELSER,
VACKRA,
KLOKA
Vi har alla samma rättigheter, att blir respekterade för dem vi är.
Med eller utan vackra kläder, bilar, eller fina höfter, eller inte.
Vi är egna, riktiga individer, som vill vara respekterade, bli bemötta med omtanke, kärlek och respekt.
Hur enkelt som helst …
Vad är det som är så svårt med detta???
Jag har ett ansvar över mig själv!
Jag har ett ansvar, över att kunna se mig i ögonen.
Då jag står framför spegeln, skall jag kunna ärligt säga att idag, tog jag ansvar , visade mina arbetskamrater och mig själv respekt.
Idag kan jag se mig i ögonen och säga att jag behandlade alla, runt om kring mig med kärlek, omtanke och visade mina bästa sidor.
Idag var jag den enorma gudomliga varelse, som jag är skapad till att vara.
Jag lät alla runt omkring mig, vara lika gudomliga enorma varelser som de är.. …..
Då har jag tagit mitt ansvar, då är jag ansvarsfull över mig, jag är respektfull mot mig själv.
Jag är kärleksfull emot mig själv, när jag låter andra människor får vara som de är, det gör att jag kan vara som jag är.
Det är ju egentligen så väldigt enkelt.
VI kräver att våra barn inte skall mobbas, vara dumma, retas och att de skall sköta sig……
Barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör
Så länge som vi själva inte kräver det av oss själva, så kan vi inte kräva det av våra barn ….
Jag kan inte förändra någon annan människa……
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.