Etikett: ADHD i skolan

Rasterna och de osynliga reglerna – Oskar-serien Del 6

Rasterna och de osynliga reglerna – Oskar-serien Del 6

Rasterna och de osynliga reglerna kan för många barn vara dagens höjdpunkt. Frihet, lek och gemenskap.

Men för Oskar är det ofta tvärtom – en plats där koderna är dolda, ljuden blir för starka och ensamheten växer.

Read this post in English -> Oskar Series Part 6 – Breaktime and the Invisible Rules


När friheten blir en fälla

I tidigare delar har vi sett hur små krav kan bli stora hinder (Del 2), hur dagsformen avgör orken (Del 3), och hur tryggheten hemma ger balans (Del 4). Förra veckans inlägg handlade om att sitta i samling. Här kan du läsa om det

På rasterna förväntas barnen själva hitta sin plats i leken.

Men vad händer om man inte vet hur man får vara med i fotbollsmatchen? Eller om ljudet och trängseln blir för mycket?

För Oskar kan rasten kännas som ännu en hinderbana. Där andra ser vila ser han en vägg av frågor: “Vem ska jag vara med? Vad ska jag göra? Vad händer om jag inte gör rätt?”


Rasterna och de osynliga reglerna/Kroppens reaktioner på skolgården

På rasten finns inga väggar som dämpar ljud.

Skrik, visselpipor, knuffar i fotbollsmatchen, stolar som dras inne från matsalen – allt blandas till en storm av intryck.

För Oskar blir det inte bara störande – kroppen reagerar.

Hjärtat slår snabbare.
Huvudet gör ont.
Axlarna drar ihop sig.

Ibland försöker han stänga ner helt, bara för att orka stå kvar på gården.


Rasterna och de osynliga reglerna

Det finns en hel kod på skolgården som sällan sägs högt.

Vem bestämmer lagen?
Vem får börja?
Vem är med?

För Oskar är det som att alla andra redan kan reglerna – men ingen berättar dem.

När han försöker delta gör han det han tror är rätt. Kanske springer han åt fel håll i spelet eller hoppar in i leken vid fel tidpunkt.

För honom är det ett försök att vara med. Men istället blir det för de andra att han förstör.

Snart hörs orden: “Fröken, Oskar bara förstör!”

Och varje gång det händer läggs ännu en sten i Oskars ryggsäck. Istället för att rasten ger vila och gemenskap blir den en påminnelse om utanförskap.


Rasterna och de osynliga reglerna / När ensamheten tar över

För den som ser på håll kan det se ut som att Oskar vill vara ifred. Samtidigt ropar han inombords på att få vara med.

Han sparkar lite i gruset.
Går runt ensam.
Pillar i fickan.

Men inuti ropar han på att få vara med.

Skillnaden mellan det vuxna ögat ser och det Oskar känner är stor – och ensamheten blir ännu en tyngd i ryggsäcken.


Nycklar till delaktighet

Rasten behöver inte vara kaos. Små anpassningar kan göra hela skillnaden:

  • Vuxen nära som kan stötta när det blir rörigt.
  • Rastkompis eller en trygg plats att gå till.
  • Raststationer – små platser med aktiviteter: hopprep, ritbord, spel.
  • Trygghetszoner – en bänk eller hörna där man alltid kan hitta en vuxen.
  • En plan för rasten – så att valet inte blir oändligt svårt.

Rasterna och de osynliga reglerna/Leker förr och nu

Förr, när jag själv gick i skolan på 1970-talet, fanns ofta rastvakter som ledde lekar.

Fröknar samlade ihop barnen och lekte “Ria ra ria ra, vad har du här att göra?”, “Tingeling i tåget, gå ut i vida världen…” eller “Bro bro bränna”.

Ibland hjälpte de till med långrep eller startade lekar där alla fick vara med.

Och på rasterna fanns också lekar som vi barn själva tog initiativ till – som att spela kula. Vi satt på rad, puttade våra glaskulor, och om man lyckades välta den lilla saken man siktade på vann man den. Ofta stannade vi kvar efter skolan för att fortsätta, så spännande var det.


Lekledare och nutidens skolor

I dag finns det ofta rastvakter på skolor – men många står mest och ser på.

På vissa skolor har man börjat arbeta med lekledare – äldre barn som får uppdrag att starta lekar för de yngre.

Det är ett fint initiativ, särskilt när det sker under vuxnas beskydd. Då blir lekledarna själva sedda, får ett ansvar och lär sig vad det innebär att vara förebild.

Samtidigt skapar det trygghet för de yngre, som får en naturlig väg in i gemenskapen.


Relationer föds i leken Rasterna och de osynliga reglerna

Jag tänker också på mitt eget arbete med ungdomar.

På avdelningen brukade vi vuxna ofta vara med i det som ungdomarna gjorde – vi spelade kort, vi ritade, vi bakade, vi samtalade i stunden.

Det handlade inte om att styra, utan om att skapa gemenskap. Alla fick vara med om de ville, och det fungerade även med ungdomar i åldern 14 till 19 år.

Om det fungerar där – varför skulle det inte fungera på en skolgård?

När vuxna är delaktiga, när de är en del av leken eller samtalet, då minskar risken för mobbning och utanförskap. Då blir gemenskapen starkare, och barn som Oskar får en självklar plats.

Och kanske viktigast av allt: just i lekarna och de delade aktiviteterna finns de bästa tillfällena att bygga relation.

Relationer som blir en bro mellan barn och vuxna, som gör att barnet vågar lita på oss.

För utan relation är det svårt att nå fram, men med relation kan trygghet och lärande växa.


Ett större perspektiv

Oskar serien del 6

Kanske är det en utopi, men jag tänker ibland: tänk om vi lade mer resurser redan i förskolan, småskolan och mellanstadiet.

Om vi satsade på att barn som Oskar fick stöd tidigt, innan ensamheten blev en vana.

För när barn inte hittar in i gemenskapen söker de sig ofta till andra som också står utanför.

Och när utanförskap möter utanförskap blir vägen ibland krokig – med socialtjänst, utredningar och i värsta fall en placering på SiS.

Jag säger inte att SiS är fel, det är där mina arbetsdagar varit – det kan vara nödvändigt.

Men så många av de ungdomar jag mött hade kanske aldrig behövt komma dit, om de tidigt fått vuxna som såg dem, lekte med dem, och byggde relationer redan på skolgården.


Mellan raderna

Det här handlar inte om att ta bort rasterna.

Här handlar det mera om att göra dem tillgängliga – så att friheten inte blir kaos utan en chans till återhämtning för alla barn.


Reflektion

För Oskar kan rasten kännas som ensamhet och oro.

Men med tydlighet, vuxennärvaro och små nycklar kan den istället bli ett andrum – en plats där delaktigheten växer.

Varje gång det lyckas läggs en fjäder i ryggsäcken, istället för en sten.


Tidigare delar i serien


FAQ – Rast och delaktighet

Varför kan raster vara svåra för barn med NPF?
För att reglerna ofta är osynliga. Barnet kan känna sig utanför när andra redan kan koden för hur man är med i leken.

Vad kan en rastvakt göra?
Att starta en lek, samla barnen, eller vara ett stöd när konflikter uppstår. Det kan göra skillnaden mellan ensamhet och delaktighet.

Hur kan vi skapa struktur på rasterna?
Genom bildstöd, en rastplan eller en trygg plats dit barnet alltid kan gå.

Är det bra med vuxenledda aktiviteter?
Ja, ibland kan en vuxen som leder lek ge barnen en ingång till gemenskapen. Det skapar både trygghet och rörelseglädje.


Extern läsning


Läs fler delar i Oskar-serien
-> Oskar-serien – NPF & skola

Vill du följa serien om Oskar och få nästa del direkt i din inkorg?
Prenumerera här

Vill du stötta mitt skrivande?
Stöd via PayPal


Oskar-serien tar en paus

Efter sex delar får Oskars berättelse vila en stund.
Serien finns kvar här på malix.se och du kan när som helst läsa de tidigare delarna.
När lust och nya tankar väcks fortsätter resan – men just nu låter jag orden få andas.

Höstbild från Kungshamn.

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson


Dahlia som håller på att slå ut

Oskar Series ADHD in School – Do All Children Need to Tie Their Shoes?

The Oskar Series continues. This time I ask the question: do all children really need to know how to tie their shoes? A simple everyday moment becomes a reminder of how school meets children with ADHD and autism – and how important it is to recognize each child’s strengths.
This post was first written in 2012 and has now been updated. It is part 2 in the Oskar Series – a story about a boy whose encounters with school raise important questions about how we view differences. The series will be published on Tuesdays each week until the topic feels complete.

You’re welcome to also read the first part of the Oskar Series, Part 1 – Meeting Children with Neurodevelopmental Differences in School before diving into this one.

Read this on Swedish

Part 3 – Motivating Circumstances and Invisible Support – The Oskar Series on Daily Form and Relationships


Last night, I was helping my daughter with a school assignment. She’s in her second year of high school, and right now they’re studying neurodevelopmental differences – something our family has plenty of experience with.

But when I heard what they had learned, and read through her notes, I was horrified. Not because of the subject itself, but because of how it was described and what was considered important.


Oskar Series School – Must Everyone Be Able to Tie Shoes?

In one of the assignments, a 12-year-old boy named Oskar was supposed to be “helped into social belonging” and, in addition, taught how to tie his shoes. Physical education was also listed as an area to develop.

Photo/Illustration: Tommy Hagman, rabbit artist – published with permission.
Alt text: Illustration of Oskar Series school – boy in contemplation.
If you want to see the original illustrations, please visit the Swedish version. The images are old, yet they are very dear to me and fit this story so well.

I felt a chill.
What if the child prefers being on his own, with books or other interests? Do we really need to change Oskar so that he gets friends he doesn’t even want?

And is it truly life essential to tie shoes? There are Velcro straps. For example, our own son has shoes he doesn’t need to tie, and if he wears sneakers with laces, he simply tucks the laces inside. It works perfectly – and frees up time and energy for things that actually matter to him.


Oskar’s Strengths – and the School’s Perspective

Oskar had several other things he “needed” to learn. But is it really him who must change? Or should we, instead, teach the environment to meet Oskar where he is, so that he can remain the unique flower he was born to be?

Why make him into a common dandelion when he is, in fact, a wood star – or perhaps a rare flower not everyone gets to see?

If Oskar thrives among library shelves and loves reading about world records, why not let him? At the same time, the school could make use of his special interests, letting him shine in the classroom by sharing his knowledge.


When School Shapes Instead of Meeting

Another thing that worried me was when my daughter said:

“No, Mom, we don’t talk about ADHD, Tourette’s, or anything other than autism and Asperger’s.”

That’s when I understood why school looks the way it does. If you’re different, you apparently need to fit into one mold – in this case “autism.”

Where is the diversity? Where is the willingness to meet each individual on their own terms?

Standardizing children makes me shiver. On the other hand, we can choose to see each child for who they are, instead of forcing them into a mold that doesn’t fit. The sky, which was bright blue when we started talking, grew dark with my thoughts.


See the Children’s Assets

We cannot blame Oskar for having Asperger’s. He didn’t choose it and cannot help it. But when we try to reshape him according to the school’s mold, that’s exactly what we do.

Not all children like gym class – and why should they all be graded in it? Oskar could, for example, contribute by measuring distances in jumps, keeping statistics, or creating progress charts. He could use his strengths to grow himself and even help others.

Assets are what we are good at – and not everyone is good at tying shoes. Some have unique talents that deserve to bloom.

Photo/Illustration: Tommy Hagman, rabbit artist – published with permission.
Alt text: Oskar Series school – illustration of children’s differences
If you want to see the original illustrations, please visit the Swedish version. The images are old, yet they are very dear to me and fit this story so well.


Between the Lines

This post isn’t really about shoelaces. It’s about the small demands that adults sometimes place on children – demands that can easily overshadow their true strengths. Oskar is a reminder that we need to highlight what is already blooming, instead of reshaping it.

Between the Lines About me

This story isn’t only about Oskar – it’s also about me. It shows my wish to stand up for children who don’t always fit into the school’s mold.


Questions for You as a Reader

  • Should schools shape children to fit a mold, or shape education to fit the child?
  • Do you think it’s important that all children can tie shoes – or are there other things that matter more?
  • Have you ever met a child who struggled with something adults considered “small” but which, for the child, was a huge obstacle?
  • How do you think we adults can get better at highlighting strengths instead of weaknesses?

Reflection

This post reminds me how easily we get stuck in expectations that aren’t always necessary. Oskar’s shoes show that sometimes it’s more important to find your own way than to follow the norm.

Do you want to continue following Oskar’s journey? Explore all parts of the Oskar Series here


Woman with sunglasses at the beach, a day by the water in summer sunlight Carina Ikonen Nilsson
A day by the water – sunglasses and summer vibes

Yesterday has already settled into history, tomorrow is waiting somewhere ahead. But right now – this is where life happens.
– Carina Ikonen Nilsson

FAQ – English (for the Oskar series)

Do all children need to know how to tie shoes in school?
No, children learn at their own pace. What matters is recognizing their strengths and offering alternatives, such as Velcro or elastic laces.

How can children with ADHD be supported in the classroom?
Through structure, clear routines, and a calm approach. Small breaks, visual aids, clear instructions, and positive reinforcement often make a big difference.

What does NPF mean?
NPF stands for neurodevelopmental disorders. This includes ADHD, autism, Tourette’s syndrome, and language disorders.

Why do you write about the Oskar series?
To share experiences and reflections from everyday life – about how we can meet children in ways that build their self-esteem and give them a chance to succeed.

Want to get my next post straight to your inbox?
Subscribe here!

If you appreciate my writing and want to support my work, you can do so here: Support me on PayPal

Carina Ikonen Nilsson

Yesterday has already settled into history, tomorrow is still waiting ahead. But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson

This text was first published on October 10, 2012 and has now been updated and republished.

English version:
Another post about ADHD can be found here → An Early Start and a Reflection on Dyslexia and ADHD

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén