Det här är min berättelse. Om ADHD, om att vara mamma till vuxna barn, och om saknaden som farmor på avstånd. Det är också en berättelse om kramar som stannar kvar i hjärtat, om förmågan att förlåta och om styrkan i att stå kvar – även när livet prövar. Framför allt är det en berättelse om kärlek, för det är den jag väljer, varje dag.
Det här inlägget är personligt. Jag delar min berättelse – inte för att jag sitter på alla svar, utan för att orden ibland blir min väg framåt. ADHD är en del av mitt liv, och här skriver jag som mamma, farmor, mormor och vardagsankare mitt i vardagen.
Färgerna exploderar där orden inte räcker – mitt inre får ta plats på duken Orden är en väg framåt – men det är också färgerna. Precis som skrivandet är mitt måleri ett sätt att sortera känslor och hitta andrum.
Linjerna blir som ett mönster av tankar – struktur mitt i kaos
En mammas berättelse om att leva med ADHD
Att leva med ADHD innebär att min vardag ibland blir en berg-och-dalbana. Som mamma är det dubbelt – jag bär både mitt eget inre kaos och ansvaret för familjen. Det är trötthet, energi, skratt och frustration i ett enda virrvarr.
Samtidigt har jag en större förståelse för hur det känns på insidan, hur fullt av känslor man kan vara. Är jag glad sprudlar det i hela kroppen.De gånger jag är ledsen gråter jag otröstligt. Är jag arg är det svårt att stoppa det.
Det finns dagar då ljudet är för starkt, kraven för många och orken tar slut innan dagen ens har börjat. Då kan jag ligga framför en film efter film utan att ens veta vad jag ser. De dagarna tycker jag inte om. Men de dagar då jag gör allt – och lite till – de dagarna älskar jag över allt annat.
Mamma, farmor och saknaden på avstånd
Jag är mamma till vuxna barn. Jag är också mormor och farmor – men just nu en farmor på avstånd. Det är inte långt egentligen, men ändå står jag inte mitt i vardagen. Det gör ont, men jag försöker hitta sätt att leva i acceptans.
Familj är viktigt för mig – det är vi mot världen, på något sätt. I torsdags åkte vi och lämnade presenter till ett av mina barnbarn. Det var inte just den dagen som födelsedagskalaset ägde rum, men för att inte ställa till det kändes det bättre att ge presenterna en annan dag. Då blir det inte så mycket på en gång.
Att stå på trappan med hjärtat i halsgropen
När vi stod där på trappan innan dörren öppnades, blev det kallt inom mig. Hjärtat slog snabbare än vanligt. Jag var rädd. Rädd för reaktionerna som kunde komma. Rädslan fanns även i att presenterna var fel, att jag skulle bli avvisad, att mina gåvor inte skulle räknas.
En kram som fastnar i hjärtat
Men sedan öppnades dörren. När jag såg hur glad hon blev över presenterna blev det varmt i hela kroppen. Den där värmen spred sig som små gnistor ända ut i fingertopparna. Och när vi skulle gå fick jag en kram – en sådan där riktig kram som fastnar i hjärtat. Jag höll henne lite extra länge, som för att krama om alla dagar vi inte har träffats. Önskade att tiden kunde stanna just där. Att vi kunde stå kvar, tätt intill, utan att behöva släppa taget.
Den kramen bär jag med mig ännu, fast det gått flera dagar.
För mig är presenter mer än gåvor – de är mitt sätt att säga: jag står kvar, älskar er, jag vill vara nära även om jag inte alltid får vara det. Vad jag önskar att allt var annorlunda. Att vi kunde sitta tillsammans och prata. Att jag kunde ta med barnbarnen på fika, eller bara på en tur till lekplatsen. Skulle dagen komma då dörren öppnas mer, då står jag här.
Min akilleshäl och min styrka
Jag vet att min förmåga att förlåta är både på gott och ont. Den gör mig sårbar för att bli besviken igen, men den gör mig också hel i mig själv. Jag vågar känna kärlek, även när någon gjort mig illa. Glömmer och låter dig stå där igen. Det onda är borta, och för mig är det så mycket härligare att leva i vänskap och kärlek än att vara bitter och arg.
Sårbarhet och styrka i samma bild. Att vara sedd – på gott och ont.
Vardagsankaret
Jag är också ett vardagsankare för barn som behövt en plats att landa. För mig är det inte en titel. Det är att öppna dörren, öppna hjärtat och säga: här får du vara. Här kan du känna dig hemma.
Mitt måleri – lika mångfacetterat som livet självt. Ett rum där alla känslor får plats
Vi har haft många barn som bott här en period och känt sig hemma. Det har blivit deras hem, och även i vuxen ålder är vi fortfarande en trygg plats för dem. Det är kanske just det som är min största styrka – att stå kvar, att skapa hem, att välja kärlek även när det stormar.
Små ögonblick som betyder mest
Lyckan finns i de små stunderna:
När vi skrattar tillsammans vid middagsbordet
Det händer ibland att någon kommer hem från skolan och direkt, i samma sekund dörren öppnas, säger: ”Carina, nu måste vi prata.” Ofta är det inget svårt de bär på, men behovet av att få säga det högt är stort. Jag lyssnar, och medan orden kommer hittar de själva lösningen.
Eller när jag faktiskt lyckas stanna upp och bara andas.
De stunderna påminner mig om att jag är mer än min diagnos. Jag är en mamma som försöker, faller, reser mig och går vidare. Och ändå bär jag med mig tacksamhet över just de små ögonblicken.
FAQ – ADHD och vardagen
Vad innebär det att leva med ADHD som vuxen? Många vuxna med ADHD beskriver en vardag med hög intensitet. Det kan innebära svårigheter med planering, koncentration och struktur, men också en stark energi, kreativitet och förmåga att tänka i nya banor.
Kan ADHD också vara en styrka? Ja. ADHD kan innebära egenskaper som kreativitet, problemlösningsförmåga, nyfikenhet och energi. För många blir dessa styrkor en viktig del av både arbetsliv och vardagsliv.
Hur kan man stötta en förälder med ADHD? Genom att visa förståelse och tålamod. Dessutom gör det skillnad när man bekräftar styrkorna – inte enbart svårigheterna. Praktiskt stöd i vardagen, struktur och ett öppet samtal kan vara avgörande.
Reflektion
Att leva med ADHD är att leva intensivt. Ibland för mycket, ibland alldeles lagom. Men genom att skriva och dela min berättelse påminner jag mig själv – och kanske också dig – om att vi inte är ensamma.
Mellan raderna – min röst
I den här texten visar jag både saknad och styrka. Jag bär på rädslan av att stå utanför, men också på värmen i en kram som stannar kvar. Orden och färgerna blir mina sätt att hålla fast vid kärleken. Jag står kvar, med både smärta och hopp – och jag väljer att leva i det som är, just nu.
AHA – mellan raderna
Här är jag, en mamma, farmor, mormor och skapare. Jag väljer kärlek, även när det gör ont. Jag står kvar, jag skapar, jag älskar – och i det bor min styrka.
Fråga till dig som läser
Har du också erfarenheter av ADHD – som förälder, barn eller i ditt eget liv? Känner du igen dig i den där blandningen av styrka, sårbarhet och förmågan att förlåta?
Slutord
Det här är min berättelse. En av många. Om ADHD, om moderskap och om att leva ett liv där kaos och kärlek samsas under samma tak.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. -Carina Ikonen Nilsson
Igår lagade jag glutenfria kycklingfiléer i Airfryern, med sallad från växthuset och mitt luftiga afghanska ris. Nere i källaren samsas våra världar. Han med sin ordning, jag med min skaparröra. Igår blev det kyckling i Airfryern, sallad med tomater från växthuset och afghanskt ris – en middag lika enkel som god. Idag är det samma källare, samma vi, men dagen bär på något mer: längtan efter Alfred och eftermiddagen som väntar.
Igår satt jag här i källaren. Vårt lilla hobbyrum. Vi har båda våra stationära datorer här nere och sitter rygg mot rygg. Han på sin stol, jag på min. Han med WoW, sport och hästar, jag med pennor, måleri, stickningar och skrivandet. Vi säger kanske inte så mycket, men ändå är det gemenskap. Samtidigt är det fint att vara nära, även om vi gör helt olika saker. Det här rummet är egentligen ett förråd nu för tiden, men det är den plats vi har som vår plats att leka på.
Du får ursäkta röran. Men röran är min. Jag sprider ut mig. Penslar, färger, garn och papper lite överallt. Därför blir det levande, och inte stelt. Kanske är det också min ADHD som gör att röran växer så fort – men samtidigt är det där kreativiteten bor. Här finns idéerna som blir till färg, ord och ibland till mat på bordet.
Min målarhörna i källarenMin skriv- och datorhörnaVårt gemensamma källarrum
Igår – maten på bordet
Och igår lagade jag som vanligt mat. Jag lagar maten på veckodagarna och maken står i köket de dagar har är ledig. Glutenfria kycklinginnerfiléer i Airfryern. En sallad med tomater och gurka från växthuset. Jag blandade i de rivna morötterna som blev över dagen innan, plus alfalfagroddar, rödlök, citron, olja och vinäger. Fräscht och gott. Jag har tidigare delat mitt recept på pizzasallad som på pizzerian – enkelt, fräscht och perfekt som vardagstillbehör.
Krispig Kyckling får du av majsmjöl och panko
Glutenfria kycklingfiléer på väg in i Airfryern
Kycklingen blev krispig: majsmjöl → ägg → glutenfritt panko. Sex minuter på varje sida i Airfryern, och sen in i ugnen en stund. Viktigt att de inte ligger för tätt. Till det hade vi en kallsås på gräddfil, majonnäs, sambal oelek och chilisås. Och jordnötssås. Ja – den går fint att göra själv och då kommer alla smaker ännu tydligare fram. Jag länkar ett ICA-recept längst ner, och skriver min snabbvariant i receptdelen.
Det afganska riset som är en favorit här hemma.
Kanske inte av alla, Maken är väl så där förtjust i det bara. Men stora sonen han uppskattar riset och det är mest därför jag gör det.
Riset gjorde jag på mitt sätt – en variant av afghanskt ris. Jag har sagt det förr och säger det igen: ris ska tvättas! Länge. Vattnet ska bli klart. Sen får det ligga i blöt några timmar.
Afghanskt ris i blötläggning
När jag kokar har jag mycket vatten, buljong, curry, chili, vitlök och lök. När det är klart häller jag av och lägger tillbaka i kastrullen med hushållspapper under locket. På så vis blir det sådär luftigt och fint.
Idag – längtan efter Alfred
Men det var igår. Idag är en ny dag. Ändå sitter jag här i samma källare. Samma röra, samma stolar. Men ändå inte samma vi för maken ska snart till jobbet så det är inte längre – rygg mot rygg. Idag finns tanken någon annanstans. Nämligen på Alfred.
Jag längtar redan, fast klockan är inte mycket. Senare idag nämligen i eftermiddag får jag åka och hämta honom i skolan. Den känslan gör mig varm. Att få träffa honom, höra vad han vill berätta, vara en del av hans eftermiddag. Det är just det jag ser fram emot.
Mellan raderna
Igår handlade allt om mat och dofter, även om stilla gemenskap rygg mot rygg. Idag handlar det om väntan. Här mellan raderna finns närheten: Det handlar om att ha en plats. Men även så handlar om att dela vardagen. Det är att få längta efter någon man älskar. Och kanske är det också en del av livet med ADHD – att allt sker på en gång, att röran blir en del av helheten, men också att glädjen ofta gömmer sig just där.
Nu blev jag nyfiken på dig hur har du det? Hur ser din vardags röra ut – är det ordning eller kreativt kaos hos dig?
Reflektion
Kanske är det just här livet känns som mest – här i gårdagens middag, även om det också finns i dagens längtan. I röran här nere, samtidigt i tystnaden rygg mot rygg. Här upplever jag, samtidigt som jag ser de små ögonblicken, vilket formar allt här i vårt liv. Det är här vi kan uppleva och känna inom oss själva – just i de där vardagliga stunderna, som därför blir till i all enkelhet.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
Vanliga frågor om glutenfria kycklingfiléer i Airfryer
Hur tillagar man glutenfria kycklingfiléer i Airfryer? Lägg de kryddade kycklingfiléerna i Airfryerns korg och tillaga på 180 grader i cirka 18–20 minuter. Vänd gärna efter halva tiden för jämn tillagning.
Blir kycklingen saftig i Airfryer? Ja, Airfryern gör att kycklingen får en krispig yta samtidigt som den behåller saftigheten inuti.
Vilka kryddor passar bäst till kyckling i Airfryer? En enkel blandning av salt, peppar, paprika och lite olivolja fungerar alltid. Men du kan variera med vitlök, chili eller örter efter smak.
Kan jag laga frysta kycklingfiléer i Airfryer? Ja, men det tar lite längre tid. Räkna med 22–25 minuter istället för 18–20 minuter, beroende på storlek.
Håll varma i ugnen tills alla är klara (lägg dem luftigt).
Servera med:
Kallsås: gräddfil + majonnäs + sambal oelek + chilisås. Här smakar man sig fram. Egentligen gör jag nog så i all mat jag lagar. smaklökarna får bestämma när jag lagar mat.
Jordnötssås: se hemmavariant nedan eller följ ICA-receptet.
Jordnötssås – hemmagjord (snabbvariant)
1 dl jordnötssmör
ca 1 dl vatten (späd till önskad konsistens)
1–2 msk japansk soja
1 liten vitlöksklyfta, riven
1 tsk riven ingefära
chiliflakes eller sambal oelek efter smak
1–2 tsk pressad lime eller lite vitvinsvinäger
en nypa socker eller honung
Rör ihop allt i en kastrull på låg värme tills det blir slätt. Smaka! Justera sälta, syra och hetta – hemmagjord blir oftast mer smakrik eftersom du styr balansen själv.
Vill du följa ett recept från ICA? Lägg in din länk här: ICA: Jordnötssås (sök på “jordnötssås” och välj din favorit).
Afghanskt ris – min variant
Tvätta riset länge, tills vattnet är klart.
Låt ligga i blöt några timmar.
Koka i mycket vatten med buljong & kryddor (min tvist: curry, chili, vitlök, lök).
Smaka av – när riset är klart, häll av.
Lägg tillbaka i kastrullen med hushållspapper under locket.
Resultat: luftigt, smakrikt och perfekt tillbehör.
Ibland börjar en husbilshelg i Sverige långt innan motorn startar. Så är det den här gången. Gardinerna är nytvättade. Vardagsrummet känns plötsligt mer harmoniskt. En helg väntar på att fyllas med både stillhet och små äventyr.
Fast vi inte ens lämnat uppfarten ännu, började resan redan igår. Inte med att köra iväg, utan med de små förberedelserna som sätter stämningen. Jag plockade in lite saker i husbilen – inget stort, men sådant som ändå behövde komma på plats.
Sedan fick jag för mig att köpa gardiner. Nya, fräscha gardiner. Och inte bara det – jag fick också för mig att tvätta dem innan de ens hunnit hängas upp. Stackars maken fick hjälpa till, trots att han var trött efter jobbet. Men nu hänger de där, i vardagsrummet, och hela rummet känns annorlunda.
Nya gardiner – upphängda direkt från tvättmaskinen. Våta gardiner torkar rakt och släpper in precis lagom med ljus.
Farmors bord står prydligt med en duk i samma tyg. Inga högar, inga ritblock – bara ett tomt, vackert bord. Det är en säregen känsla, eftersom bordet oftast är både avlastningsyta och ritplats. Men idag bestämde jag mig: ska jag rita, får jag gå ner i källaren och hämta upp ritsakerna. På så sätt slipper vi hörn i hela huset som förvandlas till arbetsplatser när andan faller på.
Farmors bord – för en gångs skull utan högar och ritblock. Klart för en helg med mer stillhet än stök.
Så här brukar det se ut fast värre. Så här ser bordet oftast ut – fullt av vardagsliv och pågående projekt
Nya gardiner, nytt lugn
Det blev nya gardiner även i sovrummet. Helt nytvättade och fortfarande våta när jag hängde upp dem – mitt knep för att slippa stryka. De torkar rakt och fint på plats, och rummet känns plötsligt både luftigare och fräschare.
Men det här var egentligen inte ett inlägg om gardiner, utan om att vi redan idag ska iväg.
Tillbaka till Hanatorp
Vi fick nämligen inte nog av Hanatorp, så vi tar en sväng dit igen. Makens bror är där, och de ville hänga lite. Jag vet inte vad kusin vitamin har för planer i helgen, men om de är där kommer de definitivt få ett hej.
Eftersom det här blir sista helgen innan skolan börjar, känns det extra fint att åka ut. Därefter blir det bara fredagar eller lördagar, beroende på hur trötta alla är.
Helgens plan
Den här helgen tänker jag därför njuta. Mysa. Blogga. Och såklart fortsätta utveckla Oskar-serien. Kanske blir det några rader till där, mellan kaffekoppen och kvällens solnedgång.
Just nu läser många också…
Mitt i den här helgen, mellan kaffekoppar och små äventyr, tänker jag fortsätta skriva på Oskar-serien – om en pojke vars skolvardag berättar mer än ord kan säga om livet med NPF. Kanske vill du läsa den, eller upptäcka några av de andra populära inläggen just nu:
Var hittar du din stillhet? Är det vid havet, på en camping, i soffan med en kopp te – eller kanske när du ger dig själv tid att bara vara? Skriv gärna en kommentar och berätta.
Reflektion
Det är märkligt hur små saker kan ändra känslan i ett helt hem. Ett par nya gardiner, ett tomt bord, och plötsligt känns det som att jag skapat mer plats – inte bara i rummet utan också i huvudet. Den här helgen vill jag ta med den känslan ut på vägen. Låta den påminna mig om att ibland räcker det med små förändringar för att ge livet en ny riktning.
Mellan raderna – min röst
Det här handlar egentligen inte om gardiner, Hanatorp eller ens husbilen. Det handlar om att skapa utrymme för det som betyder något. Om att välja bort lite stök för att kunna njuta mer av nuet. Och om att ge sig själv tid – både hemma och på resa – att bara andas.
”Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.” – Carina Ikonen Nilsson
Det börjar lugnt. Kaffe, kattmat, ett tack till universum. Sedan – som på en osynlig signal – exploderar dagen. Saker avlöser varandra, projekt startas och växer, middagen bränner vid, tvätten ropar från torkställningen och garderoben får en total makeover helt utan planering. En sådan där dag med ADHD i vardagen, där stress och skaparglädje springer sida vid sida – och kvällen avslutas med känslan av att ändå ha vågat något nytt.
Igår fyllde jag dagen med både ord och kaffe. Jag publicerade första delen av Oskar-serien – en text som legat och väntat på att få möta er. Resten av dagen gick åt till små vardagssysslor, men i bakhuvudet fanns alltid Oskar och hans värld.
En av mina egna blyertsteckningar – för mig symboliserar den hur ett barn kan dra sig undan när världen blir för mycket. I Oskar-serien vill jag visa att bakom varje tystnad finns en berättelse vi behöver lyssna på
Morgonritual och ADHD-energi
Nu sitter jag här igen. Kaffet är varmt ännu och morgonen har precis börjat. Jag har gjort min morgonritual: gett lille katt lite mat, gjort mitt kaffe och tackat universum för att jag fick en dag till här på jorden. Tackat för att jag har det jag behöver – och lite till.
När jag tänker tillbaka känner jag tacksamhet över energin som fyllde mig igår. Den där speciella energin som bara kommer ibland. När ADHD:n sätter fart. När kroppen liksom spritter av ”jag ska bara fixa det här” och plötsligt är man mitt i något helt annat.
ADHD i vardagen en av alla högar som blir till
KonMari och ett oväntat garderobsrace
Strumpor ska inte skrika när de ligger i lådagn säger metoden. Dom ska vikas.
För några veckor sedan började jag med KonMari-metoden för att vika kläder. Vi använder den i husbilen, men nu har jag även gjort det i min byrå. Igår bestämde jag mig för att bara fixa lite i makens strumplåda.
Men innan dess hade jag redan tvättat sängkläder och hängt ut täcken och kuddar på altanen. Och där någonstans fastnade jag i att göra en TikTok-film. Det tog tid – för jag är hopplös på engelska – men jag gjorde den. Lite fel blev det, men det är en annan historia.
Så tillbaka till garderoben. Och plötsligt hade ”lite” blivit ”allt”. Jobbkläder, underställ, tröjor – allt låg i högar på golvet. Jag skurade lådor, la in lavendelpåsar, vek kläderna omsorgsfullt. Vek, vek och vek igen tills garderoben såg ut som ett möblerat rum.
Bränt smör och flera saker på gång
Sedan – nästa impuls. Dammsuga sängarna. Vända madrasser. Dammsuga varje skrymsle. Men så slog det mig – middagen!
Smör i stekpannan, snabbt hämta tvätten som varit torr länge. Tillbaka in – och smöret är inte bara brynt, det är svart. Bränt. Rökigt. Typiskt. Nytt smör i pannan, lök i, potatis och allt som skulle bli pyttipanna.
Jag började bära in kuddar från altanen samtidigt som jag stekte ägg. Då kom lillfia och frågade om hon skulle hjälpa mig att bära in sängkläderna. Jag sa ja – och kände mig både tacksam och varm i hjärtat.
Från middag till presentinslagning
Sängen klar, maten klar – och precis när jag satt mig ner hörde jag makens bil på uppfarten. Efter maten blev det prat om illaluktande skor som skulle slängas.
Vi åkte till stan, köpte nya, stannade på apoteket och sedan till Dollarstore. Där fyllde jag en hel påse med födelsedagspresenter till Emilia. Två timmar tog det att slå in alla, med papper och små band. En liten påse med presenter med saker jag hoppas att hon gillar.
lite presenter som ska ges till Emilia
Mod i det lilla
När kvällen kom insåg jag att jag faktiskt vågat. Inte något stort som att hoppa från ett berg, men att göra en TikTok-video på engelska – trots rädslan. Det är mod för mig.
Mellan raderna – det som följt med mig hela dagen
Hela dagen har jag burit med mig en tanke: Att vi ofta missar att se det som inte sägs. Ibland är det inte orden som berättar mest, utan små signaler – en blick, en axel som slappnar av, en liten rörelse.
Det gäller barnen jag skriver om i Oskar-serien, men också oss vuxna. Vi är många som bär på osynliga berättelser. Kanske är det därför jag skriver – för att påminna mig själv (och kanske dig) om att vi behöver våga se bortom ytan.
Reflektion
Igår var en dag med hög puls, många spår och en blandning av kaos och glädje. ADHD i vardagen kan kännas överväldigande, men det rymmer också en sorts magi – möjligheten att se världen i flera riktningar samtidigt. Och kanske är det just där, i det oförutsägbara, som de mest värdefulla stunderna gömmer sig.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – Det är här och nu vi lever, andas och känner – Carina Ikonen Nilsson
Det är inte alltid de största äventyren som blir minnesvärda – ibland är det bara en dag fylld av närvaro, bad, bullar och samtal. Och ibland är det i just eftertanken som förståelsen för våra barns behov blir tydlig.
En dag att lägga i hjärtat
Sitter i soffan och dricker mitt morgonkaffe. Gårdagen blev inget blogginlägg, men det fanns en god anledning – vi hade fullt upp med trevligheter hela dagen.
Redan innan sju var vi igång. Vi skulle träffa min lillebror med familj för att äta frukostbuffé på Coop på Torp. Kanske inte en hotellfrukost, men ganska nära – äggröra, bacon, frallor, yoghurt, flingor, juice och pålägg i massor. Vi möttes kl. 08.00, åt, pratade, skrattade. Efteråt blev det lite handling – kex, dricka, bullar.
Sedan bar det av till Lanesund – vår favoritplats vid havet. Fyra, kanske fem timmar lade vi där. Barnen, särskilt lillkillen och min brorsdotter, badade nästan hela tiden. De kom bara upp för att snabbt svälja en bulle eller en våffla – sen ner i vattnet igen. Det var sommar på riktigt.
Efter badet åkte vi till Donken. Lite mat i magen innan alla åkte hem till sitt. Men några timmar senare kom de över till oss igen. Då hade de fixat fruktsallad, chips och lite rosévin. För varmt på altanen, så vi satte oss på framsidan – i skuggan, vid hängmattan. Vi pratade i timmar. Barnen kom ut och hämtade fruktsallad och chips i omgångar.
Datorn som en plats för återhämtning
När jag nu sitter här på morgonen och tänker tillbaka, känns det som en dag att spara i hjärtat. Lillkillen sa själv att han haft en “helbra dag”. Han hade inte ens saknat datorn – och det säger mycket. Från morgon till kväll var han i nuet, i leken, i gemenskapen.
Men på kvällen behövde han dra sig undan. Gå in i sin spelvärld. Deras dotter var inte lika glad över det – men vi såg på det som en naturlig paus. Ett sätt att återhämta sig.
Här hemma har vi alltid sett datorn och spelandet som mer än bara skärmtid. Det är ett verktyg för vila. För vissa barn – särskilt barn med ADHD eller liknande behov – är det en trygg plats. I spelet styr de världen. De får själva välja tempo, innehåll, gränser. Och när det blir för mycket – är det bara att trycka på ”stäng av”.
Det verkliga livet är inte lika enkelt. Där kommer intrycken utan pausknapp. Där måste man ofta anpassa sig, kompromissa. Så att få äga sin egen bubbla, om så bara en stund – det är viktigt.
Planer för dagen
Idag blir det en lugnare dag. Packa i husbilen, fixa i trädgården, tvätta lite. Och middag? Pannkakor med glass och sylt. För varmt för att laga något större – och för varmt för att äta varm mat.
Vad tänker du?
– Hur ser du på skärmtid och återhämtning för barn? – Har du själv behov av att “gå in i din bubbla” ibland? – Tror du att datorer kan vara ett skydd, inte bara en distraktion?
Reflektion
Att förstå sina barns behov är en resa. Ibland är lek och bad det som behövs – ibland en tyst värld bakom en skärm. Båda är riktiga. Båda är viktiga.
Lev idag och gör idag. Igår är historia och kan vara kära minnen, Morgondagen kommer först i morgon och kan ha känslor från just idag och just nu. Igår har satt sina spår i dagen i formen av minnen. – Carina Ikonen Nilsson
En liten callout
här för min grannes You Tubes kanal och hennes filmer i utbildningssyfte till små barn. Klicka på bilden eller denna länk så finns det massor av små filmer som har syftet att lära små barn och livet och världen i sig.
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
