Jag har funderat en del på det här med att vara mamma, pharmacy att ha barn som går i skolan som inte sitter still, buy som inte har kvar orden när dom ska skrivas. Att vara mamma som ibland inte får till det med lappar som ska fyllas i. Kommer lapparna hem som kommer de antagligen inte tillbaka till skolan. Just det där med lappar är en förädlad konst som jag aldrig haft grepp om. När jag var lite var det som lögn att få med en lapp hem som var från skolan. Jag blev ofta tillsagt att vara mera ordentlig. Fick jag sedan med lappen hem så var det som fördjordat att få med lappen till skolan med underskrift på igen.
Just det där med lappar har förföljt mig i livet, pill lösa papper får man med sig hem som ska fyllas i och lämnas tillbaka på något sätt. Det är en uppgift som jag oftare misslyckas i än lyckas med. När barnen gick i mellanstadiet var det lappar ständigt och jämnt. Kom dom hit hem så låg de ofta kvar här på bänken ibland på skrivna i bland inte. Lyckades lapparna sedan läggas i skolväskan så var det inte helt säkert att de någonsin kom därifrån. Systemet lappar är föråldrat och ett system som skolan borde utveckla. När vår lilla kille gick i högstadiet även då min dotter hade annan mentor i gymnasiet så hade vi en helt annan lösning än just lappar.
Nu pratar vi mail, nu pratar vi nu tiden, så som den är idag och som den funkar för mig. Mail är bra, bara du inte behöver en signatur, för då är det mera än att bara läsa det. Vi löste det så i min sons klass att jag skrev att jag läst och vad jag tyckte. Även så löste vi det för dottern på gymnasiet. Missade jag ringa någon gång när det var läkarbesök eller hon var sjuk skrev jag eller mentorn mail om jag glömt.
Just det här är underverk för mig, det är underverk att människor som jag inte har en relation till hjälper mig att lyckas med det som jag behöver lyckas med. Visst säkert var det mer jobb för läraren men det gjorde att vi tillsammans lyckades. Det gjorde att skolan visste att vi var med vi vill och vi tyckte samarbetet var viktigt. Det säger kanske inte så mycket om att jag var duktig, för jag var ju som jag är. Glömsk och helt utan förmåga att hålla reda på papper och sånt, men tillsammans med skolpersonalen hjälptes vi åt att minska min oförmåga. Jag slapp mötas av att jag är ointresserad, och en dålig förälder. Läraren slapp tänka fientliga tankar om mig om att jag är helt ointresserad. Vilket jag faktiskt inte är. Men lappar påskrifter och samtal sånt glömmer jag.
Att just den här delen i mina o-tillgångar blev en solskenshistoria handlar om att jag var modig och berättade som det var, men det handlande även om att den som jag berättade för. Lyssnade hade lite samma tänk som jag själv vilket är: Vad kan jag göra i stället. den som lyssnade valde bort lathetstankar, ovilja se mig som en dålig människa utan istället valde att se min svårighet som ett lösbart problem.
När vår son nu började i gymnasiet fick vi höra att skolpersonalen från nia hade berättat om att vi var väldigt engagerade och samarbetsvilliga. Det gjorde mig stolt.
Samarbete handlar kan handla om att lyssna, och ha med vad kan vi göra istället så det funkar.
Det är i skolan det gör mest ont att ha ADHD, även om du bara är förälder 🙂
Lev idag just nu.
Jag har slutat äta medicin, help sedan ett tag. Tänka sig att jo då, medical ADHD sorten som bor i mig, har flyttat in på riktigt riktigt igen. Riktigt så det stänker ADHD. Förr innan jag ens visste att jag hade ADHD så hade jag mini ICA i bastun. Där fanns allt det du behöver för säkert ett år framåt i tiden. Hårschampo som stod uppradade i långa rader. Mjöl av alla sorter och te samt kaffe för flera månader framåt. Dessutom lite extra om i fall att ….. Nu har jag inte ett mini ICA nere i källaren längre, för där har jag härbärgerat andra andra saker som minsann är bra att ha.
Just bastu-rummet där har det flyttat in två eller tre olika sorters serviser med 12 av varje sort tallrikar, assietter och vad det nu är. Jag gillar porslin. Där till har det fått plats med just sånt där bra saker som jag ställt dit som jag aldrig kommer använda men inte slänger. 
För ungefär ett eller två år sedan gjorde maken ordning i källaren. Innan var det min äldsta sons rum, det gjordes om till mitt målarrum och lite förråd saker.
Nu har jag inte mycket plats för mina målar saker, kanske är det därför det är så svårt att börja måla.
För någon månad sedan fick jag och maken ta över sonens gamla bokhylla. Vi ställde den i köket för att vi skulle ha tallrikar och lite sånt i den.
Idag eller redan en vecka efter att vi fått dit den, fick den även verkställa som lagerhylla för varor som inte fick plats i skåpen.
Jag är en samlare tyvärr, jag mår bra när det är fullt det
ger mig trygghet. Utan ADHD medicin samlar jag på hög, staplar. Vi är fyra personer i vårt hem de två stora barnen har flyttat, ändå har vi idag fyllt upp våra två kylskåp och frysar inte en grej till får plats.
Men jag lovar att jag inom kort ändå kommer att försöka trycka in mera för att jag glömde av att det redan var fullt.
Just det där med att samla diskuterade vi på jobbet.
Ooooo vad jag kände mig träffad när vi pratade om att samla….. Jag skulle behöva någon som hjälper mig på riktigt att inte samla på mig. Någon som berättar för mig att det räcker med det här du behöver inte ha tio likadana. Och då ska denna någon inte vara min make för honom är jag duktig på att få han att förstå att mitt sätt det är rätt och riktigt. Jag är riktigt duktig på det där med manipulation när det gäller honom tyvärr i alla fall med det här med att samla på saker och handla. Det finns ju även en annan förkärlek jag har Jag samlar på hushållsmaskiner har nog fem olika sorters kaffe maskiner, sex olika dammsugare var av tre är robotdammsugare. En har jag fått av min broder sedan gick det av bara farten att skaffa flera:) <-fast egentligen ska nog gubben vara ledsen.
Att inte äta Concerta har gjort att den vanliga trallen är här och nu kära KBT tant nu tror jag nog att jag behöver hjälp igen. För oj vad jag har samlat på mig. Tänker posta det här inlägget innan jag ångrar det jag skrev nu. Och samtidigt har jag lovat mig själv att jag ska ta mig i kraglösheten och ringa upp för lite återfalls preventions arbete för just nu blev det så tydligt för mig.
Hade tänkt mig en ljusblå dag idag, tadalafil tanken blev ljusblå i alla fall ute. Själv vaknade jag sent, ailment efter nio var det.
Nu så här med en kropp utan Concerta, har sömnen blivit bättre. Men bara sömnen, inte hela proceduren. Insomnandet är det si och så med, men när jag verkligen har somnat så sover jag på riktigt. Den ny gamla vanliga Dampmorgon Carina, har hittat hem i mig igen. För mig känns det jobbigt, att ha den där gamla vågkänslan i kroppen.
Det är inte alls härligt att vakna på morgonen när kroppen är vaken, men huvudet på ett förunderligt sätt sover. Kroppen är vaken och måste göra saker, måste röra sig, men huvudet och mitt sinne för perception, hänger inte med. Trösklarna som egentligen inte finns har blivit högre, väggarna står där de inte stod förut. Eller i alla fall är min kropp är inte längre orienterad i mina rum.
Varje gång jag idag går ner för trappan, får jag alltid tänka efter eller i alla fall ta det mera försiktigt. Innan jag åt Concerta, var det ganska vanligt att jag hade för mycket i händerna, råkade ramla ner för trappan. När jag bodde på övervåningen i min mammas och pappas hus, fanns det ganska många gånger som jag skulle smyga mig ut ner för trappan med en kopp kaffe i handen.
På något konstigt sätt tog jag ofta fel steg, kaffet hamnade på väggarna. Jag i någon konstig ställning liggandes i trappan, med en lätt chock över hur jag kunde ramla så, jag som tänkte mig för. Väggen i trappan hade många spår av kaffe spill. Det blev ju bättre de gånger jag inte behövde smyga mig upp för att röka, för då hann jag vakna lite mera, innan jag skulle ta mig ner för trappan.
Idag är det samma känsla i kroppen som då.
Självklart är det så. Men när jag åt Concerta visste jag inte att detta med att springa in i dörrar, ramla i trappor, slå i fötterna i stolpar, trottoarer mm att det hade varit ett problem innan, som försvann med Concerta.
Visst, viste jag att jag ibland var klumpig, kunde ramla, men jag har inte insett att det var en del i min ADHD. Idag ser jag det, för idag är jag inte helt säker i mina kroppsrörelser. Idag, nu utan medicin, har den där osäkerheten flyttat in i kroppen igen. Var har jag mina armar och ben. Den där känslan som man har i barn åren, när kroppen växer mera än vad man hinner med. Det som blir tragiskt är, att jag inte växer på det sättet längre, jag är 47 år gammal och borde veta var armar och ben är. Jag borde även lärt mig att gå i trappor, utan, att innan jag börjar gå tänka på att nu tar du det försiktigt.
En gång i början när jag träffat min make, då när man liksom var ny kär, ville att han bara skulle se mina bästa sidor. Då hade jag hittat på att vi skulle ge oss ut på tur. Jag hade gjort förundersökningar om en vandringsled, som hade ett slutmål som var en soldatstuga. Vi hade packat ner picknick och tagit på massvis med varma kläder. Gav oss ut i skogen, för att gå färden som var någon halvmil.
En sträcka var det sumpmark och det var utlagt två brädor som vi skulle gå på. Där gick vi, jag, min make och våra fyra barn. Jag gick först.
Helt plötsligt helt utan föraning, så ramlade jag knall fall. Där log jag på rygg och inte fattat vad som hänt. Barnen och maken blev helt chockade, maken trodde jag fått en hjärtattack eller något. Det enda som hänt var att jag tappade balansen, på de där två plankorna. Det är lite som Uggla sjunger, inte tugga tuggummi och gå på en gång.
Jag har inte varit medveten om det förut. Det är en medvetenhet idag som just flyttat in. Den motoriska klumpigheten försvann, eller blev inte så närvarande i mig då jag åt Concerta.
Idag utan medicin, är den motoriska klumpigheten tillbaka i sin fulla styrka igen. Det är inte konstigt att jag när jag var liten verkligen hatade Gympa.
Idag känner jag ännu mera för alla dessa barn som har plågotimman Gymnastik. Som de gör allt för att slippa.
Det är en sak som måste göras annorlunda i skolan.
När min äldsta son gick i skolan så kapitulerade hans magister i femman sexan, gjorde sådant som min son gillade för att han skulle vara med. Dom spelade innebandy på gympatimmarna, sonen var målvakt. Det var en bra lösning för sonen. Han började tycka om gympan. Han fick göra något han kunde. Han fick även förmånen att för en gång skull ha nytta av sin Damp, för som målvakt var det liksom bra, om han höll koll på vad alla andra gjorde. Sen säger jag inte att det var en bra lösning, för alla. Jag kan ju förstå att gymnastiken ska innehålla mera än bandy. Men för min son var det bra.
När sonen gick i sjuan till nian, så valde vi bort gympan i skolan. Varje fredag åkte vi istället till Habiliteringen som hjälpte oss till gymnastik i en 37 gradig bassäng. Under tre år hade sonen vattengympa. Tyvärr fick han inte betyg i gympan. Men det betyget fick han i sitt egenvärde. Han slapp alla vidriga gympa timmar, där han alltid upplevde sig som misslyckad. Detta gjorde att han kunde få behålla lite av den självkänsla som annars hade försvunnit under gympatimmens alla misslyckanden. Jag kan till och med se att just högstadiet var en bra period för min son, vissa lärare där hade en förmåga att se min son i sin godhet, och hans styrkor. Under de tre år som han gick i högstadiet. Började han tro på sig själv och sin förmåga på ett helt annat sätt en innan. Han fick tillfälle att vara i sina styrkor, fick en chans till att utveckla sin självkänsla, se att han har ett eget värde att han duger som han är.
Här ser jag att vi måste göra något för barnen som inte gillar gymnastik. För vissa barn är bara gympa timman en tortyr timma som återkommer vecka ut och vecka in år för år i mera än nio års tid. Så får vi inte göra med barn. Det är Misshandel av barn som inte kan!
Lev idag just nu!
Balans är viktigt i alla sammanhang, hos mig är balans en konstform på många områden.
Mera om gymnastik går att läsa om i min bok.
tänka sig att det blev sol idag med. Solens påverkan gör underverk och nu får vi samla på oss de där vitaminerna som ger oss kraft undervintern. I år har vi verkligen haft gott om vitaminlagringar. Tänk att solen kan göra sådan påverkan.
Något annat gör kroppen och känslorna en tjänst är samtal. Även det minsta samtal kan påverka och ge kraft. Men jag tänker mera på de där samtalen som jag fått vara en del av som sker på Familjestödsenheten. Då även Compassen är med på ett hörn. Just i dessa samvaro kvällar och eftermiddagar ger energi. I familjestödsenheten regi ordnas det olika träffar, case det finns en grupp för kvinnor med AHDH, click en föräldrakurs, men även en samtalsgrupp, anhöriggrupp. Just i dessa grupper hämtar jag kraft och inspiration, efter en kväll i dessa lokaler är jag fylld med energi och tacksamheter över att fått vara en del i. Jag skulle i och för sig gärna velat har träffarna närmare mig själv men jag åker gladerligen de 12 mil för att delta. När inte jobbet krockar med dessa dagar för då är jag ju tvungen att arbeta.
Varför skriver jag nu just om det här just idag. Jo för det var ganska så länge sedan det var just en sådan där träff, och jag saknar vill att de ska komma igång nu. Det var faktiskt under just en sådan där kvinnogrupps träff som min bok inspiration föddes. Just en sådan där magisk kväll så pratade vi om drömmar. Någon frågade mig vad jag hade för drömmar, och jag viskade fram jag skulle vilja skriva en bok. De vänliga själarna där tittade på mig och ställde den magiska frågan: Men varför gör du inte det då?
Att det var tolv mil hem var bra just den där gången, under den sträckan bodde frågan inom mig.
Varför gör du inte det då?
När jag kom hem hade maken gått och lagt sig. Jag full av energi säger till min trötta make: Jag ska skriva en bok. Varpå han svarar och jag riktigt hör hur sucken bor i hans ord, Ja ja, gör du det så vänder han sig om säkerligen med huvudet fullt med tankar om alla mina påbörjade projekt som nästan aldrig får ett avslut. Gör du det säger han igen och somnar. Jag gör min kväll och till sist ligger jag i sängen och somnar med orden ja ja gör du det då.
Vaknar näst kommande morgon med en vilja och inspiration som till och med gör att jag städar upp mitt skrivbord utan att hitta andra projekt under tiden. Sätter mig där vid skrivbordet och skriver. Under tre månader skriver jag dag ut och dag in. Skickar i väg mitt manus till ett bokförlag som säger tack men nej tack.
Varpå jag under andra omständigheter hade lagt alla papper åt sidan och gett mig av till något nytt projekt. Men inte denna gången, utan jag letade vidare och vidare funderade på om jag skulle trycka upp den själv och hitta på egna vägar för att nå ut. Till sist bestämde jag mig för liten upplaga, och tryckte upp 100 böcker till en början. Trodde att jag skulle vara tvungen att tvinga på min mamma ett tio tal böcker och sedan ge bort resten i present i hundra år framåt.
Så blev det inte, utan bara någon vecka eller två efter min bok var jag tvungen att trycka upp flera. Böckerna gick åt som smör, och fler och fler blev det. Nu så här just nu ser jag hur jag åter igen står inte för ett val. böckerna börjar sina, ta slut igen. Ska jag trycka upp flera eller ska jag låta de få exen som är kvar säljas ut och sedan låta det vara så? Kanske göra en ebok av den. Just nu har jag inte bestämt mig för hur jag ska göra.
Men frågan om hur kommer det sig att just detta projekt blev ett lyckat projekt som blev klart? Jag tror det handlar om att kvinnorna just där på familjestödenheten gjorde magin även om jag gjorde jobbet. I det magiska låg kraften i att dom trodde på mig, dom trodde att jag hade förmågan att faktiskt göra det klart. Dom trodde att jag hade förmågan att faktiskt skriva en hel bok. Deras uppmuntrande ord på vägen blev bensin när det kändes motigt. De trodde att jag skulle kunna skriva en bok fast jag har läs och skrivsvårigheter. Tänk dom hade rätt och jag gjorde det 🙂 .
Tänk jag tror att de som jobbar på familjestödsenheten ganska många gånger är en del i att det funkar och att människor får till det ibland lite extra.
Min bok har titeln Jag föredrar att kalla mig impulsiv
Solen bor på himlen, illness och jag bor i den. Den förra vackra dagen bodde vi i bilen, Köpte spis. Igår skulle vi åkt in till Uddevalla och köpt bänkskivor och ordnat med diskbänk mm. Men där tog vi vårt förnuft till fånga och bestämde oss för att tänka på Rom. Att Rom inte byggdes på en dag. Det impulsiva i min fick inte fritt spelrum, i dag kan jag andas och idag har jag fortfarande kvar saker att göra. Diskbänken får vara den finns ju där ändå. Vi kan ju faktiskt köpa bänkskivor en helt annan dag. Man kan göra saker under en längre period.
Jag skriver nog orden mest för mig själv. För att jag ska se dom skrivna och inte simma ut i uppgifter som till sist blir alldeles för stora för att bli klara.
Men, skulle min terapeut säga, är det inte ADHD att bara göra hälften?
Jo, det kanske det är, men att åka och impulsköpa både kyl, frys och spis är nog mera ADHD, skulle mitt svar vara.
Hur man än vänder sig har man rumpan bak. Allt behöver inte heller vara Dampens fel eller o-fel. Men visst är det så alltid. Luften har gott ur mig för stunden energi som bodde i förändringen har försvunnit. Bänkskivorna får vänta till sedan nu vill jag göra annat än att göra om och göra nytt. Nu idag väntar husvagnen, idag ska vi bara vara och njuta av de här dagarna i vår lilla husvagn som jag bara för några dagar sedan funderade på om jag skulle sälja. Om eller hur vädret blir spelar ingen roll det bliir husvagn ändå. Regnsmatter är härligt i husvagn, sol är ännu härligare men vädret kan jag inte styra över. Jag kan styra över min inställning till vädret.
Idag när jag vaknade kom jag på att jag nu varit utan Concerta i ganska så många dagar, Idag är jag som jag var innan jag fick min diagnos. Helt utan kemiska preparat. Det är skillnader i idag och i då när jag åt Concerta tiden.
Jag är mera impulsiv, har svårt för det här med att följa tråden. Planering och på och avsluta, sover middag gör jag och vaknar tidigt som attan det gör jag. Men som jag mådde den sista tiden med Concerta så vill jag inte må igen. Det är till och med så att jag kan brusa upp och bli arg utan att jag tänker efter. Vilket är dumt för det är inte värt alla dom känslorna och det som argheter ställer till med. Just argheten tar på krafterna och nu ska jag försöka hitta tillbaka till det där som Kay Pollak pratar om att välja. Jag måste försöka komma på innan ilskan sätter in att jag kan välja att tänka annorlunda. Jag gjorde det innan tabletten så nu ska jag dit igen. Ska skriva lite små lappar som påminnelser med frågor på.
Kan jag välja ett annat sätt att förhålla mig till det här. Någon annan kanske hade tänkt annorlunda. MM. Jag kan välja mina tankar så nu ska det till att arbeta med det igen. Det har liksom inte behövts under Concerta tiden för då har tankarna hunnit med, idag är det mera som jag står där med en ICA påse argheter och öppnat påsen innan jag tänkt att jag ska knyta lite till.
Så här får provas på att lära mig knyta ett varv till, det ska göra tillsammans med små påminnelse lappar om att jag KAN VÄLJA MINA TANKAR OCH DÄR IGENOM FÖRÄNDRA KÄNSLORNA I KROPPEN.
Lev nu just nu, igår är historia, idag gör vi framtidens val. Vägen tillbaka finns alltid men vägen fram är den vi bygger själva
Idag på morgonen har jag suttit och funderat på gårdagen. I går var det mannen som tappade tålamodet, order och gudarna ska veta att det inte är ofta som han gör det. Han är bomullen som gör att det skaver mindre med oss andra. En sann diplomat och en smidighet inte av denna värld. Men igår var det något som brast för honom. Vår yngsta son hade sovit dåligt, och var på ett uruselt humör. Ofta brukar hans humör gå ut över mig, jag faller ofta in i diskussionerna och tänder till på hans utspel. Men av någon konstig anledning så råkade maken ut för svängningarna i går. Denna man som alltid är lugnet själv, som alltid är alert när det gäller att se att tjatet är för att dra i gång andra. Igår fick han nog, blev förbannad och sa i från några gånger.
Vår son är en kille med både ADHD och Asperger. Han är lite kantigare än andra och är fenomenal på att tjata, bråka och kan inte för sitt liv förstå att han är en del i det som sker om det är tråkigheter, Gör någon något emot honom så bara måste han reagera på ett speciellt sätt. Just det där sociala samspelet är svårt för honom. Det är då maken är den stora riddaren med tålamod som en gud och med förhållningssätt som om det var det enda han har för ögonen.
Igår var jag med om något som jag inte är van vid. För igår fick jag vara bomullen vara den som förklarade och vara den som lugnade ner situationen. Jag som för det mesta är den som pratar medd båda händerna och får frispel blir tokigt arg och säger saker som jag sedan ångrar. Igår fick jag säga till Alex att du får nog lugna dig för Pappa är arg, han blir tokig på dig när du gör säger så mycket dumt. Jag berättade för Alex att pappa blev ledsen och att han inte orkade mera dumheter nu. Varje gång det blir tokigt när Alex själv känner att han kanske i alla fall hade en liten del i det som sker så blir han väldigt mån om att ställa saker till rätta. På sitt egna sätt.
Hans asperger gör att ställa till rätta blir löjligt tydlig så att vi genast ser att det är till rätta han vill göra. Att han ångrar sig och vill ha det dumma ogjort.
Ett sätt som gjorde att det blev bra i går var småbarnens småbarnshet där vi fick möjligheten att visa på skillnaden på att vara tre år och sexton år. Dvs vår son fick för en gång skull uppleva att det var skillnaden på att vara stor och vara liten. Det händer ju inte så ofta i vår familj annars eftersom han är yngst. Oftast är det han som får stå för gränserna han som inte har så mycket friheter som de andra barnen. Men nu när vi hade småbarnen till låns så fick han möjligheten att känna på skillnaden på att vara stor och vara liten. Jag tror att det var just den ingrediensen som gjorde att han ändrade sitt sätt igår. Flera gånger sa han till småbarnen att nej men ni är för små för att springa ute på nätterna, Klockan var då åtta på kvällen. Sedan vid nio sa han innan barnen hade somnat nej det är bara de större barnen som får gå ut.
Just nu sitter jag här och ler medan jag skriver. Ännu är ingen vaken, så jag fick lite tid till att just skriva ner min reflektion. Jag tror just nu att skillnaden mellan stor och liten var underverket i går kväll. Kan det vara en möjlig väg till mera utveckling för vår son? Kan det vara det som är möjligheten att han får en försmak av att vilja bli lite vuxen? Kan det vara en möjlig väg till att han börjar se sin del? Ta mera ansvar över sig själv att få känslan av att det är skillnader med fördel till att börja vara lite mera vuxen? Vår son är 16 snart 17 år men är ojämn i sin ålder och är mera lik någon som är tio kanske 11 år.
borde är ett ord som inte finns just nu. För det finns inga borden i stunden. Det är en mulen morgon, purchase men ändå vacker. Radion är på för att göra bakgrunden, min familj sover ännu. Bara jag och hunden som är vaken. Jag är ju oftast vaken tidigt så lördag inget undantag. Jag har funderat ett tag på det här med diagnos eller inte diagnos. Vad är det som gör att vissa av oss får och vissa inte. Jag har ju och har haft alltid även om min diagnos kom sent i livet.
Att leva ett liv i 42 år utan att veta, tär på självkänslan, ofta upplevde jag mig som konstig och inte helt rätt. Hade då i satt en egenpåhittad diagnos på mig själv som var slaviglatointerligent. Idag vet jag att det handlar om ADHD. Idag vet jag även att jag inte är dumihuvudet inte heller slarvig, eller lat. Nu är det inte så att just det förändrades, bara för att jag kunde byta ut orden i min diagnos. Nej jag glömmer nog lika ofta, jag är nog fortfarande slarvig i vissa hänseenden och det där med koncentration är inte min starka sida.
Under 6 års tid, har jag fått förmågan att omvandla orden, se det för vad det egentligen står. Idag lägger jag även mindre kraft på just oförmågorna, försöker fånga det som istället är tillgångar. Tillgångarna som ju mera jag tränar blir ännu starkare. Samtidigt så händer det emellan åt att jag råkar simma i samma vatten,som för sex år sedan. Men efter några timmar med mindre bra tankar så hittar jag tillbaka, till dom där varmare vatten där jag mår bra igen. Jag hittar snabbare tillbaka till men varför gör jag det här? Det kan ju andra göra som är bra på just det, jag ska göra dom där andra sakerna som jag behärskar.
Visst är det så att mina nycklar inte finns där de borde även idag, men inte lika ofta. För idag lägger jag tillbaka dom där dom ska vara redan när jag använt dom. I dag försöker jag göra en sak i taget. Tvättar jag så tvättar jag, Jag försöker få in luft i systemet. Försöker planera in vila som är vila för mig. Nu är det lättare att göra det på sommaren, för då blir min takt mera långsam och livet är mera att bara göra. I dag vet jag att stress gör mig illa på riktigt. Det gör att jag försöker bara ha ett eller några större saker på gång i veckan. Arbetar jag så arbetar jag, försöker inte få in en massa annat på just sådana dagar. Idag skäms jag inte för att jag inte orkar umgås. Om det är sådana där oumgåsdagar. Idag frågar jag dom som vet och kan tiden om hur lång tid.
För några veckor sedan på jobbet så var det tid som skulle planeras. När jag planerar tiden så är den alltid kort, för kort och mina förberedelser tar flera timmar. När man är bland människor som inte förstår så lägger dom ansvaret på mig, att planera min tid. Men är det människor som liksom helt förstår eller har den där inbyggda klockan och tänker i tid. Då får jag möjlighet att vila mig från otillgångarna. Jag hade planerat en resa, och i själva resan så var det beroende på mig och tid.
Hade jag fått bestämma och planera själv, så hade jag åkt redan dagen innan och jobbat över i en vecka för att allt ska klaffa. Men på min arbetsplats fanns det en man, som hade just den där inbyggda klockan. Och helt naturligt utan att jag ens frågade pratade tid. Han sa det utan att mästra och inte tillrättavisa, utan helt naturligt bara. Ja men bussen går 16 då går ni 20 i så är det god tid. och Ja du går ner till bilen 10 över med alla saker, så har du god tid på dig.
Just det är underverk för mig, det gör att jag fungerar helt perfekt. Det är just det han sa, som gör att jag inte råkar in i mina otillgångar, det gör att jag slipper stress. Tänk om jag kunde ha en sådan klocka inom mig, så jag slipper bli stressad över tider som måste passas. Nu är det inte så att jag har det, men kan man då få önska sig en personlig klocka i varje situation som blir. Det hade gjort att jag hade varit mera utan funktionsnedsättningar.
Nu har jag ju förmånen att till och med vara gift med en klocka, som alltid har koll på tiden, så är jag hemma är jag helt funktionsduglig i tid. Men ibland glömmer jag av att fråga min kloke man, han har slutat att vara den där kloka klockan som gärna pratade tid. För när han gjorde det innan då skällde jag blev arg på honom, vilket egentligen inte handlade om han. Utan om min totala oförmåga att känna tid. Så idag frågar jag honom när jag ska åka mm, Men ibland glömmer jag av att jag inte kan tid, då planerar jag som jag alltid gjort och hamnar i mina otilllgångar.
Till sist dela med dig av det vackra i livet, ju mera vi delar kärlek, acceptans och har förmågan att känna empati ju mera levande härliga blir vi. Idag har jag bestämt mig för att le med ögonen.
Idag vaknade jag till mulenhet, buy cialis helt grått på himlen, buy och tyvärr blåser det så skydda altanen emot regn är inte så bra kanske. Det får bli en innedag. Nu började det att smattra på utsidan stora droppar och innan det värsta regnet så hann vår katt in. Nu sitter han på altantrappan och tittar ut.
Jag brukar läsa en blogg som heter Att bo i USA. Det är en tjej som kommer från Sverige som skriver den. Hon har bott där i många år och skriver om skillnader mellan våra länder.. Idag skrev hon om sjukförsäkringar och hennes valmöjligheter bland dom. Inser ju att jag som har ADHD hade haft svårare att få till det där med försäkring, till ett lågt pris. Fast jag försöker ta hand om mig.
Jag har ju rutiner på allt, men mina rutiner är ju så beroende på hur jag mår. Det där med sömn till exempel är ju inte det lättaste. Men nu hade jag inte tänkt att skriva om mig och mina små otillgångar. Nej, för jag hade tänkt mig att skriva hon Min amerikanska bloggerska som jag lär mig så mycket av. Hon har lite samma tänk som jag i vissa delar har jag läst mig till. För jag tror ju lite på att livet tar ut sin rätt, Livet ser till att bli på ett visst sätt när man varit i oförändringar allt för länge. Då sker det saker för att livet ska gå vidare. Detta är ju på gott och ont. Kanske är det ont i början men blir gott när man tagit sig igenom förändringen. Många människor är rädda för förändringar, Jag ser dom som utveckling. något positivt. Något som gör att vi rör oss framåt. När man är rädd för förändringar så brukar ord sägas så som: Nej men så har vi ju alltid gjort, det där har vi prövat och det var inte bra.
Nu slank jag från ämnet igen, Det är den där ofokuseringen som alltid bor i mig som tittar fram i mina texter. Det är den där ofokuseringen som gör att texten hoppar från tuva till tuva sorry men det är jag. Kanske är det även det ofokuserade i mig som gör att jag gillar förändring? Jag gillar nyhetensbehag, gillar första gången känslor gillar strävan i att göra nytt. Igen ser jag att det blir många olika områden i inlägget kommer antagligen inte komma fram till det jag vill säga…… Åter till min Amerikanska bloggerska, sjukförsäkringar och hennes val. Hon lever sunt äter ekologiskt och tar hand om sig kunde därför välja något i sin sjukförsäkring som gjorde att hon fick en billigare premie. i samma inlägg tipsade hon om härliga filmer med avslappnande musik och fågelsång i. Nu på morgonen har jag titta på en av dom och det gråa blev mindre grått.
Den känslan jag fick var så härligt mjuk och därför vill jag tipsa om filmerna och lugnet som kan infinna sig i stunden.
Här blir det avkoppling på högnivå Orden föds lite hur som till bakgrunden av dessa ljud.
Ha en fin dag och njut av att andas 🙂
Kaffe i husvagnen, look capsule så här tidigt och till fågelsång det är kurera själen till 110%. Bättre än så här blir det inte. I alla fall inte för mig. Jag tror att våran camping värd skaffat sig arbetskraft, tadalafil jag hoppas och vill att det ska vara arbetskraft som inte är utnyttjad bidragsjobb. Vad beträffar den saken så har jag inte en aning, prescription mannen som kommer cyklandes är i de övre åren kanske runt 60, där till i Bengtsfors och även så ser det ut som han är från något av våra nordiska länder. Det luktar lite bidragsjobb, men jag får låta det vara osagt, oskrivet är redan försent.
Men så som jag känner vår campingsvärd så vet jag inom mig att han inte utnyttjar några system framför allt inte människor. Det första året vi var på denna camping så var det nästan så vi fick tvinga honom att ta emot våra pengar. Jag fick ofta känna på att det var jag i stället för han som utnyttjade. Att jag på något sätt lurade honom.
Nu har både jag och vår natur hunnit med att förstå att det är sommar, fåglarna sjunger i kapp. Solen är ännu på baksidan av förtältet men, det är inte kallt i skuggan så jag fryser inte. Jag önskar att alla människor får uppleva känslan som jag har i kroppen nu. Jag mår just nu så bra, det är så fullkomligt fridfullt inom mig och ändå har jag inte ens tagit min tablett. Nu ger ju inte Concerta mig frid, den bara saktar ner tempot och tar bort lite av rastlösheten som bor i min kropp. De snabba tankarna som hittar hit när jag är utan tablett är snabba och det byts lite fokus från sekund till sekund. Det jag tänker innan klockan tolv tänker andra en hel dag. Riktig så kanske det inte är, men i alla fall känns det så, när jag har tagit min tablett. Tankarna stannar till och är på samma ställe en längre stund.
Jag har funderat på det här med ADHD, och har en längre tid känt att jag är ganska så trött på allt va ADHD heter. Kanske är jag just nu utanför mina cirklar, inne i någon form av ogemenskap med mig själv. Fast det är inte heller sanningen för jag gillar när jag är jag, så som jag är. Vad jag egentligen är trött på är att andra klagar på mina tillgångar inom mig själv.
Jag blir till och med ledsen. Jag hade utvecklingssamtal med min chef, det är ju nya löner nu och då fick jag till mig av chefen att jag måste sluta upp att vara så impulsiv. Fast han använde inte ordet impulsiv, det aktade han sig för. Utan istället berättade han för mig att jag måste tänka efter före. Jag ska jobba med magkänslan och backa ett steg och tänka en gång till. Just det säger mig att han menade att jag ska sluta upp med impulsiviteten i mig. Impulsiviteten som är min tillgång, för det är den som gör att jag tänker på ett annorlunda sätt. Det är den som gör att jag vågar prova på saker och vågar testa. Nu är det så att han säkerligen inte menar att jag helt och hållet ska sluta upp, men på arbetstid då ska jag minsann komma på konsten att tänka efter före. Första veckan tog jag till mig det han sa, tänkte efter innan jag ens tänkte, jag tog till mig och blev ledsen. Nu när jag sitter här tänker jag mest att det är synd om honom. Att hans ord mera handlar om han, än om mig. Ofta när någon hoppat på mig och klankat ner på sådant som är jag, så kommer jag fram till samma slutsattser att det faktiskt handlar om den som uttalar mera än vad det handlar om mig.
För det gör det, dom står inte ut med tillgångarna som jag har och vill stöpa alla människor i former som passar dom. Men tyvärr, jag är inte en sådan formgiven människa, jag vill inte ens bli det. För jag vill vara så som jag är dessutom kan jag inte bli någon annan. Jag är liksom bäst på att vara mig. Jag är som bäst när jag är jag, att springa runt och försöka vara någon som jag inte är, tänker jag inte vara och inte bli. Så sorry nu har jag säkerligen gjort människor förbannade, men va då, jag har inte tid att ställa om mig.
Dessutom vill jag att mina barn ska se att dom duger som dom är. Då måste jag våga visa dom att jag, jag duger som jag är. Jag är inte formgiven och mallanpassad utan jag är den jag är. Visst jag ska försöka tänka varvet en gång till, men tyvärr då brukar jag på något sätt bara lura mig själv. Genom att bara byta ut orden eller flytta runt dom lite. Tankarna är liksom ändå på något konstigt sätt de samma.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.