Oskar-serien – om att möta barn med NPF i skolan I Oskar-serien får du möta skolvardagen genom ögonen på ett barn med NPF – autism och ADHD. Här blandas reflektioner, vardagsexempel och tankar om hur vi kan skapa skolmiljöer där varje barn får blomma, istället för att pressas in i en färdig mall.
Välkommen till Oskar-serien. Här möter du Oskar – en pojke vars skolvardag visar oss både styrkorna och svårigheterna som följer med neuropsykiatriska funktionsvariationer (NPF) som autism och ADHD.
Den här serien blandar personliga reflektioner, konkreta exempel och tankar om hur vi kan skapa skolmiljöer där alla barn får blomma.
En av mina egna blyertsteckningar får följa med här. För mig symboliserar den hur ett barn ibland drar sig undan när världen blir för mycket. I Oskar-serien vill jag visa att bakom varje tystnad finns en berättelse vi behöver höra – och ta på allvar.
En av mina egna blyertsteckningar
Ta med dig en kopp varm dryck och håll mig sällskap under några dagar när jag skriver om ämnet autism. Nu kör vi – och vi kör framåt med förståelse, nyfikenhet och respekt för alla de barn och ungdomar som inte riktigt passar in i den där mallen som samhället så gärna vill trycka ner dem i. Deras värde och unika sätt att vara försvinner inte för att de inte passar i en färdig form – tvärtom, det är just där styrkan finns.
Varför Oskar-serien?
Barn som Oskar bär ofta på fantastiska styrkor – detaljseende, ärlighet, uthållighet, djupa specialintressen och en unik förmåga att tänka utanför ramarna. Samtidigt finns det också utmaningar, och de är viktiga att förstå:
1. Sensorisk känslighet
Ljud, ljus, dofter och beröring kan bli alldeles för mycket. Det kan till och med vara skillnad på spagetti och makaroner. Du kanske inte ser den skillnaden, men någon med autism vet precis.
Det kan handla om form, konsistens, hur det känns i munnen eller till och med hur det beter sig när man tuggar.
Selektivt ätande är vanligt och kan variera, men handlar ofta om att äta ett fåtal rätter som känns trygga och fungerar sensoriskt. Det är inte petighet – vissa smaker, konsistenser eller temperaturer kan faktiskt kännas obehagliga, ibland till och med outhärdliga.
2. Socialt samspel
Det kan vara svårare att tolka kroppsspråk, småprat och alla de där oskrivna reglerna som många tar för givna. För någon med autism är varje situation ny. Igår är inte samma som idag – även om du själv kanske tycker att det är precis likadant.
Det som fungerade igår kan kännas helt främmande idag, beroende på hur dagen började, hur energinivån är och vilka intryck som redan hunnit fylla hjärnan.
Humor kan också vara en utmaning. När en kamrat skojar skrattar barnet med autism kanske inte automatiskt. Att förstå skämt och ironi är ofta något som behöver läras in – som ett språk i språket.
Och när barnet själv berättar en rolig historia kan den ibland vara lånad från en komiker, där publiken skrattade högt. Det är då barnet lärt sig att här, just i den här pausen, ska man skratta.
Det handlar inte om att barnet saknar humor, utan om att humor – liksom kroppsspråk och sociala koder – inte alltid kommer av sig självt. Det behöver byggas upp, steg för steg, precis som när man lär sig läsa eller cykla.
3. Behov av rutiner
Förändringar kan skapa oro eller stress. Rutiner är som små trygghetspunkter i vardagen, som hjälper till att hålla ordning på en annars ganska oförutsägbar värld.
Har du sagt att det är fem mattetal som ska räknas innan det blir rast, så är det precis fem mattetal som gäller. När de är klara är det rast – punkt slut. Att det råkar vara fem minuter kvar av lektionen spelar ingen roll. I barnets värld är regeln klar och ändras inte.
Eller ta ett annat exempel: om man alltid borstar tänderna efter frukosten, men just idag inte hinner äta frukost – då kan det kännas helt fel att borsta tänderna. I barnets logik hör handlingarna ihop. Ingen frukost = ingen tandborstning.
För oss andra kan det verka oviktigt, men för barnet är det ett brott mot den ordning som skapar trygghet. Det är inte envishet för envishetens skull – det är ett sätt att hålla världen begriplig och hanterbar.
4. Varierande dagsform
Orken kan skifta från dag till dag, ibland till och med från timme till timme. Det som dränerar kan vara helt olika – och här vill jag skriva med stora bokstäver för att betona det: OLIKA är det för alla.
En sak som är ganska vanlig är att det kan vara svårt att sova för barn med autism. Och kanske är det här den enda likheten i just det här stycket – för i övrigt är allt väldigt individuellt.
Energierna över dagen kan rinna ut som ett timglas, ibland efter något som du tycker är en kort ansträngning. Det kan räcka att bara gå upp och klä på sig – och sedan är energin redan slut.
För barnet är det inte ”bara” att sätta igång igen. Det är som om batteriet redan är tömt och behöver laddas om, ibland länge.
5. Missförstånd
Vuxna kan ibland bedöma barnet utifrån en ”mall” istället för att möta det som det faktiskt är.
Med ”mall” menar jag de förväntningar och bilder vi har i huvudet om hur ett barn ”bör” fungera, utvecklas och reagera – baserat på erfarenheter av andra barn. Den där osynliga ramen vi jämför med, ofta utan att ens märka att vi gör det.
Vi människor samlar på erfarenheter och använder dem för att tolka nästa situation. Ibland är det hjälpsamt – men när det gäller barn med autism kan det bli helt fel. För mallen tar inte hänsyn till att varje barn är unikt, med sin egen kombination av styrkor, svårigheter, intressen och behov.
Jag minns en gång när jag satt på ett möte med skolan. Läraren sa: ”Men vi har haft många ungdomar med autism i den här skolan som klarat sig. Det är bara ditt barn som…”
Meningen stannade där – men jag hörde resten ändå. Orden som redan sagts berättade allt.
Det är just det som är mallen. Att titta på mitt barn genom andras prestationer, istället för att fråga: Vad behöver just ditt barn för att kunna må bra och lyckas här?
6. Skillnader mot ADHD
Energin och behovet av variation kan se helt annorlunda ut, även om vissa utmaningar överlappar.
En person med autism kan ofta uppskatta och behöva tydliga steg-för-steg-instruktioner: 1, 2, 3 – och följer dem till punkt och pricka. Det kan vara en styrka, för det ger trygghet och struktur.
En person med ADHD kan däremot ofta nöja sig med att höra en sammanfattning eller rubrik, få en känsla för uppgiften och sedan ge sig iväg för att göra – ofta med mer spontanitet, men också med större risk att missa detaljer på vägen.
Här hemma har vi sett den skillnaden många gånger. Förr, när vi köpte möbler från IKEA, packade vi bara upp och började skruva ihop – lite på känsla. Ibland fick vi börja om.
Idag gör vi annorlunda. Vi ger instruktionerna till vår son. Han älskar verkligen instruktioner – inte en punkt missas, inte ett steg hoppas över. Det är nästan som om han och manualen pratar samma språk.
Samma sak gäller mina köksmaskiner och annat som kräver att man läser bruksanvisning. När han läser och förklarar för mig hur jag ska göra, då blir det rätt direkt.
Den här skillnaden handlar inte om att det ena är bättre än det andra – utan om att hjärnan arbetar på olika sätt. Den som följer instruktioner noggrant kan leverera precision och exakthet. Den som kastar sig in direkt kan bidra med kreativitet och snabba lösningar.
Men det är viktigt att förstå dessa olikheter för att ge rätt stöd och rätt förväntningar.
Därför finns Oskar-serien
För att visa att vi kan möta barn på andra sätt än genom att försöka forma dem så att de passar in i en färdig mall.
Det här är mer än berättelsen om ett barn. Det är en spegel som visar hur vi vuxna formar miljöer där vissa barn får blomma och andra tvingas kämpa för att passa in.
Oskar-serien är en påminnelse om att varje gång vi väljer att se barnet framför oss – istället för vår bild av hur ett barn “ska” vara – så öppnar vi en dörr. Inte bara för dem, utan också för oss själva.
Reflektion
Alla barn bär på något unikt. Som vuxna kan vi välja att se det, förstå det och ge det plats att växa. Men vi måste också våga stå emot frestelsen att pressa in det i en form där det riskerar att vissna.
Gårdagen har lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
Jag heter Carina, och jag har under många år haft förmånen att lära känna barn och ungdomar som kanske inte alltid passat in i skolans eller samhällets mallar.
I mitt arbete – och i livet – har jag sett hur viktigt det är att lyssna, förstå och ibland bara sitta bredvid utan att försöka fixa allt.
Jag skriver Oskar-serien för att dela med mig av det jag sett, känt och lärt mig. För att påminna om att bakom varje blick, varje tystnad och varje utbrott finns en historia. Och för att jag tror att vi alla, om vi vågar se, kan vara den där trygga punkten som gör skillnad.
AQ – Svenska (Oskar-serien del 1)
Vad är Oskar-serien? Oskar-serien är berättelser och reflektioner om barn som lever med NPF, som autism och ADHD. Serien visar både styrkor och svårigheter – och hur vi kan skapa skolmiljöer där alla barn får blomma.
Vilka styrkor kan barn med autism ha? Många barn med autism har unika styrkor som detaljseende, ärlighet, uthållighet, specialintressen och ett annorlunda sätt att tänka som ofta leder till kreativa lösningar.
Vilka utmaningar kan barn med autism möta i skolan? Det kan handla om sensorisk känslighet (ljud, ljus, mat), svårigheter i socialt samspel, behov av fasta rutiner, varierande energi under dagen, samt risken för missförstånd från vuxna.
Hur skiljer sig autism från ADHD? Barn med autism uppskattar ofta tydliga instruktioner och följer dem steg för steg. Barn med ADHD kan däremot kasta sig in i uppgifter mer spontant, men riskerar att missa detaljer. Båda sätten har sina styrkor – men kräver olika typer av stöd.
Varför skriver du om Oskar? För att visa att barn inte ska pressas in i en färdig mall. Genom att möta varje barn som den individ det är, kan vi öppna dörrar till utveckling och självkänsla.
Jag har tänkt en del sedan jag skrev det senaste inlägget. Kanske kände någon sig träffad. Kanske tyckte någon att det var för mycket, för rakt, för obekvämt.
Och kanske var det just det, det behövde vara.
Jag skriver inte för att döma
Det jag skrev – det kom inte ur ilska mot föräldrar. Det kom ur kärlek till barn. Och ur en sorg som samlat sig genom åren.
För jag har sett. Jag har jobbat med ungdomar i många år. Jag har mött dem på behandlingshem, på institutioner, i samtalsrum och ute på stan. Jag har lyssnat till berättelser som skär i bröstet än idag.
Som den gången jag frågade vad en riktig kompis var – och förstod att den unge aldrig haft en. När jag förklarade vad det innebar, såg jag att hen trodde jag berättade en saga. Så långt ifrån verkligheten var det.
När barnens blickar blir tomma
Så när jag ser unga barn – för det är barn – hänga runt sent på kvällarna, med blickar som redan tappat tillit… då gör det ont. Då måste jag skriva.
Det är inte syndabockar vi behöver
Vi behöver gemenskap. Samarbete. Närvaro.
Vuxenvärldens ansvar
Jag vet att föräldraskap inte är enkelt. Vi är trötta. Vi kämpar. Vi försöker. Tvätten växer, kylskåpet gapar tomt, tiden räcker inte.
Jag har själv varit där.
Men samtidigt: Vi måste våga se att vissa barn håller på att gå vilse. Springer ut för stupet – i tron att det är där de syns.
Och ansvaret? Det är vårt. Vi vuxnas. Tillsammans.
Det går att göra mer – även när vi tror att det inte går
Vi kanske tänker att det redan är för sent. Att vi har tappat greppet. Att barnet har valt sin väg. Men det är sällan för sent.
Små förändringar kan göra stor skillnad. Ett samtal. En tydlig gräns. Ett “jag ser dig, och jag bryr mig”.
Det handlar inte om att ha perfekta lösningar. Det handlar om att försöka. Om att orka ta ett steg till. Att stå kvar en kväll till. Att be någon om hjälp. Att våga säga till en annan förälder: “Du, jag är orolig – hur gör vi det här tillsammans?”
För det går. Det går att göra mer än vi tror. Det börjar ofta med att någon vågar tro. Och ibland – är det du som behöver vara den någon.
Ett rop på närvaro och mod
Det jag skrev förra gången var ett rop. På närvaro. På engagemang. Och på att våga vara vuxen – inte bästa polare.
Ett rop på mod. Och på det mod som krävs för att våga be om hjälp.
För trygghet bor ofta där det är tråkigt. I rutinen. I gränsen. I förutsägbarheten.
Vi ska inte vara våra barns bästa kompisar
Vi ska vara deras riktning. Deras vägvisare. Med mjuk, men fast hand.
Till dig som kände något
Om du kände ilska, skuld, sorg – eller bara trötthet – så vill jag säga:
Jag är inte emot dig. Jag är för dig. Jag står med dig.
När du vågar säga: ”Nej. Det här är inte okej.”
Jag vill att dina barn ska lyckas. Jag vill att vi ska våga se – tillsammans. Det är dags att dra upp rullgardinen. Våga titta ut.
Att säga nej – och ändå stå kvar
Barn behöver inte bara kärlek. De behöver riktning. De behöver någon som säger nej – och menar det.
Någon som orkar stå kvar. Någon som säger:
“Jag ser vad du gör. Jag tillåter det inte. Men jag står kvar – för jag vet att du behöver mig.”
Ibland är den största kärleken inte den som säger ja –utan den som säger nej, och ändå vägrar släppa taget.
Reflektion:
Ibland skriver vi för att få ut något ur kroppen. Ibland skriver vi för att förändra något utanför den. Och ibland – gör vi båda.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
