Etikett: barnbarn

Misty morning by the lake with a quiet pier – a calm reflection of love, silence, and the moment when grief knocks again.

Den där sorgen knackar på igen

Om kärlek, skuld och dörrar som står öppna länge

Det finns stunder då sorgen knackar på igen, inte för att såra – utan för att påminna.
Om kärlek som aldrig dog, och om att tystnad inte ska få stå mellan människor.
För så länge livet finns, finns också möjligheten att mötas.

Read this post in English ->When Grief Knocks Again

När tystnaden blir farligare än orden

Det finns stunder då tystnaden blir farligare än orden.
När konflikter får ligga mellan oss som kalla stenar.
Och en dag – när tiden gått – hjälper inte längre förlåt.
För varje dag vi låter passera utan att sträcka ut en hand,
blir vägen tillbaka lite längre,
lite tyngre att gå.


I natt drömde jag att jag tittade i någons hår.
När jag skikade i håret såg jag vita larver som krälade där bland alla hårstråna.
Plötsligt fick jag klart för mig att det var löss – och att de kommit till mitt hår.
Jag hade fått dem jag med.

Just då vaknade jag, med en obehaglig känsla i kroppen.
Som om något kröp under huden.
Kanske var det inte bara av drömmen jag drömt,
utan något djupare som ville fram.

När den där sorgen knackar på igen – att våga lyssna på det som känns

En stilla å omgiven av gröna träd, där ljuset speglar sig i vattnet – en bild av när den där sorgen knackar på igen i kärlekens tecken.
Där vattnet möter ljuset blir tystnaden till eftertanke – en stund mellan sorg och kärlek.

För i samma stund knackade sorgen på igen.
Den låg där som en välbekant matta ligger på golvet.
Den har bott här i kroppen sedan urminnes tider,
men nu hittat tillbaka – med kunskap som gjort mig klokare, men inte klar.
Den gnager, kräver att jag ska se,
och fråga mig själv vad jag ska ge tillbaka.

Jag försöker hålla emot.
Men vem är jag att hålla tillbaka mina tårar?
De bor där under ögonlocken,
de behöver komma fram.
Och även om de gör ont –
så gör de mindre ont när de rinner nerför kinderna.

Ibland vet jag inte varför den där sorgen knackar på igen, men jag vet att den vill mig något. Den vill att jag ska se klart.


Barnbarnen är utan skuld.

Det här handlar om barnbarnen som jag inte får träffa.
Men det handlar också om en skam, en urminnes skam som inte var min,
men som jag som litet barn tog på mig.
För att de vuxna omkring mig inte, kunde vara vuxna nog
att bära sina egna tillkortakommanden.

Idag ser jag det klart.
Men jag vet också att det finns två små barn, inte långt härifrån,
som kanske känner något liknande som jag gjorde då.

På min tid var det farmor, faster och pappa som inte kunde hålla sams.
Idag är det jag som står utanför cirkeln,
och två små barn som inte förstår,
inte vet,
och inte kan göra något åt.


Farmor och en min fina faster.

När jag var hos farmor bodde min fina faster bara ett gärdsgård bort.
Ett stenparti av blommor som farmor planterat skiljde våra världar.
Jag och kusinerna lekte ibland –
de kom ner till sin mormor för att få sin dagliga klubba,
och då fick även jag en klubba.

Ibland gick jag över stenpartiet för att hälsa på min faster.
Men med varje steg kom skammen smygande.
Jag var rädd att farmor skulle bli ledsen för att jag gick dit.
Och när jag gick tillbaka igen,
kom nästa våg –
att faster kanske blev sårad nu.

Så fungerar barn.
De lägger oförrätterna hos sig själva,
utan att förstå att det inte är deras fel.


Upplever dom samma skuld och skam?

Nu bor där tankar i mig –
går mina barnbarn omkring med samma känslor av skuld och skam?
Har även de fått lära sig att kärlek ska gömmas,
att längtan är något man inte får visa?

Jag undrar om lillflickan kände skuld
när hon tog emot presenterna. Dom hon fick när hon fyllde år.
Det gör ont att tänka så.
Men sorgen, när den bor här, tvingar mig att se.


När den där sorgen knackar på igen i stillheten

Jag funderar:
Ska jag sluta lämna presenter vid dörren?
Ska jag spara pengarna istället, till en dag då de själva får välja?
Men kanske behöver hon just den där nallen att krama om på kvällen.
Kanske behöver hon de där pennorna,
för att skapa sina mästerverk.

Kanske är det just pennorna som låter henne bo i stunden,
tänka på mig och maken,
utan att känna skam.
För hon äger ingen skam.
Hon ska inte behöva välja bort kärlek
för att vuxna inte klarar sina relationer.


När jag var liten fanns också skuld i kärleken.
Min farmor och min faster bråkade jämt.
Jag älskade dem båda,
och försökte hålla ihop deras världar med min lilla barnhand.
Jag var ett barn som försökte vara lojal med alla.
Jag ville bara att alla skulle vara sams.
Men jag bar på en skuld som inte var min.

Nu känner jag samma mönster igen.
Inte i mig –
utan i barnen.

Och det gör ont på ett sätt som inte går att beskriva.
Kanske är det bara mina fantasier,
men drömmen, känslan och sorgen vävde sig samman i natten
och blev till ord.


Jag vill inte att de ska känna samma sak.
Jag vill inte att lillflickan ska stå där,
glad över en present men med skuld i magen för att hon blev glad.
Jag vill inte att lillemannen ska känna tomheten utan att veta varför.

De ska inte behöva undra om det är okej att längta.
Vi har bara setts två gånger sedan allt hände.
En picknick.
Och hennes födelsedag.

När jag stod där med presenten i handen såg jag hennes ögon:
glädje, förvirring, kanske skuld.
Allt samtidigt.
Och jag ville bara lägga handen på hennes kind och viska:

“Du får känna allt, lilla vän. Det är inte du som gjort fel.”

När jag ser barnens ögon förstår jag att den där sorgen knackar på igen – inte för att väcka skuld, utan för att påminna om kärlek.


Dörren

Min dörr har aldrig varit stängd.
Jag stod där när sonen fyllde år, med blommor i handen och hjärtat i halsgropen.
Lämnade dem vid deras dörr, för de var inte hemma.

Jag har väntat.
Hoppats.
Men ingen har ringt på.

Kylan gör sig påmind.
Det drar genom springorna, in i kroppen.
Hur länge kan man stå där och hålla värmen åt andra,
när fingrarna blivit stela?

Hur öppen ska en dörr vara,
när ingen vill komma in?

En dag kanske dörren stänger sig själv.
För då finns ingen av oss kvar.
Det är inte kärleken som tar slut.
Det är livet.

Varje gång jag står där och väntar känns det som att den där sorgen knackar på igen, stilla, nästan ödmjukt.


Det här är inte skrivet för att skuldbelägga någon.
Det är skrivet för att påminna om hur lätt det är att låta tystnad bygga murar,
och hur svårt det är att ta ner dem när tiden gått.


Tiden som inte är oändlig

Jag vet att min tid här inte är gränslös.
Tio, tjugo år kanske.
Eller kanske bara en dag.
Kanske är morgondagen redan den sista.

Jag lever med den tanken nära nu.
Inte i rädsla, utan i klarhet.
När allt tystnar hoppas jag att det jag lämnar efter mig ska räcka till.
Att orden, tårarna och kärleken i dem ska nå dit
mina händer inte längre når.

Ibland tänker jag att den där sorgen knackar på igen bara för att påminna mig om livet.


Efterklang

Vi tror alltid att vi hinner.
Men tiden är en dålig förhandlare.
Varje dag utan ett samtal bygger en vägg,
och en dag står den kvar –
även när ingen längre gör det.

Om du står där då,
vill jag att du ska veta:
Skulden är inte din.

Jag bar min sorg av kärlek.
Och jag önskar att du slipper bära den.

För kärlek blir inte mindre
för att den inte fick plats i tiden.
Den finns ändå.
I barnens skratt.
I vinden genom björkarna. I alla bad jag gör.
I allt jag försökte lämna efter mig – stillhet, värme, förlåtelse.

När du står där,
vill jag att du lyfter blicken mot himlen och vet:
Jag har redan förlåtit.
Det finns inget kvar att be om ursäkt för.

Men du kan viska till barnen:
“Ni behöver inte bära vår skuld. Ni får leva lätt.”

Det är allt jag någonsin velat.
Att kärleken skulle få fortsätta,
även när jag inte längre står i dörren och väntar.


Slutord

När jag skrev det här föll tårarna, långsamt, stilla.
De kom inte ur svaghet, utan ur sanning.
Varje ord bar en bit av det som bott i mig så länge.
Nu fick det andas.

Sorgen gör ont, men den är också ett bevis på kärlek.
Och mitt i allt, någonstans mellan hjärtslagen, finns ett lugn.
Ett vetande om att jag gjort vad jag kunnat.

Kanske är det allt en människa kan göra i slutet –
stå kvar i kärleken, även när ingen längre ringer på.

Och när tystnaden en dag blir fullständig,
då vet jag att jag försökte.
Att jag älskade.

När jag skrev detta kände jag hur den där sorgen knackade på igen, men nu med mildare hand.

Drömmar och självreflektion – när livet blir lärande
Självmedkänsla i vardagen – när julkänslan inte vill infinna sig


Stöd mitt skrivande:
PayPal – malix.se971

Prenumerera:
Prenumerera på malix.se


Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.

Dimma över sjön med en ensam badbrygga – en bild av stillhet när den där sorgen knackar på igen.
Carina Ikonen Nilsson

Professionellt men personligt

I mitt arbete med att utbilda mig till samtalsterapeut lär jag mig att lyssna på det som inte alltid sägs högt.
Den här texten påminner mig om att det terapeutiska arbetet börjar där vi själva vågar möta våra känslor med öppenhet och omtanke.
Sorgen blir då inte en börda – utan en lärare i medmänsklighet.

En tanke för miljön

I min strävan att leva med omtanke – inte bara om människor, utan också om naturen – vill jag ge något tillbaka.
Varje ord jag skriver lämnar ett avtryck, och jag vill att det avtrycket ska vara grönt.
Därför väljer jag att stödja projekt som planterar träd och återställer det vi människor tagit.
Ett träd blir till skugga, syre och liv – ett tyst bevis på att allt vi ger, kommer tillbaka i ny form.

Plantera träd via Vi-skogen (SE):
https://www.viskogen.se/gava/ge-bort-trad/

A wooden pier stretching out into a softly waving sea – a moment of reflection, calm, and the meeting between words and silence.

Att vara mormor och farmor – kortspel, pannkakor och saknad

En mormor /farmor går ut på en brygga mot havet – en symbol för balans och vägar som går att bygga mellan närhet och avstånd
Att vara mormor och farmor är ibland att balansera – att stå på bryggan, känna vinden och våga hoppas på det som kan byggas framåt…

Hösten är här för att stanna. När jag vaknar är det mörkt, precis som idag klockan 5.20. Gårdagen fylldes av både skratt och tyngre känslor. Att vara mormor och farmor är att leva mitt i det – med pannkakor, kortspel och kramar, men också med längtan efter det som inte är möjligt.

Read this post in English ->Being a Grandma – Card Games, Pancakes and Longing


Kortspel, pannkakor och ett mormorsbetyg

Även igår var Alfred här hemma på eftermiddagen och självklart spelade vi kort igen. Den där mannen gillar inte när farmor vinner i kortspel. Igår frågade han mig vad jag jobbade med.

Jag berättade att just nu jobbar jag inte på ett jobb som man måste åka till. Men förut då, mormor, vad jobbade du med då? Jag förklarade att jag jobbade med ungdomar och barn som inte kunde bo med sina föräldrar. Han tyckte det var synd om barnen som inte kunde bo med sin mamma och pappa.

Jag berättade att visst kan det vara synd, men de har inget val. När de inte bor med sina föräldrar får de spela kort med mormor och hennes kollegor. Han tyckte det var ett konstigt jobb. Jag försökte förklara att det finns andra saker man får göra också, men att det är lite som livet är – man pratar, äter mat tillsammans och om någon är ledsen eller arg så får man ta hand om det.

Då sa Alfred att det var bra att jag jobbat med sådant, för det finns ingen som är så bra på att trösta som hans mormor.

Det kallar jag ett bra betyg på en mormor. Att hon även har pannkakor med glass, fast man måste vara med och smaka på soppan hon gör på torsdagar, var också bra. Men, det hade varit bättre med bara pannkakorna. Så är det pannkakor – då måste man smaka på soppan, men man behöver inte äta upp den.

Och idag slutar Alfred väldigt tidigt, redan vid 11. Även idag får jag hämta honom – och vi får ännu en eftermiddag tillsammans.

(Läs också: Hanatorp Camping och ADHD – morgon vid sjön och Jantelagen)


Ett födelsedagsbesök med både glädje och saknad

Igår åkte vi iväg för att lämna presenter till ett av barnbarnen som fyllde år. Situationen var lite ovanlig, men fyller man år ska man självklart firas – presenter hör till.

Det blev många paket, mest pennor och kritor för hon är så duktig på att rita. Två små söta kattungar sprang runt i huset och förgyllde stunden. Besöket var kort, men vi fick kramar, både jag och maken. Dottern var med och hade även hon presenter med sig.

Jag önskar att vår relation kunde vara mer vardaglig – att jag kunde ta med henne på fika, läsa läxor eller hämta på skolan. Så som jag får göra med Alfred. Men just nu ser livet inte ut så. Ändå var det fint att få se henne, även om det gjorde ont när vi åkte hem igen.

Min lilla prinsessa till barnbarn – stunden blev kort, men minnet lever länge. Och där fanns också saknaden efter den lilla klimpen, som inte ens var hemma just den här gången. Också han finns i mitt hjärta, lika mycket, även när vi inte ses.

Här kan du läsa ett annat inlägg med barnbarnen. Småbarn som innan de åkte, saknade Lvl^2.


Om barn, omsorg och att orka trösta

När Alfred frågade om mitt jobb påminde han mig om varför det är så viktigt att det finns vuxna som kliver in när föräldrar inte kan. För barnen är det ofta svårt, men också nödvändigt. Hos organisationer som BRIS och Rädda Barnen finns mer om barns rättigheter och stöd.


Mellan raderna – min röst

Mellan kortspel och pannkakor, mellan kramar och avstånd, finns min berättelse. Det jag egentligen säger är: jag älskar alla mina barnbarn, men vägen till dem ser olika ut. Hos Alfred finns vardagen nära. Hos prinsessan och den lilla klimpen finns längtan och det jag inte får.

Reflektion

Kanske är det så livet är – fullt av kontraster. Ena stunden varm av glädjen i en liten pojkes ord om att jag är bäst på att trösta. I nästa stund fylld av smärta över att inte få dela vardagen med de andra små.


Fråga till dig som läser

Har du själv stått i den där känslan av både närhet och avstånd – av glädje och saknad samtidigt?

Woman with sunglasses at the beach, a day by the water in summer sunlight Carina Ikonen Nilsson

Gårdagen har lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson

Vill du följa fler av mina texter? Prenumerera här

Vill du stötta mitt skrivande? Stöd mig via PayPal


Vanliga frågor om att vara mormor och farmor

Vad innebär det att vara mormor eller farmor?
Det handlar ofta om att finnas nära barnbarnen – med lek, vardagsstunder, kramar och samtal.

Vad är det bästa med att vara mormor/farmor?
Att få uppleva glädjen i små ögonblick: kortspel, pannkakor, promenader eller bara närhet.

Kan man känna saknad som mormor eller farmor?
Ja, ibland finns barnbarnen inte alltid nära. Saknaden är en del av kärleken – längtan visar bara hur viktiga relationerna är.



Födelsedagsfirande vid sjön, Pokémonkort och makaronpudding – en vanlig men ovanlig dag

Vissa morgnar är inte som andra. I dag blev jag bokstavligen väckt av ett ”God morgon” – något som inte hör till vanligheterna i mitt hem där jag alltid brukar vakna först. En ovanlig start som snabbt ledde vidare till frukost med dottern, växthusinspektion och tankar kring gårdagens fina firande vid sjön. Välkommen till ännu en dag i mitt tjänstlediga vardagsliv – fyllt av barnbarnsglädje, fiskelycka och funderingar.

När morgonen börjar annorlunda

Vaknade till i morse – verkligen vaknade till – på bara två sekunder. Ett ”god morgon” i köket, och jag var klarvaken. Det hör inte till vanligheterna. Vanligtvis är det jag som tassar upp först i huset.

Tankarna började snurra: Hur har natten varit? Har han sovit? Var det en bra natt eller en orolig? Jag fick de svar jag ville ha – men helt övertygad om att de var sanna är jag kanske inte. Vi får se hur dagen artar sig.

Frukostbesök och omtanke

Innan klockan ens var halv nio ringde dottern. Hon var hemma för att lämna prover och undrade om jag bjöd på frukost. Självklart! Det var inte så mycket frukostmat hemma, men lite fil, frallor och pålägg plockades fram.

Vi åt frukost tillsammans efter att ha vinkat av lillkillen som skulle till skolan. Jag sa till honom att känna efter under dagen – om det känns för tungt eller trött, så är det helt okej att komma hem och vila. Det är viktigt att lyssna på kroppen

En titt i växthuset

Efter frukosten tog vi oss ut till växthuset. Dottern fick med sig några remsor och salladsfrön – de ska ner i jorden på hennes uteplats. Älskar när det gröna får leva vidare på fler platser.

Alfreds glädje över Pokémonkort och inline

Dottern berättade att Alfred varit väldigt glad över sina Pokémonkort han fick av oss igår. När han kom hem efter kalaset, ringde han både morfar och faster via telefonen och visade stolt upp alla sina 100 kort. Han hade också fått inline-skridskor i present av sin mamma – sådana skulle han tydligen ha på sig även när han skulle sova.

Födelsedagsfirande vid sjön

Det var ett riktigt kalas vid sjön igår. Maken tog med sig grillen, vi grillade korv, åt gott och fiskade. Alfred, som fyllde 7 år, visade sig vara en riktig fena på att kasta ut draget långt i sjön med sitt kastspö.

Lillgrabben fick låna mitt kastspö och visade snabbt att även han har talang. Han fick napp – men fisken släppte tyvärr. Trots det var det en glädje att se hur roligt han hade. Jag hoppas få med honom på fler fisketurer när vi ger oss ut med LVL^2. Maken är inte så förtjust i fiske, men kanske jag och lillgrabben kan få till det.

Tankar om trädgård, vila och dagens projekt

Det var så roligt att träffa Alfred och fira honom vid sjön. Tyvärr hade jag inte med mig badkläder, så det blev inget dopp. Men jag hoppas det blir fler sådana kvällar – med bad, fiske och kvällsmat vid vattnet. Själv somnade jag gott efter kvällen. Hur det var för lillkillen vet jag inte – men kanske sover han bättre i natt.

På dagens lista? Jo, trädgårdsarbete. Men det känns lite kallt ute. Kanske blir det i morgon istället. Idag lutar det åt inomhuspyssel – tvätta en tvätt, pula runt, och laga något enkelt.

Dagens middag – makaronpudding med piff

Ibland får det bli enkel vardagsmat. Idag blir det makaronpudding på rester – med sidfläsk, tomater, lite riven ost och en nypa muskot. Det enkla kan vara nog så gott.

Avslut – hur ser din dag ut?

Hur ser din dag ut? Vad står på din att-göra-lista? Är det en jobbdag för dig, eller har du också tid för lite trädgård, vila eller kreativt fixande?

Solen skiner faktiskt nu, och jag funderar på att sätta mig bakom huset och rensa den sista rabatten. Kanske blir det en fin rabatt idag ändå. Blommorna därunder behöver mer plats – de ska få flytta till slänten som skriker efter lite färg.

Ha en fin dag. Ta hand om dig själv och din tid.
Och tack – tack för att du besöker min blogg.

#Vardagsblogg #Morgonstund #Familjeliv #FiskeLycka #Pokémonkort #Trädgårdsliv #MalixBlogg #EnkelMatglädje #BloggmedVärme #StillhetIVardagen

Hur ser din dag ut?
Vad står på din att-göra-lista? Kanske har du också tid för lite vila, trädgård eller något kreativt idag?

Lev idag just nu, igår finns inte här och kommer inte åter. I morgon det ligger där borta i framtiden. Just nu är det som gäller.
Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.

Kommentera gärna här på bloggen – jag blir alltid glad för dina tankar.
Eller skicka ett mejl till mig på: carina@malix.se

Lev mjukt, andas djupt – just nu är det som gäller.
/ Carina Ikonen Nilsson, malix.se

Husbilen är redo för nästa äventyr!


Innehållsförslag att klistra in:

Innehåll

  • Läs på svenska nedan.
  • Scrolla för English version.

Husbilen redo för nästa äventyr.

Husbilen är nu iordningställd för nästa resa! När den resan blir av vet vi inte ännu, men kanske redan till helgen. Jag jobbar visserligen då, men har kortpass. Kanske blir det Trollhättan – vilket skulle ge kortare restid. Den som lever får se!


Efter hemkomsten – packa upp och trädgårdsfix

När vi kom hem packade maken upp medan jag vattnade i trädgården. När jag var klar hade han grillat korv, som blev en sen lunch.


Spontanutflykt till sjön

Sonen ringde och undrade om de kunde komma på besök. Förslaget blev sjöbad – och så fick det bli.
Det var mycket stoj, särskilt att hålla reda på tre barn. Den minsta, med armpuffar, vägrade lyssna, så jag tog hand om de större medan Hugos föräldrar tog hand om honom. Efter en stund fick han gå upp, och vi andra tränade simning.

Efter badet blev det glass, och hemma åt vi sallad som maken gjort. Sedan lekte vi i trädgården. Grannpojken kom över, men det blev för stökigt för honom. Mest ville han ha kaka – men någon kaka fanns inte att bjuda på.

dator och altan

Omorganisering på altanen

När barn och barnbarn åkt hem, bestämde jag och maken oss för att möblera om på altanen. Alla tomat- och gurkplantor skulle få plats och vara lätta att vattna. Jag gillade hur det var innan, men efter en hel vinter av arbete med plantorna, gäller det att ta hand om dem.


Callout – Har du något du alltid gör innan en resa?

Förbereder du bilen, packar särskilda saker eller fixar något hemma innan du åker?
Dela gärna dina rutiner i kommentarsfältet.


Reflektion

Ibland är förberedelserna nästan lika viktiga som resan i sig. Det är i de små stegen – att vattna plantorna, packa bilen, och göra plats på altanen – som reslusten får växa.


Stöd mitt skrivande och hjälp bloggen att leva vidare.

Prenumerera på bloggen


”Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.” – Carina Ikonen Nilsson


motorhome is now prepared for the next trip

Our motorhome is now prepared for the next trip! We don’t know exactly when that will be – maybe already this weekend. I’ll be working, but only short shifts. We might even stay in Trollhättan for the weekend, which would mean a shorter commute. Time will tell!


After Returning Home – Unpacking and Garden Tasks

Once we got home, my husband unpacked while I watered the garden. By the time I was finished, he had grilled some sausages, which became a late lunch.


A Spontaneous Trip to the Lake

My son called and asked if they could come over. The idea was to go swimming at the lake – and so we did.
It was lively and a bit hectic, especially keeping track of three kids. The youngest, wearing water wings, refused to listen, so I looked after the older ones while Hugo’s parents took care of him. After a while, he had to come out of the water, and the rest of us practiced swimming.

After the swim, we had ice cream, and back at home we enjoyed a salad my husband had prepared. The afternoon continued with garden play. Our neighbor’s boy came over, but it became too noisy for him. Mostly, he seemed to be after cake – but I didn’t have any to offer.


Rearranging the Patio

When the children and grandchildren had left, my husband and I decided to rearrange the patio. This way, all the tomato and cucumber plants would have enough space and be easy to water. I liked how it was before, but after spending the entire winter tending to the plants, it’s best to take good care of them now.


Callout – Do You Have a Pre-Trip Ritual?

Do you always prepare your vehicle, pack special items, or set things in order at home before leaving on a trip?
Share your routines in the comments.


Reflection

Sometimes, the preparations are almost as important as the trip itself. It’s in the small steps – watering the plants, packing the motorhome, and making space on the patio – that the excitement for travel grows.


Support My Writing and help keep the blog alive.

Subscribe to the blog


”Yesterday has already gone to rest in history, tomorrow is waiting further ahead. But right now – this is where life happens.” – Carina Ikonen Nilsson


”Yesterday has already gone to rest in history, tomorrow is waiting further ahead. But right now – this is where life happens.” – Carina Ikonen Nilsson




Hashtags: #husbil #camping #resor #sjöbad #trädgårdsarbete #altan #barnbarn #familjetid #sommardag

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén