This isn’t a post about a dead artist. It’s a love letter to a voice that followed me through life. A voice that still lives in my ears — and in my heart.
With Ozzy in My Ears and a Full Heart
With Ozzy in my ears and a night filled with dreams of him, I woke up with a sense of sorrow. It’s as if the night told a story about everything that once was.
Ozzy has been one of the many soundtracks of my life. I’ve listened to almost everything he’s made – not just the Greatest Hits. When he came on the radio and I was alone in our car, I would gladly crank up the volume and sing along, loud and free.
I read his book I Am Ozzy a few years ago – a crazy world, but so very Ozzy. Love his voice. I love his madness. I love his music.
A Void on Earth – But the Music Remains
Just yesterday, I wrote a post about how he crossed over to the other shore. Maybe that’s good for him – but he leaves a void here on earth. There is no more Ozz here. You can read that post here: Ozzy Osbourne is dead – farewell to a soundtrack
I also wrote a post a few weeks ago where I felt grateful that he got to experience that we – even those of us who weren’t there – celebrated him. I devoured TikTok then, hunting down clips, wanting to see everything I had missed. It felt like the whole world blinked for a moment and said: We see you, Ozzy. We thank you – while you’re still here.
I’m glad we still have all the records and all the music. And I feel grateful that he got to do that final concert. That he was celebrated by his fans while still alive. It makes me smile, thinking he truly lived out his life – and lived, even though he seemed determined to not survive it. He truly is a miracle, considering all the drugs, alcohol, and insane stunts throughout his life.
A Living Legend – Who Wasn’t Supposed to Live
Ozzy is a miracle. With all the drugs, the booze, the madness… he still lived. And not just lived – he lived fully. He did it his way. And we got to come along for the ride.
When Our Heroes Begin to Fall
They’re starting to fall now, one by one. It hurts when someone disappears – even if they were ”just” a soundtrack. But The Prince of Darkness was so much more.
So no, I won’t write more about his death. I’ve already done that. Rest in peace, OZZY. I hope your body has found rest. And that we who remain… …can breathe. Can remember. Can keep on living.
Music as Memories – and Memories as Music
It will feel empty here on earth. An icon, a prince of music, has thrown in the towel. Laid down for his final rest.
But I live in the music. The soundtrack of my life is filled with him.
Right now, as his music moves through my ears, I am filled with memories, life, and love.
Most of the songs he made carry images in me — scenes from life: – A beach. – A lonely night. – A party. – A concert. – A road trip. – A summer night outside the camper. – A Walkman. An LP. An MP3. A video. You name it.
Thank you, Ozz, for all you gave. For all you were. For singing yourself into us.
– Who is the soundtrack of your life? – Is there an artist you’d like to thank – before it’s too late? – How does music affect your memory and emotions?
“Yesterday has already laid down to rest in history. Tomorrow is waiting further ahead. But right now – this is where life happens.” -Carina Ikonen Nilsson
I didn’t expect it to feel like this. But it does. Ozzy Osbourne is dead. And something inside me has gone quiet. Something that always used to scream.
I don’t know what to write. I just know it hurts. Ozzy Osbourne is dead.
It’s strange… I didn’t actually believe he’d live forever – and still, somehow, I did. He was always there. In the background. In my headphones. In the soundtrack of my life.
That voice that cut through everything. That carried pain, power, madness. He was never just music – he was emotion, force, defiance.
And now it’s quiet. But not really.
Because Ozzy isn’t someone you forget. He’s screamed himself into my heart – and there he stays.
I grieve him as if he were mine. Maybe he was. A part of my youth. A part of me.
I managed to write a tribute while he was still alive. Now I’m writing the other one. The one that hurts.
“You can’t kill rock ’n’ roll – it’s here to stay.” – Ozzy Osbourne
– What does Ozzy mean to you?
Did you listen to him when no one else understood?
What does his voice stir in you?
Do you remember the first time you heard “Crazy Train” or “Mama, I’m Coming Home”?
This isn’t just a farewell to an artist. It’s a farewell to a piece of myself – the younger version who lived with Ozzy in their ears, who carried rage, longing, sorrow, and fire. And at the same time, a quiet promise: never to forget.
This day took a legend with it. Tomorrow will echo without his voice. But right now – in the silence after the last note – the memory still plays. Right now is what matters. -Carina Ikonen Nilsson
Jag visste inte att det skulle kännas så här tungt. Men det gör det. Ozzy Osbourne är död. Och någonting i mig har blivit stilla. Någonting som alltid skrikit.
Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag vet bara att det gör ont. Ozzy Osbourne är död.
Det är så märkligt… För jag trodde väl inte att han skulle leva för evigt – men på något sätt gjorde jag nog det ändå. Han har liksom alltid funnits där. I bakgrunden. I hörlurarna. I mitt inre soundtrack.
Den där rösten som skar igenom allt. Som bar både smärta, styrka och galenskap. Han var aldrig bara musik – han var känsla, kraft, jävlaranamma.
Och nu är det tyst. Fast ändå inte.
För Ozzy är inte en sån man glömmer. Han har skrikit sig fast i mitt hjärta – och där får han stanna.
Jag sörjer honom som om han var min. Kanske var han det, lite. En del av min ungdom. En del av mig.
Jag hann skriva en hyllning medan han ännu var här. Nu får jag skriva den andra. Den som gör ont.
“You can’t kill rock ’n’ roll – it’s here to stay.” – Ozzy Osbourne
Vad betyder Ozzy för dig?
Lyssnade du på honom när ingen annan förstod?
Vad väcker hans röst i dig?
Minns du första gången du hörde ”Crazy Train” eller ”Mama, I’m Coming Home”?
Det här är inte bara ett farväl till en artist. Det är ett farväl till en del av mig själv – den unga versionen som levde med Ozzy som ljudkuliss, den som bar på vrede, längtan, sorg och styrka. Och samtidigt ett löfte: att aldrig glömma.
Dagen tog med sig en legend, och morgondagen kommer att sakna hans röst. Men just nu – i tystnaden efter sista tonen – lever minnet kvar. Just nu är det som gäller. – Carina Ikonen Nilsson
Jag var nog i 20 års åldern när jag såg honom första gången. Först trodde jag att det skulle bli en helt vanlig konsert – en som alla andra. Men vad jag bedrog mig.
Efter konserten minns jag fortfarande hur ont i halsen jag hade, hur trött jag var i hela kroppen, och hur det ekade i huvudet av alla intryck. Nu blir det ofta så efter konserter, men den gången – då för länge sedan – var det något annat. Kanske var det första gången jag upplevde den känslan så starkt.
Och det där… det kom tillbaka varje gång jag lyssnat på just honom. Som jag älskade att se honom. Hans monotona rörelser – som egentligen inte var något särskilt – men det var just det som var så speciellt. Det var Ozzy Osbourne, precis som han skulle vara.
Herregud, vad jag älskade att gå på just de konserterna. När den där verkliga känslan infinner sig.
Jag har nog varit på de flesta stora hårdrocksbanden. Jag har till och med varit på en konsert där Helloween var förband till något av de riktigt stora banden.
Och jag har sett The Rev – levande – på Ullevi. Då spelade han tillsammans med Avenged Sevenfold, som var förband till Iron Maiden.
Just den gången tyckte jag att bandet var dåligt. De föll mig inte alls i smaken då. Men det handlade om att jag väntade på det stora bandet Iron Maiden. Men efter att The Rev dog… då hittade jag till deras musik. Då hörde jag allt det där vackra. Det som fanns där under ytan hela tiden.
Det gör något med mig – det där. När man hittar in i något först när det är för sent. När man plötsligt förstår vad man missade medan det pågick.
Men det var inte det jag skulle skriva om. Inte alls. Jag skulle skriva om det som sker nu.
Alla hyllningar på sociala medier. Hur hela världen just nu lyfter fram The King of Darkness – Ozzy Osbourne.
Jag var inte på konserten i Birmingham 2025. Jag hade redan innan bestämt mig för att behålla minnet av honom som han var då. Men nu, så här i efterhand, inser jag hur fel jag hade.
Jag borde ha lyssnat på min son som tyckte att jag borde gå en sista gång. Så otroligt fel jag hade när jag sa nej jag har sett honom som ung jag vill bevara det minnet. För oj, vad jag hade velat vara där. Vara där och dela stunden. Vara där och hylla honom – denna stora ikon – när han en sista gång tar farväl av sina fans.
Men inte heller det var det jag skulle skriva om. Min ADHD-hjärna simmar ut i massor av ord som inte riktigt vill vara i den ordning de borde. Men så är det ibland.
Det jag egentligen ville skriva är att jag blir så berörd – långt in i hjärtat berörd – av att se hur alla hyllar Ozzy och hans band, Black Sabbath.
Det är rörande. Alla som varit där, alla som bidragit, alla som nu sprider vidare det han har skapat.
Men det största av allt är att se hur han – trots allt i hela sin kropp som jobbar emot honom – ändå kan trollbinda en hel arena. Han gör stunden magisk av bara sin person. Fast han bara sitter där.
Han rör sig inte som då. Han står inte upp. Men ändå… varje klipp jag sett andas den där känslan jag upplevde på hans konsert från förr.
Det måste vara hans aura. Hans röst. Hans kraft inombords.
Jag trodde det var hans rörelser och röst som var det stora då. Men nu… nu förstår jag att det handlar om något helt annat.
Det handlar om honom. Om hans närvaro. Om hans väsen. Om legenden.
Jag verkligen älskar denna man, allt han har gjort under sin livstid. För några år sedan läste jag hans bok. Jag kan verkligen på riktigt lova dig att den är läsvärd. Herre gud vilket liv den mannen har lev. Att han ens har blivit så gammal.
Jag vek från ämnet igen. Men jag återvänder nu, för att skriva det jag ville säga från början:
Jag blir så berörd, så glad – och så full av kärlek – över att han får uppleva det här nu, nu när han ändå är i livet.
Han får höra de orden som annars ofta kommer för sent. De som man brukar säga när någon redan är död.
Och det… Det känns så viktigt. Viktigare än något annat att vi får höra dom när vi är i livet. Men då är det kanske inte så säkert, att vi kan ta in alla de fina orden. Det vågar jag inte riktigt säga att vi gör.
För det spelar ingen roll hur mycket vi hyllar när någon är borta. Det är när de lever som de behöver få höra det.
Stora som små. Kända som okända.
Vi har alla något att lära av just det.
Reflektion
Vi hyllar så ofta för sent, när orden bara landar i tystnad och inte kan tas emot. Men Ozzy får ta emot dem nu. Det borde vi alla få. Oavsett om vi står på en scen eller sitter i publiken.
Vill du dela med dig?
Har du ett minne från en konsert, en artist som betytt något, eller något du önskar att du hunnit säga? Skriv gärna en kommentar – jag läser allt.
Prenumerera gärna
Om du vill följa med vidare i tankar, minnen och vardagsreflektioner – prenumerera på bloggen. Inga utsvävningar. Bara ord från hjärtat.
Dela gärna
Om detta inlägg berörde dig, dela det vidare. Vi vet aldrig vem som behöver höra det just idag.
Lev och gör idag. Det du gjorde i går är historia. Framtiden? Den vet vi inget om. Och om vi väntar… kanske är det för sent. Men det vet vi först i morgon. Om vi får uppleva morgondagen.
I was probably around 20 when I saw him for the first time. At first, I thought it would be just another concert – like any other. But oh, how wrong I was.
After the concert, I still remember the sore throat, the exhaustion, the echo in my head. Now, I often feel that way after a show – but back then, it was something else. Maybe it was the first time I felt something that strong.
The Magic That Kept Returning
And that feeling… it came back every time I saw him. How I loved watching him. His movements were monotonous, almost mechanical – but that’s what made it so special. It was Ozzy Osbourne, exactly as he was meant to be.
My god, I loved going to those concerts. That real feeling – the one that rooted deep inside – was always there.
Before the Legends Became Legends
I think I’ve seen most of the big heavy metal bands. I was even at a show where Helloween opened for one of the greats.
And I saw The Rev – alive – on stage at Ullevi. He played with Avenged Sevenfold, opening for Iron Maiden.
Back then, I didn’t like the band. They didn’t resonate with me – probably because I was just waiting for Iron Maiden. But after The Rev died… I found my way to their music. And suddenly, I heard the beauty. The depth that had always been there.
What Hits Hardest
There’s something that happens when you find something too late. When you suddenly understand what you missed while it was right in front of you.
The Tribute That’s Happening Now
All the love pouring in on social media. How the world is lifting up The King of Darkness – Ozzy Osbourne.
I wasn’t at the 2025 concert in Birmingham. I had already decided to keep the memory of him as he was back then.
But now… now I see how wrong I was. I should have listened to my son, who told me to go. But I said no. “I’ve seen him young – I want to keep that image.” Oh, how I wish I had been there. To share that moment. To honor him – this enormous icon – as he said goodbye.
My ADHD Heart and What I Really Wanted to Say
And yet, this wasn’t what I meant to write either. My ADHD brain swims through words that don’t always line up the way they should.
But what I truly wanted to say is this: I’m so moved – deeply moved – to see all the love for Ozzy and his band, Black Sabbath.
It’s beautiful. Those who were there. Those who shared. Those who now carry his legacy forward.
He Still Owns the Stage – Even Sitting
But the greatest thing of all? Seeing how – despite all the pain his body carries – he can still captivate an entire arena. He’s sitting. But he creates magic just by being there.
He doesn’t move like he used to. He’s not standing tall. And yet… every clip I’ve seen carries that same feeling I once had in front of the stage.
It must be his aura. His voice. His power within.
The Presence Was Always the Power
I used to think it was his movement and voice that made him great. But now I understand: It was never just that.
It was him. His presence. His being. The legend.
This Man – and His Life
I truly love this man – everything he’s done in his life. I read his book a few years ago, and I can honestly say: It’s worth it. My god, what a life. That he’s still alive today… it’s almost unbelievable.
What Matters Most
I strayed again. But now I return to what I wanted to say:
I’m so deeply touched – so full of love – that he gets to experience all this now, while he’s alive. He gets to hear the words that usually come too late. The ones we say after someone is gone.
And that… That feels incredibly important. More than anything, maybe.
But even then – do we ever truly hear those words? I’m not sure we do.
Celebrate While We Still Can
Because no matter how much we praise someone after they’re gone – It’s while they live that they need to hear it.
Famous or unknown. Big or small.
We all have something to learn from that.
Reflection
We so often wait too long. Our words land in silence, when they can no longer be received.
But Ozzy – he gets to hear them now. And that’s something we all deserve. Whether we’re on stage, or sitting in the crowd.
Want to share your thoughts?
Do you have a memory from a concert, an artist who meant something to you, or something you wish you’d said? Leave a comment – I read them all.
Stay connected
Want to follow more thoughts, memories, and everyday reflections? Subscribe to the blog. No noise – just words from the heart.
Share if you’d like
If this post moved you – pass it on. You never know who might need it today.
OZZY – you’ve carried my darkness and lit it with sound. I love you.
Live and act today. What you did yesterday is history. The future? We know nothing about it. And if we wait… it might be too late. But we won’t know that until tomorrow – if we’re lucky enough to see it. – Carina Ikonen Nilsson.
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
