Inledning

Read this om English

Snart har maken semester, och jag längtar. Men innan vi kommit dit bjöd livet på en liten lektion – om ansvar, gränser och en sönderplockad penna. Värmen låg tung efter vår resa, men det var inte den som fick mig att sucka djupast den kvällen.

Snart semester – och jag längtar

Snart snart har maken semester igen. Jag längtar som om jag aldrig innan längtat. Inte för att vi ska göra något speciellt, utan för att då är dagarna oplanerade igen. Lasset behöver inte göras av mig, utan då är vi två som gör. Även om vi inte gör mera än bara vara, så känns det roligare att bara vara – att göra det tillsammans. En konstig mening känner jag, men den får duga.

Trötthet, värme och en sväng via Torslanda

När vi kom hem från Göteborg igår var vi trötta, och den värme som slog emot oss när vi steg ur bilen var tryckande. Lillkillen gick in på sitt rum och jag hängde en stund på altanen. Sedan tog jag mig ner i källaren där det var svalare. La mig på soffan och somnade. Jag hade ansträngt mig mer än jag trodde.

Vi kom i alla fall hem igen, även om det blev en liten extra sväng över Torslanda – jag missade avfarten till Lundbytunneln. En sån där liten detalj som bara händer. En konsekvens av att missa avfarten vilket leder till några extra mil.

Den vita färgen på fönsterbrädan

Igår kväll hittade maken någon vit färg på ett fönsterbräde, och den hade runnit ner på väggen på utsidan. Jag kallade på den jag misstänkte ha gjort det då rummet till här denna och frågade vad det var han hade hällt ut.

”Inget”, sa han.

Jag förklarade att det måste han ha gjort – annars hade det inte varit vitt där det nu var vitt. Den vita färgen har runnit ut från ditt fönster och ingen annan häller ut saker från ditt fönster. Jag sa också att det inte spelade någon roll hur det hade kommit dit. Men bort skulle det, och det skulle tas bort av honom.

När sanningen kom fram

När jag senare gick in i hans rum, och sedan ut till mina ritpennor i vardagsrummet, såg jag att det var därifrån färgen kom. En av mina ritpennor låg i hans papperskorg sönderplockad och den saknades bland mina pennor. Ännu ett samtal om att mina ritpennor är just det – mina. Att det är pennor som kostar ganska mycket pengar och att man har dem till att rita med, inte plocka sönder.

Jag förklarade att det här kommer att bli kostsamt – för just den pennan han plockat sönder kostar närmare 300 kronor. Och om man bara har månadspeng… ja, då känns det.

Ett samtal om gränser och ansvar

Vi hade ännu ett samtal om det här, och jag frågade honom om han någonsin upplevt att jag gått in i hans rum och tagit sönder något som var hans. Självklart hade han inte det – eftersom det inte hänt.

Jag sa också att jag hade förväntat mig ett förlåt. Och att jag var besviken. Det sista borde jag kanske inte ha sagt, men det slank ur mig. Ändå tänker jag inte låta det här gå förbi utan att det blir kännbart. Nu kanske han inte behöver lägga hela kostnaden själv för pennan men det ska kännas att han har mindre pengar än vad han brukar få.

Han ska få gå till affären och köpa en exakt likadan penna – från sina egna pengar-men kanske ska jag lägga hälften. Han fick även kämpa med att ta bort färgen från fönsterbläcket, och han ska få måla om väggen på utsidan där färgen sitter kvar.

Konsekvenser – inte straff

Vi har många gånger pratat konsekvenser på jobbet. Men de ”konsekvenser” som lyfts där liknar ibland mer straff – och då opponerar jag mig. Jag vill inte straffa. Jag vill lära. En konsekvens ska vara kopplad till handlingen.
Som när ett barn tappar ett glas mjölk – då får hen torka upp mjölken. Det är inte ett straff, det är en naturlig följd.

Det som hände igår var just det: en konsekvens.

Han tog en av mina pennor, bröt sönder den – kanske av nyfikenhet – och försökte dölja det genom att hälla ut färgen genom fönstret. Men han visste inte hur rädd jag är om mina pennor. Eller att färgen skulle fastna.

Och färgen fastnade. Överallt.

Det blev hans att hantera

Färgen försvann inte som han trodde. Den försvann för att han fick ta bort den. Med trasor, med tålamod – och kanske också med en klump i magen.

Samtidigt tänker jag att kanske var den verkliga konsekvensen inte själva städandet. Kanske var det känslan i kroppen – när pennan gick sönder, när färgen flöt ut och inte gick att kontrollera.
Var det just där lärandet började. Kanske var det ångesten, den där lilla känslan av oro, som gjorde att det satt kvar.

Och hade jag lagt på mera – blivit arg, höjt rösten, straffat – då hade det kanske bara blivit skam.

Jag valde att stå kvar

Här valde jag att inte straffa. Jag valde att visa vad som gick sönder – både pennan och mitt förtroende. Men jag lät honom också få vara med och laga. Ta ansvar. Testa om färgen gick bort.
Och där fanns lärandet. I själva görandet.
Inte i skamvrån. Inte i hårda ord.

Vad tänker du?

Hur tänker du kring konsekvenser och straff?
Har du själv varit med om att du blivit straffad när du egentligen behövde förståelse?
Dela gärna i kommentarerna. Jag läser allt och svarar med hjärtat.

Bloggverktyg jag använder – Complianz

Egentligen hade jag tänkt skriva om…ett tillägg till bloggen som jag använder – ett som förenklar vardagen för mig som bloggare. Men det här inlägget fick en annan riktning. Så jag lägger det här i slutet i stället.

Vill du också förenkla din blogg eller webbplats? Då kanske du har nytta av det här tillägget – och om du köper det via min länk får du dessutom rabatt. Samtidigt som du får den billigare så får jag en liten slant för att jag delar länken. En win win situation tänker jag.

Läs mer om Complianz här – min affiliate-länk ger dig rabatt

PayPal – Stöd mitt skrivande

Vill du stötta mitt bloggande?
 Bidra via PayPal här – jag uppskattar varje bidrag, litet som stort.

Reflektion

Allt vi gör lämnar spår – ibland som färg på en vägg, ibland som nya insikter. Det viktiga är vad vi gör av det.

Tack för att du följer med i mitt skrivande och vardagsliv.
Lev idag, just nu. Igår vilar i historien, och morgondagen väntar långt där borta – det är nu som gäller. -Carina Ikonen Nilsson