Familjekonflikt-arkiv

Läs det här inlägget på engelska:
Read this post in English →

Förord
Det här är ett inlägg om sensommaren som smyger sig på, om campingliv och om att bära både glädje och saknad samtidigt.
Det handlar om längtan efter barnbarn, om att leva med avstånd i familjen – och om kärleken som består även när vägarna skiljs åt.

När sommaren viker undan

Här sitter jag igen, i husbilen. Jag skriver som jag brukar, men känslan är annorlunda nu.
Det är inte samma sprittande vårkänsla längre. Sommaren börjar dra sig undan, även om jag helst inte vill skriva det.
Men sanningen är den: vi är närmare hösten nu än sommaren i sin fulla blom.

Visst kan hösten vara vacker på sitt sätt, men jag saknar de där ljumma kvällarna som bjuder in till stilla njutning.
Än är det inte över – dagarna finns kvar att leva i. Och jag påminner mig om att inte ge upp sommaren riktigt än.

Ett oväntat besök och en stilla tanke

Vi ska stanna här på campingen en dag till.
Idag fick jag veta att makens bror kommer hit – det blev en liten överraskning. Det ska bli fint att träffas.

Ändå snurrar andra tankar i bakgrunden.

På Instagram såg jag bilder på mina barnbarn, glada och fulla av liv.
Jag log när jag såg dem skratta, men samtidigt kändes det som om hjärtat fick ett litet hugg.
Det är stunder som dessa jag längtar efter att få dela – men just nu är jag en farmor på avstånd.

Ibland känns det som om världen rör sig vidare utan att jag får följa med.
Jag vet att livet inte alltid blir som man önskar, men saknaden finns där ändå.
Hugo har vuxit, Emilia ser ut att kunna erövra världen, och Alfred får jag ibland ha nära när livet tillåter det.

Det som bär mig är kärleken – den finns kvar, även när jag får älska på håll.

En moders kärlek tar aldrig slut

Det finns inget jag kan göra för att förändra situationen just nu.
Jag kan bara fortsätta önska dem lycka.

Mitt största hopp är inte att få allt som förr, utan att alla mår bra.
Att min son får ett liv där han kan andas, skratta och känna att han valt det som var bäst för honom och hans barn.

Jag är hans mamma, och jag älskar honom mer än ord kan rymma.
Den kärleken finns kvar, oavsett avstånd.

Mellan raderna – min röst

Mellan raderna vill jag förmedla detta:

Jag är en mamma och farmor som bär både smärta och kärlek i samma andetag.
Jag väjer inte för det som gör ont, men jag skriver inte ur bitterhet.
Jag skriver för att förstå, för att stå kvar och för att fortsätta älska.

Och kanske skriver jag också för dig som känner igen dig.
Vi är fler som bär den här tysta sorgen.
Vi bär den tillsammans – även om vi gör det på avstånd.

AHA – mellan raderna
Jag ser att det fortfarande är sommar, även om hösten närmar sig.
Jag ser barn jag inte får träffa, men jag ser dem ändå med kärlek.
Jag ser min egen sorg – och jag väljer att inte göra den till skuld.
Det gör ont, men det är inte kallt.
Det är bara kärlek som inte har någon plats att landa.
Och kanske är det just därför jag skriver – för att ändå få älska.

Reflektion

Sorg har inga regler. Det finns ingen mall för hur man ska hantera att bli bortvald – särskilt inte av sitt barn. Men det går att fortsätta älska, även när relationen gått sönder. Att stå kvar i kärlek, även när man inte får något tillbaka. Det går att älska även om det är en envägskommunikation.

Citat att bära med sig:
”Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.” -Carina Ikonen Nilsson