Familjekonflikt-arkiv

Läs det här inlägget på engelska:
Read this post in English →

Förord
Det här är ett inlägg om sensommaren som smyger sig på, om campingliv och en oväntad familjeträff – men också om saknad. Saknad efter barnbarn, efter en son, och efter en tid som kanske aldrig kommer tillbaka. Det är också ett inlägg om att vilja väl – även när man blivit bortvald.

När sommaren viker undan

Då sitter jag här igen. Även idag i husbilen. Jag skriver som jag brukar – men känslan är annorlunda nu. Inte lika sprakande som om våren. Sommaren börjar dra sig undan, även om jag helst inte vill skriva det. Men sanningen är den: vi är närmare hösten nu än sommaren i sin skönhet.

Visst kan hösten också vara vacker. Men det är långt tills de där kvällarna kommer tillbaka. Ändå – än är det inte slut. Än finns det dagar kvar att njuta av. Vi får inte ge upp. Det är fortfarande sommar, även om vi närmar oss sluttampen.

Ett oväntat besök och en stilla tanke

Vi ska vara här på campingen en dag till. Idag fick jag veta att makens bror kommer hit – det visste jag inte förrän vi rullade in igår. Det ska bli trevligt. Ändå är det andra tankar som snurrar.

På Instagram såg jag bilder. Bilder på mina barnbarn – tagna av min sons hustru. De har tydligen varit på Tirilparken, ett norskt sommarland. Och det gör ont. Inte för att barnen roar sig – utan för att jag inte får vara med. För att jag inte får vara deras farmor.

De valde bort mig – men barnen gjorde det inte

Hugo har vuxit i sommar. Emilia ser så stor ut. Alfred får jag träffa ibland, eftersom dottern är hemma hos oss med honom, när han är där. Men Emilia och Hugo… dem ser jag inte. Sonen har valt att ta avstånd. Och jag får respektera det.

Det är hans val. Men sorgen är min.

Det som gör mest ont är att barnen aldrig valde bort mig. De har inte valt bort sin farmor. Det gjorde deras föräldrar.

Och det stannar inte där. Min dotter – deras faster – får inte heller träffa dem. Istället umgås min son och hans fru med hennes före detta sambo. Det är kanske fint för barnbarnen att få upptåg – men samtidigt känns det så märkligt.

En kaka för mycket – eller ett svek för länge?

Allt började med en konflikt. Eller rättare sagt – med en kaka. Det fanns ingen laktosfri tårta till lilla Hugo på ett kalas, bara laktosfria kokosbollar. Och det blev droppen.

Jag förstår att det finns något bakom. Det brukar göra det. Men det som gick att ta på – det blev anledningen. Ett påskgodis jag glömde, en missad tanke. Det räckte.

Jag vet att jag var med på ett bananskal. Men jag har varit med om det här förut. Då tog det lång tid innan jag fick se min son igen. Och lilla Emilia.

Den här gången kanske det är för alltid.

Jag hoppas att han inte känner skuld

Det finns inget jag kan göra. Det är deras liv. Men jag bär det. Jag bär sorgen.

Och ändå – mitt största hopp är inte att han ska komma tillbaka. Det är att han inte ska känna skuld. Jag vill inte att han en dag ska stå framför spegeln och känna ånger. Jag vill att han ska kunna stå i sin sanning. Att han ska kunna säga att det här var det bästa han kunde göra, för att stå ut.

Vad det är han behöver stå ut med – det vet jag inte. Men jag hoppas att han känner att det här var rätt.

En moders kärlek tar aldrig slut

Jag vill att han är lycklig.

Jag vill att han har ett gott liv, ett liv där han kan andas, skratta, leva. Han är min son. Jag älskar honom mer än han någonsin kommer att förstå.

Och kanske är det just därför jag önskar att han ser klart. Att han känner att det här beslutet – det var det bästa för honom och hans små barn.

Mellan raderna – min röst

Jag vill att min röst mellan raderna ska förmedla att:

Jag är en mor som bär både smärta och kärlek i samma andetag. Jag väjer inte för det som gör ont, men jag skriver inte ur bitterhet. Jag skriver för att förstå, för att stå kvar, och för att fortsätta älska.

Jag är här.
Jag valde inte detta – men jag står ändå upp för kärlekens skull.
Jag skriver även för att förmedla att du inte är ensam om du befinner dig i en liknande situation. Jag vet att det är mycket tystnad kring ämnet, och därför väljer jag att skriva om det. Så du som har liknande upplevelser ser att vi bär det tillsammans.

AHA – mellan raderna
Jag ser att det fortfarande är sommar, även om hösten närmar sig.
Jag ser barn jag inte får träffa, men jag ser dem ändå med kärlek.
Jag ser min egen sorg – och jag väljer att inte göra den till skuld.
Det gör ont, men det är inte kallt.
Det är bara kärlek som inte har någon plats att landa.
Och kanske är det just därför jag skriver – för att ändå få älska.

Reflektion

Sorg har inga regler. Det finns ingen mall för hur man ska hantera att bli bortvald – särskilt inte av sitt barn. Men det går att fortsätta älska, även när relationen gått sönder. Att stå kvar i kärlek, även när man inte får något tillbaka. Det går att älska även om det är en envägskommunikation.

Citat att bära med sig:
”Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.” -Carina Ikonen Nilsson