Förord Det här är ett inlägg om sensommaren som smyger sig på, om campingliv och om att bära både glädje och saknad samtidigt. Det handlar om längtan efter barnbarn, om att leva med avstånd i familjen – och om kärleken som består även när vägarna skiljs åt.
När sommaren viker undan
Här sitter jag igen, i husbilen. Jag skriver som jag brukar, men känslan är annorlunda nu. Det är inte samma sprittande vårkänsla längre. Sommaren börjar dra sig undan, även om jag helst inte vill skriva det. Men sanningen är den: vi är närmare hösten nu än sommaren i sin fulla blom.
Visst kan hösten vara vacker på sitt sätt, men jag saknar de där ljumma kvällarna som bjuder in till stilla njutning. Än är det inte över – dagarna finns kvar att leva i. Och jag påminner mig om att inte ge upp sommaren riktigt än.
Ett oväntat besök och en stilla tanke
Vi ska stanna här på campingen en dag till. Idag fick jag veta att makens bror kommer hit – det blev en liten överraskning. Det ska bli fint att träffas.
Ändå snurrar andra tankar i bakgrunden.
På Instagram såg jag bilder på mina barnbarn, glada och fulla av liv. Jag log när jag såg dem skratta, men samtidigt kändes det som om hjärtat fick ett litet hugg. Det är stunder som dessa jag längtar efter att få dela – men just nu är jag en farmor på avstånd.
Ibland känns det som om världen rör sig vidare utan att jag får följa med. Jag vet att livet inte alltid blir som man önskar, men saknaden finns där ändå. Hugo har vuxit, Emilia ser ut att kunna erövra världen, och Alfred får jag ibland ha nära när livet tillåter det.
Det som bär mig är kärleken – den finns kvar, även när jag får älska på håll.
En moders kärlek tar aldrig slut
Det finns inget jag kan göra för att förändra situationen just nu. Jag kan bara fortsätta önska dem lycka.
Mitt största hopp är inte att få allt som förr, utan att alla mår bra. Att min son får ett liv där han kan andas, skratta och känna att han valt det som var bäst för honom och hans barn.
Jag är hans mamma, och jag älskar honom mer än ord kan rymma. Den kärleken finns kvar, oavsett avstånd.
Mellan raderna – min röst
Mellan raderna vill jag förmedla detta:
Jag är en mamma och farmor som bär både smärta och kärlek i samma andetag. Jag väjer inte för det som gör ont, men jag skriver inte ur bitterhet. Jag skriver för att förstå, för att stå kvar och för att fortsätta älska.
Och kanske skriver jag också för dig som känner igen dig. Vi är fler som bär den här tysta sorgen. Vi bär den tillsammans – även om vi gör det på avstånd.
AHA – mellan raderna Jag ser att det fortfarande är sommar, även om hösten närmar sig. Jag ser barn jag inte får träffa, men jag ser dem ändå med kärlek. Jag ser min egen sorg – och jag väljer att inte göra den till skuld. Det gör ont, men det är inte kallt. Det är bara kärlek som inte har någon plats att landa. Och kanske är det just därför jag skriver – för att ändå få älska.
Reflektion
Sorg har inga regler. Det finns ingen mall för hur man ska hantera att bli bortvald – särskilt inte av sitt barn. Men det går att fortsätta älska, även när relationen gått sönder. Att stå kvar i kärlek, även när man inte får något tillbaka. Det går att älska även om det är en envägskommunikation.
Citat att bära med sig: ”Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.” -Carina Ikonen Nilsson
Vill du stötta mitt skrivande?
Jag skriver för att förstå – och för att du som läser ska känna dig mindre ensam. Om du vill stötta mig i mitt arbete kan du göra det här:
Jag har tänkt en del sedan jag skrev det senaste inlägget. Kanske kände någon sig träffad. Kanske tyckte någon att det var för mycket, för rakt, för obekvämt.
Och kanske var det just det, det behövde vara.
Jag skriver inte för att döma
Det jag skrev – det kom inte ur ilska mot föräldrar. Det kom ur kärlek till barn. Och ur en sorg som samlat sig genom åren.
För jag har sett. Jag har jobbat med ungdomar i många år. Jag har mött dem på behandlingshem, på institutioner, i samtalsrum och ute på stan. Jag har lyssnat till berättelser som skär i bröstet än idag.
Som den gången jag frågade vad en riktig kompis var – och förstod att den unge aldrig haft en. När jag förklarade vad det innebar, såg jag att hen trodde jag berättade en saga. Så långt ifrån verkligheten var det.
När barnens blickar blir tomma
Så när jag ser unga barn – för det är barn – hänga runt sent på kvällarna, med blickar som redan tappat tillit… då gör det ont. Då måste jag skriva.
Det är inte syndabockar vi behöver
Vi behöver gemenskap. Samarbete. Närvaro.
Vuxenvärldens ansvar
Jag vet att föräldraskap inte är enkelt. Vi är trötta. Vi kämpar. Vi försöker. Tvätten växer, kylskåpet gapar tomt, tiden räcker inte.
Jag har själv varit där.
Men samtidigt: Vi måste våga se att vissa barn håller på att gå vilse. Springer ut för stupet – i tron att det är där de syns.
Och ansvaret? Det är vårt. Vi vuxnas. Tillsammans.
Det går att göra mer – även när vi tror att det inte går
Vi kanske tänker att det redan är för sent. Att vi har tappat greppet. Att barnet har valt sin väg. Men det är sällan för sent.
Små förändringar kan göra stor skillnad. Ett samtal. En tydlig gräns. Ett “jag ser dig, och jag bryr mig”.
Det handlar inte om att ha perfekta lösningar. Det handlar om att försöka. Om att orka ta ett steg till. Att stå kvar en kväll till. Att be någon om hjälp. Att våga säga till en annan förälder: “Du, jag är orolig – hur gör vi det här tillsammans?”
För det går. Det går att göra mer än vi tror. Det börjar ofta med att någon vågar tro. Och ibland – är det du som behöver vara den någon.
Ett rop på närvaro och mod
Det jag skrev förra gången var ett rop. På närvaro. På engagemang. Och på att våga vara vuxen – inte bästa polare.
Ett rop på mod. Och på det mod som krävs för att våga be om hjälp.
För trygghet bor ofta där det är tråkigt. I rutinen. I gränsen. I förutsägbarheten.
Vi ska inte vara våra barns bästa kompisar
Vi ska vara deras riktning. Deras vägvisare. Med mjuk, men fast hand.
Till dig som kände något
Om du kände ilska, skuld, sorg – eller bara trötthet – så vill jag säga:
Jag är inte emot dig. Jag är för dig. Jag står med dig.
När du vågar säga: ”Nej. Det här är inte okej.”
Jag vill att dina barn ska lyckas. Jag vill att vi ska våga se – tillsammans. Det är dags att dra upp rullgardinen. Våga titta ut.
Att säga nej – och ändå stå kvar
Barn behöver inte bara kärlek. De behöver riktning. De behöver någon som säger nej – och menar det.
Någon som orkar stå kvar. Någon som säger:
“Jag ser vad du gör. Jag tillåter det inte. Men jag står kvar – för jag vet att du behöver mig.”
Ibland är den största kärleken inte den som säger ja –utan den som säger nej, och ändå vägrar släppa taget.
Reflektion:
Ibland skriver vi för att få ut något ur kroppen. Ibland skriver vi för att förändra något utanför den. Och ibland – gör vi båda.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
Förord Jag är inte under en filt i Madrid. Men jag är under en markis i Borås. Det blåser inte. Det är moln, men det finns också blåa hål i himlen. Någon fågel låter till. En och annan campare har börjat vakna. Men här, på vår plats, är det bara jag som är vaken. Ett blogginlägg ska bli till. Och det blir det – nu, i denna stund.
Djurparken – och den där känslan som aldrig riktigt går över
Igår kom vi hit, till Borås. En sväng till djurparken blev det. Och ja, jag har alltid delade meningar om det där. Det är fint att se djur man aldrig annars skulle möta. Att få höra engagerad personal prata om dem med kunskap, värme, stolthet. Men så kommer den andra känslan. Den som sätter sig som en klump i magen.
De här djuren… de hör inte hemma här. En elefant ska gå långa sträckor, inte gå i cirklar i en inhägnad. Det ser inte naturligt ut. Det är inte naturligt.
Samtidigt vet jag att djurparkerna gör mycket gott. Arter bevaras. Information sprids. Engagemang väcks. Men ändå. Jag känner det varje gång. Det är inte frihet. Det är ett försök. Och ibland räcker inte försök.
För varmt för både djur och människor
Det var för varmt. Riktigt för varmt. Vi var långt ifrån ensamma – massor av människor trängdes på gångarna. Djuren gömde sig. Och barnen vi hade med oss… de var inte så intresserade den här gången. Kanske var det för varmt. Kanske var det för mycket folk. Kanske har vi sett tillräckligt nu. Kanske är det bara så – att det räcker. Det sa vi till varandra, jag och dottern, på vägen därifrån. Vi har gjort vår dos av djurparken.
Men det fanns ändå fina stunder. Vi hittade skugga. Det blev en mjukglass. Mackorna och pannkakorna vi hade med oss gick åt. Barnen blev genomvåta av alla vattenstrålar i leklandet – och de skrattade så det smittade. Där, i det blöta och stojiga, fanns något vilsamt. En paus från trängseln och värmen.
50 meter svalka och en kväll med korv och kortspel
Efter parken gick vi till badet utanför. Inte varje dag man får simma i en 50-metersbassäng. Det var en lisa. För kropp och själ. Vi simmade, hoppade, lekte. Och jag kände – här är jag. Här är vi. Just nu.
När vi kom tillbaka till campingen höll maken på att grilla korv. Jag gjorde potatismos. Alla åt. Det var gott – kanske inte gott på riktigt, men gott för att vi var hungriga. Efteråt blev det Chicago med dottern och hennes sambo. Jag hade en bra hand – men deras konstiga regler gjorde att vi aldrig fick någon vinnare.
Vi skulle ju vidare – in till stan, där Movits spelade i stadsparken. Jag hade bara sett klipp från dotterns uppläggningar på FB innan. Jag trodde det var ett sådant där band som kanske inte var min kopp te. Men vad jag bedrog mig. Det var verkligen gung och texterna något som tilltalade mig. Kul att de var långt uppifrån Norrland – det säger mig att hela Sverige har kreatörer, och musikskapandet finns överallt.
Men det var även då det började skava… det andra började skava.
När kvällen kommer – och barnen inte är hemma
Det var mycket folk. Musik, skratt, rörelse. Och trygghet – tack vare många poliser och väktare. Det kändes bra. Men så såg jag dem.
Ungarna.
Tjejer och killar. Inget barn över 14. Många snarare 12, kanske 13. Stora klungor. Sminkade, kaxiga blickar, ryckiga rörelser, flackande ögon. Och jag visste. Jag visste vad jag såg.
Jag har sett det förut. I jobbet. I verkligheten. Det där är barn som håller på att gå vilse. Och det var ingen fördom. Det var en erfaren blick. Jag såg vilka som redan provat. Jag såg vilka som bar på saker de inte borde behöva bära.
Och det enda jag kunde tänka var: Var är ni, föräldrar?
Vad är det som gör att ni inte ser? Tror ni att era barn är små änglar? Att de står där – med tändvätska i blicken och fel människor omkring sig? Det säger mig att de inte är små änglar. Och det borde säga er samma sak!
Ni måste vakna. Inte sen. Nu. Det är redan sent.
Det är inte en väg man råkar hamna på. Det är en väg man släpps ut på, när ingen håller i dörren hemma.
Och jag blev så arg. Och så sorgsen. Ingen unge ska behöva vara vuxen i den åldern. Ingen unge ska behöva navigera droger, hot, våld – för att ingen orkar vara en tråkig jävla förälder som säger nej.
Det ingår i föräldraskapet att vara tråkig. En jävla förälder. Att våga säga: ”Nej, du stannar hemma.” Det ingår i föräldraskapet att undersöka, prata med andra föräldrar, och verkligen ha koll på vart ungarna är.
Förstår ni inte att det är rädda barn som behöver vapen? Rädda, utklädda barn som behöver föräldrar. Inte fan ska ungar behöva vapen för att känna sig trygga ute på stan.
Då ska de vara inne – med er – och spela Fia-spel om så behövs.
Förstår ni inte att det är rädda barn? De gömmer sig bakom masker av Guccikepsar och status – status som de egentligen inte har.
Det är inte gulligt. Det är farligt.
Och det är vårt ansvar.
Min vän, filmerna och den där frågan vi inte ställer
Till sist. Jag vill tipsa igen om min väns YouTube-kanal. Hon gör små utbildningsfilmer för barn. Om känslor. Om livet. Hon sitter uppe om kvällarna när hennes egna barn har somnat, och klipper, redigerar, pratar in.
100 % till sina barn på dagen. 100 % till andras barn om kvällen.
Och jag tänker… när tar hon hand om sig själv?
Eller – är det där hon gör det? I skapandet. I berättandet. Precis som jag gör det här – i mina texter.
Det kanske är så vi räddar oss. En mening i taget.
Avslut
Det här var ett inlägg om mycket. Om djur som inte borde hållas fångna. Om barn som inte borde vandra ensamma på stan. Om vuxna som inte borde abdikera från sitt ansvar. Och om det lilla – en glass i skuggan, ett skratt i leklandet, en vän som ger allt.
Det är lätt att tappa fotfästet i den här världen. Men det är också där – i stunden, i vardagen – som vi hittar tillbaks.
Jag skriver inte för att vara populär. Jag skriver för att världen gör ont ibland – och för att jag vet att vi måste orka se det. Jag bär på erfarenhet, men också hopp. Och en vilja att aldrig blunda.
Citat för dagen: Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.
Stöd mitt skrivande
Om du vill stötta det jag gör – mina texter, min tid – får du gärna bidra här: paypal.me
Att bli bortvald av sitt barn är en smärta som inte går att beskriva med ord. Men ändå försöker jag. För mitt eget helandes skull. För att ge plats åt det som gör ont – men också åt det som fortfarande lever.
Att hela mig själv – trots sorgen
I dag vaknade jag med samma tomhet i bröstet. Den där som kommer när tanken slår till – att jag är bortvald som mamma. Det är som att hjärtat drar ihop sig. Det är tystnaden som gör ondast. Inte orden, inte konflikterna, utan frånvaron. Men jag är här. Jag andas. Jag försöker. Mina tankar gör ont, men jag har varit här förut. Jag har gått den här stigen innan. Men vet inte om vart den leder eller var den slutar.
Jag skriver vidare, inte för att väcka sympati. Jag skriver för att det är mitt sätt att hålla ihop mig själv. Orden blir som små stygn i ett hjärta som trasats sönder. Och varje gång jag vågar skriva, vågar känna, så läker jag lite till. Det är i alla fall så jag tänker just nu.
Att stå ut – för min skull
Jag försöker stå ut med tanken att jag kanske inte kommer att få vara med. Inte i hans liv. Inte i barnbarnens. Det känns outhärdligt vissa dagar. Men jag försöker göra det som förväntas av mig – inte av någon annan, utan av mig själv.
Jag försöker leva. Vattna i växthuset. Baka bröd. Andas. Skapa stunder där det finns liv, trots sorgen. Även om en del av mitt hjärta är tyst. Resten klappar fortfarande för de som är omkring mig och för mig själv.
Livet är till för att levas, det kommer fortsättas att levas av mig precis som det gjort innan. Men utan att jag vet vad som sker med mina barnbarn. Jag har haft tanken att jag kan sitta och titta på från utsidan. Det hade varit väldigt konstigt. Det hade även varit sorgligt. Jag hade blivit en kuf någon som är en konstig iakttagare. Just nu bor det funderingar på vad gör mina barnbarn just nu. Vet dom om att vi inte får träffas? Vet dom om att jag blivit bortvald eller tror dom att jag valt bort dom?
Kärleken finns kvar – i mig
Att vara bortvald betyder inte att min kärlek har försvunnit. Den är kvar. Den finns i varje tanke, varje bön, varje stilla önskan om försoning. Men jag lever inte i väntan. Jag lever i nuet. Jag väljer att ta hand om det liv som pågår. Här. Nu.
Min dörr står fortfarande öppen. Alltid. Men jag står inte där utanför och fryser. Jag har gått in. Tänd ett ljus. Håller mig varm. Bygger något av det som finns kvar.
En dag på stan med min dotter.
Idag till exempel ska jag och dottern åka till stan. Hon vill hitta något nytt att ta på sig. Själv tänker jag slinka in i tebutiken. Jag ska förse mig med te som kan värma min kropp och mina tankar. Allt känns lite lättare när det står en kopp varmt te framför mig. Teet som finns nu, snålar jag med för att smita undan i små stunder av lycka. Här behöver fyllas på med te lycka.
Liknande situationer.
Jag har läst mycket om andra som är i liknande situationer. Det är så många fler än jag trodde, som lever utan kontakt med barn och barnbarn. Det ger viss tröst – men hjälper ändå inte när sorgen slår till. Vad tänker barnbarnen, undrar jag ibland? Tror de att jag valde bort dem? Eller vet de hur mycket jag fortfarande älskar dem?
Oro, rädsla in för framtiden.
Ibland kommer rädslan smygande. Inte bara för min egen sorg. Även för vad det kan göra med en människa att skapa avstånd. Jag vet inte hur det känns för den andra sidan. Kanske känns det befriande, kanske bara tomt. Men min innerliga önskan är att beslutet, hur smärtsamt det än är, är något som bär. Att det vilar på någonting inifrån – inte bara på sår eller tystnad. Jag hoppas att valet som valt, är en väg fylld av känslan att stå stadigt. Att det är något som inte lämnar ett djupt eko inombords längre fram. Utan är ett val som fyller en med en känsla av egenkärlek och rättfärdigar handlingarna i sina egna tankar. Att benen är stadiga och vandrar framåt utan ånger eller skamkänslor. Känslor som landar i att jag gjorde rätt val den där gången. Jag gjorde det för min egenskull och för att jag behövde det.
Startpunkten är oftast osynlig
Ibland vandrar tankarna tillbaka till det som blev början på avståndet. Det var inte något stort. Inga hårda ord. Ingen dramatik. Snarare små händelser, missförstånd och glömska i vardagen – sådant som egentligen kunde ha varit överkomligt. Men ibland är det just det lilla som fastnar, och som växer i tystnaden. Jag minns särskilt ett tillfälle när något glömdes bort, och jag försökte rätta till det – men kanske var det redan för sent. Jag vet inte. Jag kan bara ana hur det togs emot.
Avslutning
Det här livet är mitt. Jag väljer att leva det – med sorg och kärlek, samtidigt. För de två får plats. Och kanske är det just så helande ser ut – inte i det perfekta, utan i det som ändå fortsätter.
Ett steg framåt även om steget känns bakåt så är det ett steg. Små små steg blir stora kliv till sist. Ha en fin dag och ta hand om dig, du är värd att tas hand om. Var din egna bästa vän för det är dig du ska stå ut med hela livet.
Tack för att du läser min blogg. Lämna gärna en kommentar. Det betyder mycket
Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.
ADHD, föräldraskap och kost – varför jag inte tror på att mat botar ADHD
Detta är en redigerad version av ett inlägg jag först skrev 2014 – men det är lika relevant idag.
Publicerat första gången: 14 oktober 2014 ✍️ Av Carina Ikonen Nilsson
Arkivinlägg
Det här är ett inlägg jag skrev för många år sedan – närmare bestämt hösten 2014. Jag hade precis läst en artikel som triggade starka känslor, och det här blev mitt svar. Nu låter jag det få en plats i mitt bloggarkiv, för även om det är äldre, säger det fortfarande något viktigt.
När rubriken väckte ilska
Idag läste jag en artikel om kärnfrisk mat och ADHD. Redan när jag såg rubriken ”Är ADHD ett förgiftnings- och bristsymptom?” kröp irritationen fram inom mig. Samma gamla känsla som när jag hör att ”ADHD är en myt” eller att rätt kost kan få den att försvinna. Jag tror inte på det där.
Skulden man placerar på föräldrar
Sådana artiklar får det att låta som om jag är orsaken till mina barns diagnoser – för att jag serverade vitt mjöl, fel sorts mat. Som om det var mitt fel. Ja, det är mitt ”fel” att mina barn har ADHD. Men inte för att de åt fel. Utan för att jag har det. Genetiskt. Jag är deras mamma. Jag behöver inte vara biolog för att se sambandet.
ADHD sitter inte i tallriken
Självklart ska man äta bra. Alla mår bättre av sund mat. Men jag tror inte ett ögonblick på att min ADHD skulle försvinna för att jag slutar med gluten eller socker. Min impulsivitet, mitt korta arbetsminne, mina snabba känslor – de bor i mig. De är en del av mig. Visst mår min kropp bättre av rätt mat. Men det förändrar inte min neuropsykiatriska funktionsuppsättning.
Vad jag däremot tror på
Jag tror på miljöer. Jag tror på sammanhang där jag får vara precis den jag är. Där människor förstår och accepterar mig. Där kraven matchar min förmåga. I sådana miljöer gör inte ADHD ont. Då behöver jag inte anpassa bort mig själv. Då får jag glänsa. Och vet du? När det händer, då störs ingen av att jag tar plats. Ingen himlar med ögonen.
Mat påverkar kroppen – men inte min diagnos
Att välja bort vitt mjöl och socker ibland gör att jag mår bättre. Mindre värk. Mindre nässpray. Färre förkylningar. Men det botar inte ADHD. Det förändrar inte varför mina barn har fått diagnosen. De är mina barn. Och jag har ADHD. Det räcker så. Resten är genetik, inte gluten.
Reflektion mellan raderna
Det här är ett inlägg om att stå upp för sig själv. Att vägra ta på sig skam och skuld för något som inte är en produkt av felsteg – utan av arv, miljö och mänsklighet.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
