Etikett: förändring

Dreams and self-reflection by the lake – a wooden pier glowing in the morning light.

i Kay Pollak & välja tankar, Malix – personligt & bloggen, Personlig utveckling & tankar, Reflektion & självläkning, Skapande & kreativitet, Utbildning & samtalsterapi

När kokboken blir livets manual och varje blad en ny förståelse

Drömmar och självreflektion vävs ibland samman på de mest oväntade sätt. I natt mindes jag mina drömmar – två bilder som kändes så nära det jag lever just nu. Det handlar om utveckling, om lärande, om att vända blad både i böcker och i livet. Och kanske mest av allt: att hitta tilliten i den process där kunskap och erfarenhet blir till trygghet.

Read this post in English ->Dreams and Self-Reflection – When Everyday Life Speaks and Learning Comes Alive

Drömmar om böcker och blad

Först drömde jag om lilla Emilia, mitt barnbarn. Vi satt tillsammans med en kokbok, rev ut blad och ordnade om bland recepten. Det låter kanske tokigt, men det kändes symboliskt – som att vi tillsammans skapade nya ordningar, nya smaker i livet.

Sedan kom nästa dröm: en bok, och jag vände blad, ett efter ett. En enkel handling, men fylld av mening.
Jag tänker att de två drömmarna hör ihop – en påminnelse om hur drömmar och självreflektion kan visa vägen i förändring

Drömmar och självreflektion i naturens stillhet – dimma över sjön i morgonljus. — Mellan bergen och himlen – där tankar och drömmar möts i tystnad.

Drömmar och självreflektion – drömmarnas språk

När jag tänker efter kanske drömmarna inte var så konstiga ändå.
Kokboken jag och Emilia höll på med kändes som en bild av det jag gör just nu – jag river inte bort kunskapen jag haft, jag bara ordnar om den.
Jag byter plats på recept, provar nya vägar och låter gammal kunskap få nya smaker.
Precis så känns det i studierna – som en levande form av drömmar och självreflektion i rörelse. Jag använder allt jag lärt mig genom åren, men jag gör det på mitt sätt nu – med min röst, min erfarenhet, mitt hjärta.

Och den andra drömmen – den där jag vände blad i en bok – den handlar nog om tillit till processen.
Att låta livet visa sida för sida utan att rusa fram till slutet.
Det är samma känsla jag bär i utbildningen: att allt inte behöver förstås på en gång.
Det viktiga är att jag är i rörelsen, i lärandet, i växandet.

Drömmarna känns som en bekräftelse.
Jag håller på att skapa min egen kokbok – inte med recept på mat, utan med recept på möten.
Samtal, empati, närvaro.
Det jag lär mig nu är inte nytt i sig – men sättet jag lär det på förankrar kunskapen djupt i kroppen.

Drömmar och självreflektion- När kunskap får kropp

Jag har alltid haft mycket av det praktiska i ryggraden – tryggt, intuitivt, självklart. Men nu, under utbildningen till samtalsterapeut, får jag något som tidigare saknats: möjligheten att väva samman den erfarenheten med teori.

Jag märker det i varje moment. Jag får full pott på uppgifterna, inte för att jag är bättre än någon annan, utan för att jag redan burit den här kunskapen i mig länge. Skillnaden nu är att jag förstår varför jag gör som jag gör.
Det är som om kunskapen går från att vara inlärd till att bli integrerad i kroppen – den landar, mognar och får tyngd.

Men det är mer än så. Det känns som om kunskapen nu har satt sitt bo i mig, tryggt och stabilt, på en grund som blivit förstärkt.
Som om jag dränerat bort det ytliga – den utanpåkunskap som byggt på andras tolkningar – och istället börjat läsa mellan raderna i mig själv.

Jag läser inte längre bara baksidan på en bok eller någon annans förklaring.
Nu bygger jag min förståelse inifrån mig själv, utifrån alla de samtal jag haft under åren i behandlingsarbetet.
Det är därifrån min grund växer – ur verkliga möten, verkliga människor, verkliga känslor.

Tidigare kurser gav mig verktyg.
Den här utbildningen ger mig djup, förankring och en trygghet i det jag redan vet – men nu med ett språk, en teori och en medvetenhet som gör helheten levande.

Jag känner mig nu mer ett med kunskapen – som om den blivit en del av min andning, ett sätt att se, lyssna och förstå.
Det är som om jag inte längre står bredvid och betraktar, utan är i själva samtalet.
Kunskapen är inte längre något jag bär – den bär mig.

Läs också: Positiv psykologi i vardagen – att leva med närvaro och glädje

Ett kallt bad och ett varmt hjärta

Det blev bad idag, förstås. Jag och mina badsystrar trotsade regn och blåst – vattnet måste ha varit under tio grader, för det bet rejält i skinnet.
Men just det där är poängen. Att andas, känna, vara här och nu.
När man kliver upp, möter endorfinerna kroppens försvar, och allt blir varmt och stilla inuti.

Badet blir, precis som studierna, en påminnelse om att allt växande sker i kontrast.
Det kalla som väcker det varma, det obekväma som leder till styrka, stillheten som bär lärandet.

Morgondopp och vardagsglädje – om att möta dagen i sjön

Drömmar och självreflektion, Möblering – på insidan och utsidan

När jag kom hem dök lillkillen upp, snuvig men glad. Han snyter sig i tid och otid, men mellan snytningarna hjälpte han mig att möblera om i vardagsrummet – igen.

Maken kommer säkert att skaka på huvudet och säga att ”det man inte kan göra om i sig själv, gör man på utsidan.”
Kanske har han rätt. Men jag tror nog att det är jag som planterat just den tanken från början – även om han aldrig skulle erkänna det idag.

Och kanske är det just så: att varje gång jag möblerar om, flyttar något litet inom mig också på plats.

Reflektion

Kanske är det så att både drömmarna, badet, utbildningen och möbleringen hänger ihop.
Allt handlar om rörelse, förändring och att låta saker få byta plats – både i tanken och i rummet.
I natt vände jag blad. Idag möblerade jag om.
Och någonstans däremellan växer en djupare förståelse, ett lugn i att jag är på rätt väg.
Allt handlar om rörelse, förändring och drömmar och självreflektion i vardagen.

Självreflekterande stillhet – dimma, vatten och mjukt ljus som speglar drömmar. — I varje lager av dimma bor en tanke som vill bli förstådd.

AHA – Mellan raderna

Det jag känner starkast just nu är att jag är med i min egen utveckling – mitt i det som alltid intresserat mig mest: samtalets kraft.
Samtal är helande.
De bär, de lyfter och de läker – både den som lyssnar och den som talar.

Jag börjar förstå på riktigt att det handlar om att lita på processens gång, att inte forcera, inte veta allt, utan våga vila i att det sker ändå.
Kunskapen har fått kropp, men också själ.
Och någonstans där, mellan teori och känsla, blir samtalet till en levande plats där människor kan mötas på riktigt.

Lämna offerrollen – när historien får vila och jag väljer att leva nu

”Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram.
Men just nu – det är här livet händer.” – Carina Ikonen Nilsson

Vill du läsa fler reflekterande texter?

Prenumerera här: Prenumerera på malix.se

Stöd mitt skrivande:
PayPal – malix.se

Våga vara vuxen – barns behov av gränser och närvaro

Av Carina Ikonen Nilsson

den 26 juli 2025

i Malix – personligt & bloggen, Reflektion & självläkning

Förord

Läs det här inlägget på engelska

Read this post in English

Förord

Jag har tänkt en del sedan jag skrev det senaste inlägget.
Kanske kände någon sig träffad.
Kanske tyckte någon att det var för mycket, för rakt, för obekvämt.

Och kanske var det just det, det behövde vara.

Jag skriver inte för att döma

Det jag skrev – det kom inte ur ilska mot föräldrar.
Det kom ur kärlek till barn.
Och ur en sorg som samlat sig genom åren.

För jag har sett. Jag har jobbat med ungdomar i många år. Jag har mött dem på behandlingshem, på institutioner, i samtalsrum och ute på stan. Jag har lyssnat till berättelser som skär i bröstet än idag.

Som den gången jag frågade vad en riktig kompis var – och förstod att den unge aldrig haft en. När jag förklarade vad det innebar, såg jag att hen trodde jag berättade en saga. Så långt ifrån verkligheten var det.

När barnens blickar blir tomma

Så när jag ser unga barn – för det är barn – hänga runt sent på kvällarna, med blickar som redan tappat tillit… då gör det ont.
Då måste jag skriva.

Det är inte syndabockar vi behöver

Vi behöver gemenskap. Samarbete. Närvaro.

Vuxenvärldens ansvar

Jag vet att föräldraskap inte är enkelt.
Vi är trötta. Vi kämpar. Vi försöker.
Tvätten växer, kylskåpet gapar tomt, tiden räcker inte.

Jag har själv varit där.

Men samtidigt:
Vi måste våga se att vissa barn håller på att gå vilse.
Springer ut för stupet – i tron att det är där de syns.

Och ansvaret?
Det är vårt. Vi vuxnas.
Tillsammans.

Det går att göra mer – även när vi tror att det inte går

Vi kanske tänker att det redan är för sent.
Att vi har tappat greppet. Att barnet har valt sin väg.
Men det är sällan för sent.

Små förändringar kan göra stor skillnad.
Ett samtal. En tydlig gräns. Ett “jag ser dig, och jag bryr mig”.

Det handlar inte om att ha perfekta lösningar.
Det handlar om att försöka. Om att orka ta ett steg till.
Att stå kvar en kväll till.
Att be någon om hjälp.
Att våga säga till en annan förälder:
“Du, jag är orolig – hur gör vi det här tillsammans?”

För det går.
Det går att göra mer än vi tror.
Det börjar ofta med att någon vågar tro.
Och ibland – är det du som behöver vara den någon.

Ett rop på närvaro och mod

Det jag skrev förra gången var ett rop.
På närvaro. På engagemang.
Och på att våga vara vuxen – inte bästa polare.

Ett rop på mod.
Och på det mod som krävs för att våga be om hjälp.

För trygghet bor ofta där det är tråkigt.
I rutinen. I gränsen. I förutsägbarheten.

Vi ska inte vara våra barns bästa kompisar

Vi ska vara deras riktning. Deras vägvisare. Med mjuk, men fast hand.

Till dig som kände något

Om du kände ilska, skuld, sorg – eller bara trötthet – så vill jag säga:

Jag är inte emot dig.
Jag är för dig.
Jag står med dig.

När du vågar säga:
”Nej. Det här är inte okej.”

Jag vill att dina barn ska lyckas. Jag vill att vi ska våga se – tillsammans.
Det är dags att dra upp rullgardinen. Våga titta ut.

Att säga nej – och ändå stå kvar

Barn behöver inte bara kärlek.
De behöver riktning.
De behöver någon som säger nej – och menar det.

Någon som orkar stå kvar.
Någon som säger:

“Jag ser vad du gör. Jag tillåter det inte. Men jag står kvar – för jag vet att du behöver mig.”

Ibland är den största kärleken inte den som säger ja –utan den som säger nej, och ändå vägrar släppa taget.

Reflektion:

Ibland skriver vi för att få ut något ur kroppen.
Ibland skriver vi för att förändra något utanför den.
Och ibland – gör vi båda.

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram.
Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson

Stöd mitt skrivande

Om du tycker om det jag skriver och vill stötta bloggen:
Stöd mig via PayPal

#vuxenansvar #barnibehov #gränssättning #föräldraskap #trygghet #närvaro #modattståkvar
#parentingtruth #boundariesmatter #adultresponsibility #childhoodmatters #supportouryouth #standfirmwithlove