Google Search Console-arkiv

Ibland handlar bloggstatistik och skrivandets rytm inte om siffror, utan om känsla. Den här veckan har jag börjat förstå hur min blogg lever sitt eget liv – andas, växer, flyter på vågor jag inte längre försöker styra.

Read this post in English ->Blog writing rhythm and statistics | Malix.se

Bloggstatistik och skrivandets rytm När bloggen börjar tala med egen röst

Det händer något när man vågar släppa taget lite.
Den här veckan har jag delat varsamt. PERMA-modellen och det kroppsnära perspektivet – i vardagen fick en enda delning, sen fick den vila.
Men Drömmar och självreflektion – när livet blir lärande fick vandra lite längre.
Kanske för att den påminde mig om något viktigt: att när teori möter känsla, då händer det något på riktigt.

Och det gjorde det.

Bloggen i rörelse – och Google på besök

Jag märker nu att bloggen bär sig själv.
Den rör sig, nästan som en levande varelse.
När jag tittade i min statistik såg jag något som fick mig att le:
Google hade hittat till bloggen – på riktigt.

Under de senaste veckorna har 180 människor klickat sig in via sökningar på Google.
De har sökt efter tröst, välmående, NPF, reflektion – och hamnat här, hos mig.
Det känns nästan overkligt att tänka att orden hittar sin väg helt själva.

För det är lite så det känns nu:
som att bloggen har börjat tala med egen röst, och att Google har börjat lyssna.
Men det hände inte av en slump.
Det kom genom att jag började utforska, förstå och lära mig hur Google faktiskt fungerar – steg för steg.
Genom nyfikenhet, tålamod och små upptäckter fick jag syn på hur allt hänger ihop.
Och i den processen växte också känslan av att kunskap kan vara stilla, mänsklig och mjuk.

Skrivandets rytm – morgonstund med reflektion och bloggstatistik på malix.se.

Bloggstatistik och skrivandets rytm – när tekniken möter känslan

Ibland räcker det med att bara flyta med i vågorna – precis som när jag badar i sjön.
Det skvalpar till, vattnet rör sig runt kroppen, och hela stunden blir ett – jag, vattnet och naturen.
Kanske låter det märkligt att skriva så i ett inlägg om bloggstatistik och Google, men det känns så just nu:
som att bloggen flyter på vågorna och solar sig i Google.

Det är inte siffrorna som betyder mest, utan vetskapen om att mina ord hittar hem.
Att de faktiskt går att finna för någon som söker just det jag skrev – i ett tyst ögonblick någonstans i världen.

Bloggstatistik och skrivandets rytm – Google på besök

Den här veckan visade statistiken ungefär som tidigare:
visningar varje dag, besökare från Sverige, USA, Irland och Australien.
Men det jag fäster mig vid är inte antalet – utan rytmen.
Den lever.
Den andas.
Och jag har börjat förstå hur allting hänger ihop.

Jag lärde mig att Google hittar till bloggen via något som kallas sitemap – en karta över allt jag skrivit.
Att varje gång jag trycker på “Publicera”, skickas en liten signal till Google:

“Här finns något nytt att läsa.”

Det är lite magiskt, tycker jag.
Och kanske är det det jag gillar mest: att tekniken inte behöver vara torr.
Den kan få vara mjuk, begriplig och lite poetisk.

Att skriva med rytm – inte bara siffror

Jag har bloggat sedan 2009.
Man kan tycka att jag borde kunna allt det här vid det här laget – hur Google hittar inlägg, vad en sitemap är och hur statistik fungerar.
Men sanningen är att jag har lagt min kraft på att skriva, inte mäta.
På att berätta, inte räkna.

Det fina med bloggstatistik och skrivandets rytm är att siffror kan bli känslor när man ser hur orden rör sig ut i världen

Kanske finns det fler där ute som känner igen sig.
För ibland tar det tid att förstå hur mycket våra ord faktiskt rör sig, långt efter att vi skrivit dem.
Och kanske är det just därför jag fortfarande bloggar:
för att varje gång jag tror att jag förstått, hittar jag något nytt att lära – i både skrivandet och livet.

FAQ – om bloggande och uthållighett

Hur länge brukar en blogg leva?
De flesta bloggar lever mellan 6 månader och 2 år. Många startas i inspiration men tystnar när tiden, modet eller riktningen tar slut.

Hur många bloggare fortsätter efter fem år?
Bara omkring 5 %. De som gör det är ofta de som skriver av inre lust snarare än för att jaga följare eller statistik.

Vad kännetecknar de som bloggar länge?
De har hittat sin egen rytm. De skriver när något vill bli sagt – inte för att kalendern säger “publicera nu”.
De låter bloggen växa med livet, istället för att försöka passa in den i en mall.

Blir man någonsin färdig som bloggare?
Egentligen inte.
Precis som livet förändras skrivandet. Det är resan, inte målet, som gör att man fortsätter.

Hur länge har du själv bloggat, Carina?
Jag började skriva 2009 – och 16 år senare skriver jag fortfarande.
Det gör mig faktiskt lite stolt. För med min ADHD, där fokus ofta vandrar och intressen snabbt byts ut, är det här något jag burit med mig hela vägen.
Kanske är det just här mitt flow bor – i orden, i texterna, i rytmen av att skriva mig själv vidare.

Och kanske har det också med min utbildning till samtalsterapeut att göra.
För även där handlar det om ord – om närvaro, lyssnande och språk som gör skillnad.
I samtalen, liksom i skrivandet, kan orden få bli den plats där förändring börjar kännas.

Vad är ditt eget råd till andra som vill skriva länge?
Att skriva när du behöver, inte när du “borde”.
Att låta bloggen vara en plats för andning – inte prestation.
Och att våga följa det du känner, för där finns alltid riktningen.

Jag tror att bloggstatistik och skrivandets rytm hänger ihop – de berättar båda om rörelse, närvaro och liv.

Läs också – samtal, självläkning och reflektion:

Lämna offerrollen – när historien får vila och jag väljer att leva nu
En ny morgon – om etik och moral i vardagen
Varför jag skriver – där orden bor

Och för dig som vill läsa vidare om balans och välmående:
PERMA-modellen och det kroppsnära perspektivet – i vardagen
Drömmar och självreflektion – när livet blir lärande

När orden blir till andning

Jag tror jag börjar förstå vad allt det här egentligen handlar om.
Att skriva, läsa, andas – allt hör ihop.
Orden har följt mig i sexton år, men det är först nu de börjat viska tillbaka.
De har blivit mitt sätt att leva, mitt sätt att lyssna, mitt sätt att förstå världen – och mig själv.

Kanske är det så här det känns när man börjar andas på riktigt.
Inte för att man måste. Utan för att man vill.

AHA

Jag inser att jag just kommit hit, till den plats där jag börjar förstå hur allting hänger ihop – mellan ord, teknik och tillit.
Jag vill fortsätta utforska, men i min takt.
Inte för att prestera, utan för att lära mig – på mitt sätt, på mitt språk, i min rytm.

Mellan raderna – där jag bor

Här finns en stilla stolthet.
En känsla av att jag äntligen ser frukten av allt jag byggt sedan 2009.
Jag lär mig, jag förstår, och jag växer – fortfarande.
Kanske är det just det som är min väg: att aldrig bli färdig, men alltid vara på väg.