Etikett: hårdrock

Ozzy är död – och jag vet inte riktigt var jag ska lägga sorgen

Förord

Jag visste inte att det skulle kännas så här tungt. Men det gör det. Ozzy Osbourne är död.
Och någonting i mig har blivit stilla. Någonting som alltid skrikit.


Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag vet bara att det gör ont.
Ozzy Osbourne är död.

Det är så märkligt… För jag trodde väl inte att han skulle leva för evigt – men på något sätt gjorde jag nog det ändå. Han har liksom alltid funnits där. I bakgrunden. I hörlurarna. I mitt inre soundtrack.

Den där rösten som skar igenom allt.
Som bar både smärta, styrka och galenskap.
Han var aldrig bara musik – han var känsla, kraft, jävlaranamma.

Och nu är det tyst.
Fast ändå inte.

För Ozzy är inte en sån man glömmer.
Han har skrikit sig fast i mitt hjärta – och där får han stanna.

Jag sörjer honom som om han var min.
Kanske var han det, lite.
En del av min ungdom. En del av mig.

Jag hann skriva en hyllning medan han ännu var här.
Nu får jag skriva den andra. Den som gör ont.

Läs min tidigare hyllning till Ozzy här:
Ozzy, Ozzy, Ozzy – en hyllning medan han ännu är här


“You can’t kill rock ’n’ roll – it’s here to stay.”
– Ozzy Osbourne


Vad betyder Ozzy för dig?

  • Lyssnade du på honom när ingen annan förstod?
  • Vad väcker hans röst i dig?
  • Minns du första gången du hörde ”Crazy Train” eller ”Mama, I’m Coming Home”?

Det här är inte bara ett farväl till en artist. Det är ett farväl till en del av mig själv – den unga versionen som levde med Ozzy som ljudkuliss, den som bar på vrede, längtan, sorg och styrka. Och samtidigt ett löfte: att aldrig glömma.


Dagen tog med sig en legend, och morgondagen kommer att sakna hans röst.
Men just nu – i tystnaden efter sista tonen – lever minnet kvar.
Just nu är det som gäller. – Carina Ikonen Nilsson


#OzzyOsbourne #Sorg #Rockikon #BlackSabbath #FarvälOzzy

Ozzy, Ozzy, Ozzy – en hyllning medan han ännu är här

Av Carina Ikonen Nilsson – 11 juli 2025 | Musik & Minnen
Läs detta inlägg på engelska

Jag var nog i 20 års åldern  när jag såg honom första gången. Först trodde jag att det skulle bli en helt vanlig konsert – en som alla andra. Men vad jag bedrog mig.

Efter konserten minns jag fortfarande hur ont i halsen jag hade, hur trött jag var i hela kroppen, och hur det ekade i huvudet av alla intryck. Nu blir det ofta så efter konserter, men den gången – då för länge sedan – var det något annat. Kanske var det första gången jag upplevde den känslan så starkt.

Och det där… det kom tillbaka varje gång jag  lyssnat på just honom. Som jag älskade att se honom. Hans monotona rörelser – som egentligen inte var något särskilt – men det var just det som var så speciellt. Det var Ozzy Osbourne, precis som han skulle vara.

Herregud, vad jag älskade att gå på just de konserterna. När den där verkliga känslan infinner sig.


Jag har nog varit på de flesta stora hårdrocksbanden. Jag har till och med varit på en konsert där Helloween var förband till något av de riktigt stora banden.

Och jag har sett The Revlevande – på Ullevi. Då spelade han tillsammans med Avenged Sevenfold, som var förband till Iron Maiden.

Just den gången tyckte jag att bandet var dåligt. De föll mig inte alls i smaken då. Men det handlade om att jag väntade på det stora bandet Iron Maiden.
Men efter att The Rev dog… då hittade jag till deras musik. Då hörde jag allt det där vackra. Det som fanns där under ytan hela tiden.

Det gör något med mig – det där. När man hittar in i något först när det är för sent. När man plötsligt förstår vad man missade medan det pågick.


Men det var inte det jag skulle skriva om. Inte alls.
Jag skulle skriva om det som sker nu.

Alla hyllningar på sociala medier. Hur hela världen just nu lyfter fram The King of DarknessOzzy Osbourne.

Jag var inte på konserten i Birmingham 2025. Jag hade redan innan bestämt mig för att behålla minnet av honom som han var då.
Men nu, så här i efterhand, inser jag hur fel jag hade.

Jag borde ha lyssnat på min son som tyckte att jag borde gå en sista gång. Så otroligt fel jag hade när jag sa nej jag har sett honom som ung jag vill bevara det minnet.
För oj, vad jag hade velat vara där.
Vara där och dela stunden. Vara där och hylla honom – denna stora ikon – när han en sista gång tar farväl av sina fans.


Men inte heller det var det jag skulle skriva om.
Min ADHD-hjärna simmar ut i massor av ord som inte riktigt vill vara i den ordning de borde.
Men så är det ibland.


Det jag egentligen ville skriva är att jag blir så berörd – långt in i hjärtat berörd – av att se hur alla hyllar Ozzy och hans band, Black Sabbath.

Det är rörande.
Alla som varit där, alla som bidragit, alla som nu sprider vidare det han har skapat.

Men det största av allt är att se hur han – trots allt i  hela sin kropp som jobbar emot honom – ändå kan trollbinda en hel arena. Han gör stunden magisk av bara sin person.
Fast han bara sitter där.

Han rör sig inte som då. Han står inte upp.
Men ändå… varje klipp jag sett andas den där känslan jag upplevde på hans konsert från förr.

Det måste vara hans aura.
Hans röst.
Hans kraft inombords.

Jag trodde det var hans rörelser och röst som var det stora då.
Men nu… nu förstår jag att det handlar om något helt annat.

Det handlar om honom.
Om hans närvaro.
Om hans väsen.
Om legenden.

Jag verkligen älskar denna man, allt han har gjort under sin livstid. För några år sedan läste jag hans bok. Jag kan verkligen på riktigt lova dig att den är läsvärd. Herre gud vilket liv den mannen har lev. Att han ens har blivit så gammal.


Jag vek från ämnet igen.
Men jag återvänder nu, för att skriva det jag ville säga från början:

Jag blir så berörd, så glad – och så full av kärlek – över att han får uppleva det här nu, nu när han ändå är i livet.

Han får höra de orden som annars ofta kommer för sent.
De som man brukar säga när någon redan är död.

Och det…
Det känns så viktigt. Viktigare än något annat att vi får höra dom när vi är i livet. Men då är det kanske inte så säkert, att vi kan ta in alla de fina orden. Det vågar jag inte riktigt säga att vi gör.


För det spelar ingen roll hur mycket vi hyllar när någon är borta.
Det är när de lever som de behöver få höra det.

Stora som små.
Kända som okända.

Vi har alla något att lära av just det.


Reflektion

Vi hyllar så ofta för sent, när orden bara landar i tystnad och inte kan tas emot. Men Ozzy får ta emot dem nu. Det borde vi alla få. Oavsett om vi står på en scen eller sitter i publiken.

 Vill du dela med dig?

Har du ett minne från en konsert, en artist som betytt något, eller något du önskar att du hunnit säga? Skriv gärna en kommentar – jag läser allt.

 Prenumerera gärna

Om du vill följa med vidare i tankar, minnen och vardagsreflektioner – prenumerera på bloggen. Inga utsvävningar. Bara ord från hjärtat.

 Dela gärna

Om detta inlägg berörde dig, dela det vidare. Vi vet aldrig vem som behöver höra det just idag.

 Stötta bloggen

 

  •  tacksamhet #ozzyosbourne #hyllaisamtid #konsertminnen #blackmetalikon #helloween #therev #avengedsevenfold
  •  #ozzyosbourne #legendwhilealive #concertmemories #blackmetalhero #avengedsevenfold #helloweenband #giveflowersnow

 

OZZY – you’ve carried my darkness and lit it with sound. I love you.

 
 

Lev och gör idag.
Det du gjorde i går är historia.
Framtiden? Den vet vi inget om.
Och om vi väntar… kanske är det för sent.
Men det vet vi först i morgon. Om vi får uppleva morgondagen.

– Carina Ikonen Nilsson

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén