En dimmig morgon vid sjön väcker tankar om stillhet, livets rytm och etik och moral i vardagen. I badets kalla klarhet väcks kroppen, sinnet och längtan efter balans.
Som i naturen växer vi bäst i samförstånd – när balans, respekt och samverkan får råda.
Morgonens bad, doften av kaffe och etik och moral i vardagen
Då var det en ny härlig morgon igen. I natt blev det en natt med snurrande och vända täcket – varmt, kallt, varmt igen. Men nu är det morgon, en ny dag att ta hand om. Kaffet står här bredvid mig och doftar aromiskt. Farmors lampor är tända och sprider sitt milda ljus i den mörka morgonen.
Redan innan klockan var 7.50 stod jag vid sjön. På vägen dit låg dimman tät och världen kändes nästan trollskt vacker. En hackspett klättrade på ett träd och småfåglar rörde sig runt stammen i sjöns spegelblanka yta.
Morgonen låg tyst och dimmig över sjön i Högsäter. Här, bland fåglar och tystnad, började dagen med ett kallt och livgivande bad – en stund av stillhet och etik och moral i vardagen.
Vattnet höll lite över tio grader, och kylan gjorde sitt med kroppen. Det var ett sådant där bad som väcker varje cell till liv. Jag flöt en stund, bara låg där och andades i tystnaden. Löven från trädet vid vattenlinjen låg utspridda som små öar på ytan – hela morgonen var som en målning, stilla och nästan overklig.
Ny badmössa och stegen hem i etik och moral i vardagen.
Idag hade jag dessutom på mig min nya badmössa, den där det står “Vinterbadarna i Högsäter – keep up”. Jag log lite när jag drog på den, för den känns som ett löfte till mig själv – att fortsätta, att hålla i, även när det är kallt.
Den nya badmössan – Vinterbadarna i Högsäter, Keep Up – blev dagens lilla glädje. En påminnelse om att hålla i, även när kylan biter. Ibland är det just det som är etik och moral i vardagen – att fortsätta i kärlek, trots motvind.
När jag steg upp, virade in mig i morgonrocken och åkte hemåt, väntade frukosten. Mina kesobröd med apelsin och russin spred en doft som kändes som ren lycka. I ugnen rostar just nu en ny plåt hemmagjord müsli, och dagen ska få innehålla läsning – lite mindfulness, personlig utveckling och samtalsmetodik. Det får räcka för idag.
Efter badet väntade värmen hemma. Doften av apelsin, russin och nyrostad müsli fyllde köket och påminde om glädjen i det lilla – om etik och moral i vardagen.
Tankar om etik och moral i vardagen
Igår gick förmiddagen åt till att läsa mina papper och fundera ut vad som var viktigt i ämnena etik och sorg. Just etik är ett ämne som jag gillar särskilt mycket. Det finns så mycket där som jag genom åren sett – hur det blir när man inte har med sig etiken inom sig. Så mycket som blir fel om det inte finns ett etiskt tänkande med i behandlandet.
Det är ett viktigt ämne. Viktigt att diskutera i arbetsgrupper och i samhället i stort. Vi behöver mer etik och moral i vardagen – bland våra politiker, i sjukvården, i kommunen, i skolan. Överallt där människor möts behövs förståelse, värdighet och respekt.
Jag tror att just det där med etik och moral är något som vi alla behöver jobba med och ha i tankarna i våra möten med andra människor. Men framför allt i situationer där vi är hjälpare. Där behöver vi arbeta med vår etiska kompass och reflektera över vad vi gjorde, vad vi gjorde bra och vad vi kunde ha gjort bättre.
Den individen vi möter vill, men kan inte. Om mötet blir högljutt eller stelt behöver du som hjälpare möta individen med respekt och ha förhållningssättet:
Han vill, men han kan inte. Han har viljan, men saknar förmågan just nu, men han kan och vill lära sig.
Då är det din uppgift att lära honom i små, små steg. Om man har känslan inom sig – att här möter jag en människa som vill, men inte vet hur – då går det att mötas, även när det stormar.
Jag har mött många människor som varit i hjälpläget, som inte just i stunden kunnat. Det är inte enkelt. Men när kompassen är rätt inställd, finns det alltid vägar att gå.
När barnet hamnar mitt i mellan – etik, moral och alienering
Jag har läst en hel del om alienering den senaste tiden. Det dyker upp överallt – i artiklar, samtal och sociala medier. Det där med att barn dras bort från en förälder och vad det gör med barnet.
För mig är det självklart att den förälder som sätter barnet emot den andra gör barnet en stor otjänst. Det berättar för barnet, genom handlingar och ord:
Du duger bara om du tycker som mig.
Men det finns en annan sida också. Kanske handlar det ibland inte om vilja att skada, utan om smärta, rädsla eller ilska. Kanske känner man sig sviken, hotad eller rädd att förlora sitt barn – och i den rädslan drar man barnet för nära sig. Men i det drar man också barnet bort från en annan del av sig själv. För barnet är ju en del av båda sina föräldrar.
Forskning visar att barn som växer upp i den här typen av situationer ofta känner förvirring, sorg, skuld och skam. De älskar båda sina föräldrar, men tvingas välja, ibland utan att förstå varför. De lär sig tidigt att vissa känslor inte får visas, att vissa minnen ska glömmas och att lojaliteten har ett pris.
Inuti barnet växer en tyst sorg, en sorg över det man inte längre får dela. Många vittnar som vuxna om känslan av att inte duga. Kärleken blev villkorad:
Du duger om du väljer rätt sida.
Men hoppet finns där. För lika mycket som barnet bär på smärta, bär det också på styrkan att läka – om det får stöd, trygghet och förståelse. Barnet är inte trasigt, bara sårat. Och det går att hela.
Forskning visar att barn som växer upp i den här typen av situationer ofta känner förvirring, sorg, skuld och skam. Läs mer om Alienation
Om avstånd och stilla hopp
Ibland tänker jag att det inte alltid handlar om vilja eller ondska, utan om rädsla. Rädslan för konflikt, för att förlora lugnet, för att något ska röras upp. Kanske är det just därför vissa väljer avstånd – för att bevara stillheten, inte för att skada.
Jag försöker tänka så ibland, när tankarna börjar snurra. Att tystnaden inte alltid betyder avvisande, utan kanske bara ett försök att skapa ro. Men ändå bär tystnaden sin egen tyngd. Den väger och saknar ord.
Jag vet inte hur vägen ser ut framåt. Men jag vet att kärleken inte försvinner bara för att man inte får ses. Den finns där, som ett mjukt andetag i luften – väntande, stilla, utan krav. Och kanske, en dag, hittar den sin väg fram igen.
Etiken i det lilla och det stora
Kanske handlar allt detta till sist om etik och moral i vardagen, fast i en annan form. För när vi pratar om alienering, om att dra ett barn bort från en del av sig själv, handlar det egentligen om hur vi möter varandra som människor.
Etik är inte bara något som hör till yrkeslivet eller arbetsplatsen. Den bor i vardagen, i relationerna, i hur vi pratar om varandra och i vad vi låter barn höra.
Att möta en annan människa med värdighet, respekt och förståelse – det är kärnan i etik. Att se att även den som gjort oss illa kanske bär på något vi inte ser. Och att stå kvar i det som är sant och gott, även när det gör ont.
För mig blir det tydligt: etik är inte bara något jag läser om. Det är något jag försöker leva – i varje möte och i varje tanke. Det är där vägen börjar, både i arbetet och i livet.
Reflektion över etik och moral i vardagen
Etik. Moral. Mänsklighet. Tre ord som ibland låter stora, men som i grunden handlar om att se varandra med hjärtat. Att stanna upp innan man dömer, att lyssna innan man svarar, och att minnas – vi vet aldrig vad den andra bär på.
Igår ringde telefonen, tadalafil en tjej presenterade sig och frågade om jag visste något om funktionsnedsättning. Vidare frågade hon om jag visste hur man sökte kontaktman, prostate eller kortis boende. Om jag visste att jag hade rätt till privata alternativ. Jag förklarade för henne att jo det visste jag allt. Även att vi hade ganska så dålig erfarenhet av just kortis och privat. Nu var det inte det privata alternativ som vi redan provat som ringde, troche utan ett helt nytt bolag för mig. Assistans något som jag inte minns hette det. Men telefonsamtalet säger mig att jag har rätt till min uppfattning om de privata alternativ som finns. För när jag hade förklarat att vi faktiskt provat kortis, att det var ett privat alternativ. Så hörde jag i telefonen: Hopp, hejdå. Sedan va det tyst. Samtalet bröts. Lite komiskt att någon ringer mig och försöker sälja in deras bolag och vill hjälpa till att söka insatser, men sedan när jag förklarar svårigheterna i sambandet bara hör Hopp, hejdå.
Tror tjejen insåg att här var det inga pengar att tjäna, att arbetet om de skulle ha oss som kunder skulle bli kostsamt och ansträngande. Hopp, hejdå. Ett konstigt svar tänker jag. Borde ju istället vara: Okej men då är vi precis det företag som kan hjälpa till med problemen ni har. Vi har utbildade människor som vet och kan sitt jobb, vi är det bästa på marknaden, när vi pratar svårigheter.
Istället fick jag då höra Hopp,hejdå. Det säger mig att när det handlar om privata alternativ så handlar det om pengar, för minsta möjliga insatts. Synd att det är så. Men hopp,hejdå företag ska man nog akta sig för.
Nu hoppas jag att hon surfar runt lite den där försäljaren och råkar hitta just det här inlägget så kanske hon lär sig ett och annat. Om att hopp hejdå är dumt det säljer man inga kameler på.
Boken jag har skrivit är på upphällningen igen, finns bara några ex kvar.
artikeln är några dagar gammal, sovaldi men bara fyra dagar. När jag läste den så kom jag att tänka på hur det var när jag gick i skolan. Hur vi var några stycken som inte passade in.
Sedan hittade åren då min son gick i låg och mellanstadiet fram, alla de där gånger som jag fick ta hand om en pojke som grät. Alla de gånger när jag som mamma ringde till skolan i ren frustration. Alla de gånger när jag försökte få lärarna att förstå. Särskilt minns jag den gången jag gick till skolan och visade upp ett stort rött märke med rivsår i som min son hade på ryggen.
Det var den gången då jag tappade bort allt hopp, all tro på att läraren skulle klara av att hantera situationen och hjälpa min son. Då när allt hopp liksom försvann, av lärarens klumpiga kommentarer. Då när läraren förklarade att han minsann hade tagit tag i konflikten. Han hade sagt till min son och försökt få honom att fatta, att han inte skulle vara där som de där pojkarna var. Det var då av dom orden mitt hopp och min tro på att läraren var en vuxen ansvarstagande vuxen försvann.
Han ville och hade alltså ambitionen att lära min son att hålla sig undan, genom att bli osynlig och vara rädd för de dumma pojkarna. Istället för att lära de dumma pojkarna att vara rädd om min son.
Av en sådan situation vad lär sig barnen då? Vad lärde man min son?
Så som jag ser det så lärde man min son att vara rädd, acceptera att det är okej att vissa människor har faktiskt rätten att slå dig om du är där, där de slående människorna är. Man ifrån tog honom rätten, att inte bli slagen.
Mobbning finns, och jag beundrar Clas Jenninger i hans arbete mot mobbning. Han gör ett fantastiskt jobb, han fortsätter kampen att det är varje unges rätt att känna trygghet i skolan.
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
