#husbil-arkiv - Malix.se

Det är något annorlunda med julen i år. Känslan vill inte riktigt infinna sig, som om luften står stilla mellan då och nu. Ändå försöker jag möta dagarna med självmedkänsla i vardagen – mellan julklappspåsar, tomma sängar i husbilen och växthusets oväntade värme.

Read this post in English ->Self-Compassion in Everyday Life – When the Feeling Won’t Arrive

En jul utan känsla – och längtan som bor i mellanrummen

I år är det svårt att slå in julklappar.
Det bor ingen känsla där, inte än. Jag vet inte riktigt varför.
Kanske handlar det om ovissheten – om hur julklapparna kommer tas emot, eller om de ens kommer att öppnas i vår närhet.

Vi vet ju inte hur vi ska lämna över dem till våra små barnbarn, de där små händerna jag längtar efter men inte får hålla.
Ändå har jag börjat. I vardagsrummet står påsar i olika högar, noggrant sorterade – de som ska öppnas här, och de som ska till sonen och hans familj.

Det är vardag och sorg i samma andetag. Samtidigt försöker jag, mitt i allt, att leva med självmedkänsla i vardagen – att låta mig känna, men inte fastna.

Läs också: Lämna offerrollen – när historien får vila och jag väljer att leva nu

När vi ramlar – men reser oss tillsammans med självmedkänsla

Ibland ramlar både jag och maken in i våra svackor.
Igår stod jag vid diskbänken, och orden bara föll ut. Jag sa något om situationen, och han svarade att han just suttit och tänkt på samma sak.

Det slog mig hur lika vi känner, fast vi sällan säger det rakt ut.
Situationen gör honom lika illa som mig. Ändå fortsätter vi.
Även om det saknas en bit i vårt pussel, så går det att leva.
Livet pågår ändå, även när fyrkanten inte passar där den borde.

Och kanske är det just här självmedkänsla i vardagen börjar – i förmågan att se sorgen, men ändå hålla om livet.

När husbilen somnar och växthuset viskar om vår

Igår åkte vi till stan för att köpa torrbollar till husbilen.
Säsongen är över nu.
LVL² står stilla och vilar – urplockad, renbäddad och tömd på allt som hör sommaren till.
Sängarna står tomma, madrasserna ligger kvar och väntar på nästa vår.

Ingen mat, inga kryddor, inga kläder. Elektroniken urkopplad.
Maken plockade in gräsklipparen och ordnade till i källaren, så att allt fick sin plats.
Det är som ett bokslut – ett stilla hej då till en årstid som gett oss så mycket.

När jag gick förbi växthuset idag kunde jag inte låta bli att kika in.
Där stod krukorna, spadarna och små burkar kvar – tysta vittnen från sommaren.
Termometern visade trettio grader.
Tänk att solen kan värma ett litet hus till den temperaturen, när det bara är tio, femton grader utomhus.

Självmedkänsla i vardagen – ett nybyggt växthus som väntar på liv, ljus och nya början.

Precis som växthuset väntar på sin första vår, försöker jag låta självmedkänsla i vardagen slå rot och växa, mitt i det som är.

Det känns hoppfullt, som en påminnelse om att livet alltid ligger där och väntar – redo att börja om.

Självmedkänsla i vardagen – att läsa sig själv genom böcker

Så välkommen, höst och vinter.
Vi är redo för era intrång – i naturen, i vardagen och i våra egna tankar.

Jag pluggar vidare här hemma, och just nu läser jag Compassionfokuserad terapi av Christina Andersson och Sofia Viotti. En bok som landar djupt i mig.

Den handlar om:

De tre känslosystemen – trygghet, driv och hot.
Självmedkänsla som färdighet – att vara varm och stöttande mot sig själv istället för dömande.
Skam och självkritik – hur de påverkar både nervsystemet och våra relationer.
Praktiska övningar – andning, visualiseringar, compassion-meditationer och kroppskännedom.
Och om terapeutens eget förhållningssätt – att vara grundad i compassion för att kunna förmedla det till andra.

Utgående länk: Läs mer om Compassionfokuserad terapi på Natur & Kultur

Jag älskar sånt här. Just nu läser jag den inte som en fackbok – utan som en roman. Jag låter orden sjunka in, som om de vore samtal mellan mig och livet självt.
Nästa gång jag läser den kommer pennan fram – då ska jag stryka under, anteckna, vända och vrida på meningarna som fastnar.

När samtal blir till vägar – en inbjudan till självmedkänslan

Men jag märker att det är svårt att lära sig sånt här helt på distans.
Jag behöver möten – riktiga samtal, levande människor.
Maken är inte direkt entusiastisk över att agera klient, och det förstår jag.

Så jag la ut en fråga på Facebook – om någon vill hjälpa mig.
Några har redan hört av sig, men jag skulle behöva fler.

Kanske känner du att du bär något som skulle må bra av att få delas – en tanke, en känsla, en oro.
Om du vill hjälpa mig i min utbildning, och samtidigt få ett samtal där du blir lyssnad på – skriv gärna ett mejl till mig.

Samtalen kan ske i det fysiska rummet, men också via telefon, Teams eller något annat digitalt verktyg – vi hittar det sätt som känns bäst för dig.
Självklart är samtalen gratis under utbildningen, och oftast krävs det mer än ett för att något ska hinna landa och förändras.

Läs också: Sorgen om mamma hittade fram på ett konstigt sätt

Reflektion – om självmedkänsla i vardagen, stillhet och värme

Kanske handlar allt det här om att livet just nu står i mellanrummet – mellan det som varit och det som väntar.
Men även i mellanrummet kan man hitta värme.
I växthusets solvarma glas, i en bok som väcker eftertanke, i ett samtal där någon lyssnar.
Och kanske, bara kanske, är det där självmedkänslan i vardagen bor – i vilan mellan andetagen.