Etikett: Konsekvenser

Inledning

Snart har maken semester, och jag längtar. Men innan vi kommit dit bjöd livet på en liten lektion – om ansvar, gränser och en sönderplockad penna. Värmen låg tung efter vår resa, men det var inte den som fick mig att sucka djupast den kvällen.

Snart semester – och jag längtar

Snart snart har maken semester igen. Jag längtar som om jag aldrig innan längtat. Inte för att vi ska göra något speciellt, utan för att då är dagarna oplanerade igen. Lasset behöver inte göras av mig, utan då är vi två som gör. Även om vi inte gör mera än bara vara, så känns det roligare att bara vara – att göra det tillsammans. En konstig mening känner jag, men den får duga.

Trötthet, värme och en sväng via Torslanda

När vi kom hem från Göteborg igår var vi trötta, och den värme som slog emot oss när vi steg ur bilen var tryckande. Lillkillen gick in på sitt rum och jag hängde en stund på altanen. Sedan tog jag mig ner i källaren där det var svalare. La mig på soffan och somnade. Jag hade ansträngt mig mer än jag trodde.

Vi kom i alla fall hem igen, även om det blev en liten extra sväng över Torslanda – jag missade avfarten till Lundbytunneln. En sån där liten detalj som bara händer. En konsekvens av att missa avfarten vilket leder till några extra mil.

Den vita färgen på fönsterbrädan

Igår kväll hittade maken någon vit färg på ett fönsterbräde, och den hade runnit ner på väggen på utsidan. Jag kallade på den jag misstänkte ha gjort det då rummet till här denna och frågade vad det var han hade hällt ut.

”Inget”, sa han.

Jag förklarade att det måste han ha gjort – annars hade det inte varit vitt där det nu var vitt. Den vita färgen har runnit ut från ditt fönster och ingen annan häller ut saker från ditt fönster. Jag sa också att det inte spelade någon roll hur det hade kommit dit. Men bort skulle det, och det skulle tas bort av honom.

När sanningen kom fram

När jag senare gick in i hans rum, och sedan ut till mina ritpennor i vardagsrummet, såg jag att det var därifrån färgen kom. En av mina ritpennor låg i hans papperskorg sönderplockad och den saknades bland mina pennor. Ännu ett samtal om att mina ritpennor är just det – mina. Att det är pennor som kostar ganska mycket pengar och att man har dem till att rita med, inte plocka sönder.

Jag förklarade att det här kommer att bli kostsamt – för just den pennan han plockat sönder kostar närmare 300 kronor. Och om man bara har månadspeng… ja, då känns det.

Ett samtal om gränser och ansvar

Vi hade ännu ett samtal om det här, och jag frågade honom om han någonsin upplevt att jag gått in i hans rum och tagit sönder något som var hans. Självklart hade han inte det – eftersom det inte hänt.

Jag sa också att jag hade förväntat mig ett förlåt. Och att jag var besviken. Det sista borde jag kanske inte ha sagt, men det slank ur mig. Ändå tänker jag inte låta det här gå förbi utan att det blir kännbart. Nu kanske han inte behöver lägga hela kostnaden själv för pennan men det ska kännas att han har mindre pengar än vad han brukar få.

Han ska få gå till affären och köpa en exakt likadan penna – från sina egna pengar-men kanske ska jag lägga hälften. Han fick även kämpa med att ta bort färgen från fönsterbläcket, och han ska få måla om väggen på utsidan där färgen sitter kvar.

Konsekvenser – inte straff

Vi har många gånger pratat konsekvenser på jobbet. Men de ”konsekvenser” som lyfts där liknar ibland mer straff – och då opponerar jag mig. Jag vill inte straffa. Jag vill lära. En konsekvens ska vara kopplad till handlingen.
Som när ett barn tappar ett glas mjölk – då får hen torka upp mjölken. Det är inte ett straff, det är en naturlig följd.

Det som hände igår var just det: en konsekvens.

Han tog en av mina pennor, bröt sönder den – kanske av nyfikenhet – och försökte dölja det genom att hälla ut färgen genom fönstret. Men han visste inte hur rädd jag är om mina pennor. Eller att färgen skulle fastna.

Och färgen fastnade. Överallt.

Det blev hans att hantera

Färgen försvann inte som han trodde. Den försvann för att han fick ta bort den. Med trasor, med tålamod – och kanske också med en klump i magen.

Samtidigt tänker jag att kanske var den verkliga konsekvensen inte själva städandet. Kanske var det känslan i kroppen – när pennan gick sönder, när färgen flöt ut och inte gick att kontrollera.
Var det just där lärandet började. Kanske var det ångesten, den där lilla känslan av oro, som gjorde att det satt kvar.

Och hade jag lagt på mera – blivit arg, höjt rösten, straffat – då hade det kanske bara blivit skam.

Jag valde att stå kvar

Här valde jag att inte straffa. Jag valde att visa vad som gick sönder – både pennan och mitt förtroende. Men jag lät honom också få vara med och laga. Ta ansvar. Testa om färgen gick bort.
Och där fanns lärandet. I själva görandet.
Inte i skamvrån. Inte i hårda ord.

Vad tänker du?

Hur tänker du kring konsekvenser och straff?
Har du själv varit med om att du blivit straffad när du egentligen behövde förståelse?
Dela gärna i kommentarerna. Jag läser allt och svarar med hjärtat.

Bloggverktyg jag använder – Complianz

Egentligen hade jag tänkt skriva om…ett tillägg till bloggen som jag använder – ett som förenklar vardagen för mig som bloggare. Men det här inlägget fick en annan riktning. Så jag lägger det här i slutet i stället.

Vill du också förenkla din blogg eller webbplats? Då kanske du har nytta av det här tillägget – och om du köper det via min länk får du dessutom rabatt. Samtidigt som du får den billigare så får jag en liten slant för att jag delar länken. En win win situation tänker jag.

Läs mer om Complianz här – min affiliate-länk ger dig rabatt

PayPal – Stöd mitt skrivande

Vill du stötta mitt bloggande?
 Bidra via PayPal här – jag uppskattar varje bidrag, litet som stort.

Reflektion

Allt vi gör lämnar spår – ibland som färg på en vägg, ibland som nya insikter. Det viktiga är vad vi gör av det.

Tack för att du följer med i mitt skrivande och vardagsliv.
Lev idag, just nu. Igår vilar i historien, och morgondagen väntar långt där borta – det är nu som gäller. -Carina Ikonen Nilsson

BarnOchKonsekvenser #Föräldraskap #Pedagogik #VardagMedBarn

Ett mord i vår lilla by.

Av Carina Ikonen Nilsson

den 27 september 2022

i åren 2021-2023

13,1 grader i vattnet. Hua! Det va kallt men, det vart kallare på land och det blåste. Men jag gjorde det igen. En seger för mig. Nu är filten på, ljus är tända i källaren. 6 badsystrar var vi idag.

Idag på väg till badet vart det vägarbete, det blev långa köer. Trodde inte det kunde bli så långa bilköer, här hemma. Trodde inte det fanns så många bilar ute vid den tiden. Men nu har jag lärt mig något nytt, det kan bli folksamling och bilköer även här. Även då det inte är fotbollscup!

Vi pratade om den stackaren som blev mördad här i närheten, under helgen. Folk klagar på att det är kommunens fel. Att dom har som policy att ta in kriminella i vårt lilla samhälle….

Nu är det kanske inte riktigt så, att det står i någon policy att dom ska ta in kriminella i vår by. Jag misstänker starkt att det är någon låtit munnen prata, utan att tänka först. MMM jag vet hur det är, ibland hoppar grodorna, utan att tänka innan. Jag är likadan, fast jag har kanske lite andra värderingar.

Tragiskt att en mans liv, är tagit av två vettvillingar. Vad jag hört av människor som kände den mördade mannen, var det en tyst och försynt man. Gjorde ingen illa. Vila i frid, du okända. Tänker att det finns många i vår by som nu känner sorg.

Mordet hände i fredags, lillgrabben var i närheten då det hände. Han ringde hem och var skärrad, sa att någon hade blivit knivmördad i Stigen. Sa samtidigt, fattar ni? I Stigen det går ju inte, jag åker hem nu, fortsatte han. Han var skärrad när han kom hem. Hans tankar och uppfattningar om vår lilla by med omkrets, är rubbad. Den trygghet han känt, har fått sig en törn. Bubblan har spruckit i och med denna händelse. De två som gjorde detta illdåd är redan tagna, får hoppas att de inte får vara i friheten på länge. Antagligen var det berusningsmedel inblandat, det är då det blir dumma saker gjorda.

Även min lilla bubbla har spruckit, av denna händelse. Den falska tryggheten var en falsk trygghet. Nu är händelsen kanske 4 km bortanför här. 4 km är inte långt borta.

Jag kan fortfarande inte sluta tänka på den mannen, som blev mördad. Vilka känslor bodde i han stunden innan. Var han rädd och visste han att nu dör jag? Dog han med ens eller fick den stackaren lida? Jag hoppas att just lidandet är något han slapp.

Hur och vem, fult ord, har rätten att ta någon annans liv. Vad får människor att göra sådant? Hur ska dessa två som just blivit inte bara kriminella nu även mördare, någonsin kunna se sig själva i spegeln igen. Hur går deras tankar nu, när berusningen inte längre bor i kroppen, utan bara abstinensen? Vad säger dom till sig själva. Känner dom ånger nu? Eller är tanken det skulle han bara ha? Men då dom sitter utan åskådare, är det fortfarande då det skulle han bara ha? Eller är det ånger då? Jag vill att dom ska känna ånger då i sin ensamhet, men jag misstänker starkt att dom inte vågar känna på just dom känslorna. Dom gör nog för ont.

Även dessa två, nu mera mördarna. Har anhöriga som idag undrar, känner hopplöshet, frågar sig saker, tror jag. Tror även det bor en massa sorg i dem. Vilken tragisk händelse, för så många människor. Oskyldiga människor blir drabbade i alla ändar och hörn. Dom som kände och hade relation med den brottsoffret, men även de anhöriga till dom som gjorde brottet. Självklart är deras sorg olika. Men det är ändå en sorg. Sorg gör alltid ont.

Lev idag just nu, Igår finns inte kvar och morgondagen vet vi inget om. Just nu gäller. — Carina Ikonen Nilsson

Nej nu ska jag stänga av dessa tankar. Nu får jag ha tänkt klart på händelsen.

Lev idag just nu, igår är historia. Det du gör eller inte gör just nu, blir konsekvenser i framtiden. Framtiden är här redan om en stund, definitivt är den här i morgon. Ta hand om dig så som du skulle ta hand om en kär vän.