Jag var nog i 20 års åldern  när jag såg honom första gången. Först trodde jag att det skulle bli en helt vanlig konsert – en som alla andra. Men vad jag bedrog mig.

Efter konserten minns jag fortfarande hur ont i halsen jag hade, hur trött jag var i hela kroppen, och hur det ekade i huvudet av alla intryck. Nu blir det ofta så efter konserter, men den gången – då för länge sedan – var det något annat. Kanske var det första gången jag upplevde den känslan så starkt.

Och det där… det kom tillbaka varje gång jag  lyssnat på just honom. Som jag älskade att se honom. Hans monotona rörelser – som egentligen inte var något särskilt – men det var just det som var så speciellt. Det var Ozzy Osbourne, precis som han skulle vara.

Herregud, vad jag älskade att gå på just de konserterna. När den där verkliga känslan infinner sig.

Jag har nog varit på de flesta stora hårdrocksbanden. Jag har till och med varit på en konsert där Helloween var förband till något av de riktigt stora banden.

Och jag har sett The Rev – levande – på Ullevi. Då spelade han tillsammans med Avenged Sevenfold, som var förband till Iron Maiden.

Just den gången tyckte jag att bandet var dåligt. De föll mig inte alls i smaken då. Men det handlade om att jag väntade på det stora bandet Iron Maiden.
Men efter att The Rev dog… då hittade jag till deras musik. Då hörde jag allt det där vackra. Det som fanns där under ytan hela tiden.

Det gör något med mig – det där. När man hittar in i något först när det är för sent. När man plötsligt förstår vad man missade medan det pågick.

Men det var inte det jag skulle skriva om. Inte alls.
Jag skulle skriva om det som sker nu.

Alla hyllningar på sociala medier. Hur hela världen just nu lyfter fram The King of Darkness – Ozzy Osbourne.

Jag var inte på konserten i Birmingham 2025. Jag hade redan innan bestämt mig för att behålla minnet av honom som han var då.
Men nu, så här i efterhand, inser jag hur fel jag hade.

Jag borde ha lyssnat på min son som tyckte att jag borde gå en sista gång. Så otroligt fel jag hade när jag sa nej jag har sett honom som ung jag vill bevara det minnet.
För oj, vad jag hade velat vara där.
Vara där och dela stunden. Vara där och hylla honom – denna stora ikon – när han en sista gång tar farväl av sina fans.

Men inte heller det var det jag skulle skriva om.
Min ADHD-hjärna simmar ut i massor av ord som inte riktigt vill vara i den ordning de borde.
Men så är det ibland.

Det jag egentligen ville skriva är att jag blir så berörd – långt in i hjärtat berörd – av att se hur alla hyllar Ozzy och hans band, Black Sabbath.

Det är rörande.
Alla som varit där, alla som bidragit, alla som nu sprider vidare det han har skapat.

Men det största av allt är att se hur han – trots allt i  hela sin kropp som jobbar emot honom – ändå kan trollbinda en hel arena. Han gör stunden magisk av bara sin person.
Fast han bara sitter där.

Han rör sig inte som då. Han står inte upp.
Men ändå… varje klipp jag sett andas den där känslan jag upplevde på hans konsert från förr.

Det måste vara hans aura.
Hans röst.
Hans kraft inombords.

Jag trodde det var hans rörelser och röst som var det stora då.
Men nu… nu förstår jag att det handlar om något helt annat.

Det handlar om honom.
Om hans närvaro.
Om hans väsen.
Om legenden.

Jag verkligen älskar denna man, allt han har gjort under sin livstid. För några år sedan läste jag hans bok. Jag kan verkligen på riktigt lova dig att den är läsvärd. Herre gud vilket liv den mannen har lev. Att han ens har blivit så gammal.

Jag vek från ämnet igen.
Men jag återvänder nu, för att skriva det jag ville säga från början:

Jag blir så berörd, så glad – och så full av kärlek – över att han får uppleva det här nu, nu när han ändå är i livet.

Han får höra de orden som annars ofta kommer för sent.
De som man brukar säga när någon redan är död.

Och det…
Det känns så viktigt. Viktigare än något annat att vi får höra dom när vi är i livet. Men då är det kanske inte så säkert, att vi kan ta in alla de fina orden. Det vågar jag inte riktigt säga att vi gör.

För det spelar ingen roll hur mycket vi hyllar när någon är borta.
Det är när de lever som de behöver få höra det.

Stora som små.
Kända som okända.

Vi har alla något att lära av just det.