I går packade jag väskan för att ge mig ut på äventyr idag. Vägen till äventyret var till Kungälv. Närmare bestämt Magnolian som är hörsalen på Kungälvs sjukhus. Klockan 11 var den utsatta tiden som var noga att hålla.

Jag är specialist på att komma i tid,  om det är så att man ska vara på utsatt plast en timma innan man måste vara i tid. Då är jag hel-specialist för redan klockan tio var jag på den bestämda platsen.

Idag hände det även något så ofattbart som att jag på icke bestämd plats kände igen en kvinna som vart en del i att jag fick delta i lunchföreläsningen. Ofta har jag svårt för det där när ett bekant ansikte dyker upp på en plats där jag inte innan träffat människan.

Många tänker antagligen att jag är högfärdig eftersom jag så sällan hälsar när jag möter någon på ett ställe där jag inte brukar träffa denna någon.

För mig är det så att lärare som jag träffar i skolan får hålla sig till skolan för att jag ska känna igen dom.

Men idag när jag stod utanför i korridoren på sjukhuset var det ett bekant ansikte. Kvinnan träffade jag för första gången på Ågrenska när jag föreläste där en gång för några år sedan. Träffade henne även när jag var i Borås i våras och även när jag var på Sahlgrenska. Idag fick jag syn på henne och kände igen.
Det är lite stort för att vara mig.

Jag pratade på som vanligt idag men tiden var knapp så allt som skulle sägas hanns inte med.

Fast jag inte hann med allt som jag tänkt mig så känner jag mig nöjd med min insats.

De andra föreläsarna var intressanta att lyssna till och tänk att jag lärde mig massvis idag med.

Så är det ju vi lär oss alltid något nytt varje dag vissa lärdomar gör ont andra är bra behagliga och nyttiga.
Idag var det nyttigheter som var den största källan i kunskaper, känner stor tacksamhet här dagar.