Etikett: Malixblogg

Midsommar i stillhet- när en dörr stängs öppnas en annan.

Av

den 17 juni 2025

i Vardag & familjeliv

Midsommar utan kransar men med minnen

Midsommar närmar sig med stormsteg. Jag trodde jag hade en vecka till innan firandet, men det är visst redan till veckan. Vi hade först tänkt oss att fira i husbilen, men eftersom det ligger så nära inpå vår resa till High Chaparral, tänker vi istället fira i stillhet här hemma.

Det där vanliga besöket till Ödeborgsvallen ska ändå bli av, mest för att lillkillen ska få se hur vi firar här. Det är ju tradition. Tidigare var det barnbarnen som sprang runt där med blomsterkransar och sockervadd, men de är nog med sonen och hans fru. De har uteslutit oss från deras cirklar. Så det blir nog ett kortare besök än vanligt. Det är ju för barnen det är som allra roligast där. Men vem vet – kanske kommer lillkillen också att uppskatta det.

Dottern ska dit, och efteråt följer hon med hem en stund. Mer än så är inte planerat. Mer än så blir det nog inte. Förutom sillen och jordgubbarna – kanske en grillning på kvällen.

När stillheten gör sig påmind

Men midsommaren bär också på något annat. Den där sorgen gör sig påmind just nu. Det sticker till i hjärtat.

Förra året firade vi midsommar hos sonen. Vi hade med oss husbilen och sov i den under natten. Året innan var hela familjen samlad här hemma i trädgården – det var liv, skratt och gemenskap. Och i år… i år blir det nog bara vi som bor i huset. Jag misstänker att ungdomarna firar midsommar i sina rum. Datorn lockar mer än vi. Det lär bli att vi äter tillsammans – sen går alla tillbaka till sitt. Jag ute på altanen under taket, maken i källaren och ungdomarna bakom stängda dörrar.

Det gör ont. En känsla av tomhet och saknad kryper nära. Ensamheten känns – och det är inte den där valda, stilla ensamheten som jag annars kan uppskatta. Det här är en annan sorts tystnad. En som inte bjudits in. Och jag börjar förstå skillnaden. För när ensamheten inte är min egen, när jag inte har valt den – då är den en helt annan sak. Den skaver, gör ont på riktigt.

Sill, potatis och en nyfiken smak

Det viktigaste med midsommar för mig är sillen och potatisen. Det är nog den enda gången jag verkligen uppskattar sill. Med gräddfil, gräslök och de där små, färskkokta potatisarna. Det kommer att smaka sommar.

Jag är nog ensam här hemma om att tycka så. Fast lillkillen har faktiskt förvånat mig många gånger när det gäller mat. Han smakar gärna – en oliv här, en ny rätt där. Han har en nyfikenhet i smaklökarna, nästan som en liten vuxen.

En förmiddag med Alfred

Igår hämtade jag Alfred redan innan klockan slagit halvsju. De sov fortfarande när jag ringde på dörren. När han var påklädd satte vi oss i bilen för att åka hem till oss. Lillkillen hade lovat att umgås med honom.

Jag lämnade bilen på verkstad för den årliga servicen – det gick smidigt. När jag kom hem satt Alfred och lillkillen vid bordet och åt frukost. Lillkillen hade till och med hämtat Alfreds tandborste från husbilen. Det blev en fin morgon, trots att det var många ändringar i planen.

Matte i sandlådan och glass i solen

När morgonbestyren var klara gick jag och Alfred på promenad till olika lekplatser. Vid en sandlåda började vi räkna matte. Alfred undrade hur många centimeter längre jag var än honom. Vi räknade ut att det var 60 centimeter – med hjälp av sanden som räkneduk. Det blev en hel liten lektion där. Alfred ville ha fler exempel, så vi fortsatte räkna innan vi gick vidare ner till centrum och ytterligare en lekplats.

När benen var trötta satte vi oss och åt glass i solen. Jag hade tänkt bjuda honom på café, men det var stängt. Vår lilla by har märkliga öppettider. Och där, mitt i besvikelsen, väcktes en tanke – tänk om man skulle öppna ett eget café? Ett riktigt mysigt ett, där barn och vuxna kunde känna sig hemma. Men så slog verkligheten till. Byn är för liten, och Färgelandaborna verkar inte vara några storkonsumenter av fika. Hur fin min idé än är, måste ett företag kunna bära sig. Så jag får nöja mig med att drömma vidare – kanske med kaffekoppen i handen hemma vid köksbordet.

Pokémonkramar och ett sista farväl

Hemma igen gjorde jag och Alfred pannkakor till lunch. Med sylt och glass, förstås. Efter lunchen blev det mera lek. Vi satt i soffan och spelade schack, bläddrade i den Pokémon-tidning jag köpt till honom. Det slutade med att jag beställde en prenumeration. Han ville ha kuddfodral med Pokémon – han ville känna hur det kändes att sova på Pokémon. Som mormor är det svårt att säga nej till något så innerligt.

När bilen var klar bad jag Alfred att följa med till verkstaden. Just då ringde hans pappa – han skulle hämta Alfred. Jag fick förklara att vi inte var hemma men snart på väg. Bilbarnstolen var ju i bilen som var på verkstaden. Gissa om Alfred blev glad när hans pappa dök upp i en stor lastbil med släp! Han hann knappt säga hej då.

Ett samtal som slöt cirkeln

Just det, jag höll på att glömma. Igår ringde jag även till vår gruppledare på jobbet. Jag ville sluta cirkeln, som han uttryckte det. Jag berättade att jag inte kommer att börja jobba igen.

Samtalet var vemodigt i början, men som alltid lyckades han säga de rätta sakerna.
”En dörr stängs, men en ny är redan öppen”, sa han. Och ja, så är det ju.

När han var ny på jobbet var det jag som tog honom under mina vingar, hjälpte honom in i jobbet. Fast egentligen behövde han inte så mycket hjälp – han hade det med sig redan från början. Och nu var det jag som sa tack och hej. Det var cirkeln, sa han. Hans fina ord om mig, om min förmåga, gjorde att bröstet snörptes ihop. Jag fick säga:
”Nu får vi sluta, annars börjar jag gråta. Och jag vet att du tycker jag är löjlig då.”

En dörr är stängd. En epok i mitt yrkesliv är avslutad.
Säkerligen över 20 år inom statlig tjänst är över.

Många ungdomar har gjort avtryck, lämnat spår i mig. Många episoder som kommer att stanna kvar i hjärtat – för alltid. Det har varit ett roligt, känslosamt, ibland tungt, men framför allt intressant arbete. Nu är det klart. Kanske för alltid. Det vet jag inte idag. Men det är ett arbete, ett viktigt uppdrag, som fyller mig med massor av tacksamhet. Alla möten med människor, alla samtal och alla fina stunder när man ser människor utvecklas och börja smaka på nya vägar i livet.

Gösses, vad mycket tacksamhet det bor i alla dessa stunder. För det är något visst med just det.

Avslutande ord

Livet går i cirklar, ibland så tydliga att man kan känna när de sluts.
Midsommar står för dörren, och även om firandet i år blir stillsamt, så bär dagarna på mycket: minnen, förändring och ett stilla hej då till det som varit.

Kanske är det just i stillheten man hör sitt hjärta bäst.

Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller!

Hashtags:
#midsommar2025 #livetefterjobbet #mormorsliv #barndomsminnen #avslut #familjeliv #reflektioner #malixblogg.

När världen brinner och vi ändå packar vår LVL^2

Av

den 13 juni 2025

i Malix – personligt & bloggen

Vaknar upp. Sitter lugnt i soffan och låter dagen börja. Men så kommer nyheterna – ännu ett krig. Den här gången mellan Israel och Iran. Går ut i trädgården och försöker tänka, sitter under paviljongen och väljer först att skriva inlägget jag hade tänkt skriva. Men det går inte jag måste posta det här inlägget. Det här är viktigt och det får bli två inlägg idag. I skrivandets stund känns det som fingrarna bara trycks ner och ner igen. Orden måste fram.

Har inte Israel krigat tillräckligt? Förstår de inte att människor blir lidande? Det känns som om de tror att det är en lek. Men människor dör i krig. Vet de det? Människor svälter, barn blir utan föräldrar och föräldrar utan sina barn.

Var ska det här sluta? När ska det sluta? Hur galen har inte världen blivit?
Krig är krig – och sådant gör mig rädd. Jag är rädd, det känns olustigt. Och om jag som vuxen känner så här – hur är det då för våra barn? Vad tänker de om världen? Hur mycket snappar de upp av det som sker omkring dem? Självklart känner de av vuxnas känslor i dessa tider.

Barn ska få tänka stort, inte krympa av rädsla

Här gäller det att samla ihop sig. Tänka smått. Vara här och nu.
Barn ska ha andra saker att tänka på – leka, drömma, fundera över livets möjligheter. Inte behöva krympa ihop av tankar på en värld utanför fönstret som tappat förståndet.

Men ändå kommer tankarna:
Vill vi ens ha fred – på riktigt? Jo, jag vill det. Herr Thåström, jag vill ha en fin fred. En där ingen behöver böja huvudet, ta av mössan och ensam bocka inför makt.

Jag vill ha en fred där båda sidor skakar hand, ser på varandra och säger: “Hur går vi vidare nu?”
Krig är aldrig vägen framåt. Framåt är respekt. Framåt är värdighet. Framåt är när grannens barn, oavsett hudfärg, får en hjälpande hand när det behövs.

Respekt för olikheter – åt alla håll. Solidaritet, där vi delar den kaka som finns.
Inte störst går först. Kanske till och med tvärtom.
Att den lilla går först i ledet, och får ta först. Då kanske den som står sist i ledet också får sin beskärda del. Om omtanken, respekten och solidariteten får vara med.

Att fortsätta leva, mitt i galenskapen

Men nej – världen är galen. Och nej, det hjälper inte att jag sitter här och skriver.
Jag får ta tag i dagen. Packa in mat i husbilen, fixa till där. För idag ska vi iväg igen. En helg i husbilen. Vi ska umgås, bada, äta gott.

Men jag slås av en tanke.
Hur kan jag göra så – när världen ser ut som den gör?
Hur kan jag i min litenhet fortsätta leva som om inget hänt?

Kanske är det just det jag ska göra. Fortsätta. För lillkillens skull. För vår skull.
Fortsätta som vi gjort innan. Visa att livet här och nu finns kvar, även när omvärlden brinner.

Vi kan inte gräva ner oss i allt som sker.
Det händer – oavsett vad vi gör.
Men i vår lilla värld, här hos oss, finns fortfarande val. Vi kan välja att leva, att hålla fast vid värme, trygghet och kärlek. För det är precis vad världen behöver mest av just nu.

Länk till aktuell information om konflikten:

SVT Nyheter – Israel och Iran
(Uppdateras regelbundet med pålitlig information från svenska public service.)

Avslutande ord

Vi är små i det stora – men vi är inte maktlösa.
När världen lutar är det kanske just då vi behöver stå stadigt i det lilla.
Ett barns skratt, ett vänligt ord, ett dukat bord i husbilen – det är också motstånd.
Motstånd mot hatet, mot hopplösheten.
Så vi fortsätter leva.
Med omtanke, med respekt.
Och med hopp om att det en dag inte längre behöver kännas så här.

Lev idag just nu, igår finns inte här och kommer inte åter. I morgon det ligger där borta i framtiden. Just nu är det som gäller.
Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.

Hashtags:

#KrigOchFred #IsraelIran2025 #BarnsTrygghet #LevaIOron #Solidaritet #HoppIFörvirringen #RespektFörLivet #TankarOmVärlden #MalixTankar #HärOchNu

När sorgen blir vardag

Av

den 13 juni 2025

i Malix – personligt & bloggen, Vardag & familjeliv

Fyra veckor har gått sedan sonen sa tack men nej tack.
Nu använde han kanske inte just de orden. Jag minns inte riktigt vad han sa. Men fyra veckor har det gått sedan jag blev bortvald av min son. Det gör ont – och jag inser att det alltid kommer att göra ont.

Det onda har dock fått sin plats. Det ligger där inom mig, men det tar inte längre upp hela rummet. Tårarna har runnit, och kanske är det klart för den här gången.

Men jag vet att de kommer tillbaka.
Särskilt till midsommar.
Och till lilla Emilias födelsedag. När sonen fyller år. Till Lucia. Jul.
Ja, i princip alla högtider och dagar vi har firat ihop.

Ett liv som rullar på ändå

Men nu är det en ny tid.
En tid då vi inte får vara med.
En tid utan lilla Hugo, Emilia – och sonen, såklart. Fyra veckor är oerhört lång tid i det här avseendet. Ändå har dagarna gått. Livet pågår, och tårarna har torkat.

Tomaterna växer i sin takt, och jag och lillkillen grejar i trädgården.
I förrgår satte vi ut alla plantor jag förodlat i växthuset. Nu har vi purjolök, broccoli och brysselkål i jorden. Vi har badat, och lillkillen har byggt ett litet gråskuggehus åt sina Kurtar. De har blivit ett litet samhälle: Kurt 1, Kurt 2, och så vidare.

Vi hade en vilodag i torsdags.
Eller ja – en dag där vi gjorde quiz med tolv frågor och städade. Han tog sitt rum, jag tvättade fönster. Sådan är vår vila.

Ett barnbarn på besök

Igår kom Alfred på besök.
Han ville bli hämtad tidigare än vad hans mamma kunde, så jag och lillkillen åkte för att hämta honom. Det var fint – i alla fall ett av mina barnbarn vi kan umgås med.

Och där ramlade känslorna dit igen.
Jag trodde de hade stillat sig.
Jag hade så gärna velat att vi även kunnat hämta Hugo och Emilia. De har ibland långa dagar på förskola och fritids. Snart är det sommarlov, och ändå får de vara där. Det hade varit mysigt att ha dem här hemma.

Vi hade kunnat bada i sjön tillsammans.
Göra små utflykter.

Men Alfred kommer få komma hit ibland.
Om dottern tillåter det, kan vi även hämta honom innan hon åker till jobbet. Då får han greja här med mig och lillkillen – som han tycker så mycket om.

Jag hade velat ha alla barnen här.
Men så är läget inte just nu.
Det får vara som det är, för jag kan inte göra något åt det.

Midsommar närmar sig

Midsommar närmar sig med stormsteg.
Hjälp.
Vi som alltid firat den med familjen, på något sätt.
Vi är fortfarande en familj – men den har blivit mindre.

När barnen inte varit här, har vi ändå brukat träffa sonens svärföräldrar här hemma. Haft en kväll på altanen – just den jag sitter och skriver på nu.

Jag undrar hur de mår?
Vad ska de göra under midsommar?
Vad ska vi själva göra? Det har vi inte bestämt ännu.
Kanske firar vi här hemma. Eller så blir det husbilen och någon camping. Tiden får utvisa.

Sorgen – varför skriver jag om det?

Varför skriver jag om det här?
En tanke är att orden hjälper mig att hantera smärtan – att hålla den lite på distans i vardagen. Men det känns också som ett viktigt ämne att sätta ord på. Jag har läst och förstått att många där ute lever i liknande situationer.

Just det här – att inte ha kontakt med sitt barn och sina barnbarn – fyller mig med sorg, skam och saknad.
Kanske kan de här inläggen få någon annan att känna sig mindre ensam.
Eller så inbillar jag mig bara att det kan hjälpa någon.
Men ändå fortsätter jag skriva.

Sorgen finns kvar, men den äter mig inte

Sorgen – den jag trodde hade lagt sig – gör fortfarande ont.
Men den är inte längre förlamande.
När jag sitter här under paviljongens tak gör det ont i själen, men dagarna är inte längre svarta och grå.

Jag ser solen.
Känner värmen.
Njuter av att dagarna erbjuder små glimtar av liv.

Jag väljer.
Väljer att plantera.
Att tvätta fönster.
Att hålla mig sysselsatt för att inte sjunka ner i mörkret.

Sorgen finns där, men livet levs ändå.
Jag lever. Känner. Lär mig saker.
Och njuter av det som ändå, trots allt, är vackert.

Som när Lillekatt kommer och stryker sig mot mitt ben – då vet jag att det är dags att ge honom mat.

Livet är förutsägbart och oförutsägbart.
Kanske är det just det som är att leva.

Hur är det för dig?

Ömsom regn, ömsom solsken.
Hur har du det just nu?
Tänker du göra något nytt i midsommar – eller som du alltid brukar?

Lev idag just nu, igår finns inte här och kommer inte åter. I morgon det ligger där borta i framtiden. Just nu är det som gäller.
Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.

Relaterade inlägg från malix.se:

Hashtags:

#sorg #mammaliv #förloradkontakt #barnbarn #vardagssorg #trädgårdsliv #livetvidare #midsommar2025 #malixblogg #atthelaisig

Att Hela Sig Efter Att Bli Bortvald Som Förälder

Av

den 6 juni 2025

i Malix – personligt & bloggen

Inledning:

Att bli bortvald av sitt barn är en smärta som inte går att beskriva med ord. Men ändå försöker jag. För mitt eget helandes skull. För att ge plats åt det som gör ont – men också åt det som fortfarande lever.

Att hela mig själv – trots sorgen

I dag vaknade jag med samma tomhet i bröstet. Den där som kommer när tanken slår till – att jag är bortvald som mamma. Det är som att hjärtat drar ihop sig. Det är tystnaden som gör ondast. Inte orden, inte konflikterna, utan frånvaron. Men jag är här. Jag andas. Jag försöker. Mina tankar gör ont, men jag har varit här förut. Jag har gått den här stigen innan. Men vet inte om vart den leder eller var den slutar.

Jag skriver vidare, inte för att väcka sympati. Jag skriver för att det är mitt sätt att hålla ihop mig själv. Orden blir som små stygn i ett hjärta som trasats sönder. Och varje gång jag vågar skriva, vågar känna, så läker jag lite till. Det är i alla fall så jag tänker just nu.

Att stå ut – för min skull

Jag försöker stå ut med tanken att jag kanske inte kommer att få vara med. Inte i hans liv. Inte i barnbarnens. Det känns outhärdligt vissa dagar. Men jag försöker göra det som förväntas av mig – inte av någon annan, utan av mig själv.

Jag försöker leva. Vattna i växthuset. Baka bröd. Andas. Skapa stunder där det finns liv, trots sorgen. Även om en del av mitt hjärta är tyst. Resten klappar fortfarande för de som är omkring mig och för mig själv.

Livet är till för att levas, det kommer fortsättas att levas av mig precis som det gjort innan. Men utan att jag vet vad som sker med mina barnbarn. Jag har haft tanken att jag kan sitta och titta på från utsidan. Det hade varit väldigt konstigt. Det hade även varit sorgligt. Jag hade blivit en kuf någon som är en konstig iakttagare. Just nu bor det funderingar på vad gör mina barnbarn just nu. Vet dom om att vi inte får träffas? Vet dom om att jag blivit bortvald eller tror dom att jag valt bort dom?

Kärleken finns kvar – i mig

Att vara bortvald betyder inte att min kärlek har försvunnit. Den är kvar. Den finns i varje tanke, varje bön, varje stilla önskan om försoning. Men jag lever inte i väntan. Jag lever i nuet. Jag väljer att ta hand om det liv som pågår. Här. Nu.

Min dörr står fortfarande öppen. Alltid. Men jag står inte där utanför och fryser. Jag har gått in. Tänd ett ljus. Håller mig varm. Bygger något av det som finns kvar.

En dag på stan med min dotter.

Idag till exempel ska jag och dottern åka till stan. Hon vill hitta något nytt att ta på sig. Själv tänker jag slinka in i tebutiken. Jag ska förse mig med te som kan värma min kropp och mina tankar. Allt känns lite lättare när det står en kopp varmt te framför mig. Teet som finns nu, snålar jag med för att smita undan i små stunder av lycka. Här behöver fyllas på med te lycka.

Liknande situationer.

Jag har läst mycket om andra som är i liknande situationer. Det är så många fler än jag trodde, som lever utan kontakt med barn och barnbarn. Det ger viss tröst – men hjälper ändå inte när sorgen slår till. Vad tänker barnbarnen, undrar jag ibland? Tror de att jag valde bort dem? Eller vet de hur mycket jag fortfarande älskar dem?

Oro, rädsla in för framtiden.

Ibland kommer rädslan smygande. Inte bara för min egen sorg. Även för vad det kan göra med en människa att skapa avstånd. Jag vet inte hur det känns för den andra sidan. Kanske känns det befriande, kanske bara tomt. Men min innerliga önskan är att beslutet, hur smärtsamt det än är, är något som bär. Att det vilar på någonting inifrån – inte bara på sår eller tystnad. Jag hoppas att valet som valt, är en väg fylld av känslan att stå stadigt. Att det är något som inte lämnar ett djupt eko inombords längre fram. Utan är ett val som fyller en med en känsla av egenkärlek och rättfärdigar handlingarna i sina egna tankar. Att benen är stadiga och vandrar framåt utan ånger eller skamkänslor. Känslor som landar i att jag gjorde rätt val den där gången. Jag gjorde det för min egenskull och för att jag behövde det.

Startpunkten är oftast osynlig

Ibland vandrar tankarna tillbaka till det som blev början på avståndet. Det var inte något stort. Inga hårda ord. Ingen dramatik. Snarare små händelser, missförstånd och glömska i vardagen – sådant som egentligen kunde ha varit överkomligt. Men ibland är det just det lilla som fastnar, och som växer i tystnaden. Jag minns särskilt ett tillfälle när något glömdes bort, och jag försökte rätta till det – men kanske var det redan för sent. Jag vet inte. Jag kan bara ana hur det togs emot.

Avslutning

Det här livet är mitt. Jag väljer att leva det – med sorg och kärlek, samtidigt. För de två får plats. Och kanske är det just så helande ser ut – inte i det perfekta, utan i det som ändå fortsätter.

Ett steg framåt även om steget känns bakåt så är det ett steg. Små små steg blir stora kliv till sist. Ha en fin dag och ta hand om dig, du är värd att tas hand om. Var din egna bästa vän för det är dig du ska stå ut med hela livet.

Tack för att du läser min blogg. Lämna gärna en kommentar. Det betyder mycket

Lev idag just nu, igår finns inte här och kommer inte åter. I morgon det ligger där borta i framtiden. Just nu är det som gäller.
Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.

#föräldraskap #sorgibandet #läkaeftersorg #öppendörr #attståkvar
#bortvald #självkärlek #malixblogg #relationer #helande

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén