Etikett: Mandys Diner

Läs det här på engelska

Förord

Det här skulle bli ett inlägg om att sakta ner, om att se hur ett enda grässtrå kan viska något om livet. Men ibland tar orden egna vägar. Och då får man följa med. Så här blev det.

Måndag med markis, kaffe och liv som rör sig

Även idag sitter jag ute under markisen utanför LVL^2 och skriver mitt inlägg för dagen. Kaffekoppen är troget placerad bredvid mig, som alltid. Himlen har fyllt på med några moln sedan igår, men värmen är fortfarande där – en mild, omslutande värme som värmer min ännu sömndruckna kropp.

Trafiken är tätare än igår. Måndag. Människor åker till sina jobb. Jag sitter här och har det oförskämt bra. Det är nästan som om jag inte borde få ha det så här lugnt – men det är just det jag har.

Jag målar med fel färg – men rätt känsla

Gårdagen flöt fram i ett stilla tempo. Bad, skugga, en kort stund i solen. I skuggan plockade jag fram mina vattenfärger. Och det är väl där man redan hör: jag är ingen vattenfärgsmålare. Jag är olja. Jag är kladd och formbarhet. Jag är missöden som blir till mästerverk.

Men jag målade ändå. Ett flickansikte, helt utan att teckna upp innan. Ögonen blev förstora, lite serietidningsaktiga, men ändå fanns det något där – ett ljus, en rörelse. Det var inte särskilt detaljerat, men det fanns en känsla. Och den räckte. Allt behöver inte vara perfekt och ibland när man är nybörjare får det se lite barnsligt ut. Men jag har vågat närma mig det där med vattenfärg. Dom känns mera farliga och ibland skämmande på ett sätt som gör ont när man lägger på färgen.

Jag målade också en naturbild, men där märktes det ännu tydligare att jag inte kan det här. Vattenfärgen kräver disciplin. Den förlåter inte. Den stannar där man lägger den, snäll eller skoningslös.

Jag gillar färg som går att forma om. Färg som lever. Därför älskar jag olja. För med olja kan man göra fel och ändå få rätt. Det är som livet ibland – man gör fel, man tror att allt är förstört, men så hittar man något i misstaget som blir bättre än det man först tänkte.

Callout:
Vad händer när du gör något du inte kan – men ändå gör det? Vågar du vara nybörjare?

Lugnet i penseldragen

Att måla får hela min kropp att lugna sig. Samma sak när jag skriver. Något släpper. Allt annat blir tyst. Det är som att komma hem till något inom mig själv. Ett rum där jag får finnas, utan krav, utan prestation. Bara vara. Det är stillhet i färg.

Mandys Diner – när gnistan inte längre lyser

Efter målningen och några dopp i den allt för varma poolen, gick vi till Mandys Diner för att äta. Det brukar vara en höjdpunkt. En plats där maten möter miljön i ett slags tidsresa tillbaka till 50- och 60-tal. Jag har alltid gillat det där – bilderna, detaljerna, atmosfären. Det känns som en upplevelse.

Men igår… nej. Något hade gått sönder. Kanske var det bara min upplevelse. Men jag tror inte det.

Vi blev mottagna av en tjej som inte orkat stryka skjortan. Jag vet att det låter futtigt, men det gör något med känslan. Det skaver. Det säger något. Som att det inte längre spelar roll.

Vi fick vänta. Länge. På dricka. På mat. Drickan borde komma snabbt– det gör ju att man dricker upp och beställer igen. En vinst för restaurangen till och med.

Jag beställde en burgare som skulle ha coleslaw. Det var några bleka strimlor vitkål och lite morot. Ingen majonnäs. Ingen kryddning. Inget som höll ihop det. Köttet var torrt, smaken obefintlig.

Och milkshaken, som brukar vara som en smaksensation? Den var grynig. Inte kall. Grädden smakade som något som stått framme lite för länge. Inte imponerade. Och när inte ens Milkshaken imponerar – då är något fel.

1400 kronor kostade kalaset. Och det sved. För jag hade höga förväntningar. Jag ville bli glad, mätt och nöjd. Men jag blev mest… trött. Inte för att det var dyrt, utan för att det kostade mycket pengar som inte smakade så gott.

Callout:
När försvinner magin från ett ställe du tidigare älskat? Märker du när det går från passion till rutin?

Vad som en gång var – och vad som kanske kan bli igen

Lokalen är fortfarande fantastisk. Den där filmiska känslan finns kvar. Men om personalen tappat stoltheten, om ledningen slutat bry sig – då spelar det ingen roll hur många Elvis-bilder som hänger på väggarna. Då blir det bara en kuliss.

Här behöver någon kliva in. Skaka om. Tända eld på glöden igen. För det finns något där. Något som går att väcka till liv. Men inte om alla bara går dit för att överleva sina arbetspass.

ADHD – när sinnet vandrar och detaljerna ropar

Jag tänker ibland att min hjärna fungerar lite som oljefärg – den vill kunna justera, ändra, backa, skapa nytt i det som redan finns. Det passar inte alltid ihop med vattenfärg. Precis som det inte alltid passar ihop med en restaurang upplevelse som inte levererar. För med ADHD kommer ofta en känslighet för detaljer. En ostruken skjorta. En för lång väntan. En milkshake som inte är kall nog. Det kanske inte märks för andra – men i min kropp känns det. Ljud, dofter, intryck. De landar starkt.

Samtidigt är det också det som ger mig förmågan att verkligen se, känna, notera nyanser. Jag ser när något tappar gnistan – och jag känner när något skaver. Det är både en styrka och en utmaning. Och kanske är det just därför jag behöver mitt skrivande och målande. För där får jag andas i min egen takt, utan att behöva stå ut med andras tempo, ljud eller bortglömda detaljer.

Orden tog en annan väg

Jag hade tänkt skriva om att sakta ner. Om vinden i ett grässtrå. Om skönheten i det lilla. Men istället blev det ett inlägg om vattenfärg, besvikelse och stilla insikter.

Och vet du – kanske blev det ändå just det jag tänkt. För ibland är stillheten inte det man planerat, utan det som blir när man tillåter livet att vara som det är.

Tack till dig som läser

Jag vill också passa på att säga tack. Bloggen har fått besök från så många olika länder – Irland är återkommande varje vecka (hello from me to you!), USA, Australien, Tyskland, Danmark och Norge. Norge har varit med länge – ni känns nästan som släkt.

Callout:
Var läser du ifrån? Lämna gärna en kommentar – det gör världen lite mindre och bloggen lite större.

Citat att bära med sig

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson

Slutord

Det blev ett inlägg om det som blev – inte det som var planerat. Kanske är det det som är det vackra. Att låta det som vill bli skrivet få sin plats. Precis som i en målning – ibland är det misstaget som gör tavlan levande.

Reflektion

Det finns en vila i att bara vara ärlig. Att inte linda in. Att säga: jag ville något annat, men det blev så här. Och det får vara nog.

Stöd gärna bloggen

Om du uppskattar mina texter, reflektioner och ärliga ord – stöd gärna bloggen med ett bidrag. Tack för att du läser och finns!

paypal.me

#MandysDiner #Vattenfärg #KreativVardag #Reflektioner #Husbilsliv #Skrivande #BloggSverige #Restaurangrecension #PersonligBlogg #InternationellaLäsare #ADHDperspektiv

Painting, Disappointment – and the Unexpected Stillness of a Monday

Av Carina Ikonen Nilsson

den 21 juli 2025

i Resor & husbilsliv Camping, husbil, ställplatser, naturupplevelser.

This was supposed to be a post about slowing down. About seeing how a single blade of grass can whisper something about life. But sometimes, the words take their own path. And when they do, I try to follow. So here we are.

Link to Swedish version

Läs det här på svenska – klicka här

Monday under the awning – coffee, calm and everything in motion

Once again, I’m sitting outside under the awning of LVL^2, writing today’s post. My coffee cup is faithfully by my side, as always. The sky holds more clouds than yesterday, but the warmth is still there – soft, enveloping, comforting against my sleepy body.

Traffic is heavier today. It’s Monday. People heading to work. And I’m just sitting here, a little too comfortably, almost feeling guilty for having this much peace. But that’s what I have – and I’m grateful.

Painting with the wrong medium – but the right feeling

Yesterday moved in a slow rhythm. Swimming, shade, a short moment in the sun. In that shade, I brought out my watercolors. And right there it becomes obvious: I’m not a watercolor painter. I’m oil. I’m texture and reshaping. I’m mistakes that turn into masterpieces.

But I painted anyway. A girl’s face, drawn freehand. The eyes turned out too big – almost cartoonish – but still, there was something there. A glow, a kind of motion. It wasn’t detailed, but it had feeling. And sometimes that’s enough.
When you’re new at something, it doesn’t have to be perfect. It can look childlike. What matters is that I dared to try. Watercolors feel risky to me, almost threatening in the way they settle and stay – no second chances.

I also painted a landscape, and there it was even clearer that this wasn’t my strength. Watercolor requires discipline. It doesn’t forgive. It stays where you put it, whether gentle or unforgiving.

I like paint that moves. That lets itself be shaped. That’s why I love oil. With oil, you can make mistakes – and still end up with something better than you imagined. Like life, sometimes. You think you’ve ruined it, but the mistake becomes the part that makes it whole.

Callout:
What happens when you try something you’re not good at – but do it anyway? Can you be brave enough to be a beginner?

The calm in every brushstroke

Painting quiets my body completely. Just like writing. Something releases. Everything else fades away. It’s like coming home to something inside myself. A space with no pressure, no expectations. Just being. Stillness in color.

Mandys Diner – when the spark disappears

After painting and a few dips in the way-too-warm pool, we headed to Mandys Diner for dinner. It’s usually a highlight. A place where the food and the vintage décor create a sort of time-travel back to the 1950s and 60s. I’ve always loved the atmosphere – the pictures, the details, the vibe. It feels like an experience.

But yesterday… no. Something was off. Maybe it was just me. But I don’t think so.

We were greeted by a waitress who hadn’t bothered to iron her shirt. That might sound petty, but it sets the tone. It says something. That it doesn’t matter anymore.

We waited. Too long. For drinks. For food. And drinks should come quickly – it encourages you to finish and order again. It’s a win for the restaurant, really.

I ordered a burger with coleslaw. What I got was a few limp strips of cabbage and carrot – no mayo, no seasoning, nothing to hold it together. The meat was dry. Tasteless.

And the milkshake, usually a highlight – cold, creamy, dreamy – was gritty. Not even cold. The whipped cream tasted like it had been sitting out too long. Disappointing. And when even the milkshake disappoints – something’s wrong.

The whole thing cost 1400 SEK. And it stung. Not because it was expensive – but because it was a lot of money for food that didn’t bring joy. I wanted to feel satisfied. Instead, I felt tired.

Callout:
When does the magic fade from a place you once loved? Can you feel the shift when passion turns into routine?

ADHD – when the mind sees more than it wants

I often think my brain works like oil paint – it wants to revise, reshape, go back and try again. That doesn’t fit well with watercolor. And it doesn’t fit well with a restaurant visit that misses the mark.

With ADHD, I notice everything. A wrinkled shirt. The too-long wait. A milkshake that isn’t cold. Maybe others don’t see it – but my body feels it. Sounds, smells, small signals. They all hit me deep.

At the same time, that’s what gives me the ability to really see. To sense when something’s lost its spark. To know when something’s off. It’s both a challenge and a strength. And maybe that’s why I need painting and writing – because those are the spaces where I can breathe in my own rhythm, without other people’s noise or forgotten details pressing in.

The words took a different turn

I had planned to write about slowing down. About a blade of grass moving in the wind. About the beauty in small things.
But instead, this became a post about watercolor, disappointment, and quiet realizations.

And maybe that’s what I needed to write all along. Because sometimes, stillness isn’t what we plan – it’s what happens when we allow life to be what it is.

Thank you, wherever you are

I also want to say thank you. This blog has visitors from all over – Ireland shows up every week (hello from me to you!), and I’ve seen readers from the USA, Australia, Germany, Denmark and of course Norway. Norway has been with me for years – you feel like family now.

Callout:
Where are you reading from? Leave a comment – it makes the world smaller and this blog a little bigger.

Quote to carry with you

Yesterday has already settled into history, tomorrow waits further ahead. But right now – this is where life happens.
– Carina Ikonen Nilsson

Final words

This post became what it became – not what I planned. And maybe that’s the beauty of it. Letting what wants to be written find its place. Just like in painting – sometimes the mistake is what brings the whole picture to life.

Reflection

There’s peace in simply being honest. In not dressing it up. In saying: I wanted something else, but this is what came. And that’s enough.

Support this blog

If you appreciate my words, reflections and raw honesty – feel free to support this blog with a small contribution. Thank you for reading, and for being here.

paypal.me