Etikett: Midsommar 2025

Midsommar utan kransar men med minnen

Midsommar närmar sig med stormsteg. Jag trodde jag hade en vecka till innan firandet, men det är visst redan till veckan. Vi hade först tänkt oss att fira i husbilen, men eftersom det ligger så nära inpå vår resa till High Chaparral, tänker vi istället fira i stillhet här hemma.

Det där vanliga besöket till Ödeborgsvallen ska ändå bli av, mest för att lillkillen ska få se hur vi firar här. Det är ju tradition. Tidigare var det barnbarnen som sprang runt där med blomsterkransar och sockervadd, men de är nog med sonen och hans fru. De har uteslutit oss från deras cirklar. Så det blir nog ett kortare besök än vanligt. Det är ju för barnen det är som allra roligast där. Men vem vet – kanske kommer lillkillen också att uppskatta det.

Dottern ska dit, och efteråt följer hon med hem en stund. Mer än så är inte planerat. Mer än så blir det nog inte. Förutom sillen och jordgubbarna – kanske en grillning på kvällen.

När stillheten gör sig påmind

Men midsommaren bär också på något annat. Den där sorgen gör sig påmind just nu. Det sticker till i hjärtat.

Förra året firade vi midsommar hos sonen. Vi hade med oss husbilen och sov i den under natten. Året innan var hela familjen samlad här hemma i trädgården – det var liv, skratt och gemenskap. Och i år… i år blir det nog bara vi som bor i huset. Jag misstänker att ungdomarna firar midsommar i sina rum. Datorn lockar mer än vi. Det lär bli att vi äter tillsammans – sen går alla tillbaka till sitt. Jag ute på altanen under taket, maken i källaren och ungdomarna bakom stängda dörrar.

Det gör ont. En känsla av tomhet och saknad kryper nära. Ensamheten känns – och det är inte den där valda, stilla ensamheten som jag annars kan uppskatta. Det här är en annan sorts tystnad. En som inte bjudits in. Och jag börjar förstå skillnaden. För när ensamheten inte är min egen, när jag inte har valt den – då är den en helt annan sak. Den skaver, gör ont på riktigt.

Sill, potatis och en nyfiken smak

Det viktigaste med midsommar för mig är sillen och potatisen. Det är nog den enda gången jag verkligen uppskattar sill. Med gräddfil, gräslök och de där små, färskkokta potatisarna. Det kommer att smaka sommar.

Jag är nog ensam här hemma om att tycka så. Fast lillkillen har faktiskt förvånat mig många gånger när det gäller mat. Han smakar gärna – en oliv här, en ny rätt där. Han har en nyfikenhet i smaklökarna, nästan som en liten vuxen.

En förmiddag med Alfred

Igår hämtade jag Alfred redan innan klockan slagit halvsju. De sov fortfarande när jag ringde på dörren. När han var påklädd satte vi oss i bilen för att åka hem till oss. Lillkillen hade lovat att umgås med honom.

Jag lämnade bilen på verkstad för den årliga servicen – det gick smidigt. När jag kom hem satt Alfred och lillkillen vid bordet och åt frukost. Lillkillen hade till och med hämtat Alfreds tandborste från husbilen. Det blev en fin morgon, trots att det var många ändringar i planen.

Matte i sandlådan och glass i solen

När morgonbestyren var klara gick jag och Alfred på promenad till olika lekplatser. Vid en sandlåda började vi räkna matte. Alfred undrade hur många centimeter längre jag var än honom. Vi räknade ut att det var 60 centimeter – med hjälp av sanden som räkneduk. Det blev en hel liten lektion där. Alfred ville ha fler exempel, så vi fortsatte räkna innan vi gick vidare ner till centrum och ytterligare en lekplats.

När benen var trötta satte vi oss och åt glass i solen. Jag hade tänkt bjuda honom på café, men det var stängt. Vår lilla by har märkliga öppettider. Och där, mitt i besvikelsen, väcktes en tanke – tänk om man skulle öppna ett eget café? Ett riktigt mysigt ett, där barn och vuxna kunde känna sig hemma. Men så slog verkligheten till. Byn är för liten, och Färgelandaborna verkar inte vara några storkonsumenter av fika. Hur fin min idé än är, måste ett företag kunna bära sig. Så jag får nöja mig med att drömma vidare – kanske med kaffekoppen i handen hemma vid köksbordet.

Pokémonkramar och ett sista farväl

Hemma igen gjorde jag och Alfred pannkakor till lunch. Med sylt och glass, förstås. Efter lunchen blev det mera lek. Vi satt i soffan och spelade schack, bläddrade i den Pokémon-tidning jag köpt till honom. Det slutade med att jag beställde en prenumeration. Han ville ha kuddfodral med Pokémon – han ville känna hur det kändes att sova på Pokémon. Som mormor är det svårt att säga nej till något så innerligt.

När bilen var klar bad jag Alfred att följa med till verkstaden. Just då ringde hans pappa – han skulle hämta Alfred. Jag fick förklara att vi inte var hemma men snart på väg. Bilbarnstolen var ju i bilen som var på verkstaden. Gissa om Alfred blev glad när hans pappa dök upp i en stor lastbil med släp! Han hann knappt säga hej då.

Ett samtal som slöt cirkeln

Just det, jag höll på att glömma. Igår ringde jag även till vår gruppledare på jobbet. Jag ville sluta cirkeln, som han uttryckte det. Jag berättade att jag inte kommer att börja jobba igen.

Samtalet var vemodigt i början, men som alltid lyckades han säga de rätta sakerna.
”En dörr stängs, men en ny är redan öppen”, sa han. Och ja, så är det ju.

När han var ny på jobbet var det jag som tog honom under mina vingar, hjälpte honom in i jobbet. Fast egentligen behövde han inte så mycket hjälp – han hade det med sig redan från början. Och nu var det jag som sa tack och hej. Det var cirkeln, sa han. Hans fina ord om mig, om min förmåga, gjorde att bröstet snörptes ihop. Jag fick säga:
”Nu får vi sluta, annars börjar jag gråta. Och jag vet att du tycker jag är löjlig då.”

En dörr är stängd. En epok i mitt yrkesliv är avslutad.
Säkerligen över 20 år inom statlig tjänst är över.

Många ungdomar har gjort avtryck, lämnat spår i mig. Många episoder som kommer att stanna kvar i hjärtat – för alltid. Det har varit ett roligt, känslosamt, ibland tungt, men framför allt intressant arbete. Nu är det klart. Kanske för alltid. Det vet jag inte idag. Men det är ett arbete, ett viktigt uppdrag, som fyller mig med massor av tacksamhet. Alla möten med människor, alla samtal och alla fina stunder när man ser människor utvecklas och börja smaka på nya vägar i livet.

Gösses, vad mycket tacksamhet det bor i alla dessa stunder. För det är något visst med just det.

Avslutande ord

Livet går i cirklar, ibland så tydliga att man kan känna när de sluts.
Midsommar står för dörren, och även om firandet i år blir stillsamt, så bär dagarna på mycket: minnen, förändring och ett stilla hej då till det som varit.

Kanske är det just i stillheten man hör sitt hjärta bäst.

Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller!

Hashtags:
#midsommar2025 #livetefterjobbet #mormorsliv #barndomsminnen #avslut #familjeliv #reflektioner #malixblogg.

När sorgen blir vardag

Av Carina Ikonen Nilsson

den 13 juni 2025

i Malix – personligt & bloggen, Vardag & familjeliv

Fyra veckor har gått sedan sonen sa tack men nej tack.
Nu använde han kanske inte just de orden. Jag minns inte riktigt vad han sa. Men fyra veckor har det gått sedan jag blev bortvald av min son. Det gör ont – och jag inser att det alltid kommer att göra ont.

Det onda har dock fått sin plats. Det ligger där inom mig, men det tar inte längre upp hela rummet. Tårarna har runnit, och kanske är det klart för den här gången.

Men jag vet att de kommer tillbaka.
Särskilt till midsommar.
Och till lilla Emilias födelsedag. När sonen fyller år. Till Lucia. Jul.
Ja, i princip alla högtider och dagar vi har firat ihop.

Ett liv som rullar på ändå

Men nu är det en ny tid.
En tid då vi inte får vara med.
En tid utan lilla Hugo, Emilia – och sonen, såklart. Fyra veckor är oerhört lång tid i det här avseendet. Ändå har dagarna gått. Livet pågår, och tårarna har torkat.

Tomaterna växer i sin takt, och jag och lillkillen grejar i trädgården.
I förrgår satte vi ut alla plantor jag förodlat i växthuset. Nu har vi purjolök, broccoli och brysselkål i jorden. Vi har badat, och lillkillen har byggt ett litet gråskuggehus åt sina Kurtar. De har blivit ett litet samhälle: Kurt 1, Kurt 2, och så vidare.

Vi hade en vilodag i torsdags.
Eller ja – en dag där vi gjorde quiz med tolv frågor och städade. Han tog sitt rum, jag tvättade fönster. Sådan är vår vila.

Ett barnbarn på besök

Igår kom Alfred på besök.
Han ville bli hämtad tidigare än vad hans mamma kunde, så jag och lillkillen åkte för att hämta honom. Det var fint – i alla fall ett av mina barnbarn vi kan umgås med.

Och där ramlade känslorna dit igen.
Jag trodde de hade stillat sig.
Jag hade så gärna velat att vi även kunnat hämta Hugo och Emilia. De har ibland långa dagar på förskola och fritids. Snart är det sommarlov, och ändå får de vara där. Det hade varit mysigt att ha dem här hemma.

Vi hade kunnat bada i sjön tillsammans.
Göra små utflykter.

Men Alfred kommer få komma hit ibland.
Om dottern tillåter det, kan vi även hämta honom innan hon åker till jobbet. Då får han greja här med mig och lillkillen – som han tycker så mycket om.

Jag hade velat ha alla barnen här.
Men så är läget inte just nu.
Det får vara som det är, för jag kan inte göra något åt det.

Midsommar närmar sig

Midsommar närmar sig med stormsteg.
Hjälp.
Vi som alltid firat den med familjen, på något sätt.
Vi är fortfarande en familj – men den har blivit mindre.

När barnen inte varit här, har vi ändå brukat träffa sonens svärföräldrar här hemma. Haft en kväll på altanen – just den jag sitter och skriver på nu.

Jag undrar hur de mår?
Vad ska de göra under midsommar?
Vad ska vi själva göra? Det har vi inte bestämt ännu.
Kanske firar vi här hemma. Eller så blir det husbilen och någon camping. Tiden får utvisa.

Sorgen – varför skriver jag om det?

Varför skriver jag om det här?
En tanke är att orden hjälper mig att hantera smärtan – att hålla den lite på distans i vardagen. Men det känns också som ett viktigt ämne att sätta ord på. Jag har läst och förstått att många där ute lever i liknande situationer.

Just det här – att inte ha kontakt med sitt barn och sina barnbarn – fyller mig med sorg, skam och saknad.
Kanske kan de här inläggen få någon annan att känna sig mindre ensam.
Eller så inbillar jag mig bara att det kan hjälpa någon.
Men ändå fortsätter jag skriva.

Sorgen finns kvar, men den äter mig inte

Sorgen – den jag trodde hade lagt sig – gör fortfarande ont.
Men den är inte längre förlamande.
När jag sitter här under paviljongens tak gör det ont i själen, men dagarna är inte längre svarta och grå.

Jag ser solen.
Känner värmen.
Njuter av att dagarna erbjuder små glimtar av liv.

Jag väljer.
Väljer att plantera.
Att tvätta fönster.
Att hålla mig sysselsatt för att inte sjunka ner i mörkret.

Sorgen finns där, men livet levs ändå.
Jag lever. Känner. Lär mig saker.
Och njuter av det som ändå, trots allt, är vackert.

Som när Lillekatt kommer och stryker sig mot mitt ben – då vet jag att det är dags att ge honom mat.

Livet är förutsägbart och oförutsägbart.
Kanske är det just det som är att leva.