Välkommen hit! I det här inlägget delar jag något jag sällan gjort förut – jag tittar tillbaka på bloggens siffror. För mig handlar det inte om siffror i sig, utan om bloggutveckling och skrivande: vad statistiken säger om vilka ämnen som berör, och hur bloggen växer framåt.
Jag skriver inte för siffror. Ändå kan siffror säga något – de kan spegla var min röst bär, vilka ämnen som berör och hur bloggen växer framåt. När jag tittar på augusti ser jag inte bara staplar och procentsatser. Jag ser berättelser om skrivande.
När Oskar-serien blev läst – både i Sverige och utanför
Under augusti klättrade Oskar-serien till toppen. Inlägg om motivation, dagsform och svårigheten att knyta skor blev de mest lästa.
Det glädjer mig att inläggen blev så viktiga, för ämnet är så viktigt. Ett barn i varje klass säger man. Här finns det så mycket som kan göra skillnad. Jag blev helt varm i hjärtat när jag såg att mina ord faktiskt berörde.
Nu kanske de inte direkt förändrar klassrumssituationer – en förändring tar lång tid. Men kanske sådde de ett frö hos någon, en tanke som växer vidare. Kanske fick någon en ny förståelse, eller åtminstone något att bära med sig en stund.
Reflektion och bloggutveckling och skrivande genom känslor och vardag
Det här säger mig att jag ska fortsätta skriva om Oskar. Ämnet har så många viktiga delar: barnen själva, föräldrarna, lärarna och alla runt omkring. Till exempel – varför blir inte Oskar bjuden på kalas? Varför blir utvecklingssamtal inte något att se fram emot?
Farmor, känslor och relationer
Ett av de mest besökta inläggen handlade om att vara farmor. Det visar att de mest personliga och känslomässiga inläggen berör mest. När jag vågar skriva nära hjärtat, hittar orden sin väg.
Farmor-rollen är för mig både kärlek och smärta. I den här delen ser jag att jag inte är ensam. Någon där ute känner igen sig i ensamheten, i sorgen över att inte få kontakt med sina barnbarn.
Det här behöver fram i ljuset. Inte för att ta bort ansvar, utan för att ta bort skammen. Det gör ont varje dag, men det är viktigt att förmedla. Viktigt att leva livet, även om det inte finns plats för mig som farmor just nu.
Varje dag tänker jag på mina barnbarn. Hur har de det? Tror de att jag glömt dem? Vet de att jag älskar dem, även om vi inte ses?
Jag önskar att livet såg annorlunda ut, men så ser det ut nu. Kanske för alltid. Det enda jag kan hoppas är att barnbarnen en dag förstår – att kärleken alltid fanns där.
Husbilsliv som vardagsglädje
Mina resor med husbilen LVL² återkommer gång på gång bland de mest lästa.
Husbilsliv och bloggutveckling och skrivande – frihet på hjul
Husbilslivet är en sådan frihet. Du kan stanna där du är och måstena försvinner. Det går inte att städa i timmar i en husbil – det går fort. Det ger tid över till reflektion och relationer, och det ger mig ett lugn.
Just nu, i slutet av säsongen, känner jag både ångest och ro. Ångest för att det snart är slut. Ro för att husbilen ger mig en paus från vardagen. Men även en ro av att veta att snart är det levande ljus tider här hemma och jag kan tända i spisen nere i källaren och bara mysa.
Kanske är det igenkänningen som gör att andra läser. Kanske är det drömmen om friheten. Oavsett vilket – det gör mig glad att de här inläggen får liv, för många av mina texter föds just på våra turer.
När bloggen började tala två språk
En av de största överraskningarna var att USA plötsligt gick om Sverige i trafik. Engelska versioner av mina texter öppnade dörrar till en helt ny publik.
Det började egentligen med maken. Han sa: ”Varför skriver du inte på engelska också?” Jag tänkte: ”Ja, varför gör jag inte det?” Jag provade en gång, och en gång till. Nu har det blivit en vana.
Att det sedan är flera i USA som faktiskt läser är fantastiskt roligt. Samtidigt undrar jag vad de hittar här som är värdefullt för dem.
Att skriva på engelska blev inte bara en teknisk förändring – det blev en öppning mot världen.
Bloggutveckling och skrivande i praktiken
Statistiken är mer än siffror – den är en spegel av var mitt skrivande hittar fram.
När jag skriver nära hjärtat, blir det flest klick.
När jag delar vardagen, kommer läsarna tillbaka.
När jag vågar öppna upp på engelska, växer publiken utanför Sverige.
Kanske är det just det bloggutveckling handlar om. Inte att jaga trender, utan att se var jag själv är mest sann.
Reflektion
Augusti lärde mig att bloggutveckling och skrivande inte är antingen eller – vardag, resor, känslor och NPF ryms sida vid sida. Det är i blandningen som bloggen hittar sin styrka.
Jag har aldrig sett mig som en person som kan läsa statistik. För mig har det mest varit siffror som talat ett annat språk. Men kanske kan de här siffrorna hjälpa mig att utvecklas.
Jag har lärt mig något nytt de senaste månaderna. När jag nördar ner mig i bloggen, när jag vågar testa nytt – då utvecklas jag. Nyckelord, övergångsord och SEO var något jag tyckte var tråkigt. Nu är det nästan roligt.
Men jag jagar inte siffror. Jag skriver för att jag kan, och för att jag vill.
Mellan raderna – min röst
Det här inlägget handlar egentligen inte om statistik. Det handlar om mig. Om att jag använder varje erfarenhet – även staplar och procentsatser – för att förstå livet och skrivandet lite djupare.
Mellan raderna säger jag: Jag är på väg. Jag växer. Och jag delar den resan med dig.
AHA – mellan raderna
Statistik kan vara mer än siffror. När jag ser på den genom hjärtat blir den en karta över var mina ord hittar hem.
Det som växer mest i läsarantal är också det som växer mest i mig själv: modet att skriva om Oskar, smärtan och kärleken som farmor, friheten i husbilslivet och steget ut på engelska.
Fråga till dig som läser
Vad i ditt liv skulle du vilja skriva om – även om du inte visste om någon skulle läsa?
Tack för att du läser. Det betyder mycket för mig att få dela både vardag och reflektioner här, och att du tar dig tid att följa med på resan.
FAQ – Bloggutveckling och skrivande
?Vad menas med bloggutveckling? Bloggutveckling handlar om att följa sin egen resa som skribent och se hur bloggen växer genom innehåll, struktur och mötet med läsarna.
? Måste man förstå statistik för att utveckla sin blogg? Nej, men statistik kan ge insikter. Den visar vilka texter som berör mest och var läsarna hittar fram.
? Vad är viktigast för att bloggen ska växa? Att skriva nära hjärtat, våga vara personlig och samtidigt tänka på läsarvänlighet – som rubriker, luftiga stycken och SEO.
Stöd & prenumeration
-> Vill du läsa fler inlägg om vardag, husbilsliv och reflektioner? Prenumerera här: Klicka för att följa bloggen
Welcome here! In this post I share something I rarely do – I look back at the blog’s numbers. For me it’s not about the numbers themselves, but about blogging development and writing: what the statistics reveal about which themes resonate and how the blog is growing.
I don’t write for numbers. Yet numbers can tell a story – they can reflect where my voice carries, which themes touch readers, and how the blog keeps moving forward. Looking at August, I don’t just see charts and percentages. I see stories about writing.
When the Oskar series was read – in Sweden and beyond
During August, the Oskar series climbed to the top. Posts about motivation, daily form, and even the struggle of tying shoelaces became the most read.
It warmed my heart to see that these posts mattered, because the subject is so important. We often say: “There’s at least one child in every class.” There is so much here that can make a difference.
Perhaps my words don’t immediately change classroom situations – change takes time. But maybe they planted a seed, sparked a new thought, or gave someone something to carry with them for a while.
Reflection and blogging development and writing through emotions and everyday lifeReflektion och bloggutveckling och skrivande genom känslor och vardag
This tells me I must keep writing about Oskar. The topic has so many vital parts: the children themselves, their parents, their teachers, and everyone around them. For example: why isn’t Oskar invited to birthday parties? Why do parent-teacher conferences become something no one looks forward to?
Grandmother, emotions, and relationships
One of the most read posts was about being a grandmother. This shows that the most personal and emotional posts touch readers deeply. When I dare to write from the heart, the words find their way.
For me, the grandmother role holds both love and pain. Writing about it reveals I’m not alone. Somewhere out there, someone recognizes the loneliness and grief of not being able to see their grandchildren.
This needs to be voiced. Not to shift responsibility, but to lift the shame from the feelings. It hurts every day, yet it’s important to share. Important to live life, even when there’s no place for me as a grandmother right now.
Every day I think of my grandchildren. How are they doing? Do they believe I’ve forgotten them? Do they know I love them even if we don’t meet?
I wish life looked different. Maybe it never will. All I can hope for is that one day they will know – the love was always there.
Motorhome life as everyday joy
My journeys with our motorhome LVL² return again and again among the most read posts.
Motorhome life and blogging development and writing – freedom on wheels
Motorhome life is freedom. You can stop wherever you are, and the endless chores disappear. You can’t spend hours cleaning a motorhome – it’s done quickly. That leaves time for reflection and relationships, which brings me peace.
Right now, at the end of the season, I feel both anxiety and calm. Anxiety that it’s ending soon. Calm, because the motorhome gives me a break from daily life. And also calm in knowing that soon it will be candlelight season at home, with the fire burning in the stove, and cozy evenings returning.
Maybe it’s recognition that makes others read. Maybe it’s the dream of freedom. Either way, I’m glad these posts come alive, because many of my words are born on our trips.
Blogging development and writing. The blog began speaking two languages
One of the biggest surprises was that the USA suddenly surpassed Sweden in traffic. English versions of my texts opened doors to an entirely new audience.
It really started with my husband. He asked: “Why don’t you write in English too?” I thought: “Yes, why don’t I?” I tried once, then again – and now it’s become a habit.
That readers in the US actually follow along feels amazing. At the same time, I wonder what they find here that’s meaningful to them.
Writing in English didn’t just become a technical shift – it became an opening to the world.
Blogging development and writing
Statistics are more than numbers – they’re a mirror of where my writing truly connects.
When I write close to the heart, I get the most clicks.
When I share everyday life, readers return.
When I dare to open up in English, the audience grows beyond Sweden.
Perhaps this is what blogging development is really about. Not chasing trends, but seeing where I am most true.
Reflection
August taught me that blogging development and writing is not either/or – everyday life, travels, emotions, and NPF (neurodivergence) all belong side by side. It’s the mix that gives the blog its strength.
I’ve never seen myself as someone who can read statistics. For me, they’ve always been numbers speaking another language. But maybe these numbers can help me grow.
I’ve learned something new these past months. When I nerd down into the blog, when I dare to try new things – that’s when I develop. Keywords, transition words, and SEO used to feel boring. Now, strangely enough, I find them almost fun.
For me, blogging development and writing is not about chasing numbers – it’s about being true to myself and letting the words find their way.
But I don’t chase numbers. I write because I can, and because I want to.
Between the lines – my voice
This post isn’t really about statistics. It’s about me. About how I use every experience – even charts and percentages – to understand life and writing more deeply.
Between the lines I’m saying: I’m on my way. I’m growing. And I’m sharing that journey with you.
AHA – between the lines
Statistics can be more than numbers. When I view them through the heart, they become a map of where my words find home.
What grows most in reader numbers is also what grows most in me: the courage to write about Oskar, the pain and love of being a grandmother, the freedom of motorhome life, and the step into English.
Question to you as a reader
What in your life would you write about – even if you didn’t know whether anyone would read it?
FAQ – Blogging Development and Writing
? What does blogging development mean? Blogging development is about following your own journey as a writer and seeing how the blog grows through content, structure, and the meeting with readers.
? Do you need to understand statistics to develop your blog? No, but statistics can provide insights. They show which posts touch readers most and where they find their way to your writing.
? What is most important for a blog to grow? Writing close to the heart, daring to be personal, and also thinking about readability – like headings, clear structure, and SEO.
Support & subscription
-> Want to read more posts about everyday life, motorhome adventures, and reflections? Subscribe here: Click to follow the blog
Oskar var trygg hemma, men världen utanför var svår. I hemmet fanns rutiner och förutsägbarhet, men i dagis och skola möttes han av krav som krockade med hans behov. Det här är en berättelse om NPF, om att känna skuld – och om hur små förändringar kan göra skillnad.
Detta inlägg är en del av Oskar-serien – NPF & skola, där jag skriver om hur vardagen kan se ut för barn som kämpar i mötet med skolan.
Det här är en berättelse om Oskar – ett barn som hittade trygghet hemma men mötte svårigheter utanför. Genom hans historia vill jag visa hur det kan vara att leva med NPF, hur små detaljer kan göra stor skillnad och hur vuxnas stöd kan vända hopplöshet till möjligheter.
Hemma fick han vara som han var
Hemma var det alltid lugnt och skönt. Där vågade Oskar ställa frågor: vilken handduk han skulle använda, var han skulle sitta vid bordet. Han fick äta maten på sitt eget sätt – ärtor, morötter och sås – utan att någon försökte tvinga honom till kött, ost eller annat.
Han ville ha maten ordnad, var sak för sig. Morötterna låg högst upp på tallriken, såsen vid sidan och ärtorna i mitten. Då blev tallriken som en hel gräsmatta av gröna ärtor.
I hemmet var allt tillåtet. Han fick lov att vara på sitt rum när det kom främmande och ingen tjatade. Framför allt visste han vad som förväntades av honom – och det gav trygghet.
NPF-fakta: För många barn med neuropsykiatriska funktionsvariationer är det just förutsägbarheten som skapar trygghet. Små detaljer – som ordningen på maten eller vilken handduk som är ”rätt” – kan vara avgörande för att dagen inte ska kännas kaotisk.
Fråga till dig som läsare: Kan du minnas något från din barndom som gjorde dig trygg på samma sätt?
När allt förändrades
Det var när han började på dagis som allt blev galet. Plötsligt fanns samlingen där – alla skulle sitta stilla. Man fick inte prata när man ville, och vissa barn var bråkiga och puttade på honom.
Eftersom Oskar inte tyckte om när andra rörde vid honom, slutade det ofta i bråk. Efteråt kände han dessutom alltid att de vuxna tyckte att det var hans fel.
Tänk om det hade sett annorlunda ut: En vuxen kunde ha satt sig bredvid och sagt: – Du kan sitta här, det räcker att du lyssnar en liten stund. Vill du rita medan vi pratar går det också bra.
NPF-fakta: Krav på stillasittande, gemensamma lekar och socialt samspel kan bli överväldigande för barn med NPF. När gränser överskrids – till exempel att någon rör vid dem – kan känslorna ta över och situationer lätt spåra ur.
Fråga till dig som läsare: Hur tror du att det känns att vara i en miljö där reglerna aldrig passar ihop med ens behov?
Skolans värld
På rasterna i skolan ville ingen vara med Oskar. Det gjorde inte så mycket, eftersom han egentligen inte ville vara med de andra heller. Men ibland retade de honom, och då blev han arg och röt som ett lejon.
Det gjorde bara saken värre – för efter det retade de honom ännu mer.
Några lärare tyckte därför att han behövde skärpa sig: – Inte ska man ryta som ett lejon. Det är ju därför de retar dig.
Tänk om det hade sett annorlunda ut: En vuxen kunde ha gått fram och sagt: – Jag hör att du är arg. Vill du ta en paus ute en stund och sen komma tillbaka?
Eller när barnen började retas: – Vet ni, Oskar är expert på detaljer. Vill ni att han visar hur man bygger den högsta koja?
NPF-fakta: För många barn med NPF blir just rasterna den största utmaningen. Där saknas vuxnas stöd, och det blir tydligt att socialt samspel inte alltid är självklart. Ibland blir känslorna för stora, och ett rytande kan kännas som det enda försvaret.
Fråga till dig som läsare: Har du någon gång sett ett barn bli retat och önskat att en vuxen hade klivit in på ett bättre sätt?
På lektionerna
På lektionerna var det svårt. Han förstod inte varför han skulle skriva samma siffra om och om igen på ett helt papper. Samtidigt kunde han inte begripa varför han behövde lära sig engelska. Han bodde ju i Sverige – varför i hela världen skulle han då prata engelska?
Så kunde det ha varit: En lärare kunde ha sagt: – Vi skriver siffror för att träna handen och hjärnan att samarbeta. Men du kan också rita dem i mönster – vill du göra det?
NPF-fakta: Barn med NPF behöver ofta förstå varför något är viktigt för att kunna hitta motivation. Uppgifter utan tydligt sammanhang kan kännas meningslösa – och frustration tar snabbt över.
”Skärp till dig”
Ofta möttes han i skolan av kommentarer som: – Du behöver bara skärpa till dig. Sluta med det där, annars lär du dig aldrig.
Därför kändes det alltid som att allt var hans fel.
Men han hade behövt höra något helt annat: – Jag ser dig. Jag förstår att det är svårt. Vi hittar en lösning tillsammans.
NPF-fakta: Många barn med NPF får höra just detta: ”Skärp dig.” Men för ett barn som redan kämpar blir det inte en hjälp – utan ännu ett bevis på att de inte duger som de är.
Oskar hatade skolan
Till sist hatade han skolan. Fast ”till sist” kom tidigt. Redan efter några veckor i klass 1 började känslan växa. Efter sommarlovet mellan ettan och tvåan blev det ännu värre, och redan efter andra veckan i årskurs två kändes det som om eländet aldrig skulle ta slut.
Andra barn retades, Oskar blev arg och vuxna tillrättavisade honom.
Mamma blev trött
Livet kändes orättvist. Mamma var trött efter jobbet – men också av alla samtal från skolan. Varje gång telefonen ringde och skolan berättade vad Oskar gjort, fylldes han därför av skuld.
Han började tro att det var hans fel att mamma var så trött. Han var ju den jobbige.
Tänk om det hade sett annorlunda ut: När skolan ringde kunde de ha sagt: – Oskar hade det tufft idag, men vi hittade en lösning tillsammans. Han klarade faktiskt att knyta sina skor själv efter att vi övat tillsammans.
Den dagen knöt han inte bara sina skor. Han knöt också en känsla av att vara sedd.
NPF-fakta: När ett barn kämpar i skolan påverkas hela familjen. Samtal, möten och oro blir vardag för föräldrarna – och barnet känner ofta skulden långt innan någon säger det högt.
Fråga till dig som läsare: Har du upplevt hur ett barns kamp i skolan påverkar hela familjen?
Resan slutar inte här….
Men Oskars resa slutar inte här. Skolan fortsatte att ställa krav – och frågan blev hur både han och de vuxna omkring honom kunde hitta vägar framåt. Det är i de mötena, mellan barnets behov och skolans värld, som nästa del av berättelsen tar vid.
Vill du läsa fler delar av Oskars berättelse? Besök navet för Oskar-serien där alla inlägg samlas.
Reflektion
Att se Oskar handlar inte om att förändra honom – utan om att förändra förutsättningarna runt omkring. Små anpassningar, ett annat ordval eller ett ögonblick av förståelse kan betyda skillnaden mellan hopplöshet och hopp.
AHA – mellan raderna
Mellan raderna i Oskars berättelse finns en längtan: att få vara tillräcklig som man är. Det här är något många barn bär inom sig – och något vi vuxna kan möta, om vi väljer att se.
FAQ – Oskar, NPF och skolan
Vad betyder NPF? NPF står för neuropsykiatriska funktionsvariationer, som till exempel ADHD och autism.
Varför reagerade Oskar så starkt på små saker? För barn med NPF kan rutiner och detaljer vara avgörande för tryggheten. När något ändras känns det ofta som hela världen rämnar.
Vad kunde skolan ha gjort annorlunda? Små anpassningar, tydliga förklaringar och vuxna som ser barnet kan göra hela skillnaden.
Är det vanligt att barn med NPF känner skuld? Ja, många barn tar på sig ansvaret när vuxna blir trötta eller frustrerade – trots att det inte är deras fel. Men det gäller inte bara barn med NPF. Även barn utan diagnos känner sig ofta ansvariga när något blir fel, eller när föräldrar bråkar.
Hur kan man stötta ett barn som Oskar? Genom att se styrkorna, ge alternativ och bygga motiverande omständigheter. Framför allt genom att visa att barnet duger som det är. Men först och främst handlar det om att bygga relationer – och det är lika viktigt för alla barn, inte bara för de med NPF.
Lev idag just nu igår finns inte kvar den bor i historian. Morgondagen den ligger där borta i framtiden. Det är här i nuet just nu vi lever och andas i. Här kan vi sätta fröer för framtiden. /Carina Ikonen Nilsson
Oskar was safe at home, but the world outside was hard. At home he had routines and predictability, but in preschool and school he faced demands that clashed with his needs. This is a story about neurodivergence, about guilt – and about how small changes can make a big difference.
This post is part of the Oskar-series – NPF & school, where I share stories about everyday struggles and the school system.
This is the story of Oskar – a child who found safety at home but met struggles outside. Through his journey, I want to show what life with neurodivergence can look like, how tiny details can matter, and how adult support can turn hopelessness into possibilities.
At home, he could be himself
Home was always calm and safe. There, Oskar dared to ask questions: which towel he should use, where he should sit at the table. He was allowed to eat his food in his own way – peas, carrots and sauce – without anyone forcing him to eat meat, cheese or something else.
He wanted his food arranged, each part separate. Carrots on top, sauce on the side, and peas in the middle. Then the plate looked like a green lawn of peas.
At home, everything was allowed. He could go to his room when guests came, and no one nagged. Most importantly, he knew what was expected of him – and that gave him security.
NPF fact: For many children with neurodivergence, predictability creates safety. Small details – like the order of food or which towel is “right” – can be crucial to keep the day from feeling chaotic.
Question for you as a reader: Can you remember something from your own childhood that made you feel safe in the same way?
When everything changed
It was when he started preschool that everything fell apart. Suddenly there was circle time – everyone had to sit still. You couldn’t talk whenever you wanted, and some children pushed him around.
Because Oskar disliked being touched by others, it often ended in fights. Afterwards, he always felt the adults thought it was his fault.
What if it had been different: An adult could have sat next to him and said: – You can sit here, it’s enough if you listen for a little while. If you want to draw while we talk, that’s fine too.
NPF fact: Demands for sitting still, group play and constant social interaction can be overwhelming for children with neurodivergence. When boundaries are crossed – like being touched – emotions can easily take over and situations escalate.
Reader question: How do you think it feels to be in an environment where the rules never fit your needs?
The schoolyard
During recess at school, no one wanted to play with Oskar. That didn’t bother him much, because he didn’t really want to be with the others either. But sometimes they teased him, and then he got angry and roared like a lion.
That only made things worse – because after that, they teased him even more.
Some teachers therefore thought he just needed to pull himself together: – You shouldn’t roar like a lion. That’s why they tease you.
What if it had been different: An adult could have stepped in and said: – I hear that you’re angry. Do you want to take a break outside and then come back?
Or when the children started teasing: – You know, Oskar is great at details. Do you want him to show you how to build the tallest fort?
NPF fact: For many children with neurodivergence, recess is the hardest time. There is little adult support, and it becomes clear that social interaction is not always obvious. Sometimes feelings grow too big, and roaring can feel like the only defense.
Reader question: Have you ever seen a child being teased and wished an adult had stepped in in a better way?
In the classroom
Lessons were difficult. He didn’t understand why he should write the same number over and over again on an entire sheet of paper. At the same time, he couldn’t understand why he had to learn English. He lived in Sweden – why in the world would he need to speak English?
What if it had been different: A teacher could have explained: – We practice writing numbers to help your hand and brain work together. But you can also draw them into patterns – do you want to try?
NPF fact: Children with neurodivergence often need to understand why something matters in order to find motivation. Tasks without clear meaning can quickly feel pointless – and frustration takes over.
“Pull yourself together”
At school, he often heard comments like: – You just need to pull yourself together. Stop that, or you’ll never learn.
Therefore, it always felt like everything was his fault.
But what he really needed to hear was something else: – I see you. I know this is hard. We’ll find a solution together.
NPF fact: Many children with neurodivergence hear these exact words: “Pull yourself together.” But for a child who is already struggling, they are not helpful – only more proof that they are not good enough.
Oskar hated school
In the end, Oskar hated school. But “in the end” came quickly. After just a few weeks in first grade, the feeling grew. After the summer break between first and second grade, it got even worse. Already by the second week of year two, it felt like the misery would never end.
Other children teased, Oskar got angry, and adults corrected him.
Mom grew tired
Life felt unfair. Mom was tired after work – but also tired from all the calls from school. Every time the phone rang and the teacher told what Oskar had done, he felt a wave of guilt.
He began to believe it was his fault that mom was so tired. After all, he was the difficult one.
What if it had been different: When the school called, they could have said: – Oskar had a tough day, but we found a solution together. In fact, he managed to tie his shoes by himself today after we practiced together.
That day, he didn’t just tie his shoes. He also tied a knot of feeling seen.
NPF fact: When a child struggles in school, the whole family is affected. Meetings, phone calls and constant worry become daily life for parents – and the child often feels the guilt long before anyone says it aloud.
Reader question: Have you experienced how a child’s struggle in school affects the whole family?
The journey does not end here
But Oskar’s journey doesn’t end here. School continued to demand more – and the question became how both he and the adults around him could find ways forward. It is in those meetings, between the child’s needs and the school’s world, that the next part of the story begins.
Seeing Oskar is not about changing him – but about changing the conditions around him. Small adjustments, a different choice of words, or a single moment of understanding can mean the difference between hopelessness and hope.
AHA – Between the Lines
Between the lines of Oskar’s story lies a longing: to be enough just as he is. This is something many children carry – and something we adults can meet, if we choose to see it.
FAQ – Oskar, NPF and School
What does NPF mean? NPF stands for neuropsychiatric functional variations, such as ADHD and autism.
Why did Oskar react so strongly to small things? For children with NPF, routines and details are crucial for safety. When something changes, it often feels like the whole world falls apart.
What could the school have done differently? Small adjustments, clear explanations, and adults who see the child can make all the difference.
Is it common for children with NPF to feel guilt? Yes, many children take responsibility when adults are tired or frustrated – even though it is not their fault. But this is not only true for children with NPF. Many children without diagnoses also feel responsible when something goes wrong or when parents argue.
How can you support a child like Oskar? By seeing their strengths, offering alternatives, and creating motivating circumstances. Above all, by showing that the child is enough as they are. But first and foremost, it is about building relationships – and that is important for all children, not only those with NPF.
“Yesterday has already settled into history, tomorrow is waiting further ahead. But right now – this is where life happens.”/ Carina Ikonen Nilsson
ADHD i vardagen är inte bara en diagnos – det är en livserfarenhet. Den rymmer styrkor, kaos, känslor och intuition, allt på en gång. Här delar jag med mig av mina egna erfarenheter om hur det är att leva i mellanrummet – där det ibland gör ont, men också spirar glädje och närvaro.
ADHD i vardagen kan ibland kännas som en berg-och-dalbana.. Ena dagen finns all energi och idéer sprutar fram, medan nästa dag är det trögt att komma igång. Därför kan det kännas svårt att hålla fokus även på det mest vardagliga.
Jag har lärt mig att båda delarna är en del av mig. Å ena sidan finns styrkan i det kreativa tänkandet och förmågan att hitta nya vägar. Å andra sidan innebär det också en svårighet med struktur och känslan av att inte alltid räcka till.
Att känna känslorna – allt på en gång
Att känna känslorna på en och samma gång är en del av min vardag. I mig bor känslorna i kroppen hela tiden, på vinst och förlust. Ibland gör de ont på riktigt, medan andra gånger är de härligt härliga, när glädjen sprudlar av små saker.
När känslorna tar plats får de ofta en väg ut i skapandet
Ledsenheten kan göra ont, men när jag gråtit klart är tårarna verkligen torra. Ångest, kaos, sorg och osäkerhet blandas med magkänsla, förmågan att upptäcka när någon inte talar sanning eller menar något helt annat än de säger. Allt det där bor i min ADHD – på gott och ont.
Ibland förbannar jag det, men samtidigt är jag ofta tacksam. För när känslorna berättar för mig något, då brukar de vara sanna. Min intuition bor i stunden, och därför visar det sig ofta att den är helt rätt. Det bor något i luften – och jag känner det, långt innan det syns.
När det inte blir som det var tänkt
Något som verkligen ställer till det är när saker inte blir som jag hade tänkt mig. Om jag till exempel går till revisorn som jag haft i många år och plötsligt möts av någon annan, då blir det kaos på riktigt. Precis det hände i våras.
Revisorn som byttes ut
Jag hade en tid bokad och satt lugnt och väntade på att han skulle ropa upp mig. När tiden var inne kommer istället en kvinna ut och säger mitt namn. Just där och då kastades jag tillbaka flera år i tiden. Det har tagit mig väldigt lång tid att släppa ångesten över de där besöken. Genom många år, och med hjälp av en väldigt bra revisor som förstått både mig och min ångest, har jag lärt mig att inte jaga upp mig.
Men den här gången, när det inte var han utan hans dotter, då klev ångesten in med full kraft – precis som förr. Jag skrek rätt ut: “Men nej, vad är det här, jag brukar ha Christer!” Min revisor kom snabbt ut och lugnade mig. Han berättade att han redan hade förklarat för sin dotter hur mina besök brukar gå till och att jag har lite svårt för just revisorbesöken. Hon var alltså väl förberedd, men för mig spelade det ingen roll. I stunden var jag helt i min ADHD – tid och rum försvann, och reaktionen kom utan att jag hann tänka.
När jobbet ändrar planerna
Samma sak kunde hända på jobbet. Om jag hade tänkt att jag skulle vara på avdelningen och chefen plötsligt sa: “Nej, du måste vara med på mötet,” då gjorde det ont i kroppen. Förändringen blev så mycket svårare än det kanske såg ut utifrån. Alla känslorna väcktes och tog så mycket energi.
(Idag jobbar jag inte längre kvar, men när jag fortfarande arbetade var det här en stor del av min vardag.)
Små verktyg som gör skillnad
Genom åren har jag hittat små knep som faktiskt hjälper. För det första gör jag listor – men de är alltid enkla och korta. För det andra håller jag fast vid rutiner, eftersom samma morgonritual varje dag minskar stress. Dessutom försöker jag skapa mellanrum, alltså små pauser mellan aktiviteter. Slutligen använder jag påminnelser i mobilen, istället för att bära allt i huvudet.
Google Kalender och en kopp kaffe – små verktyg som skapar struktur i vardagen.
Förr skrev jag listor på allt, in i minsta detalj. Men även jag har blivit vuxen och lärt mig att klara mig ganska bra med små, enkla stöd. Idag vet jag att de viktiga sakerna måste göras först – även om de känns som de tråkigaste i världen. De roliga får vänta tills det där andra är klart. Fast nu talar jag inte riktigt sant… för bloggen, den har alltid första plats.
Här på bloggen är allt bara roligt – även om SEO, nyckelord och optimering ibland kan kännas svåra. Men där har jag ju min SEO-expert, AI:n, med mig. Han (eller kanske hon, eller bara en maskin?) hjälper mig på vägen. Och även om jag får styra och rätta till ibland, så är det en hjälp med sådana saker – för mig är det bara baksidetext. AI:n har läst boken och baksidan, och där gör han nytta.
FAQ – vanliga frågor om ADHD i vardagen
Hur känns ADHD i vardagen? För mig är det en blandning av kreativitet, impulsivitet, glädje och frustration. Ena stunden full fart, nästa stund tvärstopp.
Vilka styrkor finns med ADHD? Kreativt tänkande, förmågan att vara spontan, uthållighet i det som verkligen engagerar och en stark känslomässig närvaro.
Hur kan man skapa balans? Små rutiner, struktur och förståelse från omgivningen gör stor skillnad. Att acceptera både styrkorna och svårigheterna är en viktig del.
Slutord
ADHD i vardagen är inte något jag vill bli av med. Det är en del av mig – både det vilda och det stilla, styrkan och sårbarheten. Genom att acceptera hela spektrumet kan jag också hitta vägar till balans.
Styrkan i mötet med ungdomar
Dessutom har det gett mig många fördelar i min yrkesroll. När jag mött ungdomar med liknande svårigheter har jag på riktigt förstått vad som händer på insidan.
Jag minns en gång för länge sedan när jag var ny på ett jobb och vi hade ett samtal i personalrummet. Några kollegor diskuterade en tjej och sa: “Vi har sagt till henne hela tiden, men ändå gör hon så.”
Jag lade mig i och frågade: “Vad tror ni det beror på?”
De svarade att de inte visste – att hon struntade i vad de sa.
Jag sa då att hon faktiskt inte visste vad de menade, och att hon dessutom inte visste vad hon skulle göra istället.
Kollegorna svarade: “Men vi har ju sagt åt henne.”
Jag upprepade: “Ja, ni har sagt vad hon inte ska göra, men hon förstår inte varför – och hon vet inte vad hon ska göra när det kryper i kroppen på henne.”
Det samtalet ledde inte någonstans just då. Jag var ny, och mina ord bar kanske inte någon tyngd. Men för mig var det tydligt. Det är i just de situationerna som min ADHD är en styrka – för jag ser, känner och förstår på ett sätt som inte alltid syns utifrån.
När orden tar en annan väg
Och egentligen skulle jag idag ha skrivit om något helt annat – om att vara farmor. Men orden som kom just nu hittade sin egen väg. De ville bli skrivna, och ibland är det så – stunden bestämmer vad som behöver få ta plats.
Kanske känner du igen dig? Eller lever nära någon som har ADHD? Dela gärna dina tankar i kommentarsfältet – det gör skillnad när vi delar våra berättelser.
Reflektion
Mellan raderna i den här texten bor både styrka och skörhet. Jag skriver inte om perfekta lösningar, utan om verklighetens vardag – där misslyckanden och framgångar går hand i hand.
Motiverande omständigheter och dagsform börjar långt innan lektionen. För Oskar börjar det redan kvällen innan lektionen…För Oskar avgör hur han sovit, om han fått frukost eller bär på oro – allt detta påverkar hur dagen blir. I den här delen av Oskar-serien vill jag visa hur vi vuxna kan läsa av dagsformen, hitta till motivationen och vara det osynliga stödet som gör skillnad.
I de tidigare delarna av Oskar-serien skrev jag om barns unika styrkor (del 1) och om hur små vardagskrav, som att knyta skor, kan skymma det som verkligen spelar roll (del 2). Nu vill jag ta nästa steg och prata om något jag ofta säger när jag föreläser:
Motivation slår klass
Redan på Freuds tid sa man: utan motivation gör vi ingenting. Det är lika sant i dag. Alla metoder, alla regler och alla mallar spelar ingen roll om barnet inte känner motivation.
För Oskar räcker det aldrig med att vuxna säger ”du måste”. Han behöver en anledning. Och den anledningen måste bottna i honom själv – i hans intressen, hans dagsform och hans ork.
När vi hittar till motivationen, då hittar vi också till Oskar.
Att förstå motiverande omständigheter och dagsform
För Oskar behöver vi vuxna se motiverande omständigheter och dagsform som en helhet. Oskars ork börjar inte i klassrummet. Den börjar redan kvällen innan. Har han sovit gott eller legat vaken länge? Åt han frukost eller gick han hungrig till skolan? Har han ont i huvudet, eller blev det en jobbig morgon hemma?
Alla dessa små detaljer blir motiverande omständigheter. De avgör om han orkar knyta sina skor, delta i ett grupparbete eller ens komma in i klassrummet.
Det betyder att vi vuxna måste vara nyfikna på Oskar varje dag. Vad bär han med sig just i dag? Och ibland behöver vi få veta det redan innan – genom ett bra samarbete mellan skola och hem. När läraren vet att natten varit orolig, eller att frukosten blev kaotisk, kan bemötandet bli annorlunda.
Att förstå dagsformen handlar alltså inte om att ge barnet en ursäkt – det handlar om att ge oss vuxna möjligheten att anpassa och att ge rätt osynligt stöd.
Blyertsteckning av ett barn i huvtröja som sitter tyst vid vattnet – en symbol för Oskars behov av trygghet, stillhet och osynligt stöd
Motivation som bro
Motivation kan aldrig tvingas fram. Men vi kan hitta den i Oskars intressen – världsrekord, fakta, statistik. När vi gör det blir motivationen en bro mellan hans värld och vår.
I stället för att säga: ”Du måste vara med på gympan”, kan vi säga: ”Kan du mäta längderna och föra statistiken?”
Plötsligt blir Oskar delaktig – på sitt sätt.
Det osynliga stödet – och relationen som grund
Osynligt stöd behövs allra mest när dagsformen är låg. När allt gått fel, när orken är slut och när Oskar inte längre orkar försöka.
Det stödet säger inte: ”Nu har du misslyckats igen.” Det säger: ”Det var ett försök. Nu provar vi igen.”
Ibland handlar det om att bara sitta bredvid. Ibland om att spela ett spel tillsammans – för lärande sker också i lek och i mellanrum.
Men oavsett form finns det en sak som är viktigare än allt annat: relationen. Utan relation spelar det ingen roll hur många metoder eller strategier vi använder. Relationen är A och O – det är där tryggheten och motivationen börjar.
Frågor till dig som läser
Tycker du att motivation är viktigare än krav – eller måste vissa saker alltid läras?
Har du sett ett barn växa när någon tog tillvara på deras intresse?
Hur kan vi vuxna bli bättre på att se när det är rätt dag – och när det inte är det?
Mellan raderna
Det här handlar inte om skosnören eller regler. Det handlar om att våga se barnet och ställa frågan: Vad får dig att vilja?Motiverande omständigheter och osynligt stöd är inte ett krav – det är en nyckel.
Reflektion
Vi kan inte styra barns dagsform. Men vi kan styra vårt bemötande. Och när vi hittar motivationen, då hittar vi vägar som både vi och barnet kan gå tillsammans.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
FAQ – Oskar-serien del 3
Vad betyder motiverande omständigheter? Det är de förutsättningar som gör att barnet kan och vill delta. För Oskar kan det handla om att han sovit gott, fått i sig frukost eller sluppit huvudvärk. Det kräver också nyfikna vuxna och ett samarbete mellan skola och hem.
Varför är motivation viktigare än krav? För att utan motivation händer ingenting. Krav kan skapa motstånd, medan motivation öppnar dörrar till lärande, delaktighet och utveckling.
Vad menas med ”Motivation slår klass”? Det betyder att även det bästa klassrummet och den bästa undervisningen missar målet om barnet saknar motivation. Motivation är alltid grunden för lärande.
Hur kan man stötta Oskar genom osynligt stöd? Genom att finnas där även när orken tar slut. Det kan vara att sitta bredvid, spela ett spel eller säga: ”Det var ett försök – nu provar vi igen.” Allt bygger på relationen mellan barnet och den vuxne.
Motivating circumstances and invisible support start long before the lesson begins. Whether Oskar has slept well, eaten breakfast, suffers from a headache, or carries worry with him – all of it shapes what the day will bring. In this part of the Oskar Series, I want to highlight how adults can read the daily form, find the core of motivation, and be the invisible support that truly makes a difference.
In the previous parts of the Oskar Series, I wrote about children’s unique strengths (Part 1) and about how small everyday demands, like tying shoelaces, can overshadow what really matters (Part 2). Now I want to take the next step and talk about something I often repeat when I lecture:
Motivation Beats Class
Already in Freud’s time, it was said: without motivation, we do nothing. This is just as true today. All the methods, rules, and lesson plans in the world don’t matter if the child doesn’t feel motivated.
For Oskar, it is never enough that adults say “you have to.” He needs a reason. And that reason must come from within himself – his interests, his daily form, and his energy.
When we find his motivation, we also find Oskar.
Pencil drawing of a child in a hoodie sitting quietly by the water – a symbol of Oskar’s need for motivating circumstances and invisible support
Understanding Motivating Circumstances and Invisible Support
Oskar’s energy doesn’t start in the classroom. It starts the evening before. Did he sleep well or was he awake half the night? Did he eat breakfast or come to school hungry? Does he have a headache, or did the morning begin with conflict at home?
All these small details become motivating circumstances. They determine whether he can tie his shoes, take part in group work, or even enter the classroom.
That means we adults need to be curious about Oskar every single day. What is he carrying with him today? Sometimes this information even needs to come earlier – through good collaboration between home and school. When teachers know that the night was restless or breakfast ended in chaos, they can adjust their expectations and responses.
Understanding daily form is not about giving excuses – it is about giving us, the adults, the opportunity to adapt and provide the right invisible support.
Motivation as a Bridge
Motivation can never be forced. But we can find it in Oskar’s interests – world records, facts, statistics. When we use those, motivation becomes a bridge between his world and ours.
Instead of saying: “You have to join P.E.”, we can say: “Could you measure the jumps and keep the statistics?”
Suddenly, Oskar is involved – in his own way.
Invisible Support – and the Relationship as the Foundation
Invisible support is most important when the daily form is at its lowest. When everything has gone wrong, when his energy is gone, and when Oskar no longer has the strength to try.
That support doesn’t say: “You failed again.” It says: “That was an attempt. Let’s try again.”
Sometimes it means just sitting beside him. Sometimes it means being a playmate – because learning also happens through games and moments of play.
But no matter the form, one thing is more important than all else: the relationship. Without a relationship, no method or manual will work. The relationship is A and O – the starting point for both safety and motivation.
Questions for You as a Reader
Do you believe motivation is more important than demands – or are there things every child must learn?
Have you seen a child grow when someone embraced their interest?
How can adults become better at recognizing when it is the right day – and when it is not?
Between the Lines
This is not about shoelaces or rules. It is about daring to see the child and ask: What makes you want to?Motivating circumstances and invisible support are not requirements – they are keys.
Reflection
We cannot control a child’s daily form. But we can control our response. And when we find motivation, we also find the paths that both we and the child can walk together.
Yesterday has already settled into history, tomorrow is waiting in the distance. But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson
FAQ – The Oskar Series Part 3
What do motivating circumstances mean? They are the conditions that make a child able and willing to participate. For Oskar, it could be having slept well, eaten breakfast, or avoiding a headache. It also requires curious adults and collaboration between home and school.
Why is motivation more important than demands? Because without motivation, nothing happens. Demands may create resistance, while motivation opens doors to learning, participation, and growth.
What does “Motivation beats class” mean? It reminds us that even the best classroom and the best teaching will miss the mark if the child lacks motivation. Motivation is always the foundation for learning.
How can Oskar be supported through invisible support? By being present even when things fall apart. It could mean sitting quietly nearby, playing a game, or saying: “That was an attempt – let’s try again.” Above all, it is built on relationship.
I lördags var vi på ett riktigt trevligt barnkalas hos grannen – hon som gör sina fina YouTube-klipp för små barn i utbildningssyfte. Som alltid fanns där både glädje, skratt och god stämning.
Göteborgsbesök hos lillgrabben
Igår bar det av till Göteborg för att hälsa på lillgrabben som flyttade dit förra hösten. Han och flickvännen hade precis kommit hem från Grekland, solbrända och fyllda med berättelser. Vi fikade, kollade in deras nu färdiginredda lägenhet och beundrade den sköna soffan han byggt ute på balkongen. Jag skulle lätt kunna tänka mig att bo där ute! De hade också klätt om sänggaveln med ett otroligt fint tyg – så kreativt och personligt.
Planen var middag hemma hos dem, men eftersom vi kom så många gick vi istället ut. Pizzor beställdes in, själv tog jag en kebabsallad – men kan väl säga att det var ytterst lite sallad i den. Och väljer man sallad, ja då förväntar man sig faktiskt att det ska vara just sallad och sådant som hör till.
Helgen blev på många sätt en påminnelse om hur värdefullt det är med både små och stora möten. Ett barnkalas eller en pratstund på en balkong i Göteborg kan ge minst lika mycket energi som en lång resa. Det är just de där vardagliga stunderna som bygger våra minnen. Och kanske är det därför jag tycker om att skriva här på bloggen – för att fånga både det lilla och det stora, och dela det vidare.
Bloggjobb och Oskar-serien
Just nu jobbar jag också vidare här på bloggen, bland annat med Oskar-serien där jag berättar om barn, NPF och skolans vardag. Den här veckan har vi arbetat med inlägget Motiverande omständigheter och osynligt stöd. Samtidigt passar jag på att optimera bloggen så att det blir lättare för både mig och er läsare att hitta bland alla texter.
Det händer mycket – både i vardagen och här på sidan.
Reflektion
Helgen påminde mig om att det är i det enkla som styrkan finns – i skrattet på ett barnkalas, i pratet på en balkong, i vardagens små måltider. Det behöver inte vara storslaget för att vara värdefullt.
Mellan raderna – min röst
Mellan raderna bär det här inlägget en känsla av tacksamhet. Att få vara med – i både stort och smått – är en gåva jag inte tar för given.
Nya glasögon igen. Hej och varmt välkommen hit till bloggen Malix.se. Idag bjuder jag på ett inlägg om något så vardagligt som glasögon. Kan man skriva ett helt inlägg om det? Jo då – det kan man, i alla fall kan jag det.
Här sitter jag i soffan igen. Igår var en seg dag, men det var inte så konstigt – vi kom hem sent efter en magisk kväll med Thåström i Karlstad. Musikupplevelsen var större än livet självt, och tröttheten dagen efter kändes nästan som ett minne i sig. Vill du läsa mer om den konserten hittar du inlägget här: Thåström konsert Karlstad – en magisk kväll i musikens tecken.
Trots segheten fick vi ändå gjort en hel del. En av sakerna var att hämta mina nya glasögon på Synsam. Jag har ett abonnemang där jag hyr glasögon mot en månadskostnad, och när maken var där sist blev det plötsligt väldigt fördelaktigt för mig att skaffa ett fjärde par. Igår var dagen då jag hämtade ut dem.
Så nöjd som man kan bli
Jag blev riktigt nöjd! Glasögonen känns lätta, sitter perfekt och är dessutom snygga. När jag provade dem på plats skämtade jag med expediten: ”Nu har jag så många glasögon att jag känner mig som Elton John.” Hon log och svarade: ”Visst är det härligt att ha en sådan känsla.” Och det är det verkligen.
Abonnemang på Synsam – smart för mig
Synsam har ett koncept som jag tycker är riktigt bra. Du hyr dina glasögon och kan uppdatera dem år efter år. Jag betalar månadsvis för ett par solglasögon, ett par vanliga glasögon och ett par läsglasögon – det är grunden. Men för några veckor sedan hade de ett extraerbjudande, och då slog jag till på ett fjärde par.
Så här ser det ut när jag sitter i soffan med datorn, glasögonen nära till hands och bloggen uppe på skärmen. Ett vardagsögonblick i skrivandet
De nya sitter så skönt att jag knappt märker att jag har dem på mig. Och även om det är kul att de är snygga, är det viktigaste förstås hur jag ser med dem. Nu är världen klarare – sådant jag tidigare bara såg suddigt har plötsligt fått skarpa konturer.
En liten parentes: Om du själv blir tipsad av mig och tecknar abonnemang hos Synsam får du faktiskt två månader gratis. Jag får en månad som tack, men du tjänar mer på det än jag. Ett tips om du ändå går i glasögontankar. Skicka mig ett mail så ska jag berätta för dig.
Oskar-serien – nästa kapitel
Idag ska jag fortsätta arbeta med nästa inlägg i min lilla Oskar-serie. I morgon publicerar jag del två, och det kommer även en del tre och fyra. Ämnet ligger mig varmt om hjärtat och därför vill jag ta tid på mig och få med så mycket som möjligt i varje inlägg.
Själva texten skrev jag för många år sedan, men tankarna lever vidare och känns fortfarande aktuella. Serien blir ett sätt att samla dem på nytt. Har du missat första delen? Här hittar du den: Oskar-serien – om att möta barn med NPF i skolan.
Mellan raderna
Vad säger det här inlägget om mig? Kanske att jag gillar glasögon och att jag gillar att variera. Kanske också att jag ofta skriver långa texter, som jag sedan får dela upp i flera delar. Men det säger också något om omtanke – jag vill ju att du som läser ska orka följa med hela vägen.
Reflektion
Ibland är det skärpan som gör skillnaden. Rätt glasögon kan förändra allt – plötsligt ser vi detaljerna som tidigare var suddiga. Samma sak gäller livet. När vi stannar upp och justerar blicken kan vi upptäcka saker vi annars missar: små glädjeämnen, en ny ton i ett samtal eller en känsla som väntat på att få bli sedd.
Vad blir tydligare för dig om du ser med ny blick idag?
Efterord
Tack för att du följt med i dagens inlägg, även om det handlade om något så vardagligt som glasögon. Vardagen rymmer ju ofta mer än vi först anar.
”Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.” – Carina Ikonen Nilsson
Ibland börjar en husbilshelg i Sverige långt innan motorn startar. Så är det den här gången. Gardinerna är nytvättade. Vardagsrummet känns plötsligt mer harmoniskt. En helg väntar på att fyllas med både stillhet och små äventyr.
Fast vi inte ens lämnat uppfarten ännu, började resan redan igår. Inte med att köra iväg, utan med de små förberedelserna som sätter stämningen. Jag plockade in lite saker i husbilen – inget stort, men sådant som ändå behövde komma på plats.
Sedan fick jag för mig att köpa gardiner. Nya, fräscha gardiner. Och inte bara det – jag fick också för mig att tvätta dem innan de ens hunnit hängas upp. Stackars maken fick hjälpa till, trots att han var trött efter jobbet. Men nu hänger de där, i vardagsrummet, och hela rummet känns annorlunda.
Nya gardiner – upphängda direkt från tvättmaskinen. Våta gardiner torkar rakt och släpper in precis lagom med ljus.
Farmors bord står prydligt med en duk i samma tyg. Inga högar, inga ritblock – bara ett tomt, vackert bord. Det är en säregen känsla, eftersom bordet oftast är både avlastningsyta och ritplats. Men idag bestämde jag mig: ska jag rita, får jag gå ner i källaren och hämta upp ritsakerna. På så sätt slipper vi hörn i hela huset som förvandlas till arbetsplatser när andan faller på.
Farmors bord – för en gångs skull utan högar och ritblock. Klart för en helg med mer stillhet än stök.
Så här brukar det se ut fast värre. Så här ser bordet oftast ut – fullt av vardagsliv och pågående projekt
Nya gardiner, nytt lugn
Det blev nya gardiner även i sovrummet. Helt nytvättade och fortfarande våta när jag hängde upp dem – mitt knep för att slippa stryka. De torkar rakt och fint på plats, och rummet känns plötsligt både luftigare och fräschare.
Men det här var egentligen inte ett inlägg om gardiner, utan om att vi redan idag ska iväg.
Tillbaka till Hanatorp
Vi fick nämligen inte nog av Hanatorp, så vi tar en sväng dit igen. Makens bror är där, och de ville hänga lite. Jag vet inte vad kusin vitamin har för planer i helgen, men om de är där kommer de definitivt få ett hej.
Eftersom det här blir sista helgen innan skolan börjar, känns det extra fint att åka ut. Därefter blir det bara fredagar eller lördagar, beroende på hur trötta alla är.
Helgens plan
Den här helgen tänker jag därför njuta. Mysa. Blogga. Och såklart fortsätta utveckla Oskar-serien. Kanske blir det några rader till där, mellan kaffekoppen och kvällens solnedgång.
Just nu läser många också…
Mitt i den här helgen, mellan kaffekoppar och små äventyr, tänker jag fortsätta skriva på Oskar-serien – om en pojke vars skolvardag berättar mer än ord kan säga om livet med NPF. Kanske vill du läsa den, eller upptäcka några av de andra populära inläggen just nu:
Var hittar du din stillhet? Är det vid havet, på en camping, i soffan med en kopp te – eller kanske när du ger dig själv tid att bara vara? Skriv gärna en kommentar och berätta.
Reflektion
Det är märkligt hur små saker kan ändra känslan i ett helt hem. Ett par nya gardiner, ett tomt bord, och plötsligt känns det som att jag skapat mer plats – inte bara i rummet utan också i huvudet. Den här helgen vill jag ta med den känslan ut på vägen. Låta den påminna mig om att ibland räcker det med små förändringar för att ge livet en ny riktning.
Mellan raderna – min röst
Det här handlar egentligen inte om gardiner, Hanatorp eller ens husbilen. Det handlar om att skapa utrymme för det som betyder något. Om att välja bort lite stök för att kunna njuta mer av nuet. Och om att ge sig själv tid – både hemma och på resa – att bara andas.
”Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.” – Carina Ikonen Nilsson
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.