Etikett: Ozzy Osbourne

Resdag Borås djurpark med familjen

Läs det här inlägget på engelska

Read this post in English


Förord

Det här blir ett kortare inlägg. Idag är en resdag. Klockan 08.00 rullar vi iväg mot nya äventyr – men först ska tvätthögen tas om hand.


En dag i sorgens tecken – med Ozzy i högtalaren

Gårdagen blev inte alls som jag tänkt. Tvätten som skulle ha vikts ligger kvar som ett tyst monument över allt det där som inte blev gjort. I stället blev det en dag som tog plats. En sorgens dag, där Ozzy Osbournes röst fyllde högtalarna och mitt hjärta. Jag skrev som vanligt mitt inlägg – så som jag alltid gör. Det handlade självklart om Ozzy.
Läs mitt inlägg om Ozzy här


Spänderbyxorna på – mot Ikea och Elgiganten

Efter skrivandet bar det av till Uddevalla för att handla. Av någon anledning hamnade spänderbyxorna på – det blev en shoppingrunda. På IKEA köpte vi nya glas, en stekpanna och tre fina burkar i serien Gladerlig. Matchar våra tallrikar.

Nästa stopp: Elgiganten. Och där, där köpte vi något som visade sig vara ett genidrag – en ismaskin! Nu kan vi lyxa till det med is, både hemma och i husbilen.


Bad, pannkakor och packning

Mat inhandlades och vi åkte hem. Maken stod för maten, och jag tog ungarna till sjön för ett svalkande kvällsdopp. När vi kom tillbaka hade han gjort pannkakssmet – så jag ställde mig och stekte. Dom pannkakorna ska vi ha med oss idag.


Borås djurpark och vidare mot Hanatorp

Idag väntar Borås djurpark och ett kärt möte med dottern och hennes familj. Efter djurparksbesöket blir det övernattning på campingen där. Och i morgon fortsätter vi till Hanatorp för att hälsa på min kusin. Vad som händer efter det? Det får vi se. Resan får ta oss dit den vill.


Men först – tvätten…

Nu måste jag faktiskt ta tag i det där berget av tvätt. Och hinna packa klart innan avfärd. Det blir ingen lång stund framför skärmen idag.


Gårdagen vilade i sorg – men idag får livet rulla vidare.


Vad tänker du?

Har du också dagar då sorgen tar plats – mitt i det vardagliga?
Hur hanterar du övergången från tungt till lättare steg?


Reflektion

Mellan tvätt, pannkakor och utflyktsplaner smyger sorgen in. Det får vara så. Att skriva blir ett sätt att andas – att bära både vardag och vemod i samma andetag. Och ändå fortsätta framåt. Det är också ett sätt att leva.


Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. Och det är dags att ta hand om tvätten. -Carina Ikonen Nilsson

Stöd bloggen

Vill du stötta mitt skrivande?
Bidra via PayPal här

#resdag #ozzyosbourne #husbilsliv #familjetid #boråsdjurpark #sorgochglädje #malixblogg
#travelday #ozzyosbourne #motorhomelife #familymoments #boraszoo #griefandjoy #malixblogidag blir det ett kortare inlägg för det är en färd dag idag.

”Travel Day to Borås Zoo with the Family”

Read this post in Swedish

Läs det här inlägget på svenska


Foreword

Today’s post will be a short one. It’s a travel day. We’re leaving at 8:00 AM – and I’m far from ready. First, I need to conquer the mountain of laundry waiting to be folded.


A Day in Mourning – with Ozzy in the Speakers

Yesterday didn’t go as planned. The laundry that was supposed to be folded stayed in a heap – a quiet reminder of what never got done. It turned into a strange kind of day. A day of sorrow, with Ozzy Osbourne’s voice filling both my speakers and my heart. I wrote a blog post, just like I always do – and of course, it was about Ozzy.
Read my Ozzy tribute post here


Tight Pants On – IKEA and Elgiganten Adventures

After writing, we headed to Uddevalla to do some shopping. For some reason, I ended up in my tight pants – it was that kind of trip. First stop: IKEA. We bought new drinking glasses, a frying pan, and three lovely jars from the Gladerlig series – the same series our plates are from.

Next stop: Elgiganten, where we made one of the best purchases in a long time – a countertop ice machine! Now we can pamper ourselves with ice cubes in the heat, whether we’re at home or on the road in our motorhome.


Swimming, Pancakes and Packing

Groceries done, we headed home. My husband cooked while I took the kids to the lake for a swim. When we came back, he had prepared pancake batter, so I got busy frying. The pancakes are coming with us today.


Borås Zoo and Hanatorp – and Then We’ll See

Today, we’re off to Borås Zoo to spend the day with our daughter and her family. After the zoo, we’ll stay overnight at the nearby campsite. Tomorrow, we’ll head to Hanatorp to visit my cousin. After that – who knows? We’ll let the road guide us.


But First – the Laundry…

Now I really need to get going. The laundry pile won’t fold itself, and we’re supposed to leave soon. No long post today – life is calling.


Yesterday rested in sorrow – but today, life keeps rolling on.


What about you?

Do you also have days where grief sneaks in – even among the most ordinary moments?
How do you shift from heavy to light? From mourning to movement?


Reflection

Grief and everyday life dance together in this post – laundry and loss, pancakes and memories. Sometimes the writing is the breathing space between it all. That’s where I land. In the now. In both softness and strength.


Yesterday has already laid itself to rest in history. Tomorrow is waiting in the distance. But right now – this is where life happens. And the laundry won’t wait. -Carina Ikonen Nilsson

Support the blog

Would you like to support my writing?
Donate via PayPal

#travelday #ozzyosbourne #motorhomelife #familymoments #boraszoo #griefandjoy #malixblog

Tack för allt, Ozz – du bor kvar i mitt soundtrack

Läs det här inlägget på engelska

Read this post in English

Förord:
Det här är inte ett inlägg om en död artist. Det är ett kärleksbrev till en röst som följt mig genom livet. En röst som fortfarande bor kvar i mina öron, och i mitt hjärta.

Med Ozzy i öronen och hjärtat fullt

Med Ozzy i öronen och en natt fylld av drömmar om just honom, vaknar jag med en känsla av vemod. Det är som om natten berättat en historia om allt som varit.

Ozzy har varit ett av alla mina soundtracks genom livet. Jag har hört det mesta med honom – inte bara The Greatest Hits. När han dykt upp på radion och jag varit ensam i vår bil har jag mer än gärna höjt volymen och skrålat med, högt och fritt.

Jag läste hans bok I Am Ozzy för några år sedan – en galen värld, men ändå så mycket Ozzy. Jag älskar hans röst, hans galna upptåg, hans musik.

Ett tomrum på jorden – men musiken finns kvar

Redan igår skrev jag ett inlägg om att han har vandrat vidare till den där andra stranden.
Kanske bra för honom, men han lämnar ett tomrum här hos oss på jorden. Här finns ingen Ozz kvar.
Du kan läsa det inlägget här: Ozzy Osbourne är död – farväl till ett soundtrack

Jag skrev även ett inlägg för några veckor sedan där jag kände tacksamhet över att han fick uppleva att vi – även vi som inte var där – hyllade honom.
Jag slukade TikTok då, letade klipp, ville se allt jag missat. Det var som att hela världen blinkade till en stund och sa: Vi ser dig, Ozzy. Vi tackar dig – nu medan du ännu lever.

Det är tur att vi har alla skivor och all musik kvar. Jag känner även att jag blir glad över att han fick göra den där sista konserten. Att han blev hyllad av sina fans när han fortfarande levde. Blir glad när jag tänker på att han ändå på något sätt levt klart sitt liv – och verkligen levde, fast han gjorde det bästa för att egentligen vara död sedan länge. Han är nog ett mirakel med tanke på alla droger, sprit och helt galna upptåg han gjort under sitt liv.

Jag känner också en stilla glädje över att han fick göra den där sista konserten – Back to the Beginning den 5 juli 2025 – och bli hyllad av fans medan han fortfarande levde.

En levande legend – som aldrig skulle leva

Ozzy är ett mirakel. Med tanke på alla droger, all sprit, alla vansinniga upptåg… han levde ändå. Och inte bara levde – han levde klart. Han gjorde det på sitt sätt. Och vi fick följa med.

När våra hjältar faller

De börjar trilla av nu, en efter en. Det gör ont när någon försvinner – även om de ”bara” varit ett soundtrack. Men The Prince of Darkness var mer än så.

Så nej, jag ska inte skriva mer om hans död. Det har jag redan gjort.
Rest in peace, OZZY.
Jag hoppas allt i din kropp har fått ro. Och att vi som är kvar… orkar andas. Orkar minnas. Orkar leva vidare.

Musik som minnen – och minnen som musik

Det kommer att kännas tomt här på jorden. En ikon, en furste av musik, har kastat in handduken. Lagt sig för den sista vilan.

Men jag bor i musiken.
Soundtracket i mitt liv är fyllt av just honom.

Just nu, när hans musik rör sig i mina öron, fylls jag av minnen, liv, kärlek.
De flesta låtar bär på bilder i mig – sekvenser av livet:
– En strand. – En ensam kväll. – En fest. – En konsert.
– En resa i bilen. – En sommarkväll utanför husbilen.
– En freestyle. En LP. En mp3. En video. You name it.

Tack Ozz, för allt du gett.
För allt du varit.
För att du sjöng dig in, i oss.

Redan igår skrev jag ett inlägg om att han har vandrat vidare till den där andra stranden – du hittar det här.

Extrainfo

Callouts – till läsaren

  • Vem är ditt livs soundtrack?
  • Har du någon artist du vill tacka – innan det är för sent?
  • Hur påverkar musik ditt minne och dina känslor?

Stöd mitt skrivande

Om du uppskattar mina texter och vill stötta mig:
Stöd via PayPal

”Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.” -Carina Ikonen Nilsson

#OzzyOsbourne #SoundtrackIMittLiv #MusikSomBerör #FarvälOzzy #Rockikon #MinnenOchMusik #PrinceOfDarkness

Thank You, Ozz – You Still Live in My Soundtrack

Read this post in English

Read the original post in Swedish here

Foreword:

This isn’t a post about a dead artist.
It’s a love letter to a voice that followed me through life.
A voice that still lives in my ears — and in my heart.

With Ozzy in My Ears and a Full Heart

With Ozzy in my ears and a night filled with dreams of him, I woke up with a sense of sorrow.
It’s as if the night told a story about everything that once was.

Ozzy has been one of the many soundtracks of my life. I’ve listened to almost everything he’s made – not just the Greatest Hits.
When he came on the radio and I was alone in our car, I would gladly crank up the volume and sing along, loud and free.

I read his book I Am Ozzy a few years ago – a crazy world, but so very Ozzy.
Love his voice. I love his madness. I love his music.

A Void on Earth – But the Music Remains

Just yesterday, I wrote a post about how he crossed over to the other shore.
Maybe that’s good for him – but he leaves a void here on earth.
There is no more Ozz here.
You can read that post here: Ozzy Osbourne is dead – farewell to a soundtrack

I also wrote a post a few weeks ago where I felt grateful that he got to experience that we – even those of us who weren’t there – celebrated him.
I devoured TikTok then, hunting down clips, wanting to see everything I had missed.
It felt like the whole world blinked for a moment and said:
We see you, Ozzy. We thank you – while you’re still here.

I’m glad we still have all the records and all the music.
And I feel grateful that he got to do that final concert.
That he was celebrated by his fans while still alive.
It makes me smile, thinking he truly lived out his life – and lived, even though he seemed determined to not survive it.
He truly is a miracle, considering all the drugs, alcohol, and insane stunts throughout his life.

A Living Legend – Who Wasn’t Supposed to Live

Ozzy is a miracle.
With all the drugs, the booze, the madness… he still lived.
And not just lived – he lived fully.
He did it his way.
And we got to come along for the ride.

When Our Heroes Begin to Fall

They’re starting to fall now, one by one.
It hurts when someone disappears – even if they were ”just” a soundtrack.
But The Prince of Darkness was so much more.

So no, I won’t write more about his death.
I’ve already done that.
Rest in peace, OZZY.
I hope your body has found rest.
And that we who remain…
…can breathe. Can remember. Can keep on living.

Music as Memories – and Memories as Music

It will feel empty here on earth.
An icon, a prince of music, has thrown in the towel.
Laid down for his final rest.

But I live in the music.
The soundtrack of my life is filled with him.

Right now, as his music moves through my ears, I am filled with memories, life, and love.

Most of the songs he made carry images in me — scenes from life:
– A beach. – A lonely night. – A party. – A concert.
– A road trip. – A summer night outside the camper.
– A Walkman. An LP. An MP3. A video. You name it.

Thank you, Ozz, for all you gave.
For all you were.
For singing yourself into us.

Extra info

I Am Ozzy – Ozzy Osbourne’s own book, a celebrated autobiography
More about Ozzy Osbourne – his life, career, and legacy

Callouts – for you, dear reader

– Who is the soundtrack of your life?
– Is there an artist you’d like to thank – before it’s too late?
– How does music affect your memory and emotions?

Support my writing

If you enjoy my writing and want to support me:
Support via PayPal

“Yesterday has already laid down to rest in history. Tomorrow is waiting further ahead. But right now – this is where life happens.” -Carina Ikonen Nilsson

#OzzyOsbourne #SoundtrackOfMyLife #MusicThatMatters #FarewellOzzy #RockIcon #MemoriesAndMusic #PrinceOfDarkness

Ozzy is dead – and I don’t really know where to place the grief

Preface

I didn’t expect it to feel like this. But it does. Ozzy Osbourne is dead.
And something inside me has gone quiet. Something that always used to scream.


I don’t know what to write.
I just know it hurts.
Ozzy Osbourne is dead.

It’s strange… I didn’t actually believe he’d live forever – and still, somehow, I did.
He was always there. In the background. In my headphones. In the soundtrack of my life.

That voice that cut through everything.
That carried pain, power, madness.
He was never just music – he was emotion, force, defiance.

And now it’s quiet.
But not really.

Because Ozzy isn’t someone you forget.
He’s screamed himself into my heart – and there he stays.

I grieve him as if he were mine.
Maybe he was.
A part of my youth. A part of me.

I managed to write a tribute while he was still alive.
Now I’m writing the other one. The one that hurts.

Read my earlier tribute to Ozzy here:
Ozzy, Ozzy, Ozzy – a tribute while he’s still here

“You can’t kill rock ’n’ roll – it’s here to stay.”
– Ozzy Osbourne

– What does Ozzy mean to you?

  • Did you listen to him when no one else understood?
  • What does his voice stir in you?
  • Do you remember the first time you heard “Crazy Train” or “Mama, I’m Coming Home”?

This isn’t just a farewell to an artist. It’s a farewell to a piece of myself – the younger version who lived with Ozzy in their ears, who carried rage, longing, sorrow, and fire. And at the same time, a quiet promise: never to forget.

#OzzyOsbourne #RestInPeaceOzzy #RockLegend #BlackSabbathForever #MusicLivesOn

Final words

This day took a legend with it.
Tomorrow will echo without his voice.
But right now – in the silence after the last note – the memory still plays.
Right now is what matters. -Carina Ikonen Nilsson

Ozzy är död – och jag vet inte riktigt var jag ska lägga sorgen

Förord

Jag visste inte att det skulle kännas så här tungt. Men det gör det. Ozzy Osbourne är död.
Och någonting i mig har blivit stilla. Någonting som alltid skrikit.


Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag vet bara att det gör ont.
Ozzy Osbourne är död.

Det är så märkligt… För jag trodde väl inte att han skulle leva för evigt – men på något sätt gjorde jag nog det ändå. Han har liksom alltid funnits där. I bakgrunden. I hörlurarna. I mitt inre soundtrack.

Den där rösten som skar igenom allt.
Som bar både smärta, styrka och galenskap.
Han var aldrig bara musik – han var känsla, kraft, jävlaranamma.

Och nu är det tyst.
Fast ändå inte.

För Ozzy är inte en sån man glömmer.
Han har skrikit sig fast i mitt hjärta – och där får han stanna.

Jag sörjer honom som om han var min.
Kanske var han det, lite.
En del av min ungdom. En del av mig.

Jag hann skriva en hyllning medan han ännu var här.
Nu får jag skriva den andra. Den som gör ont.

Läs min tidigare hyllning till Ozzy här:
Ozzy, Ozzy, Ozzy – en hyllning medan han ännu är här


“You can’t kill rock ’n’ roll – it’s here to stay.”
– Ozzy Osbourne


Vad betyder Ozzy för dig?

  • Lyssnade du på honom när ingen annan förstod?
  • Vad väcker hans röst i dig?
  • Minns du första gången du hörde ”Crazy Train” eller ”Mama, I’m Coming Home”?

Det här är inte bara ett farväl till en artist. Det är ett farväl till en del av mig själv – den unga versionen som levde med Ozzy som ljudkuliss, den som bar på vrede, längtan, sorg och styrka. Och samtidigt ett löfte: att aldrig glömma.


Dagen tog med sig en legend, och morgondagen kommer att sakna hans röst.
Men just nu – i tystnaden efter sista tonen – lever minnet kvar.
Just nu är det som gäller. – Carina Ikonen Nilsson


#OzzyOsbourne #Sorg #Rockikon #BlackSabbath #FarvälOzzy

Ozzy, Ozzy, Ozzy – en hyllning medan han ännu är här

Av Carina Ikonen Nilsson – 11 juli 2025 | Musik & Minnen
Läs detta inlägg på engelska

Jag var nog i 20 års åldern  när jag såg honom första gången. Först trodde jag att det skulle bli en helt vanlig konsert – en som alla andra. Men vad jag bedrog mig.

Efter konserten minns jag fortfarande hur ont i halsen jag hade, hur trött jag var i hela kroppen, och hur det ekade i huvudet av alla intryck. Nu blir det ofta så efter konserter, men den gången – då för länge sedan – var det något annat. Kanske var det första gången jag upplevde den känslan så starkt.

Och det där… det kom tillbaka varje gång jag  lyssnat på just honom. Som jag älskade att se honom. Hans monotona rörelser – som egentligen inte var något särskilt – men det var just det som var så speciellt. Det var Ozzy Osbourne, precis som han skulle vara.

Herregud, vad jag älskade att gå på just de konserterna. När den där verkliga känslan infinner sig.


Jag har nog varit på de flesta stora hårdrocksbanden. Jag har till och med varit på en konsert där Helloween var förband till något av de riktigt stora banden.

Och jag har sett The Revlevande – på Ullevi. Då spelade han tillsammans med Avenged Sevenfold, som var förband till Iron Maiden.

Just den gången tyckte jag att bandet var dåligt. De föll mig inte alls i smaken då. Men det handlade om att jag väntade på det stora bandet Iron Maiden.
Men efter att The Rev dog… då hittade jag till deras musik. Då hörde jag allt det där vackra. Det som fanns där under ytan hela tiden.

Det gör något med mig – det där. När man hittar in i något först när det är för sent. När man plötsligt förstår vad man missade medan det pågick.


Men det var inte det jag skulle skriva om. Inte alls.
Jag skulle skriva om det som sker nu.

Alla hyllningar på sociala medier. Hur hela världen just nu lyfter fram The King of DarknessOzzy Osbourne.

Jag var inte på konserten i Birmingham 2025. Jag hade redan innan bestämt mig för att behålla minnet av honom som han var då.
Men nu, så här i efterhand, inser jag hur fel jag hade.

Jag borde ha lyssnat på min son som tyckte att jag borde gå en sista gång. Så otroligt fel jag hade när jag sa nej jag har sett honom som ung jag vill bevara det minnet.
För oj, vad jag hade velat vara där.
Vara där och dela stunden. Vara där och hylla honom – denna stora ikon – när han en sista gång tar farväl av sina fans.


Men inte heller det var det jag skulle skriva om.
Min ADHD-hjärna simmar ut i massor av ord som inte riktigt vill vara i den ordning de borde.
Men så är det ibland.


Det jag egentligen ville skriva är att jag blir så berörd – långt in i hjärtat berörd – av att se hur alla hyllar Ozzy och hans band, Black Sabbath.

Det är rörande.
Alla som varit där, alla som bidragit, alla som nu sprider vidare det han har skapat.

Men det största av allt är att se hur han – trots allt i  hela sin kropp som jobbar emot honom – ändå kan trollbinda en hel arena. Han gör stunden magisk av bara sin person.
Fast han bara sitter där.

Han rör sig inte som då. Han står inte upp.
Men ändå… varje klipp jag sett andas den där känslan jag upplevde på hans konsert från förr.

Det måste vara hans aura.
Hans röst.
Hans kraft inombords.

Jag trodde det var hans rörelser och röst som var det stora då.
Men nu… nu förstår jag att det handlar om något helt annat.

Det handlar om honom.
Om hans närvaro.
Om hans väsen.
Om legenden.

Jag verkligen älskar denna man, allt han har gjort under sin livstid. För några år sedan läste jag hans bok. Jag kan verkligen på riktigt lova dig att den är läsvärd. Herre gud vilket liv den mannen har lev. Att han ens har blivit så gammal.


Jag vek från ämnet igen.
Men jag återvänder nu, för att skriva det jag ville säga från början:

Jag blir så berörd, så glad – och så full av kärlek – över att han får uppleva det här nu, nu när han ändå är i livet.

Han får höra de orden som annars ofta kommer för sent.
De som man brukar säga när någon redan är död.

Och det…
Det känns så viktigt. Viktigare än något annat att vi får höra dom när vi är i livet. Men då är det kanske inte så säkert, att vi kan ta in alla de fina orden. Det vågar jag inte riktigt säga att vi gör.


För det spelar ingen roll hur mycket vi hyllar när någon är borta.
Det är när de lever som de behöver få höra det.

Stora som små.
Kända som okända.

Vi har alla något att lära av just det.


Reflektion

Vi hyllar så ofta för sent, när orden bara landar i tystnad och inte kan tas emot. Men Ozzy får ta emot dem nu. Det borde vi alla få. Oavsett om vi står på en scen eller sitter i publiken.

 Vill du dela med dig?

Har du ett minne från en konsert, en artist som betytt något, eller något du önskar att du hunnit säga? Skriv gärna en kommentar – jag läser allt.

 Prenumerera gärna

Om du vill följa med vidare i tankar, minnen och vardagsreflektioner – prenumerera på bloggen. Inga utsvävningar. Bara ord från hjärtat.

 Dela gärna

Om detta inlägg berörde dig, dela det vidare. Vi vet aldrig vem som behöver höra det just idag.

 Stötta bloggen

 

  •  tacksamhet #ozzyosbourne #hyllaisamtid #konsertminnen #blackmetalikon #helloween #therev #avengedsevenfold
  •  #ozzyosbourne #legendwhilealive #concertmemories #blackmetalhero #avengedsevenfold #helloweenband #giveflowersnow

 

OZZY – you’ve carried my darkness and lit it with sound. I love you.

 
 

Lev och gör idag.
Det du gjorde i går är historia.
Framtiden? Den vet vi inget om.
Och om vi väntar… kanske är det för sent.
Men det vet vi först i morgon. Om vi får uppleva morgondagen.

– Carina Ikonen Nilsson

Ozzy, Ozzy, Ozzy – a Tribute While He’s Still Here

By Carina Ikonen Nilsson – July 11, 2025 | Music & Memories
Read this post in Swedish

The First Time I Saw Him

I was probably around 20 when I saw him for the first time. At first, I thought it would be just another concert – like any other. But oh, how wrong I was.

After the concert, I still remember the sore throat, the exhaustion, the echo in my head. Now, I often feel that way after a show – but back then, it was something else. Maybe it was the first time I felt something that strong.

The Magic That Kept Returning

And that feeling… it came back every time I saw him. How I loved watching him. His movements were monotonous, almost mechanical – but that’s what made it so special. It was Ozzy Osbourne, exactly as he was meant to be.

My god, I loved going to those concerts. That real feeling – the one that rooted deep inside – was always there.

Before the Legends Became Legends

I think I’ve seen most of the big heavy metal bands. I was even at a show where Helloween opened for one of the greats.

And I saw The Rev – alive – on stage at Ullevi. He played with Avenged Sevenfold, opening for Iron Maiden.

Back then, I didn’t like the band. They didn’t resonate with me – probably because I was just waiting for Iron Maiden.
But after The Rev died… I found my way to their music. And suddenly, I heard the beauty. The depth that had always been there.

What Hits Hardest

There’s something that happens when you find something too late. When you suddenly understand what you missed while it was right in front of you.

The Tribute That’s Happening Now

All the love pouring in on social media. How the world is lifting up The King of Darkness – Ozzy Osbourne.

I wasn’t at the 2025 concert in Birmingham. I had already decided to keep the memory of him as he was back then.

But now… now I see how wrong I was. I should have listened to my son, who told me to go. But I said no. “I’ve seen him young – I want to keep that image.”
Oh, how I wish I had been there. To share that moment. To honor him – this enormous icon – as he said goodbye.

My ADHD Heart and What I Really Wanted to Say

And yet, this wasn’t what I meant to write either. My ADHD brain swims through words that don’t always line up the way they should.

But what I truly wanted to say is this: I’m so moved – deeply moved – to see all the love for Ozzy and his band, Black Sabbath.

It’s beautiful. Those who were there. Those who shared. Those who now carry his legacy forward.

He Still Owns the Stage – Even Sitting

But the greatest thing of all?
Seeing how – despite all the pain his body carries – he can still captivate an entire arena. He’s sitting. But he creates magic just by being there.

He doesn’t move like he used to. He’s not standing tall.
And yet… every clip I’ve seen carries that same feeling I once had in front of the stage.

It must be his aura. His voice. His power within.

The Presence Was Always the Power

I used to think it was his movement and voice that made him great.
But now I understand:
It was never just that.

It was him.
His presence.
His being.
The legend.

This Man – and His Life

I truly love this man – everything he’s done in his life. I read his book a few years ago, and I can honestly say: It’s worth it.
My god, what a life. That he’s still alive today… it’s almost unbelievable.

What Matters Most

I strayed again. But now I return to what I wanted to say:

I’m so deeply touched – so full of love – that he gets to experience all this now, while he’s alive.
He gets to hear the words that usually come too late. The ones we say after someone is gone.

And that… That feels incredibly important.
More than anything, maybe.

But even then – do we ever truly hear those words?
I’m not sure we do.

Celebrate While We Still Can

Because no matter how much we praise someone after they’re gone –
It’s while they live that they need to hear it.

Famous or unknown.
Big or small.

We all have something to learn from that.

 Reflection

We so often wait too long. Our words land in silence, when they can no longer be received.

But Ozzy – he gets to hear them now.
And that’s something we all deserve.
Whether we’re on stage, or sitting in the crowd.

 Want to share your thoughts?

Do you have a memory from a concert, an artist who meant something to you, or something you wish you’d said?
Leave a comment – I read them all.

 Stay connected

Want to follow more thoughts, memories, and everyday reflections?
Subscribe to the blog. No noise – just words from the heart.

 Share if you’d like

If this post moved you – pass it on.
You never know who might need it today.

Support the blog

#ozzyosbourne #legendwhilealive #concertmemories #blackmetalhero #avengedsevenfold #helloweenband #giveflowersnow

OZZY – you’ve carried my darkness and lit it with sound. I love you.

Live and act today.
What you did yesterday is history.
The future? We know nothing about it.
And if we wait… it might be too late.
But we won’t know that until tomorrow –
if we’re lucky enough to see it. – Carina Ikonen Nilsson.

Ett dopp i mod – en dag vid sjön med små steg och stora vinster

Av Carina Ikonen Nilsson – 10 juli 2025, i Malix, Bad & Barn

Läs detta inlägg på engelska


Inledning

Det är något särskilt med vatten. Det drar fram både mod och lek, rädsla och skratt. I dag blev det bad – för mig, men framför allt för en liten modig pojke. Följ med till sjön och ett äventyr som började med en tävling och slutade i stolthet.


Tävlingen som ledde till vatten

Jag tror jag badade tre gånger i sjön innan jag och lillgrabben åkte hem. Han låg där på stranden, fullt påklädd, trots att han hade badbyxor med sig. Bad blev det inte för honom.

Men en annan liten kille – han hoppade in i leken direkt. Han trodde vi tävlade, och vinna ville han så klart. Först sprang vi ner till vattnet. Sedan trodde han att det gällde att vara först ut i själva sjön – vilket var perfekt, för då var det inte svårt att få i honom i vattnet.


Skvätt, skratt och smygmod

När han väl var i började vi skvätta vatten. Vi testade vem som kunde skvätta längst. Han vann, förstås. Det han inte märkte var att han fick vatten på kroppen – ett första steg mot att bli blöt utan att märka det.

Efter en stund sa han att han frös, och jag berättade att jag tyckte han var modig. Jag sa också att han faktiskt fått vatten på kroppen – och det utan att det kändes farligt. Det blev dags för att fika på filten på land.


Andra omgången – och ett hopp rakt in i trygghet

Efter fika gick vi ner igen. Den här gången vågade han ännu mer. Han stod på bryggan och skvätte vatten på mig när jag simmade. Och efter lite övertalning hoppade han i. Rakt i min famn.

Vi simmade till trappan, och efter ännu en stund vågade han att vi simmade en bit till. Han fick så mycket beröm när vi badat klart. Lite muta var också med i bilden – hans mamma hade lovat honom en stor present om han vågade bada på det djupa. Och det vågade han.


Nästa bad – i Mellerud

Nu har vi bestämt att vi ska bada igen på lördag, men då uppe i Mellerud där vi ska campa. Dom får komma på besök – och så blir det bad i poolen.

Att vara rädd för djupt vatten, eller att få vatten i ansiktet och öronen, är inget ovanligt. Då får man ta det försiktigt. Och då är tävlingar ett fantastiskt sätt att glömma rädslan och hitta modet i leken.


En liten hjälte från en pedagogisk kanal

Kika gärna på min grannes YouTube-kanal här. Eller klicka på bilden så kommer du dit direkt.

De små filmerna hon gör är så fina – pedagogiska, charmiga och lärorika för små barn. Och idag var det hennes son som stod för dagens modigaste stund.

Om jag kunde visa dig hans leende, så skulle du förstå. Hans ögon lyste när han berättade om sitt mod. Hans stolthet var nästan större än själva doppet.


Reflektion

Det krävs mod för att kasta sig i ett vatten som skrämmer. Men ibland räcker det med ett skratt, en tävling – eller en trygg famn. Tänk att få se det modet växa i en liten kropp. Det är stort. – Carina

Nästa gång – en kung, en konsert, en känsla

Innan jag avslutar vill jag bara säga: visst känns det fint att se det vackra som seglar runt på sociala medier idag? Nästa inlägg kommer att handla om den stora konserten i Birmingham. Om kungen av mörkretOzzy Osbourne – och hur fantastiskt det är att han får uppleva all denna kärlek nu, medan han lever.

Det rör något i mig, på djupet. Mer om det – nästa gång.

Vill du dela med dig?

Har du själv upplevt hur ett barn – eller du själv – tagit ett modigt steg i vattnet?
Skriv gärna en kommentar – jag läser allt och svarar så gott jag kan.


Följ med vidare

Vill du inte missa nästa inlägg om konserten i Birmingham och Ozzy Osbourne?
Prenumerera gärna på bloggen så får du nya inlägg direkt i inkorgen.


Dela gärna vidare

Om du tycker om det jag skriver – dela gärna inlägget med någon som också gillar vardagsmod och musikminnen.
Tack för att du läser!

Lev idag, just nu – igår vilar i historien och morgondagen kommer där borta i framtiden. Just nu är det som gäller. – Carina Ikonen Nilsson

#modigabarn #badglädje #barnsomlärsigsimma #pedagogisklek #mellerud
#bravekids #learningtoswim #swimmingwithkids #childdevelopment #ozzyosbourne

A Dip in Courage – A Day by the Lake with Small Steps and Big Wins

By Carina Ikonen Nilsson – July 10, 2025, in Malix,
Swimming & Children
Read this post in Swedish

Introduction

There’s something special about water. It brings out courage and play, fear and laughter. Today was a day of swimming – for me, but especially for a little brave boy. Come along to the lake and follow a journey that started with a race and ended in pride.

The Race That Led to the Water

I think I went swimming three times in the lake before the little one and I went home. He lay there on the beach, fully dressed, even though he had brought swim trunks. He didn’t go in.

But another little boy did – he jumped right into the game. He thought we were racing, and of course, he wanted to win. First, we ran down to the water. Then he thought the race was to be the first one *in* the lake – which was perfect, because that got him into the water without fear.

Splashing, Laughter, and Sneaky Bravery

Once in, we started splashing. We tested who would splash the farthest. Naturally, he won. What he didn’t notice was that he was actually getting wet – a first step toward overcoming his fear.

After a little while, he said he was cold. I told him how brave I thought he was, and pointed out that he had water on his body without even realizing it.

A Second Round – and a Leap into Safety

After some snacks, we went back to the water. This time, he was even braver. He stood on the dock and splashed water at me while I swam. And with a little gentle encouragement, he jumped in – right into my arms.

We swam to the ladder, and after a few more moments, he dared to swim a little further. He got so much praise when we finished. A bit of bribery was involved – his mom had promised him a big gift if he dared to swim in the deep water. And he did.

Next Swim – in Mellerud

We’ve now decided to swim again on Saturday, up in Mellerud where we’ll be camping. They’ll come visit, and we’ll swim in the pool.

Being afraid of deep water, or getting water in your face or ears, is nothing unusual. You have to take it slow. And that’s when games – like splash battles – can help courage grow through play.

A Little Hero from a Pedagogical Channel

Feel free to check out my neighbor’s YouTube channel here:

The short videos she makes are so lovely – educational, charming, and perfect for small children. And today, it was her son who showed the most courage.

If I could show you his smile, you’d understand. His eyes sparkled when he told me about his bravery. His pride might have been even bigger than the swim itself.

Reflection

It takes courage to jump into water that feels scary. But sometimes all it takes is a laugh, a game – or safe arms. To witness that courage grow in a small body – that’s huge.

Next Time – A King, a Concert, a Feeling

Before I end, I just want to say: isn’t it wonderful to see all the beauty floating around on social media today? My next post will be about the big concert in Birmingham. About the Prince of Darkness – Ozzy Osbourne – and how amazing it is that he’s receiving all this love now, while he’s still alive.

It touches something deep within me. More on that – next time.

Want to share your thoughts?

Have you or someone you know taken a brave little step – maybe in the water, maybe somewhere else?
I’d love to hear your story. Leave a comment – I read every one.


Stay connected

Don’t want to miss the next post about the Birmingham concert and the Prince of Darkness?
Subscribe to the blog and get new stories straight to your inbox.


Feel free to share

If you enjoy my writing, please share it with someone who appreciates everyday courage, quiet moments – or legendary music.
Thank you for reading!

Live today, right now. Yesterday rests in history, and tomorrow waits out there in the distance. Right now is what matters. – Carina Ikonen Nilsson



#bravekids #learningtoswim #swimmingwithkids #childdevelopment #ozzyosbourne
#modigabarn #badglädje #barnsomlärsigsimma #pedagogisklek #mellerud

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén