Skräcklenparken – minnen av de ensamkommande och samtalen som bar

Igår tog vi en promenad i Skräckleparken i Vänersborg. Gässen hade redan börjat samlas ute på vattnet, redo att följa de kallare vindarna. Hösten är på gång, det märks.

Read this post in English -> Skräcklanparken – memories of unaccompanied boys and conversations that carried us

När jag gick där mindes jag alla steg jag tagit i samma park tillsammans med de ensamkommande ungdomar jag jobbade med för tio år sedan. Pojkar som gick där för att dämpa ångest och saknad efter sina mammor långt borta.

Ljuset på avdelningen – en oas av liv och gemenskap

Minnet drog mig vidare in i själva huset där vi arbetade.
Det var inget extravagant. En gammal avdelning som en gång varit ålderdomshem, men som blivit en oas av liv, hopp och ångest på samma gång. Ljuset där inne var speciellt. Inte starkt, för här var det ett varmt skimmer av ljus. Kanske berodde det på den energi som bodde i väggarna. eftersom det kändes som om väggarna själva ville säga: här finns plats för er.

När man kom till jobbet fanns en härlig känsla i kroppen. Vi som jobbade där ville något. Vi såg ungdomarna – kanske inte alla, men de flesta av oss. Vi hade en energi där vi ville allas bästa, där vi tog hand om varandra och om själva avdelningen. Vi ville ungarna väl.

Dofterna blev som små resor till andra länder. Kryddor från fjärran kök blandades med doften av nyskurat. För ungdomarna städade sina rum ordentligt. De tog ut allt, skurade både tak och väggar. De visste verkligen hur man städar.

Det fanns en gemenskap som nästan gick att ta på. Ungdomarna blev glada när vi kom till jobbet. De ville att vi personal skulle trivas kanske var det för att vi gjorde allt vi kunde för att vi ville att boendet skulle vara så nära ett hem det kunde.

De som väntade

Den tiden var fylld av väntan. Varje dag bar de på frågan: får jag stanna eller blir jag utvisad?
En av dem träffar jag fortfarande när jag handlar. Han jobbar där i affären nu, han har alltid med ett leende och en kram, som om tiden stannat. Han pratar perfekt svenska och arbetar hårt – ibland dubbla jobb. Redan som nyanländ fanns den där drivkraften i honom.

Alla timmar vi delade

Så många timmar sitter kvar i minnet.
Kvällar i samtalsrum och inne på pojkarnas rum där vi satt med läxor, slog upp ord och tittade på sagor som vi pausade för att förklara ordens betydelse. Stunder med gode män – alla var inte så goda som ordet lovar – där jag ändå försökte få varje möte att bli tryggt.

Jag minns kvällar när vi vek julpynt och pratade om ångest. Lärde ut små övningar: handflator mot varandra för att känna energin, andas lugnt. Ibland tittade de konstigt på mig, ibland kom de senare och sa att det faktiskt hjälpte.

Och hur de lagade mat! Ofta ville de att vi personal skulle smaka på deras omeletter, kokta i tomater och lök, kryddade med dofter från fjärran. Det var mer än mat – det var samtal och hemlängtan som fick en smak.

Pojken som var arg

En pojke minns jag särskilt. Han var ofta arg. Sa dumma saker, var otrevlig.
Men när jag kokade risgrynsgröt stod han där, kväll efter kväll. Han ville ha gröten – men lika mycket samtalet. Vi pratade om allt och inget: min familj, vad jag gjorde på fritiden, och om hans egen ilska.

Han sa att han bar på så mycket ilska. Att han visste att det var fel, men att han behövde någon som orkade stå ut. Jag var hans utvalda. När han blev arg brukade jag säga: Jag tror inte du menar det du säger just nu. Du är arg på något annat, men ger det till mig. Ofta stannade han då upp.

När politik blir vardag

Jag kan inte låta bli att höra politikens ord i bakgrunden.
Jimmie Åkesson har kallat mångkulturen ett ”övergrepp” och en ”mardröm”. Ebba Busch säger att hon inte delar SD:s syn, men pratar ändå om att kompromissa och göra Sverige ”hemma” för dem som kommer.

För de ungdomar jag mötte var det inte debatt på tv. Det var ord som letade sig in i deras liv och blev till oro i kroppen. Där de levde i gränslandet mellan politikens hårda ord och verklighetens mjuka känslor.

Insektshotell i Skräcklanparken byggt av trä, tegel och borrade stockar – en påminnelse om hur vi skapar skydd för insekter men ofta stänger dörren för människor på flykt.
Insektshotell i Skräcklanparken. Vi bygger omsorgsfullt för små insekter – men låter ibland människor i nöd stå utan skydd.

Mellan raderna – min röst

När jag tänker på den pojken vid spisen hör jag ekot från politiken. Åkessons ord om mångkulturen, Ebbas tal om pragmatism. De där orden kan lägga sig som en skugga i en ung människas själ.

Men jag såg något annat. Jag såg hur ett vardagligt samtal kan bli motstånd. Ett litet bevis på att hårda ord inte får sista ordet. Jag stod kvar, och det kanske var det viktigaste jag gjorde.


AHA – när minnen och ord möts

De här pojkarna bar två verkligheter samtidigt:

  • En som politiker beskrev med hårda ord.
  • En som de själva byggde genom språk, arbete, skratt och drömmar.

När pojken sa att han måste ha någon som står ut med hans argheter tror jag han menade: någon som kan bära mig när jag är trasig, när politikens ord inte räcker till.

Det är här politik möter psykologi – i de osynliga sprickorna där ord blir känslor.


Förklaringen bakom AHA – så hänger det ihop

  • Politikens nivå: När Åkesson kallar mångkulturen ett ”övergrepp” blir det inte bara en åsikt. Det blir en verklighet som ungdomarna tvingas leva i.
  • Verklighetens nivå: De väntade, kämpade, lärde sig svenska, jobbade. De levde den pragmatism som politiker bara pratar om.
  • Den psykologiska nivån: Pojkens ilska var ett rop på trygghet. När jag stod kvar blev köket och våra samtalsrum små terapirum.

Mitt AHA är just detta: ord från talarstolar rinner ner i människors vardag. De formar nätter, drömmar och hjärtan. Och i mötet mellan hårda ord och enkla samtal kan läkningen börja.


Reflektion

Skräcklanparken blev en plats där minnen och nutid möttes. Gässen flög, men deras spår stannade kvar som en påminnelse:
Det vi säger om varandra formar de liv vi alla delar.

Att stå kvar – i ett samtalsrum, vid en kastrull med gröt eller vid en sjökant – kan vara den viktigaste handlingen av alla.


SKräckleparken en höstdag Carina Ikonen Nilsson

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson

Här är ett inlägg jag skrev på den tiden det begav sig.

Inser att det liksom egentligen inte spelar någon roll att jag åkte till Järntorget för att visa mitt stöd.

För dig som vill läsa mer om hur situationen för ensamkommande ser ut idag:

Migrationsverket – ensamkommande barn

Kunskaps guiden