reflektion-arkiv - Sida 2 av 2

Av Carina Ikonen Nilsson / 30 oktober 2024

Read this in English. -> An Early Start and a Reflection on Dyslexia and ADHD

Morgonens ritualer

Dagen började redan innan klockan fem, med en kopp kaffe och brödbak. Tack vare förberedda torra ingredienser kvällen innan gick det på bara fem minuter att få degen på plats. Bröd är något jag gärna bakar själv – den lilla extra insatsen känns alltid värd besväret. Doften av nybakat bröd som sprider sig i köket sätter tonen för hela dagen.

Något morgondopp blev det inte idag eftersom vi var tvungna att åka tidigt. Hade jag tänkt lite extra hade vi kanske rest dagen innan och bott på hotell, vilket hade gjort morgonen enklare. Men tanken slog mig för sent, precis när jag var på väg att lägga mig. Tja, ibland får man bara ta saker som de kommer.

Längs vägen till Stenungsund

Tidiga morgontimmar och många mil senare tog vi en välbehövlig kaffepaus i Stenungsund. Kaffet var nödvändigt för att hålla energin uppe, och med mackan i handen kändes allt lite lättare. Även om mackan inte var till mig utan till Lilltösen. Därefter gick i alla fall resan smidigare, och vi anlände punktligt till vår destination.

Just nu sitter jag i en rymlig entréhall fylld med små soffgrupper – en riktigt skön miljö att skriva i. Kroppen är fortfarande öm efter gårdagens massage. Små blåmärken har dykt upp på de känsligare ställena, men det är en vanlig effekt som brukar lägga sig efter någon dag.

Att leva med dyslexi och ADHD

Nu vill jag dela något som ligger mig nära om hjärtat – att leva med dyslexi och ADHD i vardagen.

Ni vet, den där svårigheten med att läsa och skriva. Jag märker ibland att det finns en viss skam kopplad till dyslexi. Jag går inte runt och berättar det för vem som helst, och det verkar som att andra gör likadant. Att läsa högt är något jag helst undviker, men att skriva, det gör jag ändå – fast med mina egna knep.

Många ord byter jag ut mot andra, helt enkelt för att jag inte vet hur de stavas. På så sätt har jag nog utvecklat ett bredare ordförråd. Datorn och dess verktyg har blivit en räddning för mig, särskilt AI-program som hjälper mig att hålla den röda tråden. ADHDn gör att tankarna lätt hoppar mellan ämnen, och där har AI blivit ett stort stöd.

Dyslexi i vardag och arbetsliv

Dyslexi är för mig ett handikapp, eller om man hellre säger funktionsnedsättning. Det påverkar på många sätt, till exempel när jag i möten förväntas läsa högt eller ta anteckningar. Då känns det verkligen som ett hinder.

Men i vissa sammanhang är det faktiskt en resurs. Med barn som ännu inte lärt sig läsa kan jag anpassa sagor och berättelser efter deras nivå. Storytel har dessutom öppnat en ny värld för mig – att lyssna på böcker istället för att läsa dem gör att jag äntligen får tillgång till litteraturen.

Instruktioner däremot är en utmaning. Kortare, talade instruktioner hade nog fungerat bättre – men mitt höga tempo gör att jag ofta slarvar förbi detaljer.

Slutord: Att förstå och stödja

Dyslexi är kanske inte alltid synligt för andra, men för oss som lever med det är stödet från omgivningen ovärderligt. Att få förståelse för sina utmaningar, och använda de hjälpmedel som finns, kan göra en enorm skillnad.

Så när jag skriver dessa ord hoppas jag att fler får en insikt i vad dyslexi innebär – och att det är något man kan leva med och till och med hitta styrka i.

Nu börjar tröttheten smyga sig på, och jag känner att jag behöver gå ut och få lite luft. Tack för att du läste – och ha en fin dag!

Mellan raderna – min röst

Det här inlägget säger egentligen något mer: om modet att visa sig sårbar. Om hur skam kan döljas bakom tystnad, men också hur styrka kan växa fram när man vågar berätta.

Reflektion

Att leva med dyslexi och ADHD är inte bara en kamp, utan också ett sätt att finna nya vägar. Kanske är det just i våra hinder som de oväntade styrkorna bor.

Efterord

En morgon i farten, brödbak, dyslexi och ADHD. Så olika delar av vardagen, men tillsammans bildar de en helhet.

Fråga till läsaren:
Har du själv erfarenhet av dyslexi eller ADHD – och vilka knep har hjälpt dig i vardagen?

Länkar & stöd

Prenumerera på bloggen här
Stöd mig gärna via PayPal

En morgon i farten brödbak dyslexi ADHD — Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller

#Dyslexi #ADHD #Vardagstankar #SkapandeSkrivande #Storytel #Brödbak #TidigaMorgnar
#Dyslexia #ADHD #EverydayLife #WritingWithADHD #Storytel #MorningRituals #HomeBaking

Dyslexi 1177

Sista husbilsturen för året – Avkoppling i Kungshamn

Av Carina Ikonen Nilsson

den 4 oktober 2024

i Inlägg från 2024, Malix – personligt & bloggen

Hur mysigt kan det egentligen bli? Efter en arbetsdag där rutiner flyter på och timmarna rinner iväg finns det inget bättre än att sätta sig i husbilen och köra mot kusten. Kräftor, hjortronsås och havsbad väntar – och samtidigt rullar tankarna kring nuet och framtiden.

read this in English Last Motorhome Trip of the Year – Relaxation in Kungshamn

Från jobbet till husbilsdrömmen

Dagen började tidigt, som vanligt. Vid sex på morgonen satte jag mig i bilen och körde till jobbet. Där mötte jag nattvaket, som delade sina tankar om natten, och strax därefter dök en kollega upp som jobbar extra ibland. Allt flöt på smidigt, och plötsligt var det dags för hemgång.

Väl hemma bytte jag snabbt ut jobbkläderna mot bekväma kläder och laddade om för helgen. Maken hade redan handlat kräftor och räkor. Vi fyllde kylen i husbilen med godsaker inför vår helgresa till Kungshamn. Det är något speciellt med att sätta sig bakom ratten och veta att hela helgen ligger framför en.

Kräftor och hjortronsås – en smaköverraskning

Har du provat hjortronsås till kräftor? Om inte, måste du göra det! Det var en riktig smakupplevelse – något helt nytt för mig. Efter vår kräftfest blev jag så förtjust i såsen att jag till och med gjorde en rostad macka med bara hjortronsås. Det var överraskande gott!

Husbilslivet handlar om att testa nya saker, och den här kombinationen kommer jag definitivt att prova igen.

Kungshamn – avkoppling vid havet

Nu sitter jag här i husbilen, med fötterna uppdragna i fåtöljen och ett glas rött vin framför mig. Havet krusar sig utanför och musiken spelar lugnt i bakgrunden. Det är mörkt, men det gör inget. Här i Kungshamn känns allt fridfullt.

Maken har fixat grillmat tills imorgon, och vi har två lediga dagar framför oss – dagar att bara njuta.

Reflektioner om nuet och framtiden

Med badkläderna redo för morgondagen längtar jag redan efter morgondoppet. Det finns inget bättre än att börja dagen i havet. Samtidigt känns det vemodigt att detta kanske är sista natten i husbilen för i år. Nästa gång blir nog våren 2025 – och då väntar ett helt nytt år av äventyr.

Det är en blandning av vemod och längtan: vemod för att sommaren är slut, men förväntan inför våren och allt som ligger framför. Men just nu, här och nu, är allt perfekt.

Förberedelser för vintern

På söndag packar vi ur husbilen för vintern. Den kommer att stå där ute i kylan och vänta på oss tills nästa vår. Då blir det troligen en kort tur till Orust eller Ed – alltid med vatten i närheten för ett dopp.

Trots att tankarna gärna vandrar framåt påminner jag mig om att nuet är det som räknas. Just den här stunden, med vin i glaset och havet utanför, är livet.

Slutord

Det är så lätt att fastna i framtidsdrömmar, men livet pågår nu. Hur är det för dig – lever du i nuet, eller längtar du mest framåt?

Önskar dig en fin helg. Ta vara på varje minut. Tyvärr funkar inte uppkopplingen så jag kan inte dela bilder härifrån.

Läs också:

Mitt senaste morgondopp
Husbilsäventyr tidigare i år

Callout:
Vilken är din favoritplats för en hösthelg – vid havet, i skogen eller kanske hemma i soffan?

Reflektion:
Att vara på väg och samtidigt stilla – det är nog det som gör husbilslivet så unikt. Resan blir inte bara en förflyttning i tid och rum, utan också en paus från vardagens brus.

Carina Ikonen Nilsson
Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller.

#Kungshamn #Husbilsresa #Kräftfest #NuetOchFramtiden #Hjortronsås #Havsbad #Avkoppling

#Kungshamn #MotorhomeTrip #CrayfishFeast #PresentAndFuture #CloudberrySauce #SeaSwim #Relaxation

ADHD lära snabbt och nå dit.

Av Carina Ikonen Nilsson

den 24 augusti 2012

i Tidiga texter – Malix 2009–2013

Hade tänkt förklara hur bristfälligt kunnande i bygga upp och få ordning i grunderna på hemsida och blogg, hospital är en o-tillgång i mina egenskaper. Här spelar ADHD en roll tänker jag.

Det där med att öva sig och att övning ger färdigheter, here gäller inte mig i själva programvaran. Jag gillar vare sig mjuk eller hårdvaran i datorer. Men jag gillar Datorn och datorns alla program, recipe som jag kan använda mig utav. Hur programmen är uppbyggda eller vad det är för krumelurer eller koder, som finns inne i själva programmen, är jag föga intresserad av. Men vad jag kan göra med programmen eller vad programmen kan göra för mig, är det som är av stort intresse. Jag är en program användare, ju mer något underlättar för mitt skrivande ju mer intresse jag har.

Jag lär mig det jag behöver lära mig, för att nå det resultat som jag vill ha. Allt det där andra har jag inte kraft till, eller orkar jag inte bry mig om. Får jag en idé eller en text i huvudet så är det just idén eller texten som är viktigt. Tänk då kan jag sitta och skriva i timmar. Sedan om det är punkter och komman på rätt ställe, är inte heller det viktigaste för mig. ”Det är liksom överkursen som jag självklart inser att jag borde ha”. Men tyvärr så är det endast de mera basala baskunskaperna som jag på något sätt måste ha, för att få det resultat som jag vill ha, som är viktigheten. Alltså blir det en snabbväg eller till och med motorväg fram till resultatet. Vilket resulterar i att det saknas det där lite mera ”kursiverade kunskaper” som man inte måste ha, men borde som jag saknar i just dator användandet.

Under några veckor har jag fått uppleva att den motorväg som jag skapat för att hantera min blogg. Har varit en brist, för något blev fel. Någon utifrån fick då använda sig av sina kunskaper, för att jag skulle kunna fortsätta med det som är mitt intresse. Vilket är att sätta bokstäver i den ordning som gör att de kan läsas.

Det fick mig att reflektera över varför det är som det är. Varför jag liksom inte mera lärt mig det där att förstå insidan eller överkursen i just bloggandet. Själva programvaran alltså.

Här handlar det om ADHD tänker jag, här handlar det om motivation. Jag kör i snabbfilen. Lär mig liksom det som är nödvändigt att kunna, för att kunna blogga. Tänker att det nog är så i ganska mycket när det gäller mig och vissa områden. Jag snappar eller lär mig bra yt-kunskaper för att kunna uppnå det resultat som är viktigt. Det som gör att jag får eller kan göra det som jag vill göra. Min motivation och min lust är till att forma ord. Men vägen till det, är snabbast enklaste vägen dit. Att mitt arbetsminne sedan kan ha en del i att jag inte ens brytt mig om att lära mig, kan också vara en del i att själva kodknackandet inte är nått som jag haft intresse för. Dyslexin kan också ha en del i att jag inte kan hålla koll på alla tecken, men mest är det för att jag inte har haft behov.

Har inte sett någon vinst i att lära mig det. Jag tror att det är mycket i det som faktiskt handlar om ADHD, för det är mera att det blir snabba vägar, snabba sätt att komma fram till det som är målet. Hade jag haft mera Aspergerdrag i mig, hade jag kanske mera lärt mig koderna i programmen. Tänk hade kanske till och mera lärt mig vad och var alla punkter och prickar ska vara i meningar.

Reflektion.

Av Carina Ikonen Nilsson

den 27 januari 2012

i Malix

Jag har fått en ny start av morgondampen men av ett lugnare slag. Idag var maken tvungen att gå upp lite extra tidigt, order det gjorde att jag vaknade tidigt. Redan kvart över sex stod jag och skummade min mjölk till mitt kaffe. Halv sju satt jag och åt frukost, tillsammans med de minsta barnen som faktiskt är stora idag. På morgonpromenaden med hunden så ramlade det in en massa tacksamhetstankar, reflektions tid av åren som gått. Hur det var förr, hur morgonen förr kunde vara.

Då för några år sedan, när det var mera yrt här hemma. När explosionen mera var en vana än ovana. Idag är explosioner mera ovanliga inom dessa väggar. Förr la jag skulden på mig, dåligheter i mig, gjorde att jag tog på mig skulden om krigshärden som var här hemma. Skuld är aldrig bra. Men skuld är något som vi som har till och o-tillgångar inom NPF ofta känner. Tror inte det är så att alla lägger skuld på oss men, vi är ofta i situationer där vi är en del i det som sker som är mindre bra. Ofta eller i alla fall ibland är det så att vi får stå med hundhuvudet om att det är vårt fel.

Även misstänker jag att vissa av oss är mera känsliga och tar åt oss skuld och skam som egentligen inte är vår. Känsligheten, dålig självkänsla och historiska episoder gör att vi liksom suger i oss dåliga vibbar och vi villigt tar på oss “ Mitt – fel – känslor “. Även då vi inte ska göra det när det inte handlar om oss.

Åter till det jag tänkt skriva om idag som liksom även idag kom på villovägar. Explosionerna som idag är mera ovanliga i vår familj. Hur blev dom ovanliga? Vad är det som vi förändrat här hemma för att vara utan Explosioner.

Inser att det är många olika saker som gjort att krigen inte är lika många i dag.

Jag har blivit äldre, allt är inte lika viktigt.
Jag vet om att jag har ADHD.
Jag har mera självinsikt.
Äter medicin och är mindre krävande av mig själv i min roll som mamma.
Barnen har blivit större, även de har mera insikter, de har lärt sig att ta ansvar fått rutiner som mera automatiserats.
Vi har alla fått insikter och vet konsekvenserna om vad och varför.
Rutiner har blivit vanor som är bra för oss.
Jag tror att vår familj har blivit äldre, fått in mera självinsikt i hur vi vill att det ska vara.
Men inte att för glömma så är ju självklart vår medicin en del i det som är bra. Den gör ju att vissa av oss saktar in och blir mera i takt med livet själv.

Idag gick jag och vovven i mina vilande tankar om tacksamhet. Egentligen är det kanske självklarheter för vanliga människor utan våra små egenheter. Men för mig blev det stort.

Vår familj har saktat in, fått rutiner. Självklart hörs och syns vi, men inte lika mycket idag i våra svårigheter. Utan idag är vi mera en familj som bor i sina tillgångar, det är allt som oftast som vi bor i våra tillgångar idag. Känner att vi liksom låtit o-tillgångarna bli synliga, gjort dom till våra tillgångar. Provat på att lära oss att leva vårt liv. Istället för att leva ett liv som andra människor förväntar sig att vi ska leva. Just det sista här, i just det, bor det tacksamhet, vi är liksom de människor som vi är ämnade att vara och just det gör oss vackra!

Tack, för denna klokhetsmorgon, när jag fick vandra i varma kärlekstankar tillsammans med mig själv och vår lilla Vovve. Så flyttade det in värme där ute i alla minus grader.

Andra kanske tänker att men hallå, det är ju så självklart vad har ni åstadkommit? En lugn morgon? För oss har det inte varit nått självklart innan. Men idag är vi en familj som tillsammans kan sitta och äta frukost i lugn och ro. Sitta tillsammans och små prata om ditt och datt utan att vi kryper ner i skyttegravar. Inga bomber som skjuts, utan en trevlighets stund, så att dagen blir bra.