Etikett: relationer

Att vara mormor och farmor – mellan närhet och saknad, symboliserat av en brygga ut mot havet.

Att vara farmor – glädje, saknad och kärlek som består

Att vara farmor är både glädje och saknad. Jag har fått uppleva många stunder av närhet tillsammans med Emilia och Hugo – från Emilias sovstunder hos oss och våra turer i husbilen, till de gånger jag fått passa lille Hugo eller när han varit på besök. Idag ser det annorlunda ut. Saknaden är stor, men kärleken bor kvar, lika stark som förr.

Read this post in Engslish ->Being a Grandmother – joy, longing and a love that endures


Att vara mormor och farmor – mellan närhet och saknad, symboliserat av en brygga ut mot havet.
Att vara mormor och farmor – mellan närhet och saknad, I vågor får man stå stadigt.

Minnena som bär

Att vara farmor är att samla på små ögonblick som växer till stora minnen. När Emilia var mindre fick jag ofta möjligheten att passa både henne och hennes lillebror Hugo. Emilia kunde följa med oss ut i husbilen, hon sov över hemma hos oss och jag kunde åka dit efter mina morgondopp och känna mig välkommen.

Hugo är fortfarande liten, men även med honom har jag fått värdefulla stunder. Jag har fått passa honom några gånger och han har varit på besök. De tillfällena fyllde mig med lycka – att få hålla honom nära, se hans blick och veta att jag också är en del av hans början i livet.

Det är dessa dagar av vardaglig magi jag håller fast vid. Pannkakor vid köksbordet, sagor och skratt med Emilia och små ögonblick med Hugo. De är som skatter jag bär i hjärtat.


När farmorsrollen förändras

Att vara farmor på avstånd kan kännas som en tom stol vid köksbordet.
Den tomma stolen får symbolisera saknaden i farmorshjärtat.

Men idag ser det annorlunda ut. Jag är inte längre en självklar del av deras vardag. Saknaden efter Emilia och Hugo gör ont, ibland så ont att den tar plats i kroppen. Att vara farmor innebär därför också att orka stå kvar i känslan av att vara utanför.

För att klara sorgen går jag nu i samtal med en terapeut. Det ger mig styrka, hjälper mig att hitta hoppet och påminner mig om att relationer faktiskt kan förändras med tiden. Samtidigt är det svårt. Att vara farmor på avstånd kräver både tålamod och mod, och ibland känns väntan oändlig.

Att vara farmor är också att bära sorgen över att inte få vara del av sina barnbarn, trots att man en gång var en närvarande mamma. Jag har tidigare skrivit om den processen i inlägget Att hela sig efter att bli bortvald som förälder – när sorgen och kärleken samma gång bor kvar där jag beskriver min process att läka.


Födelsedagen och kramen som betydde allt

När Emilia fyllde år ville jag visa att jag inte hade glömt henne. Jag ville att hon skulle känna att hon fortfarande är min prinsessa, att jag fortfarande är hennes farmor – även om jag inte är mitt i hennes vardag.

Jag minns hur jag stod på trappan med presenterna i händerna. Hjärtat slog hårt. Skulle hon bli glad? Hade även hon tagit avstånd, eller skulle hon möta mig med den där glimten jag längtade efter? Det var en stund fylld av oro, hopp och kärlek.

När dörren öppnades och hon såg presenterna blev hon så glad. En lättnad spred sig i mig, som om hjärtat kunde andas igen. Och när vi skulle gå och hon gav mig en kram, höll jag kvar en extra liten stund. Bara för att känna henne nära, visa henne att jag fortfarande finns och att jag älskar henne – så mycket att det nästan gjorde ont.


Att vara farmor är att bära en kärlek som aldrig försvinner

Att vara farmor betyder att älska utan villkor. Även när närheten inte längre är självklar, finns bandet kvar. Saknaden är ibland överväldigande, men kärleken är större än avståndet.

I mitt hjärta finns alltid Emilia och Hugo. Farmorshjärtat ger aldrig upp. Det älskar, bär och hoppas – varje dag.

Att vara farmor är också att bära minnen av barn och barnbarn i vardagen.
Att vara farmor är att bära en kärlek som aldrig försvinner.

I vårt hem finns min farmors sideboard – en möbel som följt med genom livet och som bär på hennes minne. På det står nu bilder av mina egna barnbarn. Det blir som en bro mellan generationer, från min farmor till mig som farmor, och vidare till Emilia och Hugo. En påminnelse om att kärleken går vidare, även när livet förändras.


Frågor till dig som läsare

  • Vad betyder farmors- eller mormorsrollen för dig?
  • Har du någon gång fått älska ett barnbarn eller barn på avstånd?
  • Vad tror du är viktigast för ett barnbarn att få känna från sina mor- eller farföräldrar?

FAQ – Att vara farmor

Vad innebär det att vara farmor idag?
Att vara farmor idag är både glädje och prövning. Det kan vara att finnas nära i vardagen, men ibland också att älska på avstånd.

Är farmorsrollen alltid självklar?
Nej, den kan vara skör. Ibland får man inte så mycket plats som man önskar. Men kärleken är alltid lika stark och består genom allt.

Hur kan man vara farmor när man inte får vara nära?
Genom minnen, omtanke på de sätt som är möjliga – och genom att aldrig sluta älska. Att vara farmor lever kvar i hjärtat, oavsett avstånd.


Internlänkar


Reflektion – Mellan raderna

Mellan raderna bär jag både minnen och längtan. Jag ser tillbaka på allt det fina vi hade, och jag försöker hålla fast vid hoppet att nya stunder kan komma. Saknaden gör ont, men kärleken gör mig hel.


AHA – mellan raderna

Här blir det tydligt att farmorskapet är sammanflätat med mammarollen. När en relation förändras till det egna barnet, påverkas också vägen till barnbarnen. Smärtan blir dubbel. Men kärleken visar sin styrka – den lever kvar i mig, både som mamma och som farmor, även när jag är bortvald.


Att vara farmor utan kontakt men ändå orka ta steg i livet. Carina Ikonen Nilsson

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson


Prenumerera

Prenumerera på bloggen här


PayPal – Stöd bloggen

Vill du stötta mitt skrivande? Här kan du bidra:
Stöd mig på PayPal


Att vara mormor och farmor – mellan närhet och saknad, symboliserat av en brygga ut mot havet.

Att vara mormor och farmor – kortspel, pannkakor och saknad

En mormor /farmor går ut på en brygga mot havet – en symbol för balans och vägar som går att bygga mellan närhet och avstånd
Att vara mormor och farmor är ibland att balansera – att stå på bryggan, känna vinden och våga hoppas på det som kan byggas framåt…

Hösten är här för att stanna. När jag vaknar är det mörkt, precis som idag klockan 5.20. Gårdagen fylldes av både skratt och tyngre känslor. Att vara mormor och farmor är att leva mitt i det – med pannkakor, kortspel och kramar, men också med längtan efter det som inte är möjligt.

Read this post in English ->Being a Grandma – Card Games, Pancakes and Longing


Kortspel, pannkakor och ett mormorsbetyg

Även igår var Alfred här hemma på eftermiddagen och självklart spelade vi kort igen. Den där mannen gillar inte när farmor vinner i kortspel. Igår frågade han mig vad jag jobbade med.

Jag berättade att just nu jobbar jag inte på ett jobb som man måste åka till. Men förut då, mormor, vad jobbade du med då? Jag förklarade att jag jobbade med ungdomar och barn som inte kunde bo med sina föräldrar. Han tyckte det var synd om barnen som inte kunde bo med sin mamma och pappa.

Jag berättade att visst kan det vara synd, men de har inget val. När de inte bor med sina föräldrar får de spela kort med mormor och hennes kollegor. Han tyckte det var ett konstigt jobb. Jag försökte förklara att det finns andra saker man får göra också, men att det är lite som livet är – man pratar, äter mat tillsammans och om någon är ledsen eller arg så får man ta hand om det.

Då sa Alfred att det var bra att jag jobbat med sådant, för det finns ingen som är så bra på att trösta som hans mormor.

Det kallar jag ett bra betyg på en mormor. Att hon även har pannkakor med glass, fast man måste vara med och smaka på soppan hon gör på torsdagar, var också bra. Men, det hade varit bättre med bara pannkakorna. Så är det pannkakor – då måste man smaka på soppan, men man behöver inte äta upp den.

Och idag slutar Alfred väldigt tidigt, redan vid 11. Även idag får jag hämta honom – och vi får ännu en eftermiddag tillsammans.

(Läs också: Hanatorp Camping och ADHD – morgon vid sjön och Jantelagen)


Ett födelsedagsbesök med både glädje och saknad

Igår åkte vi iväg för att lämna presenter till ett av barnbarnen som fyllde år. Situationen var lite ovanlig, men fyller man år ska man självklart firas – presenter hör till.

Det blev många paket, mest pennor och kritor för hon är så duktig på att rita. Två små söta kattungar sprang runt i huset och förgyllde stunden. Besöket var kort, men vi fick kramar, både jag och maken. Dottern var med och hade även hon presenter med sig.

Jag önskar att vår relation kunde vara mer vardaglig – att jag kunde ta med henne på fika, läsa läxor eller hämta på skolan. Så som jag får göra med Alfred. Men just nu ser livet inte ut så. Ändå var det fint att få se henne, även om det gjorde ont när vi åkte hem igen.

Min lilla prinsessa till barnbarn – stunden blev kort, men minnet lever länge. Och där fanns också saknaden efter den lilla klimpen, som inte ens var hemma just den här gången. Också han finns i mitt hjärta, lika mycket, även när vi inte ses.

Här kan du läsa ett annat inlägg med barnbarnen. Småbarn som innan de åkte, saknade Lvl^2.


Om barn, omsorg och att orka trösta

När Alfred frågade om mitt jobb påminde han mig om varför det är så viktigt att det finns vuxna som kliver in när föräldrar inte kan. För barnen är det ofta svårt, men också nödvändigt. Hos organisationer som BRIS och Rädda Barnen finns mer om barns rättigheter och stöd.


Mellan raderna – min röst

Mellan kortspel och pannkakor, mellan kramar och avstånd, finns min berättelse. Det jag egentligen säger är: jag älskar alla mina barnbarn, men vägen till dem ser olika ut. Hos Alfred finns vardagen nära. Hos prinsessan och den lilla klimpen finns längtan och det jag inte får.

Reflektion

Kanske är det så livet är – fullt av kontraster. Ena stunden varm av glädjen i en liten pojkes ord om att jag är bäst på att trösta. I nästa stund fylld av smärta över att inte få dela vardagen med de andra små.


Fråga till dig som läser

Har du själv stått i den där känslan av både närhet och avstånd – av glädje och saknad samtidigt?

Woman with sunglasses at the beach, a day by the water in summer sunlight Carina Ikonen Nilsson

Gårdagen har lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson

Vill du följa fler av mina texter? Prenumerera här

Vill du stötta mitt skrivande? Stöd mig via PayPal


Vanliga frågor om att vara mormor och farmor

Vad innebär det att vara mormor eller farmor?
Det handlar ofta om att finnas nära barnbarnen – med lek, vardagsstunder, kramar och samtal.

Vad är det bästa med att vara mormor/farmor?
Att få uppleva glädjen i små ögonblick: kortspel, pannkakor, promenader eller bara närhet.

Kan man känna saknad som mormor eller farmor?
Ja, ibland finns barnbarnen inte alltid nära. Saknaden är en del av kärleken – längtan visar bara hur viktiga relationerna är.



ADHD i vardagen – bränt smör, garderobsprojekt, modiga steg

Det börjar lugnt. Kaffe, kattmat, ett tack till universum. Sedan – som på en osynlig signal – exploderar dagen. Saker avlöser varandra, projekt startas och växer, middagen bränner vid, tvätten ropar från torkställningen och garderoben får en total makeover helt utan planering. En sådan där dag med ADHD i vardagen, där stress och skaparglädje springer sida vid sida – och kvällen avslutas med känslan av att ändå ha vågat något nytt.

Read this in English →An ADHD Day with Burnt Butter, Wardrobe Races, and Brave Steps


En dag som började med Oskar

Igår fyllde jag dagen med både ord och kaffe. Jag publicerade första delen av Oskar-serien – en text som legat och väntat på att få möta er. Resten av dagen gick åt till små vardagssysslor, men i bakhuvudet fanns alltid Oskar och hans värld.

Blyertsteckning av en flicka som sitter ihopkrupen med armarna runt benen, en bild som uttrycker inneslutenhet, sårbarhet och behov av trygghet."
En av mina egna blyertsteckningar – för mig symboliserar den hur ett barn kan dra sig undan när världen blir för mycket. I Oskar-serien vill jag visa att bakom varje tystnad finns en berättelse vi behöver lyssna på

Morgonritual och ADHD-energi

Nu sitter jag här igen. Kaffet är varmt ännu och morgonen har precis börjat. Jag har gjort min morgonritual: gett lille katt lite mat, gjort mitt kaffe och tackat universum för att jag fick en dag till här på jorden. Tackat för att jag har det jag behöver – och lite till.

När jag tänker tillbaka känner jag tacksamhet över energin som fyllde mig igår. Den där speciella energin som bara kommer ibland. När ADHD:n sätter fart. När kroppen liksom spritter av ”jag ska bara fixa det här” och plötsligt är man mitt i något helt annat.

ADHD i vardagen
ADHD i vardagen en av alla högar som blir till

KonMari och ett oväntat garderobsrace

KonMari-metoden
Strumpor ska inte skrika när de ligger i lådagn säger metoden. Dom ska vikas.

För några veckor sedan började jag med KonMari-metoden för att vika kläder. Vi använder den i husbilen, men nu har jag även gjort det i min byrå. Igår bestämde jag mig för att bara fixa lite i makens strumplåda.

Men innan dess hade jag redan tvättat sängkläder och hängt ut täcken och kuddar på altanen. Och där någonstans fastnade jag i att göra en TikTok-film. Det tog tid – för jag är hopplös på engelska – men jag gjorde den. Lite fel blev det, men det är en annan historia.

Så tillbaka till garderoben. Och plötsligt hade ”lite” blivit ”allt”. Jobbkläder, underställ, tröjor – allt låg i högar på golvet. Jag skurade lådor, la in lavendelpåsar, vek kläderna omsorgsfullt. Vek, vek och vek igen tills garderoben såg ut som ett möblerat rum.


Bränt smör och flera saker på gång

Sedan – nästa impuls. Dammsuga sängarna. Vända madrasser. Dammsuga varje skrymsle. Men så slog det mig – middagen!

Smör i stekpannan, snabbt hämta tvätten som varit torr länge. Tillbaka in – och smöret är inte bara brynt, det är svart. Bränt. Rökigt. Typiskt. Nytt smör i pannan, lök i, potatis och allt som skulle bli pyttipanna.

Jag började bära in kuddar från altanen samtidigt som jag stekte ägg. Då kom lillfia och frågade om hon skulle hjälpa mig att bära in sängkläderna. Jag sa ja – och kände mig både tacksam och varm i hjärtat.


Från middag till presentinslagning

Sängen klar, maten klar – och precis när jag satt mig ner hörde jag makens bil på uppfarten. Efter maten blev det prat om illaluktande skor som skulle slängas.

Vi åkte till stan, köpte nya, stannade på apoteket och sedan till Dollarstore. Där fyllde jag en hel påse med födelsedagspresenter till Emilia. Två timmar tog det att slå in alla, med papper och små band. En liten påse med presenter med saker jag hoppas att hon gillar.

lite presenter till Emilia
lite presenter som ska ges till Emilia

Mod i det lilla

När kvällen kom insåg jag att jag faktiskt vågat. Inte något stort som att hoppa från ett berg, men att göra en TikTok-video på engelska – trots rädslan. Det är mod för mig.


Mellan raderna – det som följt med mig hela dagen

Hela dagen har jag burit med mig en tanke: Att vi ofta missar att se det som inte sägs. Ibland är det inte orden som berättar mest, utan små signaler – en blick, en axel som slappnar av, en liten rörelse.

Det gäller barnen jag skriver om i Oskar-serien, men också oss vuxna. Vi är många som bär på osynliga berättelser. Kanske är det därför jag skriver – för att påminna mig själv (och kanske dig) om att vi behöver våga se bortom ytan.


Reflektion

Igår var en dag med hög puls, många spår och en blandning av kaos och glädje. ADHD i vardagen kan kännas överväldigande, men det rymmer också en sorts magi – möjligheten att se världen i flera riktningar samtidigt. Och kanske är det just där, i det oförutsägbara, som de mest värdefulla stunderna gömmer sig.


Prenumerera på bloggen:
Klicka här för att följa malix.se

Hur tänker du?
Känner du igen dig i att det viktiga ofta finns mellan raderna?

Stöd mitt skrivande:
Stöd mig via PayPal


Carina Ikonen Nilsson

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – Det är här och nu vi lever, andas och känner – Carina Ikonen Nilsson

Slutet av sommaren – och en sorg som aldrig riktigt tar paus

Läs det här inlägget på engelska:
Read this post in English →



Förord
Det här är ett inlägg om sensommaren som smyger sig på, om campingliv och om att bära både glädje och saknad samtidigt.
Det handlar om längtan efter barnbarn, om att leva med avstånd i familjen – och om kärleken som består även när vägarna skiljs åt.


När sommaren viker undan

Här sitter jag igen, i husbilen. Jag skriver som jag brukar, men känslan är annorlunda nu.
Det är inte samma sprittande vårkänsla längre. Sommaren börjar dra sig undan, även om jag helst inte vill skriva det.
Men sanningen är den: vi är närmare hösten nu än sommaren i sin fulla blom.

Visst kan hösten vara vacker på sitt sätt, men jag saknar de där ljumma kvällarna som bjuder in till stilla njutning.
Än är det inte över – dagarna finns kvar att leva i. Och jag påminner mig om att inte ge upp sommaren riktigt än.


Ett oväntat besök och en stilla tanke

Vi ska stanna här på campingen en dag till.
Idag fick jag veta att makens bror kommer hit – det blev en liten överraskning. Det ska bli fint att träffas.

Ändå snurrar andra tankar i bakgrunden.

På Instagram såg jag bilder på mina barnbarn, glada och fulla av liv.
Jag log när jag såg dem skratta, men samtidigt kändes det som om hjärtat fick ett litet hugg.
Det är stunder som dessa jag längtar efter att få dela – men just nu är jag en farmor på avstånd.

Ibland känns det som om världen rör sig vidare utan att jag får följa med.
Jag vet att livet inte alltid blir som man önskar, men saknaden finns där ändå.
Hugo har vuxit, Emilia ser ut att kunna erövra världen, och Alfred får jag ibland ha nära när livet tillåter det.

Det som bär mig är kärleken – den finns kvar, även när jag får älska på håll.


En moders kärlek tar aldrig slut

Det finns inget jag kan göra för att förändra situationen just nu.
Jag kan bara fortsätta önska dem lycka.

Mitt största hopp är inte att få allt som förr, utan att alla mår bra.
Att min son får ett liv där han kan andas, skratta och känna att han valt det som var bäst för honom och hans barn.

Jag är hans mamma, och jag älskar honom mer än ord kan rymma.
Den kärleken finns kvar, oavsett avstånd.


Mellan raderna – min röst

Mellan raderna vill jag förmedla detta:

Jag är en mamma och farmor som bär både smärta och kärlek i samma andetag.
Jag väjer inte för det som gör ont, men jag skriver inte ur bitterhet.
Jag skriver för att förstå, för att stå kvar och för att fortsätta älska.

Och kanske skriver jag också för dig som känner igen dig.
Vi är fler som bär den här tysta sorgen.
Vi bär den tillsammans – även om vi gör det på avstånd.

AHA – mellan raderna
Jag ser att det fortfarande är sommar, även om hösten närmar sig.
Jag ser barn jag inte får träffa, men jag ser dem ändå med kärlek.
Jag ser min egen sorg – och jag väljer att inte göra den till skuld.
Det gör ont, men det är inte kallt.
Det är bara kärlek som inte har någon plats att landa.
Och kanske är det just därför jag skriver – för att ändå få älska.

Reflektion

Sorg har inga regler. Det finns ingen mall för hur man ska hantera att bli bortvald – särskilt inte av sitt barn. Men det går att fortsätta älska, även när relationen gått sönder. Att stå kvar i kärlek, även när man inte får något tillbaka. Det går att älska även om det är en envägskommunikation.

Citat att bära med sig:
”Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.” -Carina Ikonen Nilsson

Vill du stötta mitt skrivande?

Jag skriver för att förstå – och för att du som läser ska känna dig mindre ensam.
Om du vill stötta mig i mitt arbete kan du göra det här:

Tack för att du läser. Det betyder mer än du anar.


#relationer #sorg #föräldraskap #barnbarn #farmor #bortvald #familjekonflikt #försoning #kärlek

Äkta vänskap och kärlek i husbilslivets stillhet

English post here.

Förord

Det här är ett inlägg om närhet – på riktigt. Om samtal som fördjupar, kärlek som mognar, och de människor som bär oss när livet gör ont. En helg med kaffe, sjöutsikt och hjärtat fullt.


I husbilen, med kaffet, minnena – och ett hjärta fyllt av tacksamhet

Nu sitter jag i husbilen och skriver. Inte ute i det fria som jag brukar, men även det här är mysigt. Kaffet är varmt och står här bredvid mig. Helgen som gått har varit så fin. Jag har fått träffa min kära kusin – och det där bandet mellan oss, det är fortfarande lika starkt.

Vi har alltid haft ett slags osynlig tråd genom våra liv. Vi ses inte ofta, men när vi gör det är det som om vi sågs igår. Det är så lätt. Så självklart. Vi bara fortsätter där vi var. Inga ursäkter, inga förklaringar. Bara samtal, skratt, stillhet.


Mer än bara släkt – vi är vänner

Jag uppskattar honom så mycket. Vi är kusiner, ja – men det känns som mer än så. Vi är vänner, så som riktiga vänner ska vara. Såna som vet, utan att man behöver säga något.

Och hans fru… Hon är en sån där människa som gör rummet mjukare bara genom att vara där. Klok, eftertänksam, alltid välkomnande. Jag tror faktiskt att hon alltid är glad. Eller åtminstone bär på något ljust inuti.

När min mamma dog – och efter alla turer till begravningsbyrå och allt det där tråkiga som kommer med döden – så minns jag en särskild stund från begravningen. En stund som fortfarande ligger mig varmt om hjärtat. Det var när min kusins fru kramade mig. Hon höll om mig länge och sa ord som bar. Det var som om hon nästan tog över en bit av min sorg, bara genom att våga vara där med mig, i den. Hon sa att hon förstod hur ont det gjorde. Och det kändes som att hon verkligen gjorde det.

Ibland, när minnena kommer nära, brukar jag tänka på just hennes ord. De blev en tröst jag fortfarande bär med mig. Den där kramen, hennes närvaro – den gjorde en sorglig stund lite lättare att stå i. För hon förstod. Och ibland är det allt som behövs.


Om 40 år tillsammans – och den där riktiga kärleken

Igår pratade vi om relationer. Jag frågade dem vad det är som gjort att de varit ihop så länge. Fyrtio år är en lång tid. De gifte sig som unga, och ändå står de här – fortfarande sida vid sida.

Min kloka kusin sa något jag burit med mig:

”Vi har gemensamma intressen. Och när förälskelsen lagt sig har det vuxit fram en vänskap som är större än något annat.”

Och jag tror att det är just det som är kärlek. Att man hittar sin allra bästa vän. Någon ser dig. Någon hör dig. Någon vet vad du behöver – till och med innan du själv förstått att det är just det du behöver. Jag tror att äkta kärlek har ett osynligt språk vi föds med. Det börjar bara tala när vi möter rätt person.

Och i min egen relation har vi sett något som jag tror är avgörande för att det ska hålla. Även om vi inte alltid är överens, eller om vi är smågriniga på varandra – så säger vi aldrig hårda eller fula ord. Det gör vi bara inte. Det hör inte hemma i en vuxen, kärleksfull relation. Respekten får finnas kvar, också när man är irriterad. Det är som att vi skyddar det vi har – också i det tysta, i de små valen, i tonen vi använder.


Campingliv, hamburgare större än huvuden – och sjöutsikt som stannar kvar

Marks kommun har verkligen bjudit på en vacker helg. Campingen är helt rätt för mig. Nära till badet, nära till naturen – och så nära till min kusin. Deras husvagn står här hela säsongen, och bara det att kunna gå några steg bort och mötas, det är lyx.

I fredags åt vi på campingens restaurang. Lillkillen tog en hamburgare som nog var den största jag sett i hela mitt liv. Själv tog jag entrecôte. Och visst – maten var god, men det var inte det som gjorde kvällen. Det var sällskapet. Och sjön. Vi satt ute och såg ut över vattnet. Och där och då var allt bara… gott.


Hemåt – eller dröja sig kvar?

Idag ska vi lämna campingen. Vart vi ska vet jag inte riktigt. Kanske hem. Maken vill hem och redigera sina bilder, och jag känner hur längtan efter min egen säng, min egen dusch och kaffet hemma i köket börjar smyga sig på.

Växthuset behöver kanske också lite omsorg. Skörden har börjat på riktigt. Tomaterna väntar på att bli plockade. Och jag känner ett sug efter en filmkväll, efter att tvätta, hänga tvätten, slå mig ner på altanen och bara andas hemma.


Vad tror du?

Har du en människa i ditt liv som vet exakt vad du behöver – redan innan du själv gör det? Tror du, som jag, att kärlek ibland tar formen av vänskap – och att det är den som håller längst?


Viktigt för mig

Det känns viktigt för mig att skriva. Jag har börjat lära mig se tråden i mina texter. Den här texten belyser viktigheten i att röra sig mellan sorgen och värmen i möten. Livet visar sig i dess mest betydelsefulla stunder mellan samtal och tystnad. Det lilla rymmer ofta sådana ögonblick. Det kan vara en kram, ett samtal – eller bara ett bad.


Reflektion

Vi skyddar det vi älskar, inte bara med stora gester – utan i det sätt vi pratar till varandra, hur vi lyssnar och hur vi väljer att stå kvar. Äkta kärlek hörs i tystnaden mellan orden.
Det finns människor som stannar kvar i oss – inte för att vi hörs ofta, utan för att de bar oss när vi behövde det. Den sortens närhet bär vi med oss. Tyst. Tryggt. För alltid.
Ibland är du en sådan person – även om du kanske inte alls förstår det själv.


I det som varit vilar visdom. Det som kommer kan vi bara ana. Men i nuet – där står vi. Med allt vi bär, allt vi älskar. Just där – finns det som är verkligt.

Stöd gärna mitt skrivande

Om du uppskattar mina texter får du gärna stötta mig med en slant. Tack!
paypal.com

#vänskap #kärlekpåriktigt #husbilsliv #campinghelg #reflektion #livetnu #familjeband #sorgochtröst #vardagskärlek #marksboende

En dag i juli – med värme, tankar och glutenfri tjockpannkaka

Morgonen innan avfärd

Idag ska vi åka iväg med vår lilla LVL^2. Det känns skönt i kroppen – en känsla av förtjänad vila. Kanske för att tvättkorgarna är tomma. Det händer inte ofta. Jag vet inte hur många maskiner jag tvättade igår, men det blev en hel tvättdag. Och ändå hann vi med ett bad.

Inte det där svalkande, kalla doppet jag ofta längtar efter. Vattnet i sjön hemma var varmt, nästan kropps tempererat. Jag blev inte ens kall när jag klev i. Men barnen uppskattade det – och det gjorde jag med. Trots att jag var i nästan lika länge som dem, kände jag mig fortfarande varm när jag gick upp. Men också tacksam. Att få bada tillsammans är ändå ett slags stilla lyx. Fast jag simmade mest.

Tre mil i gassande sol

På förmiddagen kom min bror och hans dotter. De hade cyklat från Uddevalla – tre mil i gassande solsken. 27 till 30 grader och de trampade hela vägen hem till oss. Jag blir imponerad. Lite orolig också. Själv hade jag nog svimmat på vägen.

Men min bror har alltid varit envis. En gång cyklade han hela vägen till Göteborg. Det ligger visst i blodet – för när vår farfar var ung, cyklade han och sina bröder från Göteborg upp till Uddevalla varje helg. Jobbade till klockan ett på lördagar, och sen iväg. För att få en söndag med sina föräldrar. Skulle någon göra det idag? Nej, jag tror inte det. Idag tränar man i syfte att träna – inte för att orka hälsa på mamma och pappa.


Vad tror du på?
Att vi har blivit för bekväma – eller att vi helt enkelt har andra sätt att visa kärlek idag?


En tjockpannkaka att minnas

Efter badet fick jag för mig att göra glutenfri tjockpannkaka. Jag har försökt många gånger förut – men aldrig riktigt fått till det. Den där fluffiga, fasta konsistensen har liksom uteblivit. Men igår… igår blev det rätt.

Jag hittade ett recept hos Det glutenfria köket och gjorde en dubbelsats. Jag uteslöt baconet eftersom vi skulle ha glass som tillbehör. Pannkakan blev precis som jag ville ha den. Vi åt den med drottningsylt och vaniljglass, och barnen åt som om de aldrig sett mat förut. Och jag… jag satt där och njöt av att det faktiskt gick. Att jag lyckades. Det blev precis den där känslan av fluffighet och den var nästan som jag minns den från mammas kök.


Recept – Glutenfri tjockpannkaka

Du behöver:
– 4 ägg
– 3 dl glutenfri mjölmix (Finax röd eller Semper Mix)
– 4 dl mjölk
– 1 tsk fiberhusk
– 1 tsk bakpulver
– En nypa salt
– 1 paket bacon eller rökt skinka (valfritt)

Så här gör du:

  1. Sätt ugnen på 220 grader.
  2. Vispa ihop lite mer än hälften av mjölken med mjölmix, fiberhusk, bakpulver och salt.
  3. Vispa i äggen, ett i taget.
  4. Häll i resten av mjölken. Låt smeten stå i 10 minuter.
  5. Om du använder bacon – tärna det och förstek i ugnsformen i 10 minuter.
  6. Häll smeten i formen och grädda i 30–40 minuter, mitt i ugnen.

Servera med sylt, glass – och gärna en kopp kaffe.


Kväll med ost, kex och kortspel

Senare på kvällen kom dottern och hennes sambo. Hon hade ringt tidigare och frågat om vi kunde äta ost och kex. Jag svarade ja direkt. Det är något med den där typen av kvällar – enkla men ändå så betydelsefulla. Vi satt ute på altanen och spelade kort tills mörkret smög sig på. Jag var väl inte direkt någon mästare i spelen, men skrattet och alla ”fult ord” – det vann jag på.

(Nu säger jag kanske inte massa fula ord. Men jag säger just ”fult ord”. Något som pojkarna på jobbet hade roligt åt. De sa att när jag säger så, så byter de i huvudet ut det till något riktigt fult. Men efter några månader satt de alla och sa ”fult ord” istället. Det blev vårt gemensamma språk.)


Har du någonsin känt att någon gör saker för att lindra din smärta?
Det är fint – men också skört. Vad händer när vi inser att vi måste bära våra egna känslor?


Men mitt i allt det varma och fina smög det sig in en tanke. En tanke som jag burit ett tag. Jag vill inte att hon kommer bara för att vår son inte gör det. Jag vill inte att hon ska känna att hon behöver fylla ett tomrum, vara någon slags tröst. Det är inte hennes ansvar att lindra vår saknad. Den tomheten är något vi själva har ansvar över att göra något med.

Jag har pratat med henne om mina tankar och jag hoppas att hon kommer till oss av anledningen att hon verkligen vill – inte av dåligt samvete för något hon inte kan påverka. Men samtidigt – jag är så glad att hon kommer. Att vi kan ha de där kvällarna. Tillsammans.


Tankar om tro – och en fråga från grannen

Innan jag avslutar vill jag dela ett litet klipp från min grannes YouTube-kanal. Hon gör små filmer för barn, men ibland kommer något för oss vuxna också. Idag ställer hon frågan: Kan vi leva utan religion?

Jag vet inte. Jag tror många här i Sverige lever utan Gud i traditionell mening. Men vi tror nog ändå. På något. Kanske på karma. På naturens krafter. På godhet. Jag tror att gott föder gott – att goda handlingar smittar, och gör något med oss.

Troende har alltid funnits i världen. Människan har alltid behövt tro på något större. Något som ger syfte. Våra förfäder hade sina gudar långt innan prästerna kom. Och kanske är det just det – behovet av att känna mening – som aldrig riktigt försvinner.

Jag själv går till kyrkan en gång om året. På julafton. För sångerna, för friden. Inte för att jag är särskilt troende – men kanske ändå. På mitt sätt.

Här är filmklippet
Titta gärna. Fundera.


Behöver du något större att tro på?
Vad vilar du dina tankar i, när världen känns för stor eller för tom?


Reflektion

Det var en dag full av sol, bad, mat, familj och tankar. En dag där värmen låg som ett lock, men där hjärtat ändå öppnade sig. En dag som smakade pannkaka, doftade solvarm hud – och lämnade efter sig något att fundera vidare på.

Stöd bloggen

Vill du stötta mitt skrivande? Här kan du bidra:


Lev idag – just nu. Igår vilar i historien och morgondagen väntar där borta i framtiden. Det är nuet som gäller. – Carina Ikonen Nilsson

#glutenfreepancake #summerreflections #familytime #bloglife #livetjustnu
#glutenfrittpannkaka #tankarochtro #vardagsliv

När barnen badar och datorn får vila – eller tvärtom

SVENSK VERSION

Read this post in English

Förord

Det är inte alltid de största äventyren som blir minnesvärda – ibland är det bara en dag fylld av närvaro, bad, bullar och samtal. Och ibland är det i just eftertanken som förståelsen för våra barns behov blir tydlig.


En dag att lägga i hjärtat

Sitter i soffan och dricker mitt morgonkaffe. Gårdagen blev inget blogginlägg, men det fanns en god anledning – vi hade fullt upp med trevligheter hela dagen.

Redan innan sju var vi igång. Vi skulle träffa min lillebror med familj för att äta frukostbuffé på Coop på Torp. Kanske inte en hotellfrukost, men ganska nära – äggröra, bacon, frallor, yoghurt, flingor, juice och pålägg i massor. Vi möttes kl. 08.00, åt, pratade, skrattade. Efteråt blev det lite handling – kex, dricka, bullar.

Sedan bar det av till Lanesund – vår favoritplats vid havet. Fyra, kanske fem timmar lade vi där. Barnen, särskilt lillkillen och min brorsdotter, badade nästan hela tiden. De kom bara upp för att snabbt svälja en bulle eller en våffla – sen ner i vattnet igen. Det var sommar på riktigt.

Efter badet åkte vi till Donken. Lite mat i magen innan alla åkte hem till sitt. Men några timmar senare kom de över till oss igen. Då hade de fixat fruktsallad, chips och lite rosévin. För varmt på altanen, så vi satte oss på framsidan – i skuggan, vid hängmattan. Vi pratade i timmar. Barnen kom ut och hämtade fruktsallad och chips i omgångar.


Datorn som en plats för återhämtning

När jag nu sitter här på morgonen och tänker tillbaka, känns det som en dag att spara i hjärtat. Lillkillen sa själv att han haft en “helbra dag”. Han hade inte ens saknat datorn – och det säger mycket. Från morgon till kväll var han i nuet, i leken, i gemenskapen.

Men på kvällen behövde han dra sig undan. Gå in i sin spelvärld. Deras dotter var inte lika glad över det – men vi såg på det som en naturlig paus. Ett sätt att återhämta sig.

Här hemma har vi alltid sett datorn och spelandet som mer än bara skärmtid. Det är ett verktyg för vila. För vissa barn – särskilt barn med ADHD eller liknande behov – är det en trygg plats. I spelet styr de världen. De får själva välja tempo, innehåll, gränser. Och när det blir för mycket – är det bara att trycka på ”stäng av”.

Det verkliga livet är inte lika enkelt. Där kommer intrycken utan pausknapp. Där måste man ofta anpassa sig, kompromissa. Så att få äga sin egen bubbla, om så bara en stund – det är viktigt.


Planer för dagen

Idag blir det en lugnare dag. Packa i husbilen, fixa i trädgården, tvätta lite. Och middag? Pannkakor med glass och sylt. För varmt för att laga något större – och för varmt för att äta varm mat.


Vad tänker du?

– Hur ser du på skärmtid och återhämtning för barn?
– Har du själv behov av att “gå in i din bubbla” ibland?
– Tror du att datorer kan vara ett skydd, inte bara en distraktion?


Reflektion

Att förstå sina barns behov är en resa. Ibland är lek och bad det som behövs – ibland en tyst värld bakom en skärm. Båda är riktiga. Båda är viktiga.


Lev idag och gör idag. Igår är historia och kan vara kära minnen, Morgondagen kommer först i morgon och kan ha känslor från just idag och just nu. Igår har satt sina spår i dagen i formen av minnen. – Carina Ikonen Nilsson

En liten callout

här för min grannes You Tubes kanal och hennes filmer i utbildningssyfte till små barn. Klicka på bilden eller denna länk så finns det massor av små filmer som har syftet att lära små barn och livet och världen i sig.

Stöd bloggen

Om du uppskattar mina texter – stöd gärna mitt skrivande.
Stöd mig via PayPal här

#ADHDivardagen #Skärmtidmedförståelse # Familjetid #sommarminnen #återhämtning # spelvärld # DatorochADHD #badamedbarn #Närvaro #Malixblogg

Att Hela Sig Efter Att Bli Bortvald Som Förälder

Inledning:

Att bli bortvald av sitt barn är en smärta som inte går att beskriva med ord. Men ändå försöker jag. För mitt eget helandes skull. För att ge plats åt det som gör ont – men också åt det som fortfarande lever.

Att hela mig själv – trots sorgen

I dag vaknade jag med samma tomhet i bröstet. Den där som kommer när tanken slår till – att jag är bortvald som mamma. Det är som att hjärtat drar ihop sig. Det är tystnaden som gör ondast. Inte orden, inte konflikterna, utan frånvaron. Men jag är här. Jag andas. Jag försöker. Mina tankar gör ont, men jag har varit här förut. Jag har gått den här stigen innan. Men vet inte om vart den leder eller var den slutar.

Jag skriver vidare, inte för att väcka sympati. Jag skriver för att det är mitt sätt att hålla ihop mig själv. Orden blir som små stygn i ett hjärta som trasats sönder. Och varje gång jag vågar skriva, vågar känna, så läker jag lite till. Det är i alla fall så jag tänker just nu.

Att stå ut – för min skull

Jag försöker stå ut med tanken att jag kanske inte kommer att få vara med. Inte i hans liv. Inte i barnbarnens. Det känns outhärdligt vissa dagar. Men jag försöker göra det som förväntas av mig – inte av någon annan, utan av mig själv.

Jag försöker leva. Vattna i växthuset. Baka bröd. Andas. Skapa stunder där det finns liv, trots sorgen. Även om en del av mitt hjärta är tyst. Resten klappar fortfarande för de som är omkring mig och för mig själv.

Livet är till för att levas, det kommer fortsättas att levas av mig precis som det gjort innan. Men utan att jag vet vad som sker med mina barnbarn. Jag har haft tanken att jag kan sitta och titta på från utsidan. Det hade varit väldigt konstigt. Det hade även varit sorgligt. Jag hade blivit en kuf någon som är en konstig iakttagare. Just nu bor det funderingar på vad gör mina barnbarn just nu. Vet dom om att vi inte får träffas? Vet dom om att jag blivit bortvald eller tror dom att jag valt bort dom?

Kärleken finns kvar – i mig

Att vara bortvald betyder inte att min kärlek har försvunnit. Den är kvar. Den finns i varje tanke, varje bön, varje stilla önskan om försoning. Men jag lever inte i väntan. Jag lever i nuet. Jag väljer att ta hand om det liv som pågår. Här. Nu.

Min dörr står fortfarande öppen. Alltid. Men jag står inte där utanför och fryser. Jag har gått in. Tänd ett ljus. Håller mig varm. Bygger något av det som finns kvar.

En dag på stan med min dotter.

Idag till exempel ska jag och dottern åka till stan. Hon vill hitta något nytt att ta på sig. Själv tänker jag slinka in i tebutiken. Jag ska förse mig med te som kan värma min kropp och mina tankar. Allt känns lite lättare när det står en kopp varmt te framför mig. Teet som finns nu, snålar jag med för att smita undan i små stunder av lycka. Här behöver fyllas på med te lycka.

Liknande situationer.

Jag har läst mycket om andra som är i liknande situationer. Det är så många fler än jag trodde, som lever utan kontakt med barn och barnbarn. Det ger viss tröst – men hjälper ändå inte när sorgen slår till. Vad tänker barnbarnen, undrar jag ibland? Tror de att jag valde bort dem? Eller vet de hur mycket jag fortfarande älskar dem?

Oro, rädsla in för framtiden.

Ibland kommer rädslan smygande. Inte bara för min egen sorg. Även för vad det kan göra med en människa att skapa avstånd. Jag vet inte hur det känns för den andra sidan. Kanske känns det befriande, kanske bara tomt. Men min innerliga önskan är att beslutet, hur smärtsamt det än är, är något som bär. Att det vilar på någonting inifrån – inte bara på sår eller tystnad. Jag hoppas att valet som valt, är en väg fylld av känslan att stå stadigt. Att det är något som inte lämnar ett djupt eko inombords längre fram. Utan är ett val som fyller en med en känsla av egenkärlek och rättfärdigar handlingarna i sina egna tankar. Att benen är stadiga och vandrar framåt utan ånger eller skamkänslor. Känslor som landar i att jag gjorde rätt val den där gången. Jag gjorde det för min egenskull och för att jag behövde det.

Startpunkten är oftast osynlig

Ibland vandrar tankarna tillbaka till det som blev början på avståndet. Det var inte något stort. Inga hårda ord. Ingen dramatik. Snarare små händelser, missförstånd och glömska i vardagen – sådant som egentligen kunde ha varit överkomligt. Men ibland är det just det lilla som fastnar, och som växer i tystnaden. Jag minns särskilt ett tillfälle när något glömdes bort, och jag försökte rätta till det – men kanske var det redan för sent. Jag vet inte. Jag kan bara ana hur det togs emot.

Avslutning

Det här livet är mitt. Jag väljer att leva det – med sorg och kärlek, samtidigt. För de två får plats. Och kanske är det just så helande ser ut – inte i det perfekta, utan i det som ändå fortsätter.

Ett steg framåt även om steget känns bakåt så är det ett steg. Små små steg blir stora kliv till sist. Ha en fin dag och ta hand om dig, du är värd att tas hand om. Var din egna bästa vän för det är dig du ska stå ut med hela livet.

Tack för att du läser min blogg. Lämna gärna en kommentar. Det betyder mycket

Lev idag just nu, igår finns inte här och kommer inte åter. I morgon det ligger där borta i framtiden. Just nu är det som gäller.
Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.

#föräldraskap #sorgibandet #läkaeftersorg #öppendörr #attståkvar
#bortvald #självkärlek #malixblogg #relationer #helande

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén