Lars Ohlys humörstappning får mitt hjärta att ……

skämmas över min oförmåga, cure att inte tappa humöret som denne kloka man. Hade det varit så att jag då jag tappar humöret, hade varit en uns i närheten av hans förmåga, så hade jag varit tacksam.

Om nu aftonbladets reporter menar att Lars  på filmsnutten tappar humöret, så blir jag mörkrädd!  Rädd över tanken på hur svårt hans/Hennes barn, måste ha med att veta när mamma/pappa är arga. När  menar de  allvar?  Det hade i alla fall inte jag vetat om jag varit barn i den familjen.

Hade det varit så jag hade reagerat som arg, då hade jag  förstått  Björklund. Björklund  tror ju  att barnen i skolan är ouppfostrade. Tror att jag hade behövet stöd både som förälder hemma och  i skolan,  om det som Ohly reagerar med, är ilska. Kanske är det  just därför jag inte är Reporter eller politiker. Eftersom min ilska syns, hörs och den får mig att krypa in i mig själv, för att den visa något i mig, som jag är mindre stolt över.

Det var bra att de visade hela snutten som Ohly hade önskan om, för den  visar att Ohly har en  stor förmåga  till självbehärskning, till reporterns besvikelse.