Saknad och styrka-arkiv

Det här är min berättelse. Om ADHD, om att vara mamma till vuxna barn, och om saknaden som farmor på avstånd. Det är också en berättelse om kramar som stannar kvar i hjärtat, om förmågan att förlåta och om styrkan i att stå kvar – även när livet prövar. Framför allt är det en berättelse om kärlek, för det är den jag väljer, varje dag.

Read this post in English →A mother, grandmother – and everyday anchor

Det här inlägget är personligt. Jag delar min berättelse – inte för att jag sitter på alla svar, utan för att orden ibland blir min väg framåt. ADHD är en del av mitt liv, och här skriver jag som mamma, farmor, mormor och vardagsankare mitt i vardagen.

ADHD i vardagen – kreativitet som uttryck i måleri — *Färgerna exploderar där orden inte räcker – mitt inre får ta plats på duken*
Orden är en väg framåt – men det är också färgerna. Precis som skrivandet är mitt måleri ett sätt att sortera känslor och hitta andrum.

Kreativ struktur – en mammas berättelse om ADHD i vardagen genom måleri

Linjerna blir som ett mönster av tankar – struktur mitt i kaos

En mammas berättelse om att leva med ADHD

Att leva med ADHD innebär att min vardag ibland blir en berg-och-dalbana. Som mamma är det dubbelt – jag bär både mitt eget inre kaos och ansvaret för familjen. Det är trötthet, energi, skratt och frustration i ett enda virrvarr.

Samtidigt har jag en större förståelse för hur det känns på insidan, hur fullt av känslor man kan vara. Är jag glad sprudlar det i hela kroppen.De gånger jag är ledsen gråter jag otröstligt. Är jag arg är det svårt att stoppa det.

Det finns dagar då ljudet är för starkt, kraven för många och orken tar slut innan dagen ens har börjat. Då kan jag ligga framför en film efter film utan att ens veta vad jag ser. De dagarna tycker jag inte om. Men de dagar då jag gör allt – och lite till – de dagarna älskar jag över allt annat.

Mamma, farmor och saknaden på avstånd

Jag är mamma till vuxna barn. Jag är också mormor och farmor – men just nu en farmor på avstånd. Det är inte långt egentligen, men ändå står jag inte mitt i vardagen. Det gör ont, men jag försöker hitta sätt att leva i acceptans.

Familj är viktigt för mig – det är vi mot världen, på något sätt. I torsdags åkte vi och lämnade presenter till ett av mina barnbarn. Det var inte just den dagen som födelsedagskalaset ägde rum, men för att inte ställa till det kändes det bättre att ge presenterna en annan dag. Då blir det inte så mycket på en gång.

Att stå på trappan med hjärtat i halsgropen

När vi stod där på trappan innan dörren öppnades, blev det kallt inom mig. Hjärtat slog snabbare än vanligt. Jag var rädd. Rädd för reaktionerna som kunde komma. Rädslan fanns även i att presenterna var fel, att jag skulle bli avvisad, att mina gåvor inte skulle räknas.

En kram som fastnar i hjärtat

Men sedan öppnades dörren. När jag såg hur glad hon blev över presenterna blev det varmt i hela kroppen. Den där värmen spred sig som små gnistor ända ut i fingertopparna. Och när vi skulle gå fick jag en kram – en sådan där riktig kram som fastnar i hjärtat. Jag höll henne lite extra länge, som för att krama om alla dagar vi inte har träffats. Önskade att tiden kunde stanna just där. Att vi kunde stå kvar, tätt intill, utan att behöva släppa taget.

Den kramen bär jag med mig ännu, fast det gått flera dagar.

För mig är presenter mer än gåvor – de är mitt sätt att säga: jag står kvar, älskar er, jag vill vara nära även om jag inte alltid får vara det. Vad jag önskar att allt var annorlunda. Att vi kunde sitta tillsammans och prata. Att jag kunde ta med barnbarnen på fika, eller bara på en tur till lekplatsen. Skulle dagen komma då dörren öppnas mer, då står jag här.

Min akilleshäl och min styrka

Jag vet att min förmåga att förlåta är både på gott och ont. Den gör mig sårbar för att bli besviken igen, men den gör mig också hel i mig själv. Jag vågar känna kärlek, även när någon gjort mig illa. Glömmer och låter dig stå där igen. Det onda är borta, och för mig är det så mycket härligare att leva i vänskap och kärlek än att vara bitter och arg.

Sårbarhet och styrka – en mammas berättelse om ADHD i vardagen — *Sårbarhet och styrka i samma bild. Att vara sedd – på gott och ont.*

Vardagsankaret

Jag är också ett vardagsankare för barn som behövt en plats att landa. För mig är det inte en titel. Det är att öppna dörren, öppna hjärtat och säga: här får du vara. Här kan du känna dig hemma.

Måleri och kreativitet – en vardagsankares berättelse om ADHD i vardagen — *Mitt måleri – lika mångfacetterat som livet självt. Ett rum där alla känslor får plats*

Vi har haft många barn som bott här en period och känt sig hemma. Det har blivit deras hem, och även i vuxen ålder är vi fortfarande en trygg plats för dem. Det är kanske just det som är min största styrka – att stå kvar, att skapa hem, att välja kärlek även när det stormar.

Små ögonblick som betyder mest

Lyckan finns i de små stunderna:

När vi skrattar tillsammans vid middagsbordet
Det händer ibland att någon kommer hem från skolan och direkt, i samma sekund dörren öppnas, säger: ”Carina, nu måste vi prata.” Ofta är det inget svårt de bär på, men behovet av att få säga det högt är stort. Jag lyssnar, och medan orden kommer hittar de själva lösningen.
Eller när jag faktiskt lyckas stanna upp och bara andas.

De stunderna påminner mig om att jag är mer än min diagnos. Jag är en mamma som försöker, faller, reser mig och går vidare. Och ändå bär jag med mig tacksamhet över just de små ögonblicken.

FAQ – ADHD och vardagen

Vad innebär det att leva med ADHD som vuxen?
Många vuxna med ADHD beskriver en vardag med hög intensitet. Det kan innebära svårigheter med planering, koncentration och struktur, men också en stark energi, kreativitet och förmåga att tänka i nya banor.

Kan ADHD också vara en styrka?
Ja. ADHD kan innebära egenskaper som kreativitet, problemlösningsförmåga, nyfikenhet och energi. För många blir dessa styrkor en viktig del av både arbetsliv och vardagsliv.

Hur kan man stötta en förälder med ADHD?
Genom att visa förståelse och tålamod. Dessutom gör det skillnad när man bekräftar styrkorna – inte enbart svårigheterna. Praktiskt stöd i vardagen, struktur och ett öppet samtal kan vara avgörande.

Reflektion

Att leva med ADHD är att leva intensivt. Ibland för mycket, ibland alldeles lagom. Men genom att skriva och dela min berättelse påminner jag mig själv – och kanske också dig – om att vi inte är ensamma.

Mellan raderna – min röst

I den här texten visar jag både saknad och styrka. Jag bär på rädslan av att stå utanför, men också på värmen i en kram som stannar kvar. Orden och färgerna blir mina sätt att hålla fast vid kärleken. Jag står kvar, med både smärta och hopp – och jag väljer att leva i det som är, just nu.

AHA – mellan raderna

Här är jag, en mamma, farmor, mormor och skapare. Jag väljer kärlek, även när det gör ont. Jag står kvar, jag skapar, jag älskar – och i det bor min styrka.

Fråga till dig som läser

Har du också erfarenheter av ADHD – som förälder, barn eller i ditt eget liv? Känner du igen dig i den där blandningen av styrka, sårbarhet och förmågan att förlåta?