Idag tog jag ett stort steg och följde mitt hjärta – jag har köpt en utbildning till samtalsterapeut. Det känns som att en ny dörr öppnats efter att jag stängde en annan i somras. Ett avslut blev en början, och nu står jag på tröskeln till en resa fylld av glädje, förväntan och nya möjligheter.
Jag har länge funderat, tvekat lite, räknat fram och tillbaka – men nu är det gjort. Jag har köpt en utbildning till samtalsterapeut.
Jag betalade direkt, ur mitt sparade. 19 900 kronor. För många kan det låta mycket. För mig är det en trygghet – jag slipper skulder och vet att det är betalt och klart.
Pengarna är borta från kontot, ja – men i stället har jag fått något ännu större: en möjlighet.
Att våga öppna en ny dörr
Kay Pollak skriver om hur vi ibland måste stänga en dörr för att en annan ska kunna öppnas. I somras stängde jag en dörr – jag sa upp mig från mitt jobb. Det var svårt, men nödvändigt.
Nu står jag på tröskeln till något nytt. Jag har öppnat en ny dörr och vågat kliva ut. Ett avslut är alltid en början på något nytt – även om man inte ser det direkt.
Och just nu känns det som om jag står mitt i början.
Glädjen i att investera i mig själv
Jag känner mig så glad och förväntansfull. Det är som om en ny dörr öppnats, och jag har vågat kliva in. Jag vet inte exakt vart vägen leder – men jag vet att den är rätt för mig.
Det här är en investering i mig själv. Och kanske är det just det som gör mig allra mest stolt idag – att jag tycker jag är värd det.
Morgonbad med sockerdrickskänslor
Det blev i glada steg jag närmade mig sjön idag, med vetskapen att jag redan gjort det jag funderat på så länge. I flera år faktiskt. Ett och ett halvt år har jag på mig att göra klart kursen.
Det var i lycka jag gick där till mitt bad. Kroppen var full med sockerdrickskänslor redan innan jag doppade mig – men det var så härligt att ta stegen ut i sjön. Jag till och med simmade lite, bara lite. Värken i nacken försvann en stund och dagen började så som den alltid ska börja.
Tacksamhet och framtidstro
Därefter blev det att åka hem och utforska utbildningen jag ska närma mig. Så spännande, så roligt – och äntligen gjorde jag det jag funderat på så länge.
Men det var maken som sa: “Nu tycker jag du gör det. Du har inget att förlora på det, du kan, och du har funderat länge.”
Vad jag ska med den till vet jag inte ännu – det får vi se. Men nu är jag i startgroparna och jag är så taggad.
Frågor till dig som läser
Har du någon gång stängt en dörr i livet – och upptäckt att en annan öppnades?
Vad betyder det för dig att våga ta steg in i något nytt?
Om du skulle investera i dig själv just nu – vad skulle det vara?
Skriv gärna en kommentar, jag vill höra dina tankar.
Reflektion – mellan raderna
Det här inlägget säger mycket om mig. Att jag äntligen tycker att jag är värd att satsa på. Att jag vågar. Att jag inte längre står kvar vid dörren som stängdes i somras, utan öppnar en ny.
AHA – min insikt
Ett avslut är inte slutet. Det är början på något nytt – även om man inte ser det i stunden. Precis så känns det idag.
Ett frostigt morgondopp tacksamhet Kay Pollak var det som fick denna morgon att glöda. Här berättar jag hur naturens stillhet och en oväntad trafiksituation vilket blev en levande övning i självkärlek och närvaro.
Solen lyser in genom fönstret. Jag sitter i soffan med dubbla sockar, en kopp kaffe och en filt om mig. Kroppen mår alldeles förträffligt just nu och det beror på att jag för en stund sedan kom hem från ännu ett morgondopp tacksamhet Kay Pollak.
Ett bad där det visade sig all vackerhet du kan tänka dig.
Morgondopp tacksamhet Kay Pollak
Blunda en stund och följ med mig i stunden. Här bor du i ett frostigt gräs under fötterna, där till en sjö som ryker mer än vanligt. Samtidigt som alla steg du tar ger dig bilder av vattnet som klarnar även av bryggan som växer fram framför dig. Ön längre ut blir tydligare och tydligare för varje steg.
Kylan från luften smeker benen och ansiktet. Höstluften är fuktig men samtidigt frostigt frisk, vilket är en märklig blandning som nästan bjuder in till en egen dans av stillhet. Dessutom ger mötet med ekorren dig en extra känsla av närvaro när han sprang upp till trädet. I allt detta runt omkring dig så är allt tyst och stilla. En man ror sakta ut på sjön, men ju längre bort han kommer, desto otydligare blir han.
Din kropp saktar ner, tankarna blir klarare och känslan i kroppen är nu, just då, i denna stund.
Hur blev din känsla i kroppen? Vilka bilder fick du med dig? Skriv gärna en kommentar eller skicka ett mejl – jag läser det som kommer och svarar på alla ord du sänder.
Tacksamheten som återvänder
När jag skriver orden här upplever jag stunden på nytt. Samma rofyllda känsla flyttar in i kroppen igen. Därför är det just de stunderna jag vill samla på. Det är i de stunderna jag mår mer än bra. Dessutom ger jag mig själv självkärlek som bara växer.
Detta morgondopp tacksamhet Kay Pollak blev en inre påminnelse om att små ögonblick kan bära hela dagen.
Morgondopp tacksamhet Kay Pollak ord i mitt liv
Jo, jag har igen snöat in på Kay Pollak. Jag lever mer i hans ord just nu än jag gjort på flera år. Jag bor i känslor av tacksamhet, och därför är det lätt att hitta mina tacksamheter.
Och i dag fick jag en extra övning på vägen hem.
Morgondopp tacksamhet Kay Pollak En bil, en risk – och ett val
En bil låg väldigt nära bakom mig. Framför mig kom flera mötande bilar. Ändå började bilen bakom köra om.
Jag valde att hålla hastigheten, men när jag såg hur nära det var för den mötande trafiken saktade jag in så att han snabbt skulle kunna komma in i filen igen.
För en vecka sedan hade jag kanske tutat, muttrat något fult och suttit kvar med irritation. Men nu, med Kay Pollaks ord i tankarna, blev det annorlunda.
”Här har vi någon som har väldigt bråttom. Det är nog bra att hjälpa honom så att han inte krockar. Det måste vara jobbigt att vara så stressad.”
Jag kände tacksamhet – över min egen uppmärksamhet, över att inget hände och över möjligheten att träna mig i att byta ut sicken idiot mot stackaren han måste vara stressad.
Kanske hade något hänt som han måste skynda sig till. Därför kände jag tacksamhet till mig själv som bromsade in, till situationen som gav mig en chans att öva på att välja vad jag ska tänka. Därför blev denna morgon ett tydligt exempel på hur tacksamhet kan förändra allt
Fakta: Vad tacksamhet gör i kroppen
Minskar stress – kroppen producerar mindre kortisol.
Stärker immunförsvaret – tacksamma människor blir mer motståndskraftiga mot infektioner.
Förbättrar sömn – känslor av tacksamhet gör det lättare att varva ner.
Höjer välmåendet – dopamin och serotonin, ”må-bra-hormoner”, frigörs när vi aktivt tänker tacksamma tankar.
Att som i dag stanna upp vid sjön och i bilen är alltså inte bara en fin upplevelse. Det är ren hälsoträning för hjärna och hjärta.
Ett liv fyllt av små tacksamheter
Nu, när jag sitter här, ser jag hur många tacksamheter som ryms i en enda morgon:
Sjön och dimman
Ekorren som visade sig
Bilen som blev en läroplats
Kay Pollaks ord som hjälper mig att leva här och nu
Det är sådana ögonblick som bygger självkärlek och stillhet. De visar att tacksamhet kan bo i nästan varje sekund.
Mellan raderna – min röst
Det här inlägget handlar om mer än en vacker morgon. Det är min påminnelse om att jag kan välja mina tankar. Jag tränar mig i att låta tacksamheten ta plats, även i situationer som annars kunde fylla mig med ilska.
AHA – mellan raderna
Att bromsa för en stressad bilist blev en övning i medkänsla. Det är en påminnelse om att små val förändrar stora känslor. Jag kan faktiskt välja att möta världen med ett öppet hjärta.
Reflektion
Att skriva detta är ännu en övning i att stanna upp. Varje minne – vattnet, dimman, den stressade föraren – fyller mig med lugn och tacksamhet.
När man unnar sig ett morgondopp, då får man bjuda sig själv på lyxmackor. Det är riktigt gott med riktigt goda mackor och en kopp varmt kaffe efter ett bad.
Gårdagen har lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. -Carina Ikonen Nilsson
En frostig morgon vid sjön, ett kallt morgonbad och tankar som vilar i tacksamhet. Här berättar jag hur kroppen faktiskt reagerar när vi tränar oss i tacksamhet – och hur enkla stunder kan fylla en hel dag med glädje och lugn
Igår blev det bad tillsammans med mina härliga badsystrar. Det var minusgrader när jag satte mig i bilen för att köra milen till paradiset vid sjön. När jag kom fram rök sjön mer än vanligt och solen hade ännu inte hittat över trädtopparna.
Varje steg ner mot vattnet var en liten hyllning till livet. Gräset var vitt av frost, kylan stack i fingrarna men på det där sköna sättet – som när man trycker på en öm punkt och inte kan låta bli.
Jag var först på plats och satt en stund i tystnaden. En fisk bröt vattenytan. Badet blev stilla, utan simtag. Jag lät mig flyta och tog in allt som fanns omkring mig.
Värme, vardag och vila
När jag kom hem stannade känslan kvar. Jag kände tacksamhet för att jag gett mig själv den här stunden. Efter frukosten gick jag ner i källaren och strök tröjor. Jag älskar värmen från strykjärnet och tanken på hur skönt det blir att ta på en nystruken skjorta.
Dagen fortsatte i stillhet. Jag plockade in små krukor och bevattningssystemet – nu är allt klart för nästa vår. Kanske hinner jag plantera vitlök i veckan. Bara tanken på att skörda egen vitlök nästa år gör mig glad.
Tacksamhet som kroppens egen medicin
På kvällen, när jag stekte köttbullar, lät jag tacksamheten växa. Jag tänkte på att jag har ben att stå på, en spis, en familj som uppskattar maten. Det kan låta enkelt, men forskningen visar att tacksamhet frigör dopamin och serotonin – hjärnans egna må-bra-ämnen.
När vi medvetet tänker tacksamma tankar minskar stresshormonet kortisol, blodtrycket kan sjunka och sömnen blir djupare. Det är som att ge kroppen en inre massage av lugn.
Små steg för stor skillnad
Vill du prova? Börja smått. Känn tacksamhet för kaffekoppen, för andningen, för en väns meddelande. Det är i de enkla stunderna magin sker.
AHA – mellan raderna
Jag inser att jag inte bara badar för att kroppen ska må bra. Jag badar för att påminna mig om att livet finns här och nu, i frostiga steg mot sjön och i den varma ångan från ett strykjärn. Mina dagar blir hela när jag väljer att se det.
Reflektion
Det är i de små rörelserna som jag hittar mig själv. Ett dopp i tystnad, doften av strykjärn, en middag med köttbullar – allt blir en väg hem till mig. Här bor min lycka, enkel men stark.
Det är i de små stunderna jag hittar hem till mig själv. I stegen ner mot sjön när frosten knastrar under fötterna, i vattnet som rök och i värmen från strykjärnet. Jag ser hur livet påminner mig om att glädjen bor här och nu.
Det behövs inte mer än ett bad i tystnad, doften av en nystruken skjorta eller ljudet av en fisk som slår mot ytan. Där i det enkla finns all den lycka jag kan bära. Jag väljer att se den, jag väljer att leva i den.
Gårdagen har lagt sig till ro i historien. Historian är men framtiden blir. Morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. Just nu i denna stund kan jag så frö som blir något i framtiden. – Carina Ikonen Nilsson
Varje morgon är en chans att börja om. I den stilla stunden med kaffe och tystnad växer tanken om att välja lycka – en lärdom från Kay Pollak som bär mig genom både vardagens glädje och sorgen över det som inte blev.
Jag tänker fortsätta att skriva om Kay Pollak, för ämnet känns inte färdigt i mig. Eftersom hans budskap är så viktigt: Kay Pollak välja lycka just det blir mitt dagliga val. Hans ord om att vi kan välja vårt förhållningssätt stannar kvar och väcker tankar. Varje morgon känner jag en djup tacksamhet över att ha fått en dag till – eller i alla fall en morgon till. Det är just morgonen jag uppskattar mest under dygnet.
När hela huset sover, hemma eller i husbilen, uppstår en tystnad som är bara min. Kaffet är nybryggt, datorn ligger i knät och fingrarna dansar över tangentbordet. Nästan som musik. Då vandrar tankarna fram och tillbaka, och orden vill ut. Ofta landar de i tacksamheten över att just i dag är den första dagen på resten av mitt liv.
Första dagen på resten av mitt liv
Jag vill bjuda in dig att tänka samma tanke. Just nu är ett unikt nu – en helt ny dag i resten av ditt liv. Känner du hur stunden växer i värde när du ser på den så?
På jobbet samtalade jag ofta med ungdomar om det där stora. Vi lekte med idén att varje dag kan vara den första på resten av deras liv. I början visste de inte vad som gjorde dagen speciell. Då la jag fram nästa tanke på ett silverfat:
Bara det att du vaknat just i dag gör dagen speciell.
Kay Pollak välja lycka mitt dagliga val
Vi pratade också om att vi själva har ansvar för våra känslor – att vi faktiskt kan välja att känna lycka, även om vi ofta väljer att känna olycka i olika former. Det var inte allas favoritämne, men några tog det till sig.
När man väl börjar se att man faktiskt kan vara herre – eller kvinna – över sina tankar, och vågar fundera på kan jag välja lycka nu, blir det kanske inte enkelt. Men ibland lyckas man ändå vända tanken och faktiskt välja lycka.
Vi säger att du är trött och något händer. Du kan tänka det här händer bara för att jag är trött eller det här händer alltid mig. Men vänd tanken: Jaha, nu hände det här – spännande, vad ska jag lära mig av det? Hur hade någon annan agerat i den här stunden? Eller varför inte: Om jag just nu skulle välja lycka – hur skulle jag agera då?
Jag brukade berätta att varje människa jag möter är utsänd för att lära mig något. En del ungdomar skrattade och frågade vad de skulle kunna lära mig – vill du bli kriminell eller vad? Jag log och svarade att jag tränar på att vara helt sann mot mig själv. Det är något jag önskar att även de vågar längre fram.
Många av dem levde bakom masker, skapade för att överleva. Jag ville visa att livet är mer än att bara överleva. Vi är skyldiga själva livet att verkligen leva. Det var kanske inte en del av min arbetsbeskrivning, men det kändes viktigt.
Jag är inte den som följer regler bara för reglers skull, ändå gör jag min del av det vi kollegor kommit överens om. För mig var det avgörande att de här ungdomarna fick möta en vuxen som visade sitt verkliga jag – och som trodde på att de också duger som de är.
Våga leva orden
Det finns så mycket viktigt i alla de ord som Kay Pollak presenterar. De blir stora först när vi vågar försöka leva efter dem.
Livet blir så mycket enklare när vi sätter oss själva i det rum där vi verkligen hör hemma. När vi vågar vara ärliga, tydliga och sätta våra egna gränser.
Ibland måste vi välja – och se möjligheten i att hoppa av. Att stå på sig. Att vara den vi är. För mig handlar Kay Pollak välja lycka om att påminna mig varje morgon om att livet alltid kan börja på nytt
Det här med att blogga är för mig att välja lycka, så som Kay Pollak säger att vi ska välja lycka.
Sorg och bortvaldhet
Sorgen och händelsen med min son — känslan av att vara bortvald — bor i min vardag. Det är en fruktansvärd sorg och jag är ledsen för att det ser ut som det gör. Men här finns också ett viktigt men: jag kan inte sluta leva bara för att jag har ont. Jag kan inte sluta älska. Jag måste gå framåt och våga välja lycka, trots allt.
För mig är det en lärdom: jag behöver inte bara överleva — jag måste leva, uppleva och våga känna glädje även när något i livet gör ont. Det finns andra människor som behöver se mig le. Jag har många skäl att fortsätta söka och uppleva lycka. Jag är skyldig mig själv det.
Självklart är det svårt att välja lycka nu när sorgen är som mest påtaglig. Ändå ställer jag mig den frågan: kan jag välja lycka nu? Kanske är själva frågan en väg in i något nytt. Kanske finns här något jag behöver lära mig om tillit, mod och självkärlek. Jag tror att sorgen också bär en undervisning – om att sätta gränser, värna det som är gott och ge plats åt både smärta och hopp.
Den får finnas, men den får inte bli allt. Jag är skyldig mig själv att fortsätta söka de ögonblick av lycka som gör livet levande.
Reflektion
När jag ser tillbaka inser jag hur djupt Kay Pollaks tankar har format min vardag. Hans ord om att välja lycka är inte bara fina fraser – de är ett sätt att leva. Varje morgon är en ny chans att börja om, en möjlighet att medvetet välja riktning.
Mellan raderna – mina ord
Historien går inte att uppleva – den har redan passerat och vi kan inte göra något åt den. Jag lever med den kunskapen varje dag, i varje inlägg. Det är en lärdom jag bär med mig från Kay Pollak:
Lev i dag, just nu. Igår finns inte längre här. Det är nu vi sår de frön som vi kanske får möjlighet att skörda i framtiden. -Carina Ikonen Nilsson
Det är här, i detta nu, vi väljer vår riktning och planterar det som en dag kan blomma.
AHA – mellan raderna
Det här är mer än en text om tacksamhet. Det är ett levt förhållningssätt – att möta dagen utan att hålla fast vid gårdagens misslyckanden eller oro. Att se varje människa som en möjlighet till växande. Och att modet att vara sann är själva grunden till glädjen.
FAQ – Frågor jag ofta får kring Kay Pollak och att välja lycka
Vad betyder det att “välja lycka”? För mig handlar det inte om att alltid vara glad. Det är ett förhållningssätt – att medvetet välja tankar och handlingar som öppnar för glädje, även i svåra stunder.
Hur kan man börja leva mer i nuet? Jag börjar med morgonens stillhet. Några minuter med kaffe och tystnad kan bli en daglig påminnelse om att just nu är första dagen på resten av ditt liv.
Hur påverkar sorgen mitt val att leva så här? Sorgen efter bortvaldhet finns alltid kvar, men den får inte ta allt utrymme. Jag ser den som en läromästare som påminner mig om att fortsätta leva och älska – inte bara överleva.
Kan man verkligen välja sina känslor? Vi kan inte styra allt vi känner, men vi kan välja vilket förhållningssätt vi ger näring. Det är där friheten och kraften finns.
Att bli bortvald av sitt barn är en smärta som inte går att beskriva med ord. Men ändå försöker jag. För mitt eget helandes skull. För att ge plats åt det som gör ont – men också åt det som fortfarande lever.
Att hela mig själv – trots sorgen
I dag vaknade jag med samma tomhet i bröstet. Den där som kommer när tanken slår till – att jag är bortvald som mamma. Det är som att hjärtat drar ihop sig. Det är tystnaden som gör ondast. Inte orden, inte konflikterna, utan frånvaron. Men jag är här. Jag andas. Jag försöker. Mina tankar gör ont, men jag har varit här förut. Jag har gått den här stigen innan. Men vet inte om vart den leder eller var den slutar.
Jag skriver vidare, inte för att väcka sympati. Jag skriver för att det är mitt sätt att hålla ihop mig själv. Orden blir som små stygn i ett hjärta som trasats sönder. Och varje gång jag vågar skriva, vågar känna, så läker jag lite till. Det är i alla fall så jag tänker just nu.
Att stå ut – för min skull
Jag försöker stå ut med tanken att jag kanske inte kommer att få vara med. Inte i hans liv. Inte i barnbarnens. Det känns outhärdligt vissa dagar. Men jag försöker göra det som förväntas av mig – inte av någon annan, utan av mig själv.
Jag försöker leva. Vattna i växthuset. Baka bröd. Andas. Skapa stunder där det finns liv, trots sorgen. Även om en del av mitt hjärta är tyst. Resten klappar fortfarande för de som är omkring mig och för mig själv.
Livet är till för att levas, det kommer fortsättas att levas av mig precis som det gjort innan. Men utan att jag vet vad som sker med mina barnbarn. Jag har haft tanken att jag kan sitta och titta på från utsidan. Det hade varit väldigt konstigt. Det hade även varit sorgligt. Jag hade blivit en kuf någon som är en konstig iakttagare. Just nu bor det funderingar på vad gör mina barnbarn just nu. Vet dom om att vi inte får träffas? Vet dom om att jag blivit bortvald eller tror dom att jag valt bort dom?
Kärleken finns kvar – i mig
Att vara bortvald betyder inte att min kärlek har försvunnit. Den är kvar. Den finns i varje tanke, varje bön, varje stilla önskan om försoning. Men jag lever inte i väntan. Jag lever i nuet. Jag väljer att ta hand om det liv som pågår. Här. Nu.
Min dörr står fortfarande öppen. Alltid. Men jag står inte där utanför och fryser. Jag har gått in. Tänd ett ljus. Håller mig varm. Bygger något av det som finns kvar.
En dag på stan med min dotter.
Idag till exempel ska jag och dottern åka till stan. Hon vill hitta något nytt att ta på sig. Själv tänker jag slinka in i tebutiken. Jag ska förse mig med te som kan värma min kropp och mina tankar. Allt känns lite lättare när det står en kopp varmt te framför mig. Teet som finns nu, snålar jag med för att smita undan i små stunder av lycka. Här behöver fyllas på med te lycka.
Liknande situationer.
Jag har läst mycket om andra som är i liknande situationer. Det är så många fler än jag trodde, som lever utan kontakt med barn och barnbarn. Det ger viss tröst – men hjälper ändå inte när sorgen slår till. Vad tänker barnbarnen, undrar jag ibland? Tror de att jag valde bort dem? Eller vet de hur mycket jag fortfarande älskar dem?
Oro, rädsla in för framtiden.
Ibland kommer rädslan smygande. Inte bara för min egen sorg. Även för vad det kan göra med en människa att skapa avstånd. Jag vet inte hur det känns för den andra sidan. Kanske känns det befriande, kanske bara tomt. Men min innerliga önskan är att beslutet, hur smärtsamt det än är, är något som bär. Att det vilar på någonting inifrån – inte bara på sår eller tystnad. Jag hoppas att valet som valt, är en väg fylld av känslan att stå stadigt. Att det är något som inte lämnar ett djupt eko inombords längre fram. Utan är ett val som fyller en med en känsla av egenkärlek och rättfärdigar handlingarna i sina egna tankar. Att benen är stadiga och vandrar framåt utan ånger eller skamkänslor. Känslor som landar i att jag gjorde rätt val den där gången. Jag gjorde det för min egenskull och för att jag behövde det.
Startpunkten är oftast osynlig
Ibland vandrar tankarna tillbaka till det som blev början på avståndet. Det var inte något stort. Inga hårda ord. Ingen dramatik. Snarare små händelser, missförstånd och glömska i vardagen – sådant som egentligen kunde ha varit överkomligt. Men ibland är det just det lilla som fastnar, och som växer i tystnaden. Jag minns särskilt ett tillfälle när något glömdes bort, och jag försökte rätta till det – men kanske var det redan för sent. Jag vet inte. Jag kan bara ana hur det togs emot.
Avslutning
Det här livet är mitt. Jag väljer att leva det – med sorg och kärlek, samtidigt. För de två får plats. Och kanske är det just så helande ser ut – inte i det perfekta, utan i det som ändå fortsätter.
Ett steg framåt även om steget känns bakåt så är det ett steg. Små små steg blir stora kliv till sist. Ha en fin dag och ta hand om dig, du är värd att tas hand om. Var din egna bästa vän för det är dig du ska stå ut med hela livet.
Tack för att du läser min blogg. Lämna gärna en kommentar. Det betyder mycket
Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
