självreflektion-arkiv

Dreams and self-reflection by the lake – a wooden pier glowing in the morning light.

i Kay Pollak & välja tankar, Malix – personligt & bloggen, Personlig utveckling & tankar, Reflektion & självläkning, Skapande & kreativitet, Utbildning & samtalsterapi

När kokboken blir livets manual och varje blad en ny förståelse

Drömmar och självreflektion vävs ibland samman på de mest oväntade sätt. I natt mindes jag mina drömmar – två bilder som kändes så nära det jag lever just nu. Det handlar om utveckling, om lärande, om att vända blad både i böcker och i livet. Och kanske mest av allt: att hitta tilliten i den process där kunskap och erfarenhet blir till trygghet.

Read this post in English ->Dreams and Self-Reflection – When Everyday Life Speaks and Learning Comes Alive

Drömmar om böcker och blad

Först drömde jag om lilla Emilia, mitt barnbarn. Vi satt tillsammans med en kokbok, rev ut blad och ordnade om bland recepten. Det låter kanske tokigt, men det kändes symboliskt – som att vi tillsammans skapade nya ordningar, nya smaker i livet.

Sedan kom nästa dröm: en bok, och jag vände blad, ett efter ett. En enkel handling, men fylld av mening.
Jag tänker att de två drömmarna hör ihop – en påminnelse om hur drömmar och självreflektion kan visa vägen i förändring

Drömmar och självreflektion i naturens stillhet – dimma över sjön i morgonljus. — Mellan bergen och himlen – där tankar och drömmar möts i tystnad.

Drömmar och självreflektion – drömmarnas språk

När jag tänker efter kanske drömmarna inte var så konstiga ändå.
Kokboken jag och Emilia höll på med kändes som en bild av det jag gör just nu – jag river inte bort kunskapen jag haft, jag bara ordnar om den.
Jag byter plats på recept, provar nya vägar och låter gammal kunskap få nya smaker.
Precis så känns det i studierna – som en levande form av drömmar och självreflektion i rörelse. Jag använder allt jag lärt mig genom åren, men jag gör det på mitt sätt nu – med min röst, min erfarenhet, mitt hjärta.

Och den andra drömmen – den där jag vände blad i en bok – den handlar nog om tillit till processen.
Att låta livet visa sida för sida utan att rusa fram till slutet.
Det är samma känsla jag bär i utbildningen: att allt inte behöver förstås på en gång.
Det viktiga är att jag är i rörelsen, i lärandet, i växandet.

Drömmarna känns som en bekräftelse.
Jag håller på att skapa min egen kokbok – inte med recept på mat, utan med recept på möten.
Samtal, empati, närvaro.
Det jag lär mig nu är inte nytt i sig – men sättet jag lär det på förankrar kunskapen djupt i kroppen.

Drömmar och självreflektion- När kunskap får kropp

Jag har alltid haft mycket av det praktiska i ryggraden – tryggt, intuitivt, självklart. Men nu, under utbildningen till samtalsterapeut, får jag något som tidigare saknats: möjligheten att väva samman den erfarenheten med teori.

Jag märker det i varje moment. Jag får full pott på uppgifterna, inte för att jag är bättre än någon annan, utan för att jag redan burit den här kunskapen i mig länge. Skillnaden nu är att jag förstår varför jag gör som jag gör.
Det är som om kunskapen går från att vara inlärd till att bli integrerad i kroppen – den landar, mognar och får tyngd.

Men det är mer än så. Det känns som om kunskapen nu har satt sitt bo i mig, tryggt och stabilt, på en grund som blivit förstärkt.
Som om jag dränerat bort det ytliga – den utanpåkunskap som byggt på andras tolkningar – och istället börjat läsa mellan raderna i mig själv.

Jag läser inte längre bara baksidan på en bok eller någon annans förklaring.
Nu bygger jag min förståelse inifrån mig själv, utifrån alla de samtal jag haft under åren i behandlingsarbetet.
Det är därifrån min grund växer – ur verkliga möten, verkliga människor, verkliga känslor.

Tidigare kurser gav mig verktyg.
Den här utbildningen ger mig djup, förankring och en trygghet i det jag redan vet – men nu med ett språk, en teori och en medvetenhet som gör helheten levande.

Jag känner mig nu mer ett med kunskapen – som om den blivit en del av min andning, ett sätt att se, lyssna och förstå.
Det är som om jag inte längre står bredvid och betraktar, utan är i själva samtalet.
Kunskapen är inte längre något jag bär – den bär mig.

Läs också: Positiv psykologi i vardagen – att leva med närvaro och glädje

Ett kallt bad och ett varmt hjärta

Det blev bad idag, förstås. Jag och mina badsystrar trotsade regn och blåst – vattnet måste ha varit under tio grader, för det bet rejält i skinnet.
Men just det där är poängen. Att andas, känna, vara här och nu.
När man kliver upp, möter endorfinerna kroppens försvar, och allt blir varmt och stilla inuti.

Badet blir, precis som studierna, en påminnelse om att allt växande sker i kontrast.
Det kalla som väcker det varma, det obekväma som leder till styrka, stillheten som bär lärandet.

Morgondopp och vardagsglädje – om att möta dagen i sjön

Drömmar och självreflektion, Möblering – på insidan och utsidan

När jag kom hem dök lillkillen upp, snuvig men glad. Han snyter sig i tid och otid, men mellan snytningarna hjälpte han mig att möblera om i vardagsrummet – igen.

Maken kommer säkert att skaka på huvudet och säga att ”det man inte kan göra om i sig själv, gör man på utsidan.”
Kanske har han rätt. Men jag tror nog att det är jag som planterat just den tanken från början – även om han aldrig skulle erkänna det idag.

Och kanske är det just så: att varje gång jag möblerar om, flyttar något litet inom mig också på plats.

Reflektion

Kanske är det så att både drömmarna, badet, utbildningen och möbleringen hänger ihop.
Allt handlar om rörelse, förändring och att låta saker få byta plats – både i tanken och i rummet.
I natt vände jag blad. Idag möblerade jag om.
Och någonstans däremellan växer en djupare förståelse, ett lugn i att jag är på rätt väg.
Allt handlar om rörelse, förändring och drömmar och självreflektion i vardagen.

Självreflekterande stillhet – dimma, vatten och mjukt ljus som speglar drömmar. — I varje lager av dimma bor en tanke som vill bli förstådd.

AHA – Mellan raderna

Det jag känner starkast just nu är att jag är med i min egen utveckling – mitt i det som alltid intresserat mig mest: samtalets kraft.
Samtal är helande.
De bär, de lyfter och de läker – både den som lyssnar och den som talar.

Jag börjar förstå på riktigt att det handlar om att lita på processens gång, att inte forcera, inte veta allt, utan våga vila i att det sker ändå.
Kunskapen har fått kropp, men också själ.
Och någonstans där, mellan teori och känsla, blir samtalet till en levande plats där människor kan mötas på riktigt.

Lämna offerrollen – när historien får vila och jag väljer att leva nu

”Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram.
Men just nu – det är här livet händer.” – Carina Ikonen Nilsson

Vill du läsa fler reflekterande texter?

Prenumerera här: Prenumerera på malix.se

Stöd mitt skrivande:
PayPal – malix.se

Kay Pollak blog – a misty morning by the lake with a wooden pier and a floating platform, a moment of reflection and meeting between words and nature.

När orden får gensvar – om möten, statistik och Kay Pollak

Av Carina Ikonen Nilsson

den 4 oktober 2025

i Malix – personligt & bloggen, Reflektion & självläkning

Ibland händer något litet som betyder mycket. När jag såg att Kay Pollak hade gillat mitt inlägg på LinkedIn, det där om bloggstatistik och berättelserna bakom siffrorna, blev jag både varm och tacksam. För mig handlar bloggen – och allt Kay Pollak står för – om att välja glädje, se möjligheter och mötas genom ord. Det här inlägget är en reflektion över just det – hur ett enda klick kan påminna om varför jag skriver.

Read this post in English. ->When Words Find Their Echo – Kay Pollak and My Blog Journey

Ett litet gillande från någon kan få hela dagen att glimma till.
Igår, när jag öppnade LinkedIn, såg jag att Kay Pollak hade gillat mitt inlägg. Just det inlägget där jag skrev om bloggstatistik – och om hur siffrorna egentligen handlar om möten mellan ord och människor.

För en stund stannade jag upp.
Inte för att ett gilla är så stort i sig, utan för att det kom från någon vars ord följt mig länge. En person som påmint mig om att vi själva väljer våra tankar, våra perspektiv och våra reaktioner. Han som hela tiden i mina tankar påminner mig om att mitt ansvar är att göra min själv lycklig. Vilket jag gör genom att välja tankar som ger mig mera känslor av lycka.

När siffror blir berättelser

Jag har följt bloggens statistik och sett den växa, där den ger fler läsare varje vecka. Men när jag ser siffrorna nu, tänker jag inte längre på dem som siffror.
Jag tänker på dem som möten – små digitala fotspår av människor som stannat upp en stund i min vardag.
Kanske någon log. Kanske någon kände igen sig.
Det är ju det som gör skrivandet levande: när orden får landa, väcka något, bli en del av någon annans tanke.

Och igår – när Kay Pollak tryckte på gilla – blev det som en symbol för precis det.
Ett kvitto på att det jag skriver om verkligen speglar hans budskap: att våra tankar skapar vår värld.

Att fortsätta välja glädje

Det här lilla ögonblicket påminner mig om varför jag skriver.
Inte för siffror, inte för statistik – utan för samtalet mellan raderna.
För att dela något äkta.
För att skapa stilla möten mellan människor, även i det digitala bruset.

Så tack, Kay. Och tack till dig som läser.
Ni påminner mig om att ord har kraft – och att det alltid är värt att fortsätta välja glädje, även i det lilla.

En träbrygga som sträcker sig ut mot ett vågigt hav – en stund av stillhet, reflektion och mötet mellan ord och tystnad.

Om Kay Pollaks kurs – och mitt eget val

Jag vet att Kay Pollak just nu håller en helgkurs, en workshop, som jag länge funderat på om jag inte skulle gå.
Det hade varit spännande – tänk att få möta mig själv på djupet i en sådan miljö, där orden och tystnaden får tala lika starkt.

Men så blev det inte den här gången.
Istället valde jag att investera i utbildningen till samtalsterapeut, ett beslut jag tog bara för några dagar sedan.
Kursen med Kay lockade verkligen, men den kostar en hel del pengar, och just nu tillåter inte min ekonomi ännu en satsning.

Eller kanske är det jag själv som inte riktigt tillåter det – för att jag redan valt att lägga mina resurser på en annan resa, en som också handlar om att förstå, möta och växa.

Det känns lite dubbelt. En del av mig hade velat sitta där, mitt i hans workshop, lyssna och reflektera.
Samtidigt vet jag att vägen jag valt nu är min – och att den också leder till mötet med mig själv.
Kanske blir det fler tillfällen, kanske inte. Kay är ju till åren kommen, och jag känner en viss ambivalens inför tanken att jag missar något.
Men just nu är det så här livet ser ut, och jag väljer att känna tacksamhet för det jag faktiskt har möjligheten att göra. Men det hade varit så stort att få delta i en workshop med Kay Pollak.

Reflektion

Ibland behöver vi inte stora gester.
Ibland räcker det med ett enda litet klick – ett gilla – för att väcka något stort inombords.
Det handlar inte om bekräftelse, utan om igenkänning.
Om att förstå att det man sänder ut, faktiskt landar någonstans. Det ger mig även insikten om att jag har ett stort ansvar över vad det är jag sänder ut.

Fråga till dig som läser:

När fick du senast ett sådant litet ögonblick av glädje som betydde mer än du först trodde?

AHA – insikten

Det behövs inte mycket för att väcka mening.
Ett enda gilla kan bli som en liten lykta i mörkret – en påminnelse om att det vi delar faktiskt når fram.
Kanske är det så livet fungerar: vi sår små frön av ord, tankar och värme – och ibland, när vi minst anar det, slår något ut.

Mellan raderna

Bakom siffror, statistik och bloggar bor alltid en människa som vill bli förstådd.
Jag skriver inte för att bli sedd, men för att dela något sant.
När någon – som Kay Pollak – ser det, blir det som ett tyst “jag förstår”.
Och just där, i det stilla igenkännandet, händer något stort.

Stöd mitt skrivande

Om du tycker om det jag delar, kan du stötta mitt fortsatta skrivande här:
Paypal.

Prenumerera på bloggen

Vill du följa mina texter, reflektioner och vardagsberättelser?
Prenumerera gärna på bloggen – det kostar inget, men betyder mycket.
Prenumerera här

Läs också:

Slutord

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram.
Men just nu – det är här livet händer.- Carina Ikonen Nilsson

Tidig morgon i husbilen – soluppgång, struktur och längtan efter kaffemaskinen

Av Carina Ikonen Nilsson

den 22 juli 2025

i ADHD och neurodivergens, Malix – personligt & bloggen, Vardag & familjeliv

Läs det här inlägget på engelska

Read this post in English

Förord

Det här inlägget började som en tanke om tacksamhet, men tog en liten sväng via ADHD, struktur och en soluppgång. Orden ville gå sin egen väg – och jag följde med.

Soluppgång och sömnlöshet

Idag var jag med om en soluppgång. Jo, jag vaknar ofta tidigt – men idag var det väldigt tidigt. Jag sover dåligt här i husbilen, längtar till min säng hemma. Samtidigt som jag skriver det känner jag mig otacksam. Alla har inte en husbil att sova dåligt i. Jag borde vara tacksam över att vi har möjligheten att åka ut när vi vill, njuta av friheten och lugnet som bor här i vår bil.

Nästa resa är redan planerad

Igår planerade maken nästa resa. Den ska ske redan på torsdag. Det blir till Borås Djurpark om det vill sig väl. Vi ska åka dit med Alfred och hans mamma med sambo. Dom åker över dagen – vi tar husbilen. Jag tror maken planerar något längre. Första stoppet: Borås.

Struktur, blogg och ADHD – ett virrvarr som söker ordning

Igår satt jag här och grejade med bloggen. Jag försöker strukturera upp den, lägga in kategorier som gör det enklare att hitta. Gamla inlägg från 2009 till 2013 får en egen kategori. En slags tidskapsel. Vissa texter är skatter, andra… nja. Men jag vill inte radera dem. Jag försöker ha vänliga glasögon när jag läser – och hoppas du också har det.

Att strukturera en blogg när man har ADHD – det är inte helt enkelt. För mig är det som att försöka städa ett rum samtidigt som någon hela tiden byter plats på möblerna i huvudet. ADHD innebär att fokus kan vara glasklart ena stunden och helt borta nästa. Att börja är lätt – att avsluta, betydligt svårare. Och röd tråd? Ja, den är oftast mer som ett garnnystan.

Men vet du – här på bloggen har jag ändå varit uthållig. Jag har skrivit i så många år, om så mycket. Kanske är det så att mitt sätt att ha ADHD också visar sig här: jag följer impulsen, orden kommer snabbt, jag hoppar mellan ämnen. Men jag fortsätter. Och det är också en sorts uthållighet. Det är kanske inte struktur i vanlig mening, men det är min struktur. Och med hjälp av AI får jag lite bättre överblick – även om det ibland blir många timmar med förvirrad stirrning på skärmen.

ADHD-fakta i vardagen:
ADHD påverkar förmågan till planering, impulskontroll, tidsuppfattning och uthållighet. Men det påverkar också kreativitet, associationsförmåga och intensitet i känslor. För många – inklusive mig – är det inte bara en diagnos. Det är ett sätt att vara i världen.

Hemåt – och kaffemaskinen

Idag åker vi hem. Packa ihop, packa ur bilen, tvätta kläder och kolla växthuset och planteringarna. Hemma väntar kaffemaskinen. Här i husbilen blir det bryggkaffe – visst, bönor jag malt själv – men ändå inte samma sak. Jag kan skumma mjölken här också, men ärligt, vem orkar det på morgonen? Det blir en vanlig kopp med lite mjölk. Hemma smakar kaffet mer… ja, hemma.

Callouts till dig som läser

Har du också svårt att skapa struktur i din vardag – särskilt med ADHD i bilden?
Vad betyder tacksamhet för dig – även de dagar då allt skaver?
Har du läst dina gamla texter med vänliga glasögon någon gång?

Reflektion

Det är mycket på en gång ibland. Tacksamhet som skaver. Längtan efter sängen och kaffemaskinen där hemma. Men också en soluppgång jag aldrig hade fått om jag sovit djupt. Det slår mig att livet inte alltid behöver vara antingen eller. Kanske får det vara både och. Kanske är det där – mitt i spretigheten – som jag är mest jag.

Slutord

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson

Stötta mitt skrivande

Vill du stötta mitt fortsatta skrivande och bloggande? Här kan du göra det:
paypal.me

#soluppgång #adhdsverige #strukturkaos #husbilsliv #bloggstruktur #kaffemaskinlängtan #vardagsreflektion #boråsdjurpark #adhdochstruktur

En Perfekt Lördag: Tankar om Perfektion och Enkelhet

Av Carina Ikonen Nilsson

den 13 juli 2024

i Malix – personligt & bloggen

God förmiddag bloggen!

Idag har en tanke slagit rot i mig, en tanke som min son väckte när vi pratade tidigare idag. Han ringde som vanligt när han gick ut med hunden på morgonen, och jag hade just avslutat ett härligt bad och simmat 400 meter. Trots att mina badsystrar inte var med idag, var det andra morgonbadare på plats. Jag hade missat att våra badtider är 8.30 på helgerna och var därför redan i vattnet vid 7.30. Därav blev badet utan mina kära badsystrar.

Reflektioner från Morgonbadet

Under samtalet delade min son en tanke som han hade fått dagen innan. Denna tanke fyllde mig med ett inre lugn och mjukhet. Även om jag kanske visste detta innerst inne, blev det idag något som verkligen följde mig genom timmarna. Tanken handlade om perfektion: Vi behöver inte göra allt perfekt eller alltid sätta guldkant på tillvaron.

Trädgårdsarbete med Enkelhet i Fokus

Idag fick jag och maken för oss att rensa lite i trädgården. Vi bestämde oss för att bara ta bort det mest nödvändiga och låta resten vänta till nästa gång. Vi var nöjda med vår insats trots att vi bara spenderade en timme på jobbet. Andra kanske hade ägnat hela dagen åt detta, men vi sa: ”Det får duga.”

Efter att ha rensat trädgården, tittade vi till häcken runt tomten. Vi drog bort det värsta och lät till och med lite ogräs vara kvar. Efteråt hittade maken trimmern och jag tog fram min perkulator. Kaffe och bloggskrivande kändes som rätt uppgifter just då.

Planer för Dagen

Dagen är fortfarande ett oskrivet blad, och jag tänker ta den som den kommer. Maken ska på trav, lillflickan ska ut och jag ska göra precis det jag vill. Det verkar bli varmt idag, och eftersom maken har bilen blir det nog inget mer bad för mig, men duschen fungerar lika bra även om sjön hade varit mysigare.

Till lunch planerar jag att göra en pytt i panna av resterna från grillkvällen: lite kött, potatis och färska champinjoner. Det duger gott för mig. Det är viktigt det där med Hälsosamma vardagsrutiner, det behöver inte alltid handla om träning och vitaminer utan kan handla om att bara få vara. Bara få vara utan Perfektion, för mig är det Livskvalitet. Perfektion och livskvalitet Hälsosamma vardagsrutiner… Kanske är det just det som gör perfektionen…. när det är sans och balans lugn ro och inte massa ”extravagans” för att uppnå perfektionen.

Avslutande Tankar

Nu när dagens inlägg är skrivet, tänker jag ta en kopp kaffe till och bara njuta av lugnet. Kanske blir det en sväng till minigolfbanan med lilla Alfred, men vädret ser ut att bli grått och tråkigt. Oavsett väder, önskar jag er alla en härlig lördag!

Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu går att leva i.

#Morgonbad #Trädgårdsarbete #Perfektion #Enkelhet #Självreflektion #Lördagslugn #Familjetid #Hälsa #Vardagstankar #Lördag #HållbartLiv #KaffeStund #NjutAvLivet #Minigolf #SvenskSommar #Vardagslycka #Kvalitetstid #Grillrester #BalanseratLiv #MåBra