Malix.se

januari 2025
M T O T F L S
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
2728293031  

Etikett: Stöd och resurs

  • Kortis är inte alltid bra verksamhet.

    Vår lilla kille har en kortisvistelse var fjärde vecka. Det har vi haft i två år tror jag, ed kanske är det mera men det vill jag vara osagt. En gång i månaden så åker han dit. För ca ett halv år sedan längtade han dit, nurse frågade två veckor innan lägrets helgen va. Det kändes härligt att se att han längtade, discount att han hade hittat kompis och sådant. Dom gjorde massa roliga saker på lägret. Ett stort underbart hus som låg i Uddevalla högt upp på ett berg. Kasen hette platsen, det var ett helt underbart ställe, enligt mig.  Efter ett tag var de tvungna att flytta, varför vet jag inte. Men de flyttade till Frändefors till ett hus långt i på en grusväg. Tror inte alls det är en dålig plats, men själva byggnaden ser mera ut som en industrilokal eller liknande. Platsen är säkerligen bra, långt ut på landet och närhet till bondgård och sådant. I somras hände något, som jag inte har en aning om. Kontaktpersonalen som var till för vår kille blev sjuk. Hon var även den som skötte om själva planeringen, in för helgerna som vår lilla kille var där. När jag frågade verksamhetsledaren vad som hänt någon gång i höstas, fick jag veta att Kvinnan som var vår kontakt blivit sjuk. Något i huset, sa man till oss då.  Samtidigt som kvinnan blev sjuk. Började verksamhetsledarens man arbeta på kortis.

    Något hände i sambandet, för vår lilla kille såg inte längre framemot helgerna. Inte som innan i alla fall.  Nu åkte han dit för att det var den helgen, men mera än så var det inte. I slutet av förra året blev det en konflikt på stället, där personalen kände sig hotad av vår grabb. Då hade de blivit bråk för att det kommit en nykomling till stället. De övriga gruppen hade haft svårt med att den nya killen kom dit. Personalen hade inte kunnat förebygga mobbningen av killen, som kommit dit och tydligen hade vår kille varit värst. Då hade det blivit bråk, personalen hade känt av en hotfullhet i situationen.  Våran kille är 178 lång väger 55 kg.

    När de kom hem efter helgen, så var det diskussioner. Jag blev rädd att kortis hade tröttnat, att han skulle förlora sin plats. När vi pratade med vår kille, så hade han svårt för att förklara situationen. Det som kom fram var att han trodde att personalen som sagt till honom att han förstod att killarna tyckte situationen var jobbig. I vår killes huvud skrev situationen om, i och med att han liksom fått uppfattningen att personalen förstod.

    Någon i personalen hade sagt till honom:

    Jag förstår att ni blir trötta och tycker det är jobbigt. Men han hade liksom glömt av att berätta det viktiga i det hela. Han hade glömt av den lilla biten som borde kommit efter jag förstår. “ Vilket borde vara att jag förstår att ni tycker situationen är jobbig MEN SÅ SOM NI BETER ER FÅR MAN INTE GÖRA!!!!’”

    Han hade glömt av att vår lilla kille har Asperger, inte tänker på samma sätt som han själv utan har egna tankar. Att det i vår killes tankar blev det: ja personalen förstår och ser att det är jobbigt. Vår lilla kille är konkret tänker lite annorlunda och det krävs TYDLIGHET tydligheter där du hela tiden säger det som gäller.

    Inte säger halva meningar och tror att han förstår. För det gör inte han. Situationen slutade med att personalen blev så skärrad, att han var tvungen att bli avlöst. Man såg inte den lilla killen som i situationen låg på golvet och grät. För att han inte viste hur han skulle reda ut situationen. Vilket jag i efterhand var tvungen att berätta för dem, inte ens då förstod dem vår lilla killes utsatthet.

    Okey situationen löstes genom att verksamhetsledaren kom hem hit och vi alla pratade igenom situationen. Efter det så skulle vår kille igen till stället, den 22december. Jag jobbade den helgen så jag var på jobbet, när min make ringde mig. Redan vid första orden hörde jag att något var fel, när maken ringde.  De hade ringt från kortis, för vår son hade skapat konflikt denna gång handlade det om en mobil telefon. Efter denna gång så har sonen varit på kortis två gånger, varje gång har vi haft ont i magen för vad som kan hända. Denna helg var det dax igen, klockan tre igår kom dom och hämtade honom. Klockan fyra ringde vår son, han hade glömt sin spelkonsol så maken åkte dit och lämnade den. Klockan sex i går kväll ringde personalen på kortis, och berättade att Vår lilla kille vill inte vara där. Han ville åka hem.  Det var min make som pratade med dem och lovade att återkomma när han pratat med mig.

    Jag blev ganska så råttarg, ringde upp personalen på stället, förklarade för dom att det liksom är deras problem. Att deras jobb går ut på att se till, att våran kille trivs och vill vara där. Det ligger i deras jobb att möta vår son, göra så han trivs där. Vi ska inte behöva gå här hemma och vara oroliga, de helger han är där.  Det skulle kunna vara så att vi har bestämt annat, inte varit hemma. Vilket var tur, att så inte var fallet för självklart får han åka hem. Men vi sa att det får bli deras uppgift att köra hem honom. Jag är vidrigt trött på detta kortis hem, Tycker dom är helt O-kompetenta. Tänker att de inte har en aning om vad deras arbete går ut på.

    Dessutom gjorde jag lite efterforskningar igår och inser att även detta bolag, ser till vinsten i stället för till människan. De har tjänat miljoner på att starta upp kortisverksamhet mm för människor med funktionsnedsättningar. Där till har dom sparkrav, denna helg hade de dragit in all aktivitet som de annars har haft. Inget annat än badhus hade det att erbjuda denna helg,  det gör dom endast för att underlätta för sig själva.  Då just barn som vår son har lite svårighet med just hygien och sånt. Det blir ju utan problem om de åker till badhus, för då måste de ju Duscha innan och efter.

    Nej jag ska se till att vi hittar ett annat alternativ. För det är mycket som inte stämmer.

    Personal som blir sjuk av något i huset. Hur kan de då ha kvar huset?

    Låta våra barn bo där på helger?

    Tror mera det handlar om att verksamhetsledaren och hennes man gjorde något, så att personalen inte längre trivdes. Dom ville byta ut henne så att verksamhetsledarens man i stället, skulle bli chef på stället. Dom klarar inte ens av att förhindra mobbning.

    Det tycker jag är uruselt med tanke på att de ska vara proffsen, jobba med barn som har funktionsnedsättningar som av den orsaken  ibland råkar ut för mobbning.

    Dom ser mobiler som en A sak.

    Dom lyckades inte ens i tre timmar, se till att våran son ville tillbringa sin kortis helg där.

    Han som har tyckt det varit jätte kul, innan de bytte ut personalen.

    Jag vill att det granskas mera, just sådana här saker. Kommuner betalar massvis med pengar till privata bolag, som driver sådana här verksamheter.  Våra skattepengar, går till privata fickor. Då du är ett privat företag borde det ligga i deras intresse att ha kvar sina kunder.

    Det borde vara mera viktigt för dem att se till att vi trivs med dem. Men så är inte fallet i det här bolaget, frågan är om det är flera som inte är nöjda med Stöd och resurs service än vi?

     

  • Inkompetens är farligt…

    Ja vad säger man? Just nu är jag ganska så besviken men även lättad. Nu slipper jag se hur inkompetenta människor hanterar vår son. Stöd och resurs är stöd och resurs för barn som inte ställer till det. Dom behöver mjuka hanterbara barn, shop barn som inte ställer till som gör det man säger till dom. Gör inte barn det dom vill man ska göra, så tackar dom för sig och lägger skulden på barnet.

    De har också gjort allt dom kan har vi fått höra när vår son pratar mobbning. När personalen var hemma i helgen så förklarade jag för honom att om de gjort allt de kan så hade inte sonen känt sig mobbad. Då hade han inte haft upplevelsen av att vara mobbad på kortisverksamheten.  Men nu sitter vi här med kvittot i handen, de saknar kompetens. Men skyller det på att vår son är svår att hantera.

    Hade han varit mera formbar så hade dom klarat av honom enligt verksamhetsledaren.  Hade han varit mera formbar så hade vi inte ansett att vi hade behövt avlastning, enligt mig. Fast kortis vistelsen har egentligen inte varit för att vi ska få avlastning. För mig har det varit att han ska få möjligheten att göra roliga saker, vara fri från oss och vårt tjat.  Få prova på saker som vi inte provar på. Få vara i ett annat socialt sammanhang än bara med oss.

    Han är farlig säger dom, jo visst är han. Vuxna människor säger att vår son är farlig, Han väger 53 kg. Du kan nästan blåsa omkull honom om du vill, verktyget som behövs för vår son är tid. Tid med stora bokstäver och förutsägbarhet, samt en massa tålamod. Men just det kortis vi har haft saknar just de där underverks orden förutsägbarhet, tålamod, och tid.

    Nej han är inte farlig, men han kan bli arg. Arg blir han när han upplever det som att man trampar honom på tårna, eller om det finns orättvisa, eller då han inte förstår. Nej även om jag är besviken så är jag lättad, glad till och med. Besvikelsen handlar om att vuxna människor som anser sig ha kompetens och kunnande för de där speciella barnen, väljer bort vår son. Att de utan att blinka väljer bort någon som är behov av.

    Bortvald, på grund av att han är annorlunda han passar inte in i mallen för barnen på kortis.

    När man pratar om vår son så behöver han lite mera stöd än vanliga barn. Han behöver viss hjälp med att förstå att när man hoppar över lunchen så hoppar man inte bildligt över den utan man utesluter den.  Om du kastar ett öga på något, så tar du inte ut ögat och kastar det på något,  utan du ser på något.

    Nej tack, men massvis med nej tack. Just deras kompetens passar inte in i vår familj, vår son kräver lite mera sofistikerad kunskap. Där vuxna människor kan se till att han inte upplever att han är mobbad. Där vuxna människor kan ligga steget före, och undanröjer hinder.  Nej tack, besvikelsen handlar om att vi litade på att dom kunde sitt arbete. Besvikelsen handlar om mig, att jag trodde på de fagra orden, svalde dom och bortsåg från min egna magkänsla, om att det inte stod rätt till på stället.  Att jag försökte förklara bort sånt, som jag kände, just där ligger besvikelsen.  Nej tack! Dom erbjöd sig att trotts att de saknade kompetens, kunde lösa kortis veckan. Den vecka som de hade lägerverksamhet. Så att vi skulle kunna göra det vi planerat. Men nej, tack, aldrig att jag skulle lämna bort mitt barn, till någon som redan innan förklarat för mig att de inte kommer kunna hantera situationen. Det skulle i mina ögon, göra mig till en väldigt dålig förälder.

  • Tillsammans gör vi underverk, tillsammans är ett vackert ord om du frågar mig.

    Ja inte ska man kasta skit, find utan att man kan sopa upp det efter sig. Så det är det jag tänker göra nu.  Ni som läst här på min blog, har antagligen upptäckt att det varit lite jobb runt kortis och den vistelse vår son har där.

    Nu ska jag meddela att dom visar framfötter, tar tag i det som ska tas tag i. Jag känner lite att dom nu förstår vad jag vill säga. Det känns som dom lyssnat till mina ord utan att sätta upp murar som försvar.

    Just i sådana stunder är det vittring av seger tillsammans. Att vi tillsammans kommer att gå ur krisen.

    Tillsammans är ett vackert ord det nästan glimmar om, det känner jag just nu.  Kanske för att det blev till ett magiskt telefonsamtal igår.

    I går ringde den nya verksamhetsledaren från Stöd och Resurs.  Redan i början gjorde hon rätt, Hon behövde alltså inte göra om för att göra rätt.

    Rätt redan från början är att hon frågade om jag hade tid. När hon sedan fortsatte och berätta att hon bara kunde beklaga, att det blivit så fel.

    Att dom nu ska ta tag i problemen och verkligen göra om och göra rätt. Att det var viktigt för dom att vår son skulle trivas, att det var viktigt för dom att vi kände trygghet.

    Dom har redan satt in en metodhandledare som är ett steg i att göra om och göra rätt. En annan av personalen som vår son kände förtroende för skulle vara den som var till för vår son.

    Hon förklarade att hon visst förstod, att hon i egenskap som chef ska se till att personalen förstår att det ingår i deras jobb att motivera, att det är det som är deras jobb. 

    Hon bekräftade även att det inte alls var så att vi skulle springa runt här och känna tacksamhet. Utan att vi alltid ska förvänta oss att dom gör sitt jobb. Det jobb som dom faktiskt har betalt för att göra.

    Samtalet igår ger mig tro och hopp om att allt, allt går att lösa. När den rätta viljan finns, tänka sig, Jag tror faktiskt att den finns igen. Jag tror den rätta viljan finns och jag tror att det faktiskt är så att det nu bara kan bli bättre.

    Men det är ju jag det, i mitt nötskal. För jag tror på människor, vi är i grunden alla goda och vill lyckas!

    Så även kortis och dess personal.

    Framtidstron sprudlar just nu.

    clip_image001

    Det finns en vilja och just viljan är så viktigt viktig.

     

  • Ska jag springa runt och kräva tacksamhet om jag gör mitt jobb??

    Hur känns det i magen nu då? Den frågan har jag ställt mig under morgonen.  Hur känns det i magen nu, pharmacy då efter det där samtalet som tog en hel vecka för Stöd och resurs att ringa?  Hur det känns?  Jo det känns i alla fall. I går ringde han som skulle ringa oss. Han som enligt LSS handläggares uppgifter redan hade ringt. För det hade handläggaren fått till sig från gruppchefens chef.

    Därför blev det min fråga till han som ringde.  Min fråga blev hur det kommer sig att Lss handläggaren berättar för mig att Ni redan ringt oss, advice och pratat ut om helgen?

    Svaret jag fick var att det måste blivit ett missförstånd. Han menade nog samtalen som vi hade då själva händelsen utspelade sig. Jag kan inte säga något om det är rätt eller fel, för det kan ju så vara. Att handläggaren har missförstått.

    Efter missförståndet så sa han till mig att han hade tänkt att ringa, med hade inte tyckt det var så viktigt. Även här finns det inget rätt eller fel, och visst jag kan tänka mig att han visst hade tänkt att ringa. Men där ligger inte viktigheten, för viktigheten i sammanhanget för mig, är Han tyckte inte det var så viktigt…….

    Det var det heller inte, inte för honom. Men det handlar om människor han har hand om, barn som har funktionsnedsättningar, vi föräldrar överlåter våra barn till honom och den verksamheten som han jobbar i. Han bedömer viktigheter som handlar om mitt barn. För mig är allt viktigt när det handlar om mina barn, allt som har med dom att göra, är viktigt för mig.  Jag känner att han har inte dom befogenheter att bedöma, vad som är viktigt eller inte viktigt för mig och mina barn.  Han berättade att situationen hade blivit hotfull den där helgen,  om det fick vi inget ord om då det hände. 

    Nej känslan efter samtalet som gruppchefen tog sig tid att ringa till oss igår. Ger mig en illa smak i munnen och en klump i magen. Tankarna som flyttade in i mig efter samtalet, är som ett garnnystan som inte vill trasslas ut, sånt där med omöjliga knutar ni vet.

    Även om han sa till mig att dom ville fortsätta jobba med vår son, så fick jag uppfattningen om att så nog inte är fallet. För vi ska minsann veta att dom gör sitt bästa, det finns dom föräldrar som är tacksamma för om deras son vill vara där bara en dag. Det finns dom föräldrar som är glada om deras son vill vara där bara en natt.

    Jag förstår inte resonemanget som han förde. Jag förstår inte varför jag inte förstår vad han säger. Jag förstår inte varför jag nu känner att vi kom ingenstans, mera än att det i mig bor ännu mera tvivel. Är det verkligen så att jag ska vara en tacksam förälder, för att dom mot betalning en helg i månaden ska se till att vår son tycker det är kul och roligt på kortis?

    Är det verkligen så att jag ska sitta här helgen sonen är på kortis, med en klump i magen och vara tacksam?  Om sonen är där bara en dag eller två? Är det så kortis verksamheten  tänker?  Att föräldrarna ska banne mig vara tacksamma över att vi tar hand om deras barn?

    Jag trodde i min villfarelse att kortis var till för att locka ut barnen på äventyr där dom slipper tjatet från föräldrarna och gör roliga saker med andra. Jag inbillade mig att dom gör det jobb dom gör, för att dom tycker om sitt arbete,och för dom är duktiga på att ha hand om barn som har olika svårigheter.

    Jag trodde i min villfarelse att kortisverksamheter, var till för att ge barnen och föräldrarna ett andrum i det dagliga annars ganska krävande vardag. Att barnen skulle få lite semester från sina allt för tjatande föräldrar. Att föräldrarna den helgen ska kunna koppla av och göra saker för sin relation, och för de andra barnen som annars inte hinns med.

    Men jag har tydligen haft helt fel uppfattning, jag har tydligen varit i det blå. För jag ska sitta här och vara tacksam…. tacksam för att det tog tre timmar innan kortis ringde och sa att vår son ville åka hem.

    Jag kommer antagligen från en annan planet.

    Kastas tillbaka till tiden då jag arbetade som behandlingsassistent på ett ungdomshem. Tror inte jag en enda gång sagt åt någon förälder, att denna ska vara tacksam över att vi tar hand om ditt barn. Även på ungdomshem handlar arbetet med ungdomar om att motivera, plocka fram deras tillgångar och se dom för den som den är. 

    Hjälpa den unge att hitta strategier, sätta gränser utifrån den unges förmåga, se den unge och lyfta fram det som är bra, hjälpa till att locka fram det som är tillgångar.   Stötta föräldrar och hjälpa familjen att stödja den unge. Inte en enda gång vad jag kan minnas har jag någonsin hört någon eller själv sagt till en förälder, att denne ska vara tacksam…..

    Det är min förbannade skyldighet att göra mitt jobb.  Nu säger jag inte att det är lätt att jobba med människor, alla är unika.  Men har jag det som mitt jobb,så ska fan inte dom jag hjälper springa runt och vara tacksamma, för att jag får betalt för att göra mitt jobb!

    Vi ska låta alla barn få vara i sina tillgångar.

  • Basalkunskap är ju inte oviktig.

    Men är det sådant som vi vanliga dödliga ska lära ut  till professionen?

    Inget samtal från stöd och resurs om helgens misslyckande och ingen diskussion för den delen heller har hamnat hos oss. Vilket jag tycker är tråkigt. jag tänker att  dom borde kosta på sig detta för att reda ut det som ska redas ut.

    Hade det varit jag i min yrkes roll, patient som skulle gjort samtalet och bokat tiden. Så hade det redan varit gjort. För jag hade ringt upp min chef redan i helgen, buy cialis redan innan jag hade ringt det ödesdigra samtalet hem till föräldrarna. Så hade min chef fått ett mail eller samtal om hur jag eller vad jag ska göra.

    Efter chef -samtalet så hade jag sedan ringt upp familjen det handlade om för att boka möte så att vi snabbt kommer i kontakt och reder ut det som ska redas ut. Men här är det tyst.  Här har inget samtal ringts trotts att personalen som lämnade vår son på kvällen, sa att vi får höras telefonledes.

    I minnet seglar det förbi små korta minnen om tiden som varit, små ord som nu sätts i en kedja. Som bildar en bild i ett pussel som jag inte innan behövt lägga eller pussla. Nu gillar jag pussel men just det här pusslet vill jag inte lägga. Det är ett pussel som inte borde läggas och inte läggas av mig.

    Min make berättade att han nästa sig för pannan av en kommentar som Personalen sagt:

    – Det var verkligen bra Tommy att du sa det där till mig, det fick mig att tänka.

    Det maken hade sagt var att det är ju inte så att bara för vår son är 16 år gammal är 16 år fullt ut. Även om sexton åriga pojkar gillar hemska filmer så gör inte våran son det han är mera som en tio åring och gillar tecknade serier.

    Just nu gör det mig förundrad, det gör mera än så i mig. För  Dom pratar om att dom har kunskaper och kan och vet och gör. Just det med ålder är något som dom borde veta utan påminnelser av oss.  För det är ju mera förekommande att barn med lite kryddigheter av NPF är oftast inte i fas med sin ålder.

    Är det sådana saker vi behöver lära personalen så blir jag lite mera än rädd.  Att vi tillsammans kan lära av varandra trodde jag var mera strategier om hur vi får det att funka inte basal kunskap.

    Nej nu ska jag sluta skriva och göra mig frukost, vänta på samtal. Frågan är hur länge vi får vänta.

    Det står skrivet i framtiden.

    Lev idag just nu är det långt till nästa kortis helg och just nu känns det mera än gott i magen.

    Lite vitaminer ska nog göra susen idag med, så det får bli nypressad Apelsin i glas till frukost idag med.

    Godmorgon världenLer

  • STÖD OCH RESURS I FYRBODAL! NEJ TACK VI KRÄVER MERA ÄN VA DE HAR ATT ERBJUDA.

    Vår lilla kille har en kortis vistelse var fjärde vecka.  Det har vi haft i två år tror jag kanske är det mera men det vill jag vara osagt. En gång i månaden så åker han dit.  för ca ett halv år sedan längtade han dit frågade två veckor innan lägrets helgen va. Det kändes härligt att se att han längtade och att han hade hittat kompis och sånt. Dom gjorde massa roliga saker på lägret.

    Ett stort underbart hus som låg i Uddevalla högt upp på ett berg. Kasen hette platsen och det var ett helt underbart ställe tänker jag.  Efter ett tag var dom tvungna att flytta, story varför vet jag inte men istället flyttade dom till Frändefors till ett hus långt i på en grusväg. Tror inte alls det är en dålig plats men själva byggnaden ser mera ut som en industrilokal eller liknande. Men platsen är säkerligen bra långt ut på landet och närhet till bondgård och sådant.

    I somras hände något, pills som jag inte har en aning om men kontaktpersonalen som var för vår kille blev sjuk. Hon var även den som skötte om själva planeringen och sånt in för helgerna som vår lilla kille var där.  När jag frågade verksamhetsledaren vad som hänt någon gång i höst fick jag veta att Kvinnan som var vår kontakt blivit sjuk, något i huset sa man till oss då.  Samtidigt som kvinnan blev sjuk. Började verksamhetsledarens man arbeta på kortis. Något hände i sambandet för vår lilla kille såg inte längre framemot helgerna. Inte som innan i alla fall.  Nu åkte han dit för att det var den helgen men mera än så var det inte.

    I slutet av förra året blev det en konflikt på stället där personalen kände sig hotade av våran grabb.  Då hade de blivit bråk för att det kommit en nykomling till stället och övriga gruppen hade haft svårt med att den nya killen kom dit.  Personalen hade inte kunnat förebygga mobbningen av killen som kommit dit och tydligen hade vår kille varit värst. Då hade det blivit bråk och personalen hade känt av en hotfullhet i situationen.  Våran kille är  178  lång väger 55 kg, när dom kom  hem  efter helgen så var det diskussioner och jag var rädd att kortis hade tröttnat och att han skulle förlora sin plats. 

    När vi pratade med vår kille så hade han svårt för att förklara situationen men det som kom fram var att han trodde att personalen också  förstod att killarna tyckte situationen var jobbig.  I vår killes huvud skrev situationen om i och med att han liksom  fått uppfattningen att personalen förstod.

    Någon i personalen hade sagt till honom: 

    Jag förstår att ni  blir trötta och tycker det är jobbigt. Men han hade liksom glömt av att berätta det viktiga i det hela.  Han hade glömt av den lilla biten som borde kommit efter jag förstår. “ vilket borde vara att jag förstår att ni tycker situationen är jobbig MEN SÅ SOM NI BETER ER FÅR MAN INTE GÖRA!!!!’”

    Han hade glömt av att vår lilla kille har Asperger och inte tänker på samma sätt som han själv utan har egna tankar. 

    För i vår killes tankar blev det:  ja personalen förstår och ser att det är jobbigt.

    Vår lilla kille är konkret tänker lite annorlunda och det krävs TYDLIGHET  tydligheter där du hela tiden  säger det som gäller. Inte säger halva meningar och tror att han förstår. För det gör inte han.

    Situationen slutade med att personalen blev så skärrad att han var tvungen att bli avlöst. Man såg inte den lilla killen som i situationen låg på golvet och grät. För att han inte viste hur han skulle reda ut situationen. Vilket jag i efterhand var tvungen att berätta för dom och inte ens då förstod dom vår lilla killes utsatthet.

    Okey situationen löstes genom att verksamhetsledaren  kom hem hit och vi alla pratade igenom situationen.

    Efter det så skulle vår kille igen till stället, den 22december.  Jag jobbade själv den helgen så jag var på jobbet när min make ringde mig. Redan vid första orden hörde jag att något var fel när maken ringde.  Dom hade ringt från kortis för vår son hade skapat konflikt denna gången handlade det om en mobil telefon. 

    Efter denna gången så har sonen varit på kortis två gånger och varje gång har vi haft ont i magen för vad som kan hända. Denna helgen var det dax igen, klockan tre igår kom dom och hämtade honom. Klockan fyra ringde vår son, han hade glömt sin spelkonsol så maken åkte dit och lämnade den.

    Klockan sex i går kväll ringde personalen på kortis, och berättade att Vår lilla kille ville inte vara där. Han ville åka hem.  Det var min make som pratade med dom och lovade att återkomma när han pratat med mig.

    Jag blev ganska så råttarg, ringde upp personalen på stället och förklarade för dom att det liksom är deras problem. Att deras jobb liksom går ut på att se till att våran kille trivs och vill vara där.  Det ligger i deras jobb att möta vår son och göra så han trivs där. Vi ska inte behöva gå här hemma och vara oroliga, de helger han är där. Det skulle ju kunna vara så att vi har bestämt annat och inte varit hemma, vilket tur var att så inte var fallet för självklart får han åka hem.

    Men vi sa att det får bli deras uppgift att köra hem honom. 

    Jag är vidrigt trött på detta kortis hem, Tycker dom är helt Okompetenta. Tänker att dom inte har en aning om vad deras arbete går ut på.  Dessutom gjorde jag lite efterforskningar igår och inser att även detta bolag ser till vinsten i stället för till människan. 

    De har tjänat miljoner på att starta upp kortisverksamhet mm för människor med funktionsnedsättningar.  Där till har dom sparkrav, denna helgen hade de dragit in all aktivitet som de annars har haft. Inget annat än badhus hade det att erbjuda denna helg och det gör dom endast för att underlätta för sig själva då just barn som vår son har lite svårighet med just hygien och sånt. Det blir ju utan problem om de åker till badhus för då måste dom ju Duscha innan och efter.

    Nej jag ska se till att vi hittar ett annat alternativ.

    För det är mycket som inte stämmer.

    1. Personal som blir sjuk av något i huset. Hur kan dom då  ha kvar huset och låta våra barn bo där på helger? Tror mera det handlar om att verksamhetsledaren och hennes man gjorde något, så att personalen inte längre trivdes.  Dom ville byta ut henne så att verksamhetsledarens man i stället skulle bli chef på stället.
    2. Dom klarar inte ens av att förhindra mobbning.  Det tycker jag är uruselt med tanke på att de ska vara proffsen och jobba med barn som har funktionsnedsättningar som av den orsaken  ibland råkar ut för mobbning.
    3. Dom ser mobiler som en A sak.
    4. Dom lyckades inte ens i tre timmar se till att våran son ville tillbringa sin kortis helg där, Han som har tyckt det varit jätte kul innan de bytte ut personalen.

     

    Jag tycker det borde granskas mera just sådana här saker kommuner betalar massvis med pengar till privata bolag som driver sådana här verksamheter.  Våra skattepengar går till privata fickor. Då du är ett privat företag borde det ligga i deras intresse att ha kvar sina kunder.  Det borde vara mera viktigt för dom att se till att vi trivs med dom. Men så är inte fallet i det här bolaget frågan är om det är flera som inte är nöjda med Stöd och resurs service än vi?