Malix.se

januari 2025
M T O T F L S
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
2728293031  

Etikett: tillgångar

  • Att förbereda eller inte förbereda det är dilemma det i alla fall för mig.

    Idag har jag hamnat i Mina mindre bra tillgångar så det nästan gör ont. Egentligen gör det ont men, here ailment jag är för rädd för att riktigt känna efter så jag slog det ifrån mig. Hittade till ursäkter att jag kanske kan det så det är nog inte så mycket att förbereda, stomach eller jag låter det vara. Jag har fått stopp i kroppen och i mina tankar. På torsdag är det dagen jag ska till Ågrenska och jag borde haft mera framförhållning än jag har nu.  Nästan som när jag skulle prata inför en grupp första gången.

    Då den där första gången jag skulle prata in för en större grupp människor så hade jag fått klart för mig att jag skulle förbereda mig för att göra just det.  Då första gången kan jag lite förlåta mig själv för att jag inte gjorde. Då hade jag inte koll. Då visste jag inte hur man gjorde. Ändå Gick fram till den platsen jag skulle stå och berättade för åhörarna som var väldigt många, healing berättade att jag hade suttit en hel månad i att prova på det här med att förbereda mig. Jag berättade att jag inte hade en aning om vad det var jag skulle förbereda och att jag inte riktigt visste vad jag hade gett min in på.  jag hade med mig en tyg påse där mitt bok manus låg, berättade att jag skrivit en bok men att den inte ännu blivit tryckt utan låg på förlaget.

    Jag föredrar att kalla mig Impulsiv är titeln för min bok.

    Idag har jag varit med om att förbereda massvis med gånger. Men det var ett tag sedan jag var ute och pratade, känner att jag skulle vilja göra om och göra mera utifrån det som är nu denna gången.

    Dessutom har jag lite mera erfarenhet som jag vill dela med mig av men jag vet just nu inte hur jag ska få fram det. Förut i förmiddags när jag satt nere vid min dator och försökte hitta lite bilder mm så försökte jag diskutera med min make och bad om klokheter från honom. Men det var med lögn att få till det. För han var inne i sina saker och jag kände att jag inte fick den respons som jag ville ha.

    Under två timmars tid satt jag där och gjorde saker bara för att jag skulle göra, men redan när jag gjorde så var det som att jag visste att det var inget att ha. Det blev fel. Jag kom inte i gång och jag fick inget flyt i mina tankar. Så jag gav upp och sa till mig själv. Vad är det att förbereda? Jag kanske kan det, varför ska jag göra så, Nej men jag kan inte och nej jag är så dålig….. Det var då jag kom på mig att nej nej nu är jag fel ute. Nu tänkar jag fel tankar och nu är fel tid. Måste byta ut tankarna och få nya spår i tankarna jag måste sluta att tänka dumt om det det som är viktigt. Dvs mig själv, jag gör inte ett bra jobb om jag slår ner på mig själv och berättar för mig själv att jag är dålig.

    Jag stängde av programmet jag jobbade i. Då min make sa de magiska orden. Men hallå det är ju det här som är problemet. Det är ju nu du är i dina Mindre bra ADHD saker. Mina mindre bra saker är att jag faktiskt är urusel på att förbereda mig. Kanske har maken helt rätt här…. För jag har ännu inte kommit över tröskeln så att jag känner att jag är klar. Tänker vila huvudet idag får ta det imorgon. Då ska jag sätta igång med en gång på morgonen. Då ska jag få ihop det jag tänker ha som underlag på torsdag. Om det inte funkar ja, då är det som det är och det får gå bra ändå….

    Lev idag just nu sitter jag med fötterna på bordet med tvn på idag blir det tydligen musik för det är det som är nu på 2 an, inte min kopp av te av musik men det var faktiskt bra så nu ska jag sluta mina ord för denna gång. Ha en bra kväll

    Vi kanske ses på Torsdag i alla fall om du ska till Ågrenska för då är jag där i alla fall men eller utan förberedelser. Men fast det är inte sant för när torsdagen är där så är jag förberedd.

  • Nyfikenhet är något som måste till i mötet med andra…

    Att gå i skolan kan göra ont för vissa.

    Jag brukar säga som så att : det är i skolan det gör mest ont att ha ADHD, även som förälder.  Det handlar  om att man från skolans håll ser o-tillgångarna oftare än tillgångarna. Här handlar det även om vems ögon som ser, för vissa lärare tittar bortanför hindren.  Letar sig ut på små stigar där dom möter eleven på sina egna villkor.

    Min son hade två sådana där stig-letar lärare när han gick i högstadiet.  2 av kanske tio.

    Den ena läraren var en So lärare som lyckades fånga min son på stigarna där sonen fick glänsa i sina tillgångar. Den andra läraren var specialpedagog som hjälpte sonen att vara på banan.  Specialpedagogen visste hur det var med att hitta sidospår, som min son så ofta råkade hitta.

    Dessa två lärare är än idag min sons hjältar. När han pratar om dom får han ett ljus i ögonen, blir mildare i rösten och får en glädje i sin klang.

    Vad var det som gjorde att det blev så?

    Vad va det som gjorde att dessa lärare aldrig hade problem med sonen?

    Jo, dom såg honom.  Så som han var!

    Dom tränade inte honom att bli av med o-tillgångar. Dom såg honom när han var i sina tillgångar, det var då dom bekräftade honom.  Nu var det säkerligen inte så att min son slutade upp att ha ADHD, när han hade dessa lärare.  Så är det inte men, jag tror dom såg min son och hjälpte sonen förbi hindren, var ett stöd i dom stunder som min son behövde stöd.

    Vem av dom vill du se ? Det beror på vem du matar. Är ord som hittar  till mig just nu.

    Dessa två lärare, dom matade tillgångarna. Krävde aldrig att sonen skulle sitta still för långa stunder, men krävde att han skulle vara i sina tillgångar. Även om han ibland inte  hade lust, så lyckades dom på något sätt att få han att glimma, även när han glimmade mindre.

    Aldrig fick jag höra av just dessa två lärare att sonen var okoncentrerad, att han pratade rätt ut och att han aldrig  kunde sitta still.

    Men däremot berättade dom att sonen var otroligt allmänbildad, att det var så kul att se när sonen var uppslukade av andra världskriget. Eller att han alltid deltog i diskussioner på samhällskunskap timmarna. Att han var så engagerad när dom pratade religion.

    Jag önskar att alla barn ska ha just sådana här stig-letar lärare, som hittar till tillgångar och förbiser hinder.

    Då hade många till och med alla barn, vågat tro på sin egna förmåga.  Dom hade fått uppleva den där vackerheten, som bor i varje unge.  Vi får starta upp stig-letar utbildningar där vi letar efter sånt som gör att människor lyckas och bor i sina tillgångar.

    Jag tänker att det börjar med Nyfikenhet, att du i mötet med en annan människa är nyfiken på den du möter.

  • ADHD, skola och morgonen som ibland blir mindre bra.

    Det inte o-ofta som jag råkar fastna vid texter om läxor, treat skolor. Till och med idag, order i morse läste jag en uppdatering på FB om en flicka som hade gått upp ur sängen. Gjort sig i ordning för att ge sig av till skolan. Som sedan åter intagit sängläge.

    Här i vårt lilla hus, viagra var det krig idag. Kriget började egentligen med att hela vår familj sov längre än vanligt.

    Pratar vi ADHD, så är just sådant katastrof.

    Det blir liksom att man dampar loss rejält när det är i sista minuten, bussen har redan åkt iväg. Vi bor ju i ett litet samhälle tre mil från Uddevalla. I Uddevalla bor alla gymnasium, tre mil leder till buss varje morgon, varje morgon åker bussen halv åtta till den större staden.

    Idag vaknade vi klockan halv åtta. Det blev panik. Där till en flicka som skulle ta skolfoto idag, vilket kräver mera tid för flickor i en viss ålder, att stå framför spegeln. Idag blev allt fel, redan innan jag kom upp till köket insåg jag att det var tå-trippar- tid. Tå trippar tid här är att inte göra så mycket väsen av sig. Där till erbjöd jag mig att vi snabbt kan ta bilen till staden, så att det hinns i tid. Mascaran som skulle göra ögon fina var borta, ett illvrål hördes. Sen var det byxor som var håriga och dammiga, håret var tvunget att plattas, där framför spegeln.

    Ett rejält utbrott blev till, näst intill ett världskrig i dotterns rum. Jag började själv känna hur det nu började bli svårt att inte känna av den stress, som bodde i stunden. Ett utbrott till blev till, men jag svalde och tänkte att jag skulle ta det lugnt.

    När kaffet jag hade vid mig vid bordet var urdrucket, blev det ett utbrott till. Då glömde jag bort att jag inte skulle haka på. När man har lite ADHD, så blir man ibland lite arg, det är riktigt dumt att skriva så, som jag just skrivit.

    Därför skriver jag i stället att eftersom jag har ADHD och i min ADHD, bor det ibland ilska. Jag blev vilket jag nu i efterhand skäms för, heligt förbannad. Gick till motangrepp med min röststyrka vilket gjorde att den i ordning görande dottern blev ännu argare. Detta resulterade i att hunden vi har öppnade ytterdörren och gick ut. Han gjorde ett aktivt val att låta oss bråka utan hans medverkan. Det gjorde att jag tog min mobil med mig ut, tog hunden ut på promenad. Innan jag gick, sa jag att vi måste skynda på, annars hinner jag inte till jobbet i tid.

    En rask promenad med frisk luft städade ut ilskan som hade flyttat in innan utgången. Väl hemma igen hade jag återfått det mera goda humöret. Eller i alla fall var jag åter medveten om att inte ramla in i åskmolnet dottern hade, utan återigen hade jag det mera lugna lugnet i behåll. När jag frågade om jag skulle köra henne till skolan ännu en gång. Så var dottern inte klar, nu var tårarna nära att besöka dottern som hade målat sina ögon.

    Jag frågade om det inte var bättre om hon stannade hemma idag och gjorde nya försök imorgon. Dagen skulle säkerligen ändå bli än värre än den var. Men nej då, det skulle hon inte. Tiden gick och tiden blev för mycket, för att jag skulle hinna tillbaka hem, så att jag hann till jobbet. Om jag hade kört henne till sin skola, så hade jag kommit försent. Därför fick dottern ta bussen. Så att jag skulle kunna hinna till jobbet i tid.

    Reflektion i eftermiddag blev. Men oj vi var där igen, men oj fast hon blivit så gammal, fast det var så länge sedan sist, som vi hade sådan där ”dampmorgon”. Så gick det på bara några sekunder att ramla dit, i det vanliga gamla otrevliga gräslighets humöret.

    Fast jag var medveten om att jag skulle trippa på tå och inte gå in i, så ramlade jag in i hennes kaos och hennes dåliga humör. Det gick  på två röda sekunder, när jag i stunden glömde av tripperiet. Genast ramlade alla gamla gånger in från historien, dessa gjorde sig påminda. Visade igen alla tråkiga morgonstunder, som vi under årens lopp genomlevt. Alla dessa tjat-timmar och bråk-timmar  som fyllde vår vardag förr, innan jag sa stopp nej tack till läxor, hittade fram i minnet. Alla dessa bråk – morgonar som varit, som alltid varje gång har haft med skolan att göra.

    När jag sedan satte mig här för att skriva om mina tankar, så kom jag att tänka på att jag inte är ensam. Det finns flera mammor som har liknade upplevelser, minnen och vissa kanske är mitt i dom där tråkiga händelser som ibland händer. För vissa av oss är dessa tråk-morgonar mera vanliga än hos andra. För vissa av oss, så blir det så att man som jag gjorde i dag, bara ramlar in i massa dumma händelser som sedermera leder till känslor av skam och skäms upplevelser för att man ännu en gång trillade dit.

    Jag skämdes över att jag igen ramlade in i det mera impulsiva i mig, som är mindre bra impulsivitet. Att jag inte hann med att stanna upp och räkna till tio. Det var så länge sedan just en sådan där morgonbråks morgon bodde här, innan idag. Men känslorna som hittade mig efter vårt bråk, var lika otrevligt igenkännande som de varit då i historien, det kändes igen lika vidrigt otrevligt att uppleva.

    Men nu så här i skrivandets stund, så har jag återigen hittat tillbaka till de förlåtande tankarna. Känner mig lite bättre i mitt humör. Känner att jag igen är på spåret som jag haft i många år. Blev medveten idag om att det är så lätt att halka in i bråken som ibland blir till i stress-stunder. Det säger mig att jag igen måste stanna upp och träna mig på tå- tripps strategierna. Det säger mig att jag inte får glömma av att jag ibland är impulsiv på ett mera tråkigt sätt. Impulsivitetens till eller o-tillgångar är ibland svårare att hantera.

    Just o-till är och kommer alltid att vara en O-Till som gör ont när man kommer på att man hamnat där igen. Idag var det O-Till som gjort sig påmint, det gjorde ont. Men nått har jag säkerligen lärt mig av det med.

    Jag blev i alla fall påmind om att jag måste börja räkna till tio igen, ibland.

    Lev idag just nu, så blev timmen sent, känner jag, så Natt natt. Lägger in en bild från semestern i somras, blir mjukar i tanken då Stekenjokk är fjället:).

  • Vad blev det nu?

    Idag gick jag in på den här spännande sidan igen. Tänkte att det kanske var flera som hade tankar och hade skrivit i sin blogg. Men ack nej, buy antagligen så har de inte som jag lediga dagar i rad. Jag arbetar som habiliterings assistent. Mitt arbete går ut på att få människor med funktionsnedsättningar att få ett så självständigt liv det bara går. I mitt arbete känner jag att jag ibland har en fördel av att jag själv har ADHD. För jag vet ju liksom från insidan hur det är, när fokus hoppar från tuva till tuva. Vet att ett ord leder till ett helt annat ord som har en helt annan situation eller betydelse. För mig behöver inte blå betyda färgen blå utan det kan bli vinter, eller vågor till och med konsum eller känsla i magen.

    Jag vet när det är svårt att hantera den där stressen som ibland kan vara jobbig.  Nu inser jag att du inte behöver ha ADHD för att ha svårt med stress. Men jag inbillar mig att det ändå är lättare att hantera om du inte har variabler som är inom ADHD. Jag tänker även att om Du saknar variablerna, har förmågan att minnas när du gjorde det där förra gången. Egentligen är det en liknande situation från förr, så du har kvar ett minne som du kan plocka fram och sätta in i den nuvarande just nu situationen. Vilket gör att du lättare hittar strategier som hjälper dig hantera. Det gör liksom inte jag, jag glömmer av från förra gången. Det enda minnet som hinner ifatt mig, är den där obehagliga känslan i kroppen. Jag blir även så obehagligt medveten, känner så mycket att jag liksom inte hinner med att ta fram strategier, för dom har jag glömt av, är mera  bara i känslan.

    Dessutom är det så att Jag i min vardag har betydligt mera stress situationer, mera saker som kan orsaka stress. Den sårbarhet som bor i mig för stress situationer gör att jag är mera känslig för just sånt där som blir lite snabbt.

    När jag var ung trodde jag att jag gillade och klarade av stress, ju mera jag hade att göra, ju bättre trodde jag att jag var. Idag inser jag att alla mina ha att göra saker, handlade mera om att jag slapp eller inte hann med att känna efter. Då visste jag inte heller vad ordet reflektion betydde på riktigt. Visste inte att det var sådant som människor gjorde och tog med sig, för att sedan använda i liknande situation/relation, för att hantera bättre nästa gång.  Den där hemliga inre rösten som så många pratar om, Hade jag inte tillgång till innan jag fick min medicin. Vilket är Concerta.  Concerta gör att jag får en långsammare takt i mina tankar. Får en lugnare takt i kroppen som sedan gör att jag blir mindre rastlös, får lättare att koncentrera mig.  Men den gör även att människor runt omkring mig blir mindre högljuda, mera humana och inte så tjatiga. När sedan tabletten går ur kroppen på kvällen, vilket den gör vid 18 tiden, beroende på när jag tar den på morgonen, så blir min omgivning mera tjatig igen. Jag blir lättare irriterad till och med arg. Får liksom svårare att hålla mig i skinnet. Hur man nu gör det. 🙂

    Nej, Nu blev inlägget så där långt igen, jag tror egentligen inte jag fick fram det som jag ville få fram. Utan det blev något helt annat, än jag från början hade tänkt mig. Men det är ju just det som är bland mina tillgångar. Hade jag använt mig av 1000 ord till så kanske jag hade kommit närmare känslan eller tanken, jag skulle skriva om men då hade ingen orkat läsa.  Dessutom är det inte helt säkert att jag skulle få till det jag hade i tanken ändå.

    Min bok

    Jag föredrar att kalla mig Impulsiv

    kan köpas om du klickar på boken 

  • Barn som är 14-15 år är inom vissa områden, kanske inte riktigt så gamla.

    Ändå förväntar vi oss att de ska klara och slutföra saker, hospital som barn i den åldern.

    Lyssnar på Ozzy. Försöker att varva ner efter jobbet. Det är lite svårt för mig att göra ibland. Ett antal tankar som jag liksom måste stänga av.

    Så som: Låste jag dörren. En grymhet som jag har och har haft helsvårt att får ordning på. Men idag tar jag kort med mobilen, click när nyckeln är vriden åt det håll som den är låst på.

    En annan tanke är men gud fick jag med allt skrev jag ner sakerna som jag skulle? Här får jag rent av lägga kraft på att bara stänga av tankarna när jag upptäcker att dom kommer. Inte alltid så lätt för ibland är jag liksom inte medveten om att de flyttar in.  I dag just nu hjälper Ozzy mig med att stänga av. Now you see it, ailment now you don’t  sjunger han. Det för mig tillbaka till 83 -84.  Livet var uppdelat i svart eller vitt, tajta randiga byxor på snygga killar med långt lockigt hår.  Fluffigt hår fullt med rak skum och allt va det var. Moster of rock Van halen, nått annat och ACDC. Var nog senare men då i tiden. En kopp kaffe till och jobbet är som bortblåst en stund.

     

    Tänker på ADHD/ Skola /barn

    Tänker mig ungar vi säger någon i  7 an 8an som också får till sig eget ansvar. Du är nu så stor att det är ditt ansvar.  Det är ditt ansvar att lämna in uppgifterna i tid. Det är ditt ansvar att ha med dig rätt saker till lektionen. Men det är ditt ansvar att ha koll på.

    Jag är 47 år och får ont i magen av  det alltid återkommande ansvaret jag har i att ha koll på alla regler och förordningar på mitt jobb.

    Tänker en liten tjej eller kille som  kanske  när han somnar , somnar med  Hjälp jag glömde pappret i skolan. Men oj jag missade göra läxan idag. Men oj jag skulle ha lämnat in den skulle vart klar.

    Kommer till skolan och får till sig, att nu är du så stor att det är sådant som du har ansvar över, det är sådant som du själv måste ta ansvar över.

    Vi säger att våran lilla tjej som nu ska ta allt det här ansvar har en diagnos.  Adhd säger vi.

    Hon vill ju vara en av alla andra, hon till och med vill vara mera som alla andra eftersom hon inom sig har en känsla av att inte vara som alla andra.   Inser att hon inte kommer att bli som alla andra men kämpar febrilt med sin uppgift. Varje gång i början av terminerna så har hon en stark känsla av att denna gången, ska det inte bli som året innan. Denna gång ska hon minsann ta sig i kragen, hinna med, göra läxorna, få bra poäng på alla uppgifter.

    Hon går in hårt så här de första veckorna. Eftersom hon inte vill vara annorlunda sitter hon tyst och sliter med att hålla fokus, bär med sig alla böcker i sin väska som hon har med. Det gör att hon alltid har med det hon ska till lektionen. Ingen märker att hon kämpar och lägger ner 220% på att lyckas.

    Jo föresten, det finns några som märker, hennes mamma är en av dom som märker.  För varje dag när den lilla tjejen kommer hem, hör mamman då hennes flicka öppnar dörren till sitt hem. Då hör mamman på själva öppnandet och stängandet av dörren, hur eftermiddagen kommer att bli.  Redan här vet mamman om hon inom kort kommer att trippa på tå och ändå misslyckas med att ha en glad dotter.  Redan här hör mamma om hon ska fråga om Läxor.  När skolväskan sedan läggs i hallen så anar inte mamman längre nu är det helt klart hur eftermiddagen ska bli.  Hur vet hon?

    Jo, från alla andra tidigare terminer, när samma saker upprepats gång på gång.   Den lilla flickan har ju ännu bara gått några få veckor i skolan. Ännu har vi inte kommit till den där tröttheten, som gör oss mammor oroliga på riktigt. Ännu så lyser det lite hopp i flickan, om att hon har koll och denna gång kommer hon att lyckats.  Så flickan svär lite åt sin mamma, för att hon e trött och för att hon skärpt till sig så många timmar. Går in på toa och tixar av lite av tröttheten.  Äter lite mat, dricker lite  saft och får lite energi.  Går in och pluggar, har datorn i gång, lite musik och pluggar, kollar olika sidor byter musik grupp och tänker på det fröken sa och pluggar, kommer på det som hände på rasten när hon pluggar, pluggar och pluggar kommer på att matte pappret inte finns där det skulle vara, måste ha glömt det i salen.

    Allt bärande av alla böcker är tröttande och hon har lite ont i axeln som väskan hänger på dagligen.  När kvällen kommer har hon slutat plugga, blir ändå inget gjort.  Ännu tror hon att hon pluggar så som alla andra gör, att nu har hon verkligen skärpt till sig. Nu har hon koll. Somnar sover vaknar somnar igen. När mamma kommer in på morgonen är hon så grymt trött att hon inte kan förstå att det är morgonen. Men ännu är det tidigt på terminen, så hon orkar upp.  Hon har i tanken att hon ska ha de svarta byxorna som hon gillar. Tyvärr så hittar hon dom inte, mamma säger att dom ligger i tvätten smutsiga.  Det här ställer till det lite, för det var ju dom byxorna hon skulle ha. Här blir det svårt att tänka nytt, skäller på mamma skriker djävla kärring och lite till.  Men tillsist kommer hon på  och får på sig kläder. Går tillskolan med hela väskan full med  böcker i alla olika ämnen.  Tyvärr så glömde hon  boken som hon pluggat i. Den ligger kvar på skrivbordet.

    Misslyckande flyttar in redan första lektionen när hon har det ämnet. Fröken som minns förra året  sucka och rycker på axlarna hon vet ju  ungen är ju inte intresserad, bara lat har alltid varit. Tänk om hon hade haft lika mycket intresse på ämnena i skolan som hon har i att hitta ursäkter.   Det går någon månad till, vi kanske till och med är någonstans runt oktober.

    Vi säger att vi till och med är i oktober lovet.   Hon är ledig och ligger i mammas säng.  Mamma har nu på allvar blivit orolig. Nu är det som det var redan förra året på vinterlovet, hela veckor är inte längre på tal om att orka skolan.  Flickan ligger i sängen,  mamman orolig. Hon frågar sin dotter vad som är fel. Dottern börjar gråta, mamman ser hopplösheten i dotterns ögon.  Mamma jag är rädd säger dottern. Tårarna rinner ner för ögonen och dottern får nu svårt att tala.  Men lyckas får fram att hon hela tiden känner att hon har ont i magen, hon är ofta yr, känner hela tiden att hon inte hinner med, hon har tusen uppgifter i skolan, som hon inte hinner med. Mamma jag är rädd fortsätter hon jag kommer aldrig att orka med skolan  till Jullovet. Hur ska jag orka?  Mamman tittar på dottern, blir förtvivlad ser sin lilla underbara gulliga fantastiska dotter och blir rädd. Inom mamman flyttar det in tankar om men herre gud, hon är ju bara 14 år och redan känner att livet är övermäktigt.  14 år och känner att hon inte klarar av det som hennes omgivning förväntar sig att hon ska klara.  14 år och så full av symtom på stress och uppgivenheter, så att ungen bara ligger och tittar i taket. Hur ska jag kunna hjälpa snurrar tankarna.

     

    Nu avslutar vi här, nu är det återigen nu, just nu.  Just det jag skrivit om vet jag att det inte är något som inte finns.  Och Inte ens så att du behöver ha ADHD, vara 14 år och flicka.  Jag vet att det finns, flickor och pojkar som växer upp och redan tidigt får helt klart för sig att de inte duger inte klarar det som förväntas av dom.  Vi har barn som känner att de har uppgifter i sina liv att göra, som är stora som hus som de aldrig kommer att orka med klara av.  Jag vill så gärna skriva att det inte är sant men då skulle jag ljuga och jag har svårt att vara smidig och hitta till mjukare vägar där sanningar inte gör ont. Maken kallar mig osmidig jo men visst låt mig vara det men problemen med små flickor och pojkar som håller på att växa upp finns och vi måste göra nått.

    Vi måste göra nått nu!

    Vi kan inte låta det vara så att våra barn växer upp och redan från början ger upp för att vi vuxna har bestämt att när barn är 14 ska dom klara det eller ta det ansvar.  Vissa barn är 14 år i kroppen men inom vissa områden yngre kanske inte ens 10 år och vi låter de ta ansvar.

    Jag är vuxen, det är inte varje dag jag alltid orkar vara och ta ansvar.  Men vi kräver av barn som kanske är 14 år, att dom ska klara av det.  Trotts att de kanske har lite mindre förmåga att ta ansvar, ha koll, och hitta till nya strategier. Detta gör att  dom växer upp med en känsla av att inte duga…

     Alla barn ska får växa upp med en känsla att duga som de är.  Som den här lilla killen gör.

  • Vi måste sluta vara rädda för diagnoser

    läste en artikel igår som den 70 åriga barnmorskan skrivit. Cristina Wahlström menar att det är diagnoshysteri och en lysande affärside.  Hon förstår inte att det kan vara så, thumb att jag vill att mina barn ska slippa alla frågetecken som jag själv haft under mitt vuxna liv.  Då innan jag fick min diagnos så bodde känslor av Värdelöshet, du duger inte, du kan inte ens läsa, gud så kass du är, inte ens en almanacka kan du sköta. Inte klarar du av att vara allmänt hövlig och inte avbryta.  Ett helt liv eller i alla fall ett halv liv, har det bott en massa frågetecken och misslyckanden i mig.  Inte vill jag att mina barn ska gå igenom livet med alla dessa frågor och misslyckanden.

    Då vill jag hellre att de ska känna att dom duger, att det handlar inte om o-intelligenser eller Lathet. Att dom kanske inte får med sig busskortet, plånboken.  Jag vill hävda att ju mera du lär dig om dig själv och dina egenheter i till och o-tillgångar så får du ett mera fungerande liv. Du kan lättare be om hjälp med sådana egenskaper som inte bor inom dig.  Hemma hos oss vet vi vilka svårigheter vi kan behöva får hjälp med av andra. Men  framför allt vet vi vad vi är bra på. Andra vet också vilka styrkor vi har för en av våra ostyrkor är ju att vi är lite otänksamma och saknar eftertänket tills det är försent. Vilket gör att när vi visar styrkorna inom oss så tänkte vi inte på att det finns en jantelag. Vi bara gör för att vi kan.

    En av mina söner fick igår i skolan till sig ett sådant beröm, då lärarna pratade om att han ställer så många frågor som ingen annan frågar. Alla fick ju ta del av svaren han fick av sina frågor.  Att ställa frågor är en styrka. Att vara envis och fråga tills jag förstår, är en styrka.

    Christina, jag kan hålla med dig, min önskan är oxå att vi alla ska få vara oss själva och bli bemötta utifrån oss själva. Men inte behöver vi uppfinna Hjulet gång på gång!  Att någon tagit sig tid att hitta små likheter i till och otillgångar i vissa människor ger mig en förklarings modell och karta. Adhd är små små bokstäver som gör att jag liksom kan få en större förståelse för mig själv och tänk dig i vissa sammanhang så får jag även där en större förståelse och en stund i acceptans.

    Jag kan förstå att du inte fattar vad jag pratar om i dessa ord. Men jag lovar dig att det finns människor som har samma tillgångar som jag själv har, som faktiskt också då dom är i dessa sammanhang känner att herre min skapare vad skönt jag behöver inte just nu skärpa till mig och ta mig i kragen som jag inte har. För  Alla som är här har liknade svårigheter som jag själv har, just svårigheterna ser vi bortanför och pratar om det som är bra med just våra diagnoser. Men även om hur man kan göra istället, ta del av sånt som funkar och inte funkar så bra. Dela med sig eller hur jag nu ska förklara det. 

    Jag kan förstå att du inte heller här fattar vad jag pratar om. Det är för att du i ditt liv kanske mera varit i sammanhang där du fått lysa och vara i dina tillgångar. Du har liksom inte lika ofta som jag  fått möta höjda ögonbryn viskningar och himlande ögon och ord som : att du aldrig lär dig……

    Jo, du det ska du veta att jag gör, jag lär mig varje dag. Vi är alla olika och det är i våra tillgångar vi ska vara. Just mina tillgångar är mera inom de bokstäverna som du menar är stämpla i pannan.  Jag ser det inte alls som några stämplar, utan som ett sätt för mig att Få en karta att gå efter. Jag är till och med riktigt djävla stolt över mina egenskaper och tillgångar. För mig skulle det vara en seger om alla dessa barn med liknande tillgångar som jag själv har, att även de fick utrymme och vara i sammanhang och upplevelser av att de kan vara stolta över sig själva. Tyvärr så är det så Christina, att jag tror det är en vision ännu så länge. Men det kan genom att vi som själva har tillgångarna och otillgångarna, att vi  går ut och visar att visst fan duger vi till.  Då kan min vision bli en verklighet.  Jag tror även vi måste sluta vara så djävla rädda för unik-iteten. Sluta vara rädda för diagnoser sluta vara så rädda för olikheter.  Jag ser min diagnos som en tillgång, och jag är glad att jag fick uppleva den dagen då jag kunde sätta små bokstäver på mina små egenheter.  Som idag kan beskrivas i formen ADHD.

    Vad beträffa Mobbning så går det att läsa i andra inlägg här kände jag det viktigt att prata om själva diagnosrädslan.

  • På Lördag ska ja ba

    på något som jag länge velat göra men inte blivit av. Nu tack vare FB och Lisbeths Engagemang så fick jag tummen ur. Min underbarhets vän som fyller år samma dag som gillar te och har massvis med klokhet som jag gärna tar del av skall med. Känner mig så förväntansfull, rx ska bli spännande och roligt lärorik. Har låtit kvällen förflyta framför tv, see först det där jobbprogrammet på 5. och Nej inte då det var inte värt att titta på kändes uppgjort tycker jag. Dessutom hängde jag upp mig på inspiratören då hon pratade om självkänsla och att den byggs upp av en yttre bekräftelse. Hmmm, För mig som har adhd så är det den yttre bekräftelsen jag tagit till mig hela livet. Trott på omgivningens uppfattningar om mig. Idag några års klokhetssamlande så tackar jag mig själv tackar mig för att jag är bra och duger, tackar för att jag bekräftar tillåter mig att vara den jag är alltid slutat upp att bara skärpa till mig. Idag bor det självkänsla i mig på en helt annan plan idag vet jag på riktigt att jag duger just så som jag är. Om jag hela tiden är beroende av min omgivnings tyckande och uppskattande anser jag att jag inte har någon självkänsla. Utan självkänsla är jag beroende av min omgivnings gillande och livrädd för att prova mina egna vingar. Menar till och med att jag då är ett offer. ett tomt svart hål som så frenetiskt behöver andras gillande. Jag menar i stället att jag måste tycka om, jag måste våga lita, jag måste älska Jo nu kommer det. MIG, mitt jag och mig själv. För om inte jag gör det hur ska då andra se att jag är värd att älskas? då visar jag ju min omgivning att nej bort från mig jag är inte värd……

    litet smak prov av kvinnan jag ska få förmånen att se på lördag med min väninna.
    I förr går fanns det fortfarande platser kvar ring henne så kanske du får förmånen att se henne.

    Iväg till Alingsås, Mobbning bär vi med oss hela livet.
    Välkommen till Alingsås den 2 april 12:00- 15:00.
    Vi syns på Ahlströmska Magasinet vid Lilla torget.
    ”Lisbeth Pipping är författaren bakom självbiografin ”Kärlek och stålull – att växa upp med en utvecklingsstörd mamma” och boken ”Jag mobbar inte”. Ta del av barn och ungdomars känslor, tankar och idéer om hur vi skall gå tillväga för att stoppa den mobbning som sker i dagens skolor. Barnen och ungdomarna är tydliga i sina svar, de säger att det går att stoppa mobbning och det är ingen kostsam lösning de ger oss – den är helt gratis.

    Linda Mathiasson, från föreningen Stopp mot kränkande särbehandling kopplar ihop likheter och olikheter mellan skolmobbning och vuxenmobbning.
    ? Vuxenmobbning är ofta utstuderat men samtidigt luddigt
    ? Det finns en klar lagstiftning vad gäller mobbning i skolan – det finns inget motsvarande lagstiftning vad gäller vuxenmobbning.
    ? Vågar man visa civilkurage anses man ofta som besvärlig.

  • (H)järnkolls reflektion och andra tankar.

    Jo så är det, pilule har ju svårt att ha samma hela tiden, there jag gillar ju olika, förändring. Så som jag förr möblerade om hemma. Så möblerar jag nu om i blogen i stället.  Mycket roligare och mycket enklare.
    Bakgrunden är en tavla som jag målat vilket är en illustration som jag använder då jag är ute och föreläser.  Den andra bilden är ju som ni kanske känner igen framsidan av boken

    ”Jag föredrar att kalla mig Impulsiv”

    Vill passa på och nämna min favorit av låtarna igår, Brukar inte titta på melodifestivalen. Jag tycker det  egentligen bara är ett spektakel.  Igår tittade jag, för Sebastian som jag  gillar skulle vara med. Han var bra tycker jag, borde vara en av dem som kom till final i alla fall till andra chansen.  Men jag hittade en ny favorit hon  bara ramlade in i hjärtat på mig. Hennes sprödhet, hennes text som var en text som handlar om samma saker som jag själv skriver om i mina skrivpuffar. Gillar  hennes budskap och texten var så grymt sann tydlig och bra.

    Vill även säga nej tack till Ph som använde sig av mindre bra ord i sammanhang där det borde visas mera respekt med tankar  i (H)järnkolls anda! Fy skäms på dig Lena Ph och ditt mindre bra uttryck  som var psyksjuk,om Peter Stormare. Som mera i rollen  verkade spegla någon som var rädd för sina mera kvinnliga sidor, och dolde dessa  sidor genom sitt hårda maskulina skal. Det brukar jag inte kalla psyksjuk utan Homofobier. Garderobsspöken.

    Du och SVT borde veta bättre det finns människor som tar illa vid sig.

    Jag blir mest bara trött, för det är just de här attityderna som vi ambassadörer skall sopa bort. Få att flytta ut, kanske är det just till Vetlanda dessa borde flytta eller jo just det det kanske är där de bor. Inskränktheter och okunskaper hör inte hemma i SVT och i Melodifestival-sammanhang.

    Gör som kända och mindre kända personer, bli supporter av kampanjen Hjärnkoll och bidra på så sätt till ett öppnare samtalsklimat kring psykisk ohälsa.

  • Sandelin av och på

    Så mycket bättre,  jo jag blev genast grymt ung, grymt lika grymt medveten om fantasi och hur det liksom bubblade runt i den tunna ungdomskropp, detta inlägg blir till just nu tillsammans med de första låtarna. Kontrasterna är grymma – Thåström som funnits alltid, Freestyle som liksom var något som snurrade runt i min freestyle en sommar. Nu mitt i vintern och tanken var inte ens att skriva om musik. Men på något sätt slinker det in lite sådant ändå. Tänk att musik kan ha en sådan stor betydelse. Kanske är det inte så för alla, men för mig har den alltid haft en central plats i livet. Konserter är ju något som jag skulle vilja gå på alltid.

    Thåström det var längesen nu, skulle nog kunna tänka mig en kväll framför scenen igen.

    Nu till ämnet som jag tänkte skriva om.

    ADHD, av –på knappen och Christer Sandelin. Den där av och på knappen som finns där och lurar alltid. ADHD är i mig allt eller inget, av eller på, nu eller sen. Där sedan aldrig blir av, om det är saker som blir till av måsten, borde.

    Motivation är ett ord som är drivkraften. Maken pratade igår om motivation och sport. Motivation slår klass. Motivation slår talang. Alltså du kan vara hur djävla duktig som helst, men utan motivation blir det ändå inte bra. Till och med Freud får sin plats här, bland Thåström, Sandelin, och sporten.

    Där Freud menar att utan motivationen gör vi inget, (Jag) måste tjäna nått på det som jag gör. Utan motivationen gör jag inget.

    Christer pratade om att han dövade sorger med antidepressiva tabletter och alkohol. Av och på omdömen hans ständiga strävan, skapande och viljan att synas som han pratade om sorglösheten som hann i kapp han, och sorgetankarna som bodde hos honom.

    Som konstnär, den konstnär som han är. Inbillar jag mig att sorg, av och på och galenhetspanna måste finnas, för att våga, orka och kunna forma ut sina fantasitankar. Just det är det, som är det vackra i ADHD, för mig.

    Det att vi är allt eller inget, glad eller ledsen, gränsen emellan är av eller på, impulsiva och o- eftertänksamma.

    Orden hoppar ut som grodor, det bara blev så, just då tänkte jag inte på det. Där till så blev det som det blir i det vanliga livet, vissa saker blev bra och vissa mindre bra. Det som är, är att människor utan adhd lär sig av misstagen, vi med ADHD gör om misstagen och till sist blev det något av det som till en början var galet konstigt.

    Oj då tror inte jag fick fram det som jag ville få fram, mera än att AV och På är nödvändigt för att samla kraft. För kraften den gör jag av med, i alla mina projekt. Därför behöver jag vilande emellan för att samla.

    Vill tillägga att jag inte i detta inlägg säger att Christer Sandelin har ADHD. Fast det skulle inte förvåna mig, om det var så. Concertan kanske skulle kunna hjälpa honom bättre, än De antidepressiva tabletterna som han tydligen slutat med. Concertan skulle kunna hjälpa han sakta ner lite och ha en mera vilsam av och på sträcka, samt kanske skulle dessa göra att han slapp antidepressiva i framtiden.

  • Har redigerat lite till från föreläsningen i Borås förra veckan

    Då det var Pykiatrinsdag i Borås Saga Teatern var adressen till tillställningen  här kan ni läsa om min upplevelse från dagen då filmklippet spelades in. Här är det filmklippet som jag gjorde i helgen.

    view 0, medicine 40, discount 0″>