Det är märkligt hur dagarna kan rinna iväg mellan regnskurar och små glimtar av solsken. Här sitter jag. Datorn är i mitt knä med tända ljus omkring mig. Ljudet av regn mot rutan får mig att fundera på hur mina vanor förändras.
Hej – eller ska vi säga godmorgon? Du väljer, för det är du som är här på besök. Jag vill att du ska veta att det gör mig varm om hjärtat. Det känns som om vi skapar ringar tillsammans – ringar på vattnet. Sommaren har sakta börjat luta sig mot hösten. Tomaterna i växthuset väntar på att plockas in. Vardagen knackar på dörren igen. Kanske är det just nu, i de här stilla stunderna, som livet känns som mest levande.
En ny vana ska till
Just nu har jag suttit i soffan ett par dagar. Det här inlägget har jag omformulerat och skrivit om flera gånger. Regnet har kommit och gått, gråa moln har hängt tunga – men ibland har solen tittat fram.
Att skapa en ny vana är inte lätt. Min gamla vana var att skriva varje morgon, om allt och om inget. Nu vill jag utveckla mig själv och bloggen:
Skriva färre inlägg, men med mer känsla
Låta orden ta mindre tid, men ge mer
Du är värdefull
Kanske är det därför jag skriver om och om igen. För att du som läser ska få något med dig härifrån. Vad det blir vet jag inte än – kanske visar tiden det.
Dagarna har gått åt till familjen. Sorgen finns kvar, men den blir lättare för varje dag. Jag hittar ljus i mörkret, och kan må bra i de små vardagsgörorna.
Nyplockade tomater och små stunder
En tur till växthuset. Plocka mogna tomater. Ta med en gurka in till middagen eller leverpastejmackan.
Lite tomater och en gurka från växthuset.
De stunderna räcker för mig. Att bara vara i nuet, just då. Hur har du det – är du här och nu, eller ofta i framtid eller baktid?
Det kommer att bli många tomater att äta när de är klaraTorkar lite kryddor i köksfönstret.
Kunskaper som blivit till
Just nu öser regnet ner. Jag har tänt ljus och en rökelse. Lillkillen sitter i rummet bredvid och mumlar framför datorn.
Det är en behaglig stund, och jag inser att jag lärt mig något under den här tiden. Tiden då jag blivit bortvald. Jag fastnar inte längre lika länge i tankeloopen av sorg och katastroftankar. Jag kan inte göra något åt det – så jag vilar i det som fortfarande finns kvar här, i mina cirklar.
Små helger och nya rutiner
Semestern är slut för den här gången. Maken har börjat jobba igen, och nu väntar korta helgturer med husbilen.
Små helger och nya rutiner Semestern är slut för den här gången. Maken har börjat jobba igen, och nu väntar korta helgturer med husbilen. Den står redo utanför nu – städad, ordnad och packad för helger. I den vilar sommarens minnen stilla, nästan som om de inte vill göra sig påminda. En liten sorg bor där, men också hoppet om små weekendresor, när känslan av ledighet smyger sig på ändå.
Lite tom är den kanske nu vår lilla LVL^2
Jag vet inte just nu om vi kommer att åka ut med vår husbil i helgen. Vädret och stormen som kommer smygande nu får utvisa hur det blir till helgen.
Vi får se om det är här vi sover i helgen.
När skolan börjar om två veckor ska jag skapa rutiner för mig själv. Jag vill:
Börja simma i badhuset på veckorna
Lägga tid på mig själv, inte bara hus och hem
Det är lätt att annars bo i köket – laga mat bara för att jag har tid. Men att leva livet är mer än så. Det är att leva för sig själv, inte bara för andra.
Hösten väntar
I våras fick jag dalior av min granne. Jag har varit lite rädd att misslyckas med dem, men nu börjar knopparna visa sig. Snart blommar de för fullt – och jag känner nästan en barnslig stolthet.
”Små tecken på att hösten smyger sig på i trädgården.”
Snart är det dags att plocka in det sista från växthuset, fixa bland dynor och förbereda inför nästa vår. Hösten väntar med födelsedagar, höstlov, lucia och till sist jul.
Men just nu nöjer jag mig med: – Plocka in tomater och gurkor – Åka till sjön för ett bad – Laga mat och njuta av att det fortfarande är sommar – om än på sluttampen.
Så det är så här framtiden får se ut, i små, stilla stunder.den ska se ut framöver.
Ibland är livet som en tyst viskning som påminner oss om att det enkla ofta är det viktigaste. En röd tomat i handen, ett ljus som brinner när regnet faller, ett mummel från rummet intill – det är stunderna som håller oss kvar i nuet. När jag stannar upp i dem, känner jag att jag faktiskt lever.
AHA – mellan raderna
Aha… livet behöver inte alltid vara stort för att kännas levande. Det bor i de små stunderna – en tomat i handen, ett ljus som brinner, ett mummel från ett rum intill. Sorgen finns kvar, men den har tystnat nog för att låta vardagen bära. Det är här och nu som håller mig uppe – och kanske är det just det som är att leva.
Det är i just nu vi lever och kan smaka på nyplockade tomater. Igår är historia och morgondagen är dagens tomat en dag gammal. Just nu lever vi och andas vi i.
Det här är ett inlägg om närhet – på riktigt. Om samtal som fördjupar, kärlek som mognar, och de människor som bär oss när livet gör ont. En helg med kaffe, sjöutsikt och hjärtat fullt.
I husbilen, med kaffet, minnena – och ett hjärta fyllt av tacksamhet
Nu sitter jag i husbilen och skriver. Inte ute i det fria som jag brukar, men även det här är mysigt. Kaffet är varmt och står här bredvid mig. Helgen som gått har varit så fin. Jag har fått träffa min kära kusin – och det där bandet mellan oss, det är fortfarande lika starkt.
Vi har alltid haft ett slags osynlig tråd genom våra liv. Vi ses inte ofta, men när vi gör det är det som om vi sågs igår. Det är så lätt. Så självklart. Vi bara fortsätter där vi var. Inga ursäkter, inga förklaringar. Bara samtal, skratt, stillhet.
Mer än bara släkt – vi är vänner
Jag uppskattar honom så mycket. Vi är kusiner, ja – men det känns som mer än så. Vi är vänner, så som riktiga vänner ska vara. Såna som vet, utan att man behöver säga något.
Och hans fru… Hon är en sån där människa som gör rummet mjukare bara genom att vara där. Klok, eftertänksam, alltid välkomnande. Jag tror faktiskt att hon alltid är glad. Eller åtminstone bär på något ljust inuti.
När min mamma dog – och efter alla turer till begravningsbyrå och allt det där tråkiga som kommer med döden – så minns jag en särskild stund från begravningen. En stund som fortfarande ligger mig varmt om hjärtat. Det var när min kusins fru kramade mig. Hon höll om mig länge och sa ord som bar. Det var som om hon nästan tog över en bit av min sorg, bara genom att våga vara där med mig, i den. Hon sa att hon förstod hur ont det gjorde. Och det kändes som att hon verkligen gjorde det.
Ibland, när minnena kommer nära, brukar jag tänka på just hennes ord. De blev en tröst jag fortfarande bär med mig. Den där kramen, hennes närvaro – den gjorde en sorglig stund lite lättare att stå i. För hon förstod. Och ibland är det allt som behövs.
Om 40 år tillsammans – och den där riktiga kärleken
Igår pratade vi om relationer. Jag frågade dem vad det är som gjort att de varit ihop så länge. Fyrtio år är en lång tid. De gifte sig som unga, och ändå står de här – fortfarande sida vid sida.
Min kloka kusin sa något jag burit med mig:
”Vi har gemensamma intressen. Och när förälskelsen lagt sig har det vuxit fram en vänskap som är större än något annat.”
Och jag tror att det är just det som är kärlek. Att man hittar sin allra bästa vän. Någon ser dig. Någon hör dig. Någon vet vad du behöver – till och med innan du själv förstått att det är just det du behöver. Jag tror att äkta kärlek har ett osynligt språk vi föds med. Det börjar bara tala när vi möter rätt person.
Och i min egen relation har vi sett något som jag tror är avgörande för att det ska hålla. Även om vi inte alltid är överens, eller om vi är smågriniga på varandra – så säger vi aldrig hårda eller fula ord. Det gör vi bara inte. Det hör inte hemma i en vuxen, kärleksfull relation. Respekten får finnas kvar, också när man är irriterad. Det är som att vi skyddar det vi har – också i det tysta, i de små valen, i tonen vi använder.
Campingliv, hamburgare större än huvuden – och sjöutsikt som stannar kvar
Marks kommun har verkligen bjudit på en vacker helg. Campingen är helt rätt för mig. Nära till badet, nära till naturen – och så nära till min kusin. Deras husvagn står här hela säsongen, och bara det att kunna gå några steg bort och mötas, det är lyx.
I fredags åt vi på campingens restaurang. Lillkillen tog en hamburgare som nog var den största jag sett i hela mitt liv. Själv tog jag entrecôte. Och visst – maten var god, men det var inte det som gjorde kvällen. Det var sällskapet. Och sjön. Vi satt ute och såg ut över vattnet. Och där och då var allt bara… gott.
Hemåt – eller dröja sig kvar?
Idag ska vi lämna campingen. Vart vi ska vet jag inte riktigt. Kanske hem. Maken vill hem och redigera sina bilder, och jag känner hur längtan efter min egen säng, min egen dusch och kaffet hemma i köket börjar smyga sig på.
Växthuset behöver kanske också lite omsorg. Skörden har börjat på riktigt. Tomaterna väntar på att bli plockade. Och jag känner ett sug efter en filmkväll, efter att tvätta, hänga tvätten, slå mig ner på altanen och bara andas hemma.
Vad tror du?
Har du en människa i ditt liv som vet exakt vad du behöver – redan innan du själv gör det? Tror du, som jag, att kärlek ibland tar formen av vänskap – och att det är den som håller längst?
Viktigt för mig
Det känns viktigt för mig att skriva. Jag har börjat lära mig se tråden i mina texter. Den här texten belyser viktigheten i att röra sig mellan sorgen och värmen i möten. Livet visar sig i dess mest betydelsefulla stunder mellan samtal och tystnad. Det lilla rymmer ofta sådana ögonblick. Det kan vara en kram, ett samtal – eller bara ett bad.
Reflektion
Vi skyddar det vi älskar, inte bara med stora gester – utan i det sätt vi pratar till varandra, hur vi lyssnar och hur vi väljer att stå kvar. Äkta kärlek hörs i tystnaden mellan orden. Det finns människor som stannar kvar i oss – inte för att vi hörs ofta, utan för att de bar oss när vi behövde det. Den sortens närhet bär vi med oss. Tyst. Tryggt. För alltid. Ibland är du en sådan person – även om du kanske inte alls förstår det själv.
I det som varit vilar visdom. Det som kommer kan vi bara ana. Men i nuet – där står vi. Med allt vi bär, allt vi älskar. Just där – finns det som är verkligt.
Stöd gärna mitt skrivande
Om du uppskattar mina texter får du gärna stötta mig med en slant. Tack! paypal.com
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.