I tidigare delar har vi sett hur små krav kan bli stora hinder (Del 2), hur dagsformen avgör orken (Del 3), och hur tryggheten hemma ger balans (Del 4). Förra veckans inlägg handlade om att sitta i samling. Här kan du läsa om det
På rasterna förväntas barnen själva hitta sin plats i leken.
Men vad händer om man inte vet hur man får vara med i fotbollsmatchen? Eller om ljudet och trängseln blir för mycket?
För Oskar kan rasten kännas som ännu en hinderbana. Där andra ser vila ser han en vägg av frågor: “Vem ska jag vara med? Vad ska jag göra? Vad händer om jag inte gör rätt?”
Rasterna och de osynliga reglerna/Kroppens reaktioner på skolgården
På rasten finns inga väggar som dämpar ljud.
Skrik, visselpipor, knuffar i fotbollsmatchen, stolar som dras inne från matsalen – allt blandas till en storm av intryck.
För Oskar blir det inte bara störande – kroppen reagerar.
Hjärtat slår snabbare. Huvudet gör ont. Axlarna drar ihop sig.
Ibland försöker han stänga ner helt, bara för att orka stå kvar på gården.
Rasterna och de osynliga reglerna
Det finns en hel kod på skolgården som sällan sägs högt.
Vem bestämmer lagen? Vem får börja? Vem är med?
För Oskar är det som att alla andra redan kan reglerna – men ingen berättar dem.
När han försöker delta gör han det han tror är rätt. Kanske springer han åt fel håll i spelet eller hoppar in i leken vid fel tidpunkt.
För honom är det ett försök att vara med. Men istället blir det för de andra att han förstör.
Snart hörs orden: “Fröken, Oskar bara förstör!”
Och varje gång det händer läggs ännu en sten i Oskars ryggsäck. Istället för att rasten ger vila och gemenskap blir den en påminnelse om utanförskap.
Rasterna och de osynliga reglerna / När ensamheten tar över
För den som ser på håll kan det se ut som att Oskar vill vara ifred. Samtidigt ropar han inombords på att få vara med.
Han sparkar lite i gruset. Går runt ensam. Pillar i fickan.
Men inuti ropar han på att få vara med.
Skillnaden mellan det vuxna ögat ser och det Oskar känner är stor – och ensamheten blir ännu en tyngd i ryggsäcken.
Nycklar till delaktighet
Rasten behöver inte vara kaos. Små anpassningar kan göra hela skillnaden:
Vuxen nära som kan stötta när det blir rörigt.
Rastkompis eller en trygg plats att gå till.
Raststationer – små platser med aktiviteter: hopprep, ritbord, spel.
Trygghetszoner – en bänk eller hörna där man alltid kan hitta en vuxen.
En plan för rasten – så att valet inte blir oändligt svårt.
Rasterna och de osynliga reglerna/Leker förr och nu
Förr, när jag själv gick i skolan på 1970-talet, fanns ofta rastvakter som ledde lekar.
Fröknar samlade ihop barnen och lekte “Ria ra ria ra, vad har du här att göra?”, “Tingeling i tåget, gå ut i vida världen…” eller “Bro bro bränna”.
Ibland hjälpte de till med långrep eller startade lekar där alla fick vara med.
Och på rasterna fanns också lekar som vi barn själva tog initiativ till – som att spela kula. Vi satt på rad, puttade våra glaskulor, och om man lyckades välta den lilla saken man siktade på vann man den. Ofta stannade vi kvar efter skolan för att fortsätta, så spännande var det.
Lekledare och nutidens skolor
I dag finns det ofta rastvakter på skolor – men många står mest och ser på.
På vissa skolor har man börjat arbeta med lekledare – äldre barn som får uppdrag att starta lekar för de yngre.
Det är ett fint initiativ, särskilt när det sker under vuxnas beskydd. Då blir lekledarna själva sedda, får ett ansvar och lär sig vad det innebär att vara förebild.
Samtidigt skapar det trygghet för de yngre, som får en naturlig väg in i gemenskapen.
Relationer föds i leken Rasterna och de osynliga reglerna
Jag tänker också på mitt eget arbete med ungdomar.
På avdelningen brukade vi vuxna ofta vara med i det som ungdomarna gjorde – vi spelade kort, vi ritade, vi bakade, vi samtalade i stunden.
Det handlade inte om att styra, utan om att skapa gemenskap. Alla fick vara med om de ville, och det fungerade även med ungdomar i åldern 14 till 19 år.
Om det fungerar där – varför skulle det inte fungera på en skolgård?
När vuxna är delaktiga, när de är en del av leken eller samtalet, då minskar risken för mobbning och utanförskap. Då blir gemenskapen starkare, och barn som Oskar får en självklar plats.
Och kanske viktigast av allt: just i lekarna och de delade aktiviteterna finns de bästa tillfällena att bygga relation.
Relationer som blir en bro mellan barn och vuxna, som gör att barnet vågar lita på oss.
För utan relation är det svårt att nå fram, men med relation kan trygghet och lärande växa.
Ett större perspektiv
Kanske är det en utopi, men jag tänker ibland: tänk om vi lade mer resurser redan i förskolan, småskolan och mellanstadiet.
Om vi satsade på att barn som Oskar fick stöd tidigt, innan ensamheten blev en vana.
För när barn inte hittar in i gemenskapen söker de sig ofta till andra som också står utanför.
Och när utanförskap möter utanförskap blir vägen ibland krokig – med socialtjänst, utredningar och i värsta fall en placering på SiS.
Jag säger inte att SiS är fel, det är där mina arbetsdagar varit – det kan vara nödvändigt.
Men så många av de ungdomar jag mött hade kanske aldrig behövt komma dit, om de tidigt fått vuxna som såg dem, lekte med dem, och byggde relationer redan på skolgården.
Mellan raderna
Det här handlar inte om att ta bort rasterna.
Här handlar det mera om att göra dem tillgängliga – så att friheten inte blir kaos utan en chans till återhämtning för alla barn.
Reflektion
För Oskar kan rasten kännas som ensamhet och oro.
Men med tydlighet, vuxennärvaro och små nycklar kan den istället bli ett andrum – en plats där delaktigheten växer.
Varje gång det lyckas läggs en fjäder i ryggsäcken, istället för en sten.
Varför kan raster vara svåra för barn med NPF? För att reglerna ofta är osynliga. Barnet kan känna sig utanför när andra redan kan koden för hur man är med i leken.
Vad kan en rastvakt göra? Att starta en lek, samla barnen, eller vara ett stöd när konflikter uppstår. Det kan göra skillnaden mellan ensamhet och delaktighet.
Hur kan vi skapa struktur på rasterna? Genom bildstöd, en rastplan eller en trygg plats dit barnet alltid kan gå.
Är det bra med vuxenledda aktiviteter? Ja, ibland kan en vuxen som leder lek ge barnen en ingång till gemenskapen. Det skapar både trygghet och rörelseglädje.
Efter sex delar får Oskars berättelse vila en stund. Serien finns kvar här på malix.se och du kan när som helst läsa de tidigare delarna. När lust och nya tankar väcks fortsätter resan – men just nu låter jag orden få andas.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
Alla barn ska ha samma rättigheter, thumb det är vi väl alla överens om att det är så det ska vara i vårt lilla land Sverige? Jag tror vi alla är överens om det att vi alla ska få plats och vi ska alla ha samma rättigheter? Att alla barn ska ha samma rättigheter är mera en självklart för mig. Unicef har gjort en film som idag är aktuell om utanförskap och att det inte är så att alla får plats om olika livsöden. Jag har fått ta del av en liten del av filmen. Snutten jag såg gjorde att jag blev intresserad och vill se allt i den.
Ingen ska vara utanför och alla barn sak ha rätt till en bra och trygg skola tänker jag. Inget barn ska känna utanförskap, case ingen ska behöva stå på utsidan och titta in.
Samtidigt som jag skriver orden, sick så egentligen är självklara så flimrar det förbi minnen och bilder i mina tankar om barn som jag mött, barn som till och med är så nära mig att jag har förmånen att få vara mamma åt.
Visserligen är det några år sedan nu men ändå så färska i minnet när jag en gång var hemma och ledig från jobbet.
Jag höll på i köket i radhuset jag och mina barn bodde i när jag hörde hur ett litet barn grät på utsidan. Gråten var hjärtskärande gråt, jag tyckte det lät som min son. Men tjugo minuter innan hade jag sagt hejdå till honom, då han och hans lilla syster gått till skolan. Gråten gjorde ont att höra och jag var liksom tvungen att se vem, denna gråt kom ifrån. Kanske var det så att jag ville försäkra mig om att det inte var min son, som tårarna kom ifrån. När jag öppnade dörren så satt min lille son där tårarna rinnande ner för kinderna och ögonen var röda av alla ledsna tårar.
Han hade gått hem från skolan redan innan första timmen hade börjat. Flickorna i hans klass hade betett sig vidrigt emot honom. Han ville inte visa mig sin utsatthet så han hade satt sig på utsidan för att liksom gråta klart innan han kom in. Dessutom var han rädd för att jag skulle bli arg, på honom för att han hade gått hem från skolan innan den ens började.
Min älskade unge satt där på marken och var ledsen och rädd för att jag skulle bli arg för att han flytt sina plågoandar. Visst blev jag arg, men absolut inte på honom. Det jag blev arg på var att skolan inte hade mera koll. Att ingen hade ringt mig, förvarnat mig om att min son gått hem. Det blev många tankar som snurrade på om denna episod.
När sonen lugnat ner sig och förklarat vad som hänt, ringde jag till rektorn på skolan och förklarade med ganska ilskna ord vilket inte var till min fördel. Efter samtalet ringde sonens lärare upp mig, skällde om att jag ringt rektorn istället för henne. Jag förklarade då att jag var rätt trött på henne och hennes åtgärder vad beträffar mobbningen i klassen.
Det som gjorde mig arg var att, oavsett så löste sig alltid situationerna genom att de dumma barnen bad om förlåtelse. Men min son var tvungen till att lyssna på att han nog även också hade en egen del i situationen. Ofta upplevde jag situationen som min son och jag fick sitta där som försvarsadvokater. Hur var det då dom gånger jag inte var med?
Han fick också ofta till sig att han inte skulle vara nära dom ,eller inte gå till just dom eller välja en annan toalett om dom stod där. Om nu lärarna hade lokaliserat alla faror som blev med sonen och de som var stygga, blev ofta min fråga varför inga vuxna var just där. Varför var dom inte där som farorna fanns?
En gång för några år sedan när mobbningen var historia berättade min son något som jag så väl känner igen.
Han sa något som:
Mamma, det är inte slagen, eller orden som gör ondast. Det som gör mest ont är att när dom vuxna ser vad som händer, så verkar det som att de inte ser, de vänder liksom bort huvudet för att inte se vad som händer.
Det gör även ont när dom andra barnen bara är där och inget gör, dom står bara där och är tysta, eller nyper lite dom med för att då är dom tuffa.
Idag hade jag inte tänkt skriva om mobbning, men det bara blev så.
Ämnet är alltid aktuellt och på något sätt, något vi inte vågar prata om, eller vågar se när det sker. Varför vet jag inte, vad är det som gör att vi blundar när mobbning och ute-stängning sker?
Varför, vad är det som händer, varför tillåter vi vuxna att barn mobbas?
Varför vågar vi inte se?
Varför gör vi bara halvhjärtade saker?
De sår som blir till av mobbning går djupt in, blir fula ärr som följer individen genom livet.
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
