Etikett: Vänersborg

Skräckleparken ensamkommande och samtal.

Skräcklenparken – minnen av de ensamkommande och samtalen som bar

Igår tog vi en promenad i Skräckleparken i Vänersborg. Gässen hade redan börjat samlas ute på vattnet, redo att följa de kallare vindarna. Hösten är på gång, det märks.

Read this post in English -> Skräcklanparken – memories of unaccompanied boys and conversations that carried us

När jag gick där mindes jag alla steg jag tagit i samma park tillsammans med de ensamkommande ungdomar jag jobbade med för tio år sedan. Pojkar som gick där för att dämpa ångest och saknad efter sina mammor långt borta.

Ljuset på avdelningen – en oas av liv och gemenskap

Minnet drog mig vidare in i själva huset där vi arbetade.
Det var inget extravagant. En gammal avdelning som en gång varit ålderdomshem, men som blivit en oas av liv, hopp och ångest på samma gång. Ljuset där inne var speciellt. Inte starkt, för här var det ett varmt skimmer av ljus. Kanske berodde det på den energi som bodde i väggarna. eftersom det kändes som om väggarna själva ville säga: här finns plats för er.

När man kom till jobbet fanns en härlig känsla i kroppen. Vi som jobbade där ville något. Vi såg ungdomarna – kanske inte alla, men de flesta av oss. Vi hade en energi där vi ville allas bästa, där vi tog hand om varandra och om själva avdelningen. Vi ville ungarna väl.

Dofterna blev som små resor till andra länder. Kryddor från fjärran kök blandades med doften av nyskurat. För ungdomarna städade sina rum ordentligt. De tog ut allt, skurade både tak och väggar. De visste verkligen hur man städar.

Det fanns en gemenskap som nästan gick att ta på. Ungdomarna blev glada när vi kom till jobbet. De ville att vi personal skulle trivas kanske var det för att vi gjorde allt vi kunde för att vi ville att boendet skulle vara så nära ett hem det kunde.

De som väntade

Den tiden var fylld av väntan. Varje dag bar de på frågan: får jag stanna eller blir jag utvisad?
En av dem träffar jag fortfarande när jag handlar. Han jobbar där i affären nu, han har alltid med ett leende och en kram, som om tiden stannat. Han pratar perfekt svenska och arbetar hårt – ibland dubbla jobb. Redan som nyanländ fanns den där drivkraften i honom.

Alla timmar vi delade

Så många timmar sitter kvar i minnet.
Kvällar i samtalsrum och inne på pojkarnas rum där vi satt med läxor, slog upp ord och tittade på sagor som vi pausade för att förklara ordens betydelse. Stunder med gode män – alla var inte så goda som ordet lovar – där jag ändå försökte få varje möte att bli tryggt.

Jag minns kvällar när vi vek julpynt och pratade om ångest. Lärde ut små övningar: handflator mot varandra för att känna energin, andas lugnt. Ibland tittade de konstigt på mig, ibland kom de senare och sa att det faktiskt hjälpte.

Och hur de lagade mat! Ofta ville de att vi personal skulle smaka på deras omeletter, kokta i tomater och lök, kryddade med dofter från fjärran. Det var mer än mat – det var samtal och hemlängtan som fick en smak.

Pojken som var arg

En pojke minns jag särskilt. Han var ofta arg. Sa dumma saker, var otrevlig.
Men när jag kokade risgrynsgröt stod han där, kväll efter kväll. Han ville ha gröten – men lika mycket samtalet. Vi pratade om allt och inget: min familj, vad jag gjorde på fritiden, och om hans egen ilska.

Han sa att han bar på så mycket ilska. Att han visste att det var fel, men att han behövde någon som orkade stå ut. Jag var hans utvalda. När han blev arg brukade jag säga: Jag tror inte du menar det du säger just nu. Du är arg på något annat, men ger det till mig. Ofta stannade han då upp.

När politik blir vardag

Jag kan inte låta bli att höra politikens ord i bakgrunden.
Jimmie Åkesson har kallat mångkulturen ett ”övergrepp” och en ”mardröm”. Ebba Busch säger att hon inte delar SD:s syn, men pratar ändå om att kompromissa och göra Sverige ”hemma” för dem som kommer.

För de ungdomar jag mötte var det inte debatt på tv. Det var ord som letade sig in i deras liv och blev till oro i kroppen. Där de levde i gränslandet mellan politikens hårda ord och verklighetens mjuka känslor.

Insektshotell i Skräcklanparken byggt av trä, tegel och borrade stockar – en påminnelse om hur vi skapar skydd för insekter men ofta stänger dörren för människor på flykt.
Insektshotell i Skräcklanparken. Vi bygger omsorgsfullt för små insekter – men låter ibland människor i nöd stå utan skydd.

Mellan raderna – min röst

När jag tänker på den pojken vid spisen hör jag ekot från politiken. Åkessons ord om mångkulturen, Ebbas tal om pragmatism. De där orden kan lägga sig som en skugga i en ung människas själ.

Men jag såg något annat. Jag såg hur ett vardagligt samtal kan bli motstånd. Ett litet bevis på att hårda ord inte får sista ordet. Jag stod kvar, och det kanske var det viktigaste jag gjorde.


AHA – när minnen och ord möts

De här pojkarna bar två verkligheter samtidigt:

  • En som politiker beskrev med hårda ord.
  • En som de själva byggde genom språk, arbete, skratt och drömmar.

När pojken sa att han måste ha någon som står ut med hans argheter tror jag han menade: någon som kan bära mig när jag är trasig, när politikens ord inte räcker till.

Det är här politik möter psykologi – i de osynliga sprickorna där ord blir känslor.


Förklaringen bakom AHA – så hänger det ihop

  • Politikens nivå: När Åkesson kallar mångkulturen ett ”övergrepp” blir det inte bara en åsikt. Det blir en verklighet som ungdomarna tvingas leva i.
  • Verklighetens nivå: De väntade, kämpade, lärde sig svenska, jobbade. De levde den pragmatism som politiker bara pratar om.
  • Den psykologiska nivån: Pojkens ilska var ett rop på trygghet. När jag stod kvar blev köket och våra samtalsrum små terapirum.

Mitt AHA är just detta: ord från talarstolar rinner ner i människors vardag. De formar nätter, drömmar och hjärtan. Och i mötet mellan hårda ord och enkla samtal kan läkningen börja.


Reflektion

Skräcklanparken blev en plats där minnen och nutid möttes. Gässen flög, men deras spår stannade kvar som en påminnelse:
Det vi säger om varandra formar de liv vi alla delar.

Att stå kvar – i ett samtalsrum, vid en kastrull med gröt eller vid en sjökant – kan vara den viktigaste handlingen av alla.


SKräckleparken en höstdag Carina Ikonen Nilsson

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson

Här är ett inlägg jag skrev på den tiden det begav sig.

Inser att det liksom egentligen inte spelar någon roll att jag åkte till Järntorget för att visa mitt stöd.

För dig som vill läsa mer om hur situationen för ensamkommande ser ut idag:

Migrationsverket – ensamkommande barn

Kunskaps guiden

Skräcklanparken – memories of unaccompanied boys and conversations that carried us

Yesterday we walked in Skräcklanparken in Vänersborg. Out on the water, geese had already begun to gather, ready to follow the colder winds. Autumn is on its way—you can feel it.

Läs det här på svenska ->Skräckleparken ensamkommande och samtal.

As I walked there, I remembered every step I once took in that same park together with the unaccompanied young people I worked with ten years ago. Boys who walked there to ease anxiety and the aching longing for mothers far away.

The light on the unit – an oasis of life and togetherness

My memory drifted back into the house where we worked.
It was nothing extravagant: an old ward that had once been a nursing home, transformed into an oasis of life, hope, and, at times, anxiety. The light inside was special. Not bright, but warm, as if the walls themselves were saying: There is room for you here.

Every time I arrived at work there was a sense of quiet joy. Most of us truly wanted to be there. We saw the young people, cared for each other, and cared for the ward itself. We wanted the kids to thrive.

The scents were small journeys to distant countries. Spices from faraway kitchens mingled with the smell of freshly scrubbed rooms. The boys cleaned meticulously—removing everything, washing both ceiling and walls. They really knew how to clean.

There was a tangible sense of community. The boys were happy when we came. They wanted us staff to feel at home—perhaps because they sensed that we wanted the same for them.

Those who waited

That time was filled with waiting. Every day they carried the question: Will I be allowed to stay, or will I be deported?
One of them I still meet now and then when I shop. He works in the store, always with a smile and a hug, as if time has stood still. He speaks perfect Swedish and works hard—sometimes at two jobs. That drive was there from the very beginning.

All the hours we shared

So many hours remain vivid.
Evenings in conversation rooms or in the boys’ own rooms, sitting with homework, looking up words, pausing fairy-tale films to explain meanings. Meetings with legal guardians—not all as “good” as the title suggests—where I still tried to make each encounter safe.

I remember evenings folding Christmas ornaments while talking about anxiety. I taught small anxiety-reducing exercises: placing palms together to feel energy, breathing slowly. Sometimes they looked at me curiously; sometimes they later said, That helped.

And the food! Often they cooked and proudly asked us to taste their omelets simmered with tomatoes, onions, and spices from far-off kitchens. It was more than food—it was conversation and homesickness you could taste.

The boy who was angry

One boy stands out in my memory. He was often angry, said hurtful things, sometimes downright unpleasant.
Yet when I cooked rice porridge he stood there evening after evening. He wanted the porridge—but just as much the conversation. We talked about everything and nothing: my family, what I did in my free time, and about his own anger.

He told me he carried so much anger. He knew it wasn’t right but said he needed someone who could endure it. I was his chosen one. When he got angry I would say: I don’t think you mean what you’re saying right now. You’re angry at something else, but you give it to me. Often, he would pause.

When politics becomes everyday life

nsect hotel in Skräcklanparken, carefully built of wood and brick to give shelter to bees and bugs – a quiet contrast to how people in need are sometimes left without refuge.
Insect hotel in Skräcklanparken, carefully built of wood and brick to give shelter to bees and bugs – a quiet contrast to how people in need are sometimes left without refuge.

I can’t help but hear today’s political words echoing in the background.
Jimmie Åkesson has called multiculturalism an “assault” and a “nightmare.” Ebba Busch has said she doesn’t fully share that view, yet speaks of compromise and making Sweden “home” for those who arrive.

For the young people I met, this wasn’t a distant TV debate. These were words that slipped into their bodies and created worry. They lived between the hard words of politics and the soft feelings of daily life.

Insect hotel in Skräcklanparken

On the way out of the park I stopped at a large insect hotel—carefully built to give small creatures shelter and warmth.
It struck me how we build homes for insects, yet often close the door to people in need.


Between the lines – my voice

When I think of that boy by the stove, I hear the echo of politics. Åkesson’s words about multiculturalism, Busch’s talk of pragmatism. Those words can cast a shadow over a young person’s soul.

But I also saw something else: how an ordinary conversation can become quiet resistance. A small proof that hard words do not have the final say. I stayed. Perhaps that was the most important thing I did.


AHA – when memories and words meet

These boys carried two realities at once:

  • One that politicians described with harsh words.
  • One they built themselves through language, work, laughter, and dreams.

When the boy said he needed someone who could stand his anger, I believe he meant: someone who can hold me when I am broken—when political words are not enough.

This is where politics meets psychology—in the invisible cracks where words turn into feelings.


How this AHA fits together

  • The political level: When Åkesson calls multiculturalism an “assault,” it is more than an opinion. It becomes a reality these youths must live in.
  • The everyday level: They waited, learned Swedish, worked. They lived the pragmatism that politicians only talk about.
  • The psychological level: The boy’s anger was a cry for safety. By staying, I turned the kitchen and our conversation rooms into small spaces of therapy.

My AHA is this: words from the podium drip down into people’s everyday lives. They shape nights, dreams, and hearts. And in the meeting between hard words and simple conversations, healing can begin.


Reflection

Skräcklanparken became a place where memories and the present met. The geese flew on, but their traces remained—a reminder that
what we say about each other shapes the lives we all share.

To stay—whether in a conversation room, by a pot of porridge, or by the lakeshore—may be the most important action of all.


Portrait of Carina Ikonen Nilsson by the sea in Skräcklanparken, Vänersborg.

Yesterday has already settled into history; tomorrow waits further ahead. But right now—this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson

Further reading

Here is a post I wrote back then: Realizing it almost didn’t matter that I went to Järntorget to show my support.

For those who want to know more about the situation for unaccompanied minors today:
Swedish Migration Agency – Unaccompanied minors
Kunskapsguiden – About unaccompanied children and youth

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén