Prestige, kompetens, försvar……

Igår fick jag ett samtal av  min son rektor, cure   denna rektor har återskapat mitt hopp.  Hon  med sitt positiva samtal, sovaldi sale har  gett mig tillbaka  hoppet.  Jag har  även  sett att hon är mänsklig, en kvinna med känslor, kloka tankar och medkänsla.  Vårat förra möte  blev fel, vi valde att gömma oss bakom våra masker.

Vi  deltog i ett möte där vi  hamnade i prestige , vi gömde oss bakom  kompetenser och kunskapsgropar.  Vi gömde oss bakom  att du har fel, jag har rätt.   Ingen av oss vuxna, tittade egentligen på vad mötet skulle handla om. Jag hade min ryggsäck av  vad som känns för mig,  som 100 år av dåliga erfarenheter av skolan.  Även  bakom  tankarna,  skolan vill inte.  Vi var inte där för att slåss och  peka  ut fel.  Det fattade inte  vi, inte jag och min man, inte rektorn och läraren heller.

Anledningen till att vi samtalet var ju för att  slussa min  underbara  stora son ut i vuxen livet, det var därför vi var där.  Vi var där för att hjälpa honom,  med sina studier.  Det var  avsikten med mötet.  Så blev det inte,  utan vi  satt där och gömde oss bakom rädslor, hamnade i försvarsattacker.   Så Himla fel det blev.

Rektorn visade mig  att hon tog ansvar, hon visade mig  sin del  i  tokigheterna vi tillsammans skapade,  hon  hjälpte mig att se min del. Hon  hjälpte mig  att få respekten till henne den  respekten som jag nu har för  denna rektor handlar inte  längre om  kompetensen i hennes utbildningar  och  status. Utan  jag känner respekt för att hon  är en människa med känslor, en kvinna som  i hennes  roll vågade  stod uppför  och hjälpte mig att stå upp för att vi blev små barn i en sandlåda  där vi  ville hitta felen.  Där  vi vuxna människor satt och  så det var inte jag,  du e dum  och  jag är starkare än dig.  Hon blev  igår för mig någon som  valde att ta ansvar,  vågade säga att Jag gjorde fel.  Dessa ord hjälpte mig att  våga säga att  du är inte ensam att göra fel jag valde  även jag att göra fel.  Hon visade mig  även att  vi gör om, vi gör rätt.

I alla fall  mitt hopp har tänts, jag har åter fått tro på att det kommer att funka.   Vi kan ha sommarlov, utan en gnagande oro för  den kommande  hösten sen.  Vi kan  njuta av sommaren utan  att bygga upp rader av  strategier, argument   och bla bla bla.    När skolan sedan  börjar igen  så har   rektorn  och jag ett av tal  om att  det då aktuella mötet skall vara för  min son  utifrån honom,  inte om  oss inte  om min ryggsäck inte  om hennes kompetens.

Utan om hur vi på bästa sätt skall kunna hjälpa  min son,  så att hans  svårigheter  åter igen  blir tillgångar.  Så att han  återigen får tron på sig själv,  inte  har uppfattningar om att han  är ,slapp och likgiltlig  utan,  han duger, han är så bra som bara han kan vara.  Han är det underbarn, underverk  med tillgångar som är unika för honom.

Tacksamhetstankar.

Tack för att vi tänkte ett varv till, tack  rektorn för att du  gick halvvägs, vi möttes  på halva vägen  det gör mig glad.  Tack för att jag, du  vågade vara vuxna  och för att vi  vågade  se  bristerna.   Det gör att  vi kommer att våga närma oss,  det vi skall närma oss.   Tillsammans kan vi  nå målet,  tillsammans kan vi  hjälpa en ung människa att ha en framtidstro, känna tillit i sig själv,  tilltro på vuxenlivet,  klara  och  kämpa för det  han ska kämpa för.  Tillsammans kan vi  hjälpa honom att slippa  kämpa för sin existens,  slippa  dölja sina  o tillgångar  hjälpa honom så att  o tillgångarna blir tillgångar.

För  dessa o tillgångar blir o tillgångar när vi skall förändra honom.   Dessa o tillgångar  blir tillgångar när vi  förändrar  förutsättningarna.

En klok kvinna sa till mig en gång att.   Människan  kan vi inte  förändra människans funktionshinder, det   finns där kommer alltid att vara där,  men  omgivningen runt hindret där hindret  uppstår  går att förändra.

Där till  som Kay Pollak  säger.  Jag kan inte förändra en annan människa, Jag kan bara förändra mig själv.

Tänk  vad enkelt,  och tänk om jag fattat det  tidigare,  vad mycket  arbete jag hade sluppit om jag hade fattat det innan.  Den enda människa jag kan förändra är  mig själv… Jag  kan välja min egen lycka…..

Författare: Carina Ikonen Nilsson

2009 skrev jag boken Jag föredrar att kalla mig impulsiv. Idag är jag ute och pratar om Npf hur det kan funka och vad som inte funkar. En och annan bok säljer jag också.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *