Spännande dag idag.

Som alltid är jag aldrig förberedd och strukturerad.  Vi är ju tre tjejer med ADHD som ska hålla tre olika perspektiv om hur ADHD är och hur vi upplever det.  Som alltid är jag på plats där i tid, try nu var det mera min makes förtjänst idag än min men på plats var jag. Väl där ser jag att jag förbisett något av det viktigaste i detta sammanhang. Struktur, here förberedelser och  åter igen struktur. 

Min nyfunna och mera kloka och strukturerade tvilling. Har allt det som jag saknar. Under en kort tid satt jag och diskuterade med mig själv om hur vida min hjärna funkar och hur jag tänkt. Här måste jag villigt erkänna att jag inte tänkt, ed inte haft en tanke på. Inte den blekaste föraning om att jag borde skapat en flödes karta med en massa tankar.  Jag inbillade mig att det var jag som var verktyget, att det var mina ord som skulle produceras på ett förståligt sett.  HAHA,  Jag förstår mig inte själv ibland när jag babblar på. Hur ska jag få andra till att förstå??? Hjälp!!!!

Jag inser att jag behöver Hjälp, i högar stora som meter.  Att jag inte tänkte på det innan jag tackade ja, Nej se ni.  Det är liksom det som är ADHD i mig.  Utan en enda eftertanke i förstadiet, tackar jag ja! Där efter seglar händelsen iväg, ut ur mig och verkligheter upptäcks när livet hinner i fatt mig.

Hjälp!!!!

Idag har mina tankar producerat bilder, scenarion, som jag måste få en struktur på. Nej förresten då är det inte längre jag, som kommer stå där framme och pratar, då är det ännu en gång någon som jag tagit till mig, för att rädda situationen.  Min ADHD är strukturlös, min ADHD är improvisera, lös situationen, och vad kan egentligen hända?  Jag skulle kunna tappa rösten och helt tiltad, japp så skulle det kunna vara, men det är de som är ADHD i mig, helt tiltad asså!

Mina ord hoppar ju liksom ut munnen, innan tanken har hunnit fram och format meningen. Skulle jag sitta och vänta på att tanken skulle forma meningen så är orden mera borta än de innan hoppade ur munnen€¦€¦.

Det jag vill ge av mig, på denna tillställning är ju att hallå här är jag. Vissa svårigheter har jag, men kolla jag överlevde.   Min diagnos hjälper mig att vila mig, dessa bokstäver hjälper mig att  inte ställa alla omöjliga krav på mig, som jag gjorde innan.  Att jag idag mera simmar med strömmen och flyter på vågen, i stället för att simma mot strömmen.  I dag vilar det en massa tacksamheter i fyra bokstäver i mig, som gör mig mera värdefull för mig, i mig. Jag har förståelse och förlåtelse i mig, till mig, om mig. 

Det ger mig trygghet, det ger mig en möjlighet att vara den jag är, som jag är. Det ger mig möjlighet att vara, det vackra i mig. Mina bokstäver i olika sammanhang är de en tillgång, i vissa lägen är jag mera drivande, än människor utan de  fyra. Då är dessa fyra en tillgång. Mina mindre bra tillgångar eller otillgångar är ju sånt som jag kan be om hjälp med.

Där behöver jag inte begå direkta självmord, eller våldtäkter på mig själv. Utan räcka upp handen och be om hjälp.  Någon finns ju där utan för mig, som just har de tillgångar som jag saknar, mina tillgångar kan vara sådant som denna ,kan få låna av mig.  Till exempel är min underbara tvilling en sådan tillgång till mig i att bara finnas. Hennes tillgångar i struktur och annat, ger mig aha i att mmm vi är lika i olikheter, hennes struktur idag visade mig att jag har lite att lära.

 

  ©µ malix

Technorati-taggar: ,,,

Författare: Carina Ikonen Nilsson

2009 skrev jag boken Jag föredrar att kalla mig impulsiv. Idag är jag ute och pratar om Npf hur det kan funka och vad som inte funkar. En och annan bok säljer jag också.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *