(H)järnkoll Handisam, och attityder.

Energin bara sipprade ut. Som om jag öppnade en kran på max för att sen inte stänga av den. Trötthet finns i axlarna som att någon står och trycker ner dom för att jag skall ramla ihop. Nacken har rasat ner min kropp skriker på Hjälp! (H)jälp!

(H)jälpen som jag behöver är kraft i att orka ta nästa steg framåt utan att falla ner. Redan igår trampade jag på energikranen. Då i okunskaper av dåliga orienteringar. Veckan har även bjudit på bemötande om lite ADHD. Lite ADHD gör mig illa, order visar på okunskapsnivåer som gör mig mörkrädd. Är det så våra barn blir bemötta i skolan?

Jag som vuxen kan hantera mera, seek än en lite pojke eller flicka. Jag vet det, för jag har varit en lite flicka, idag är jag en vuxen kvinna. Kvinna som levt mera än halva mitt liv. Metern börjar bli mindre till år, men längre till erfarenhet och nivåerna av tryggheter. Tänker, ser att kunskap, erfarenheter och historia blandas till en stor bytta med olika sorters frukter. Vissa är lite surare, andra har en lite mera besk smak som gör att jag ser min kunskap som viktig. Ser det nu, känner det i minsta beståndsdel.

Att vi som orkar vågar och kan har en uppgift att göra. Vi måste sprida kunskap. Kunskap så att våra barn och senare deras barn slipper leva ett helt liv i okunskaper, och bli bemött med attityder där vi har lite adhd. Lite adhd, hur känns det, hur känns det att ha lite adhd?

Känns det?

Gör det ont?

/Malix

För vissa av oss gör konsekvenserna Råttont.

Eller hur blir det så.

Jag ser inte att adhd gör ont, inte ens så att jag känner att det gör ont. Nej men bemötande, respekt för individen, attityder och alla dessa fördomar. Det är det som gör ont. ADHD i sig gör inte ont, inte om jag får vara i de sammanhang där jag får vara mig, så som jag är. Är jag tillsammans med andra människor som har Kunskap, förståelse och insikter, så har jag inte ens lite ADHD, som jag märker av. Då har jag inte några svårigheter inte heller blir jag så förgjordat trött.

Vill ge mina barn den möjligheten att få vara så som de är. Tyvärr så möts de ofta i mera krävande sammanhang där förståelsen, empatin och acceptans för olikhetsdynamiken saknas och inte bor på kartan. Tyvärr men vi kan genom en gemensamhets-ansträngning som jag egentligen tror inte är en ansträngning, utan en uppgift där vi känner tillhörighet, växer och utbildar varandra, där vi genom kunskaper förändra attityderna i samhället. Det gör vi genom (H)järnkoll, det gör vi genom att inte vara tysta och osynliga. Psykisk (H)älsa är något som vi alla har, O(H)älsa är något som kan drabba vem som helst . Vi kan bli förkylda, vi kan bryta ett ben. Vi kan drabbas av psykiska besvär, få negativa tankar och hitta rädslor som gör att rädslorna tar över livet. Jo jag vet för jag har och är ibland där. Förr sa man klen i nerverna, eller flimrade lite med ögonen och visade att jo hon har lite sjuka nerver. Idag gör vi inte det eller?

Idag tror jag i mig att vi kommit lite längre. Jag vill det, Jag hoppas att vi har det. Inte för min egen skull jag har överlevt. Men för alla dessa barn de små söta flickorna/pojkarna, som börjar skolan med uppfattningar om sig att de är bra som de är. Efter några år är de bara flickor/pojkar, inte duger dom heller inte är dom flickor/pojkar som sig själva. Utan flickor/pojkar som blir någon när någon ser uppskattar och tycker om dem. Det är inte det jag vill att mina barn ska uppleva. Det är inte det som jag vill att mina barn ska leva sitt liv igenom. Nej, inte aldrig och åter nej, jag vill vara med och skriva historia, i historian. Vi har nu möjlighet att förändra, genom den gemensamma kraften tillsammans i Projektet (H)Järnkoll. Som attitydambassadör har jag möjlighet att få vara en del av förändringen, där vi vill (H)jälpa till att flytta ut okunskaper, rädslor och fördomar. Vi kan genom uppdraget istället bjuda in kunskaper som faktiskt motar ut rädslor, och fördomar. Vi kan även genom gemensam kraft och genom att själv som jag själv vara den som bestämmer mig för att inte luta mig emot mina okunskaper. Jag har eget ansvar över vilka fördomar och ofördomar som ska bo i mig. Själv väljer jag att se rädslorna som okunskaper, och okunskaper är något som jag vill vända till en bank av kunskaper.

Vad väljer du?

Tack för att du tog dig tid att läsa alla mina ord!

Handisam kommer du till genom länken.

NSPH

(H)järnkoll

 

©

Författare: Carina Ikonen Nilsson

2009 skrev jag boken Jag föredrar att kalla mig impulsiv. Idag är jag ute och pratar om Npf hur det kan funka och vad som inte funkar. En och annan bok säljer jag också.

1 reaktion till “(H)järnkoll Handisam, och attityder.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *