Påskrivningslappar är en konstig form och okunskap i mig.

Mulenheten utanför säger mig att det ljus som finns på insidan får lysa uppvägen idag.

Kaffet som jag har bredvid mig har kallnat, check men jag är en sådan där som till och med kan dricka kaffe som har några timmar på nacken. Varm som kallt funkar det.

Det där med att sova, check har varit mera en frånvaro i natt en än tillvaro. Huvudet är så där allmänt mossigt och tankarna som kommer fram, clinic är hoppigt hoppande. Lite dumt är det att inte sova på nätterna, ja men tyvärr så, har jag inte lärt mig konsten att sova ibland.

Förhoppningsvis vaknar jag till på riktigt innan dagen, blir en arbetsdag. Jag börjar inte arbeta från kl 15, så jag har några timmar på mig. Har inte så mycket uppdrag under dagen, så att springa runt i morgonrock är en förmån som jag fångar idag.

Lappar är ett fenomen här, som är mera än enkelt. Nu handlar det om en lapp som vandrat runt här hemma, i över en månads tid. Först fick vi den hemskickad hit. Allt som krävdes var att vi någon av oss vuxna, skulle skriva på den och sedan tillbaka till skolan.  Jo då hur enkelt som helst, tänkte jag.

Jag lägger lappen här i köket och skriver på den sedan.  Redan där förlorade jag slaget om den där påskrivningslappen. Redan där, var det en lapp som skulle vandra runt. Vad jag inte minns när jag lägger lappen där i köket på vår hög, är att jag inte får lägga mig ifrån mig lappen, utan att ha skrivit på den. Men det gjorde jag.

Maken hade tydligen hittat den där förtappade lappen som jag lagt i köket. Skrivit på den och lagt den där i köket igen.  Ett rätt, av hur många som helst uppgifter utförda. Lappens uppgift gör ingen nytta där i vårt kök, utan den skulle tillbaka till skolan, så där föll vi precis efter startskottet.

Men skolan, dom ger inte upp så lätt, så fröken hon skriver ett mail till min mailkorg. Vilket  jag öppnar, läser, gör fel två,  jag får fråga maken sedan när han kommer hem tänker jag. Jag glömmer av att jag är glömsk, när jag gör fel två. För fråga maken sedan när han kommer hem, blir inte den dagen när han kommer hem.

Utan det blir den dagen som fröken ringer hem, som  jag hör på hela henne att hon känner sig dum som stör, då hon frågar om en sådan enkel sak, som en lapppåskrivelse som bara ska till skolan. Det är ju inte hon som ska känna sig dum, det är ju egentligen jag.

I alla fall så är det, just sådana där samtal som jag inte gillar när jag lägger på, då brukar jag skälla på mig själv. Berätta att jag faktiskt har en lappstrukur som jag borde följa.  Detta gör att jag denna vackra dag, kommer ihåg påskrivningslappen så när jag ringer från mitt jobb och frågar jag maken om lappen.

Av någon anledning så faller vi även här,  påskrivnings lappen blir vårt fall, till skolan lyckas den inte ta sig.

Men fröken, hon är en klok fröken, för hon tänker att mitt på dagen är dumt att ringa. Hon kanske är medveten om att jag då har fullt upp med andra saker, att samtal  inte funkar fullt ut, utan bara blir en ljuslampa i stunden.

Nu börjar rond två i detta maraton.  Hon ringde mig nu, på morgonen, när jag sitter här dricker mitt avsvalnande kaffe i morgonrocksmorgonen. Kanske tänker hon att nu är det bra att ringa, innan det blivit för många saker som jag har igång.  Och tänk, hon tänker rätt varje gång,  problemet är bara det, att problemet är mitt.  Lappar är en genomgående tråd  i mitt liv, av att inte bli utförda.

Lappar, lösa papper som ska från A till B är och förblir något som jag inte fixar. Jag vet det är hur enkelt som helst. Men för mig är det en konstfrom som jag har utanpå kunskaper om, men problemet är att det är där ute, och inte här inne integrerat i mig.

Hon ringde alltså. Egentligen borde jag ta av morgonrocken, ta på kläder och ta lappen och åka till skolan. Lämna lappen där nu just, nu med en gång.  Men, kommer jag göra det? Förmodligen så faller jag på målsnöret igen, tar på kläder och sätter mig i bilen, glömmer lappen hemma.

Kanske blir detta inlägg en påminnelse, om att vi har en lapp som är påskriven som ska till skolan.  Hur svårt kan det vara?

JO, det är just jätte svårt, men nu har jag skrivit, nu tar jag med lappen till köket igen.

För jag hittade den här nere vid mitt skrivbord. Antagligen har lappen tröttnat på att jag inte klurar ut konsten,fått ben lagt sig här för att jag någon gång ska hitta den.

Ska sätta en postit lapp på makens datorskärm men en påminnelse om att läsa mitt blogg inlägg idag.

Ha, ha det ska jag göra med en gång. Och det kommer jag lyckas med, för hans dator är mitt emot min lilla dator.  Just postitlapps tekniken har Lotta Abrahamsson lärt mig. Fast då var det postitlappar i datorn tror jag, men funkar? Jo, det gör det.  Hoppas de vanliga som man kan ta på också fungerar, för då kommer den där påskrivningslappen till skolan imorgon.

Lev idag, just nu och idag får vi låta ljuset inom oss lysa upp vår dag, så är det i alla fall här för himlen är med grå än blå här.

Bildbevis 🙂

 

Publicerat av Carina Ikonen Nilsson

2009 skrev jag boken Jag föredrar att kalla mig impulsiv. Idag är jag ute och pratar om Npf hur det kan funka och vad som inte funkar. En och annan bok säljer jag också.

Lämna en komentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

×

Like us on Facebook

RSS
Follow by Email
Facebook
Google+
http://malix.se/2013/05/22/paskrivningslappar-ar-en-konstig-form-och-okunskap-i-mig">
Twitter
%d bloggare gillar detta: