Föreläsning av vikt!

På lördag i Alingsås.
Nu borde jag kanske ha en PDf fil eller en länk men får kopiera den inbjudan jag själv bad om att få. Ämnet är så otroligt viktigt och alltid så aktuellt. Platser finns kvar
Läs mera om Lisbeth Pipping här.

Mobbning bär vi med oss hela livet.
Välkommen till Alingsås den 2 april 12:00- 15:00.
Vi syns på Ahlströmska Magasinet vid Lilla torget.
”Vi måste prata om att mobbning finns, seek man kan ju inte stoppa något som inte finns.” Emma 11 år
Lisbeth Pipping är författaren bakom självbiografin ”Kärlek och stålull – att växa upp med en utvecklingsstörd mamma” och boken ”Jag mobbar inte”. Ta del av barn och ungdomars känslor, tankar och idéer om hur vi skall gå tillväga för att stoppa den mobbning som sker i dagens skolor. Barnen och ungdomarna är tydliga i sina svar, de säger att det går att stoppa mobbning och det är ingen kostsam lösning de ger oss – den är helt gratis.
Jag vet hur det är att vara mobbad, jag var det varje dag under hela min skolgång. Efter nio långa år av mobbning fanns det ingen Lisbeth kvar.
Jag var ”Lösset”, inte bara i mina mobbares ögon utan även i mina egna. Ett litet värdelöst löss. Det tog många långa år att komma dit jag är idag. Mobbning ger sår som tar lång tid att läka och ärren bär vi med oss hela livet.
Det är min djupa övertygelse att vi måste våga och vilja prata öppet om mobbning. Vi måste tala öppet om vad den gör med alla inblandade. Mobbning uppstår för att vi saknar modet att agera. Den lever kvar år efter år för att vi inte vill, orkar eller vågar stoppa mobbningen. Låt oss införa nolltolerans mot mobbning.
Linda Mathiasson, från föreningen Stopp mot kränkande särbehandling kopplar ihop likheter och olikheter mellan skolmobbning och vuxenmobbning.
? Vuxenmobbning är ofta utstuderat men samtidigt luddigt
? Det finns en klar lagstiftning vad gäller mobbning i skolan – det finns inget motsvarande lagstiftning vad gäller vuxenmobbning.
? Vågar man visa civilkurage anses man ofta som besvärlig.

Sandelin av och på

Så mycket bättre, treat jo jag blev genast grymt ung, grymt lika grymt medveten om fantasi och hur det liksom bubblade runt i den tunna ungdomskropp, detta inlägg blir till just nu tillsammans med de första låtarna. Kontrasterna är grymma – Thåström som funnits alltid, Freestyle som liksom var något som snurrade runt i min freestyle en sommar. Nu mitt i vintern och tanken var inte ens att skriva om musik. Men på något sätt slinker det in lite sådant ändå. Tänk att musik kan ha en sådan stor betydelse. Kanske är det inte så för alla, men för mig har den alltid haft en central plats i livet. Konserter är ju något som jag skulle vilja gå på alltid.

Thåström det var längesen nu, skulle nog kunna tänka mig en kväll framför scenen igen.

Nu till ämnet som jag tänkte skriva om.

ADHD, av –på knappen och Christer Sandelin. Den där av och på knappen som finns där och lurar alltid. ADHD är i mig allt eller inget, av eller på, nu eller sen. Där sedan aldrig blir av, om det är saker som blir till av måsten, borde.

Motivation är ett ord som är drivkraften. Maken pratade igår om motivation och sport. Motivation slår klass. Motivation slår talang. Alltså du kan vara hur djävla duktig som helst, men utan motivation blir det ändå inte bra. Till och med Freud får sin plats här, bland Thåström, Sandelin, och sporten.

Där Freud menar att utan motivationen gör vi inget, (Jag) måste tjäna nått på det som jag gör. Utan motivationen gör jag inget.

Christer pratade om att han dövade sorger med antidepressiva tabletter och alkohol. Av och på omdömen hans ständiga strävan, skapande och viljan att synas som han pratade om sorglösheten som hann i kapp han, och sorgetankarna som bodde hos honom.

Som konstnär, den konstnär som han är. Inbillar jag mig att sorg, av och på och galenhetspanna måste finnas, för att våga, orka och kunna forma ut sina fantasitankar. Just det är det, som är det vackra i ADHD, för mig.

Det att vi är allt eller inget, glad eller ledsen, gränsen emellan är av eller på, impulsiva och o- eftertänksamma.

Orden hoppar ut som grodor, det bara blev så, just då tänkte jag inte på det. Där till så blev det som det blir i det vanliga livet, vissa saker blev bra och vissa mindre bra. Det som är, är att människor utan adhd lär sig av misstagen, vi med ADHD gör om misstagen och tillsist blev det något av det som till en början var galet konstigt.

Oj då tror inte jag fick fram det som jag ville få fram, mera än att AV och På är nödvändigt för att samla kraft. För kraften den gör jag av med, i alla mina projekt. Därför behöver jag vilandet emellan för att samla.

Vill tillägga att jag inte i detta inlägg säger att Christer Sandelin har ADHD. Fast det skulle inte förvåna mig, om det var så. Concertan kanske skulle kunna hjälpa honom bättre, än De antidepressiva tabletterna som han tydligen slutat med. Concertan skulle kunna hjälpa han sakta ner lite och ha en mera vilsam av och på sträcka, samt kanske skulle dessa göra att han slapp antidepressiva i framtiden.

ADHD är olika precis som vi människor är olika

PåRiktigt bloggen skriver om hippt och trendigt.  Till viss del håller jag med och visst finns det en chans att  det blir att historiska livet då kan skyllas på ADHD.  Mitt historiska liv oavsett ADHD eller inte så är vägen till idag vissa tider kantade av gropar och mindre bra saker.  Nu är det inte så att mina mindre bra saker mm är orsaker från missbruk av droger i den bemärkelsen. Kanske för att min far var en man som självmedicinerade sig med alkohol.

Trotts att jag nu sluppit att ta i tur med sådana problem  som drogberoenden, store så har jag ändå trotts allt  haft motgångar och sprungit för fort för att känna efter. Livet är lite sånt när alla intryck trycks ihop till stor kloss som upplevs samtidigt.

En klok lärare som jag en gång hade när min son var nyfödd. Jo så är det. Jag provade på att plugga samtidigt som jag ammade. Sonen följde med till skolan och läraren som var en helt underbar finsk kvinna vid namn Anniki  tog hand om sonen medan jag skrev uppsatts.  Samtidigt som jag  pluggade hade en  2 månaders gammal baby så fick jag även chans till lite arbete vid sidan om  tror jag jobbade 9 timmar / vecka.  Tills min lärare tog mig lite avsides och frågade om jag ville uppleva  min 30 årsdag.  Hennes fråga gav mig klokheten att stanna upp och se det som att jag kanske bara skulle göra en av sakerna.

Jo du  helt rätt  obehandlad ADHD i mig gjorde att jag hoppade av den nästan färdiga utbildningen och tog  jobbet 9 timmar/ vecka.

Förändring!!! Alltid förändring, stanna inte upp utan gör nått nytt så slipper tristessen  och tråkigheter komma i fatt. Fly, Fly stanna inte upp, utan ge mig av till nyheter så jag slipper stanna upp och ta tag i det som är viktigt.

Vad är det som är viktigt??? Mig, mig och åter igen mig. När kroppen inte längre orkar med nyheter och flyckter när det liksom inte längre räcker med förändringar och nya projekt. Det är då sömnproblemen visar sig.  När man ignorerat sömnproblemen tillräckligt länge så kommer de kroppsliga problemen.  Depressioner  redan vid sömnproblemen bör det stannas upp och tänka till. Det gjorde inte jag.  Inte ens med Concertan hjälpte det mig fullt ut.  Idag med klokheter och en diagnos ger det mig en större förståelse för mig själv. Även om jag inte  lärt mig det fullt ut så ger det mig möjlighet att bli klokare ju längre tiden går.

Klokhet kan inte jag få för mycket av.

Vad vill jag nu med  detta och påriktigt? Jag vet inte  riktigt kanske är det bara att visa på olikheterna.  ADHD och olikheter, ADHD är liksom  människor. Olika!

Även Concertan gör olika med oss, för mig gav concertan mig ett mera vaket liv, på normala tider.  I början gjorde den mig fruktansvärt lat.  Det viktigaste av allt så hjälpte den mig att stanna upp, ge mig tillgång till mina egna tankar. Tankarna flöt långsammare fram en och en. Dessutom  följde mina tankar en snittsad bana. Kan man säga så?  Vad jag menar är att tanke 1  födde tanke 2 som kanske gav mig ett svar i tanke 3.

Nu har även ADHD fört med sig KBT, och   en hel dag full av klokheter tillsammans med min KBT Terapeut.  Kanske är det så att klokheterna kommer från mig men på något sätt så lockar denna kvinna fram just alla mina klokheter.

Tanken just nu blir vacker trotts trötthet och allt omkring. Tack för en vacker dag där jag lärt mig ännu mera om  mig och mina olika egenskaper och annat. Klokheter föder klokhet.

Vill även passa på att tacka Cattis  på bloggen PåRiktigt, även där kan det hittas massvis med klokheter som hon delar med sig av.

18 år av lyckan att få pröva på att vara mamma………….

idag firas sonens 18 årsdag. Nu var ju det i onsdags som sonen fyllde 18  redan halv sju i  onsdagsmorse, nurse satt vi och åt av smörgåstårta som  han ville ha. På kvällen firades det av honom med kompisar genom att dricka öl på  krogen.  Min son är  ganska lik sin mamma, för i onsdags då han och kompisarna skulle gå på krogen så var hans och alla kompisarnas mobiler utan batterier. Tycker det kom riktigt lägligt att mobilerna slutade fungera, just då kl  20.00  på onsdagskvällen.  Där till alla mobiler, märk även att han tog sig tid att ringa upp, för att säga det innan mobilerna dog av ström-lösheter.  Som mamma till min 18-åriga son  på  just 18 årsdagen,  kan jag tänka mig att tro på det, just då. Jag bjuder  på det.  Har svårt att tänka mig att det är så, att för en herrans massa årsen var jag en liten nybliven första gångs förälder, till en son, som idag är 18 år och 3 dagar.  Tänk vad mycket den  stackaren har fått stå ut med, tänk att inte en endaste gång kan jag nu  minnas att jag någonsin har  varit arg på denna lille pojke.  I honom finns det inte ett uns av ondhet, i hans  mammas ögon är han en genom god urgullig  nästan vuxen ung man som  just börjar  ge sig ut i vuxenlivet snart men ännu under sin mammas vingars beskydd. //

Lev idag  idag  tänker  vi att grilla i det fina vädret!

(H)järnkoll = Kunskap, Kunskap = Fördomsbortfall.

Jag tänker prata om mitt ambassadörskap.  Eftersom jag har den formen av skap, pharm i mitt uppdrag så är det självklart för mig att jag inte skäms för någon del av mig. Där till absolut inte för min lilla tillgångsgen. Igår fick jag känslan av det var så, rx att det var just det jag skulle göra.  På något sätt blir detta svårt att skriva då jag skriver om någon som har lite av makt i mitt liv. Denna människa skulle kunna bli sur ,grinig  och jag vet inte vad. För det jag skriver. Men det är så viktigt för mig att skriva om det, faktiskt mycket viktigare än dennes makt.  Det är så att det handlar om Attityder, fördomar och  okunskaper vill jag mena.

Det handlade om att jag inte skulle prata så mycket om adhd, och en liknelse gjordes om  en liten lever, här ser jag en skillnad en liten lever kan man opperera, det går inte att opperera bort adhd, om jag hade  sett sämre hade jag kunnat be någon att hjälpa mig läsa, eller om jag  var utan funktioner i mina ben och satt i rullstol så hade jag kunnat  be om hjälp för att ta mig upp för en tröskel eller  vad det nu kan vara,  inte någon hade tyckte att det var något konstigt med det.

Men MEN  med stora bokstäver, Här blir det konstigt snurrigt och  jag blir rent av lite arg, frustrerad och känner viktigheten i det hela.  När jag har adhd så syns inte det, för det är en osynlig funktionstillgång som för med sig lite mindre bra tillgångar.   Det syns inte på mig,  det står inte adhd i pannan på mig, inte heller behöver jag  några stora  hjälpmedel som gör att man skulle kunna se att jag  har dessa  tillgångar.  ADHD i mig gör att jag byter fokus, tappar koncentrationen och att mitt arbetsminne är lika med  1, det slutar liksom där.  1 sak kan jag hålla i minnet om det är så att det är en bra dag. Ibland glömmer jag saker redan innan jag tänkt klart dom, det gör att  människor ibland blir irreterade på mig för jag säger saker som inte har med saken att göra, jag avbryter och en massa andra ouppfostrade saker till.

Makt människan,  den som har lite makt i mitt liv  berättade igår att vi hade en sak att ta upp.  Det var att jag skulle vara tyst om att jag har ADHD,  för mig blir det  kaos på tvären och mitt emellan och lite där till!  För  i situationen handlar det om att förändra attityder i det stora och det lilla,  detta sammanhang är det lilla.  Skulle jag inte  våga gå ut med det, inte prata om det, dölja de som  finns lite grann av inom mig så kränker jag inte bara mig utan mina barn, min familj, människor med andra  funktionshinderstillgångar,  Det är inte så att jag skall skämmas på mig! Det är inte så att mina barn skall  dölja och gömma vissa saker, för att  omvälden har bestämt sig för att leva i okunskaper!!! Nej skriker hela jag, Nej,  jag bryr mig inte,  om  ifall någon  som väljer att leva i okunskap  och bo i sina fördomar väljer att se mig som en mindre värd eller mindre vetande bara för att jag har ADHD. Nej för då handlar det inte om mig, längre utan om den som har just dessa tankar.

Jag är så trött på att vi skall Skämmas,dölja samt ge föda åt dessa fördomar. Vi finns och jag är inte mera eller mindre människa än  någon annan bara för att jag har adhd, men jag behöver för att må bra, en omgivning och ett bemötande, där man ser mig där man hjälper mig när jag behöver hjälp. Mina oförmågor är osynliga det gör inte att de inte finns. Det gör lika ont i mig  då ni vill att jag skall skärpa mig och ta mig i kragen. Som om ni sa till en synskadad att han minsann kan läsa om han bara skärper sig och bestämmer sig för att använda ögonen!

Nu var det inte så att  maktpositionsmänniskan i mitt liv  sa att jag skulle skärpa mig, men denne  ville att jag skulle sluta med att berätta, om att jag har adhd.   Och de se ni, det lär jag inte  följa det rådet, för det handlar  om mera, än bara mig. Då handlar det om att jag  väljer att föda fördomar, som att människor med Psykisk-Ohälsa är mindre värda. Just här finns det viktigheter, just här är en av viktigtheterna i (H)järnkoll.  Jag, inte heller någon annan är mindre värda eller mindre vetande, för att vi känt på vad psykisk hälsa är. Vi har bara kommit längre, i vår personliga utveckling, vi vågar reagera på saker som vi inte klarar ut.

En av fyra vill inte arbeta med mig, det handlar om Okunskap

(H)järnkoll Kan göra SKILLAND

Gör jag någon skillnad, pharmacy är en fråga som vaknade i mig, clinic då jag läste en blog av Kristina Alexanderson.  Om lärarens ansvar att se och bekräfta…. frågan gav mig flera frågor.  Frågor som vi alla borde funderar på som vuxen.  Varje Lärare i skolan som möter elever. Varje behandlingsassistent, socialtjänsteman, polis, arbetsförmedling, vuxna över huvudtaget, borde ställa sig frågan:

Gör jag någon skillnad i mötet med människor?

Kan ju  till och med flytta det vidare till alla vi möter.  Vilken inverkan och vilken skillnad kan jag göra i mötet med en annan människa? Vilken sida av mig tar min mötande medmänniska med sig och gör till sin sanning?

Då jag  jobbade som behandlings assistent skulle jag velat  ta med mig den frågan varje dag.  Nu jobbar jag  inte längre i branschen, men ser viktigtheten i just de orden.  Vilken skillnad gör jag  just i detta möte.  Här skulle jag vilja göra skillnad genom bekräftelse,  att se och att lyssna. Vet om att jag då gjorde det men idag ser jag tyngden i skillnaden om den hade bott hos mig då. Skillnad.  Vilken skillnad gör mitt möte.

Jag får flytta det till  vilken skillnad kommer jag att göra som  Attitydambassadör?  Vilken skillnad skulle jag kunna göra i kampanjen  (H)järnkoll?

Tänk att   kan jag ta med mig  den kloka kvinnans ord, Skillnad,  kan jag göra någon skillnad?  Oj, det gav mig ansvar, det gav mig känslor om hur otroligt viktigt uppdrag vi  ambassadörer har.  Vi gör skillnad. Vi har  möjlighet att göra skillnad  och ge kunskap om psykisk hälsa  genom våra egna berättelser.

Genom ordet skillnad. Har vi  möjlighet att påverka.

Vi…….Måste fråga oss själva, på vilket sätt, vill… Jag…göra skillnad?

Idag skall jag smaka på ordet skillnad!


//©µ malix

Kvinnor är inget som Man slår på!

Kvinnor Måste inse sitt eget värde, sovaldi då Nöjer man sig inte med Bara han inte: SUPER; KNARKA; SLÅSS mm.

Män som Kallar sin kvinna för Fitta, ailment hora  berättar om sin kvinnosyn! Även sin syn på sig själv, och deras värde.

Igår hade jag och min vän ett intressant samtal, om egentligen riktigt allvarliga saker.  Vi pratade familjesituationer. Vi pratade partner, att man kan höra vilket värde vi sätter på oss själva, då vi förklarar vilka  till och otillgångar vi söker hos våra partner.  Bara han inte knarkar, super eller slåss är fraser som både jag  och hon hört.  Hur värderar vi oss själva då? Hur  ser vi på oss själva?  När vi pratar om att välja livskamrater, så borde kraven vara högre än knark,superi, och misshandlare borde inte ens ingå i dialoger,tankar med mera.

Hur många gånger har jag inte hört men han super i alla fall inte.  Har ju själv en gång för långe sen träffat en  kille som söp till det, så att musklerna växte tillsammans med att förståndet flöt ut. Om  förståndet någonsin fanns där.

I början av sådana förhållanden inbillade jag mig att, nej Såååå mycket super han inte, Nej det var mitt fel ellet han menade inte att slå mig.  I Alla fall var det så jag tänkte, De gånger jag fattade att nu är det en helg med alkohol, så hittade jag på annat. Varpå killen  blev svartsjuk och trodde jag hade någon annan.

Under denna tiden  levde min far som då var en  nykter alkoholist.  Han ställde ofta frågor till mig som gjorde ont, som jag inte ville svara på, men som flyttade in och gnagde i mig.  Sista gången jag råkade ut för killens vrede följde min far och min moster med mig upp till vårat hem, för att jag skulle kunna hämta saker till mig och mina barn.  Vreden hamnade då på min far, som åkte ner för en brant trappa.

Jag minns min fars ord, då han svarade på en fråga som var ställd till mig, om varför jag hade med mig den  gubbdjäveln. Min fars svar var: Därför du uppenbarligen inte kan ta hand om min dotter, på rätt sätt.  Det värmde i mig. De orden är ord som inte gnager, utan är ord som ger mig  styrka och visar mig på värdet i mig.

På rätt sätt.

Hur tar man hand om mig på rätt sätt? Jo man låter mig vara mig, älskar mig för den jag är, ser min vackerhet, kallar mig för älskling, kärleken, mm. Kramar och smeker mig när jag vill och behöver det. Lyssnar på det som kanske inte sägs, ser mig, tror på mig.

Tänk er den mannen. han är den mannen. som jag faktiskt är gift med, visst han vet inte  hur dammsugaren funkar och lite sånt men hans muskler är Hjärtmuskler, och (H)järnmusker.  Dessutom är han min tid, min (H)jälpreda i ADHD, inte i att hitta saker och sånt, för där  är jag  faktiskt duktigare än han. Men i att säga till mig vad jag ska packa, när jag skall göra det, han är min kompass då jag inte hittar och min utmanare när han tror jag fixar det själv. Han stödjer mig i alla mina tokiga projekt, får mig att tro på att det jag  gör är det rätta. Det är kärlek det. Tänk Han som jag ibland kan bli så arg på, han står ändå där och älskar mig ser mig och är hos mig. Han är nog min prins på den vita hästen.  Och kan ni  tänka er,  jag är värd honom.

Könsord och andra glåpord är inte ord som handlar om mig utan om den som säger det. Det säger mera om ordsägarens syn på kvinnor, och på vilka partners han tror sig  vara värd att ha. Då någon slår och misshandlar visar det  på svagheter som inte någon är värd inte ens den som slår.

bilden hittade jag här

Vi ALLA Måste inse vårt värde, när vi insett vårt värde, då hittar vi  den kärleken som vi behöver och är värda!!!!

//Malix

Det gäller att andas, men räcker det?

GULD klimpar som ger kraft.

Jag sitter redan med kaffe och dator. Hade kunnat gjort det redan klockan fyra om jag velat. Men då valde jag att titta på min dotter som sov, treatment lyssna på alla ljud utan för våran husvagn. Jag tror att solen tittar fram idag, medicine rendan nu ser jag tecken på det.

Idag har det funnits så många tankar  om livet. Livet går ut på mera  än att andas, men om vi inte andas försvinner livet.  Vi har 1 liv, en gång lever vi  och då i  bra räknat ca 75 år  kanske några år mer, kanske några mindre.  20 år av dessa 75 går  ut på att på något sätt hitta till den  vi är, här formas vi av människor vi möter.  Både bra och dåliga influenser hittar till oss, här blir vi den vi tror oss vara.  Vi inbillar oss även på något sätt att vi är odödliga och har  minst  800 år kvar att leva.  Därför behöver vi inte ta hand om oss så bra.  20 år till går ut på att bilda våran familj, här blir vi mammor och pappor älskarinnor och älskare,  här är vi våra karriärer.  Vi är behandlingsassistenter, vi är lärare med mera. även här tror vi oss  leva i flera hundra år. Det gör inte så mycket om vi  mår dåligt i förhållanden eller vantrivs med livet på något sätt,  det ska vi ta hand om sen  de andra 700 åren.    Nu kan jag inte säga så många klokheter mer om de näst kommande 20 åren, För jag har bara lev i fem av dem.  Men de första fem åren har gett mig  så många kunskaper om mig själv.  De kunskaper som jag hade om mig själv  de första 20 åren är som bortsopade, den lilla flickan bara skymtas. Istället bor det hos mig en vacker kvinna som oftast glöms bort. När hon glömts bort för länge gråter hennes själ. Slösar med tankar om nätterna, och visar på  sömnlösheten på dagarna.   Dessutom har denna kvinna som är jag kommit till insikt och klokheter om att jag inte lever i  500 år till utan på sin höjd 40 år till. Misstänker att jag inte ens vill leva de 500 åren som är efter det. Men devalveringen av alla år hundraden gör att jag måste ta hand om det som är mitt. Du får ta hand om dina saker.  Ungdomar som kommit på glid är saker som jag ägnat mitt liv åt tills nu. Knarkande ungar som mår dåligt, dessa ungar blir stora kommer upp till åren då de är eller borde vara i åldern  Är sin karriär. Tyvärr så har deras knarkande skyndat på processen att hålla den i utanförskapet som vissa av oss lever i.  Vissa av dessa ungdomar blir utslagna får inte den ärliga chansen skulle jag skrivit för några år sen, idag med nyhetskunskaper ser jag att vissa av dem får sin ärliga chans. Men de kastar bort den till flugorna. Den blid de skapat sig i de första  20 åren är den de lever i. Då ger de inte sig själva den chansen som de får. Utan hänger sig tröstlöst fast i den fasad som  deras omgivning  från tidig gett dem.  De är barn till missbrukare  redan dömda att misslyckas.  Livet är mera än att andas. Det är jag som format mitt liv, nu så här på morgonen har jag insett att de där 800 åren har krympt dramatiskt till  ev på sin höjd 40 år. Vad tänker jag göra de sista 40 åren. Här gäller det att jag gör mera än andas. Här gäller det att leva, vara den underbarhet  jag är.

Finns det flera som insett att livet inte levs i 800 år????

Hur fin tror jag att jag är?

jag inte är så fin som jag tror. Har jag fått till mig. Nu är det inte så att jag tror att jag är så fin. Ibland kan till och med min dåliga självkänsla ge mig krampaktiga tankar om att jag inte duger alls, look inte  överhuvudtaget.

Nu kommer inte dessa tankar så ofta, som de gjorde innan. Då var jag nog en sådan som inte dög alls till och med. Idag vet jag att jag är lika mycket värd som alla andra.  Jag har lika stor rätt att ta plats i denna världen som alla andra. Det har jag  rätt till för att jag är den jag är, inte för det jag

Gör

utan

Är.

Det är just det som är skillnaden  emellan  självkänsla och självförtroende.  Det är här just emellan dessa två ord, som  mina depressioner ställer till det för mig. Det är just här som jag glömmer av  värdet i att vara jag. Inte  visa vad jag kan. När jag visar  hela världen vad jag kan och orkar med,  det är då jag ramlar ner.

Idag ser jag det tydligt.  Brevet jag fick om att jag inte är så fin som jag tror …… handlar inte om mig, utan om den som skrev det. Han eller hon  har inte sett till sina tillgångar, inte sett det gudomliga i sig, ser bara alla fulheter i sig själv som är tillverkade av den mask som han eller hon har för att visa världen, det skal som han tror skyddar honom och hans mindre bra tillgångar.

Men trotts allt har jag faktiskt sett denna brev skrivares, finaste sidor  ofta. Jag är uppriktigt ledsen, över att  brevskrivaren själv inte fått se sina tillgångar och sina  egna underbarheter.

För det är just de  vackra sidorna  i  denna människa  som jag i dag inte får se, det är just de sidorna som jag idag saknar hos denne. Mina tårar idag är att han eller hon  just inte visar alla sina vackra sidor.

Sårbarheten som  jag vet finns där,  kommer sakta att bytas ut till ett hårt skal.

Se hela bilden


ADHD och fördommar och jag

Ibland blir jag så himla ledsen av människors uppfattningar och deras inskränkningar som bottnar i fördomar, sales inbillningar. Nu var artikeln ett år gammal men misstänker starkt att det ändå finns en del sanning i den.
Leva debatt en artikel om ADHD och olika mediciner.

Idag medicineras cirka 12 000 barn i Sverige, ampoule med Ritalin som missbrukarna på 70-talet kallade Bängrita.

Missbruk och medicinera är inte samma sak, purchase ett missbruk blir för mig när det jag missbrukar bestämmer över mig. De människor som använder sig av ritalina, Conceta mm  som inte  saktar ner i sin takt , utan där istället blir tvärt om behöver antagligen inte medicinerna. Bängrita hmmm???? 70-talet var det ja, det ljuva talet när människor trodde de kunde flyga av LSD. Jag och mina barn tar en tablett  concerta varje dag på morgonen. Den hjälper oss att sakta ner, hjälper oss att tänka efter före vissa gånger.

Enligt Ingemar Gens  som är debattör och föreläsare  tycker att barnen godtyckligt diagnostiseras, när omgivningen  ser sociala problem. Han menar att det måste finns andra vägar i att stötta dessa barn och deras föräldrar.

Självklart är det så att inte allt försvinner med en lite tablett på morgonen. Tack och lov för det för den lilla delen som är egenskaper av ADHD vill jag ha kvar. Jag vill bara att min omgivning mera skall se tillgångarna med just dessa egenskaper. Jag vill inte förändra mig och bli som Ingemar eller någon annan heller för den delen. Jag vill vara jag just sådan som jag är. Jag vill att mina barn skall  bli  bemötta och synliga i deras tillgångar  så som andra människor utan adhd blir bemötta.  Jag vill att man ser våra tillgångar inte våra otillgångar.  Vilket oftast är det vi blir bekräftade i.

Catarina Hansson Chefsredaktören på tidingen leva.  önskar sig mera svängrum , menar att vi är krympt utrymmet för onormaliteter.

Redan här sparkar jag bakut frustar och blundar. Skulle jag vara onormal?

Vad är normalt?

Det utrymmet hon pratar om fanns även på min tid då  på 70 talet och  ritalin kallades bängrita.

Det utrymmet fanns inte då heller vill jag  hävda. Då när jag gick i skolan, syntes inte jag, mobbing var något som de vuxna inte trodde fanns, Mina betyg betalades ut i  ettor på längden och tvären.

Ingen reagerade, ingen trodde att de kunde hjälpa till och  få mig motiverad att plugga. Jag var bara lat, lite mindre intelligent, absolut inget läshuvud!

För jag kunde när jag ville, även så har mina barn blivit bemötta i dag ! Jag var en hejare på att rita och skriva berättelser, då kunde jag minsan, fick jag till mig! Hur kunde jag vara koncentrerad i timmar då jag ritade? För mig är det inte konstigt! Det var då jag var  och befann mig i mina styrkor, Måla, rita  är en av mina begåvningar det är sånt jag var bra på.

De utrymmet som Catarina menar vi krympt har  varit krympt länge,  tror till och med att vi innan det var dem som stod i skamvrån, och fick ha dumstruten på oss. Visst det utryummet finns inte idag. Vilket är tur.  För mig handlar det mera om Attityder.

ATTITYDERNA I SAMHÄLLET!

Vidare  tar artikeln upp huruvida ADHD är en sjukdom?

Hallå!

ADHD: Är inte en sjukdom det är en funktionstillgång, då kraven på mig är utefter mina tillgångar.

Funktionshindret syns där förståelsen inte finns. Där jag skall vara lik alla andra! Var är alla andra någonstans? Alla de andra som är lika alla andra. Var hittar jag alla dessa alla andra?

Nej! ifråga sätt inte min funktionstillgång i frågasätt i stället era attityder, alla fördomar som säger att jag som har adhd skall , vara missbrukare, kriminell, sitta inne, där till vara prostituerad!

Jag är inte något av det! Jag är inte något av det.

Det gör mig inte bättre än den  som  självmedicinerat, eller flytt sin verklighet. Kanske är det så att jag ändå  trotts mina svårigheter haft tur, haft ett annat nätverk omkring mig.

Nej  attityder är det som behöver förändras. Vi behöver mera acceptans, vi  behöver få bort alla fördommar och skapa ett mera humant samhälle där storbildtv inte blir det som är viktigt. Låt mig ha min concerta, den hjälper mig att varva ner  tvärt emot den som inte har  ADHD som då de använder sig av liknande preparat får lite adhd liknande symtom.

(H)järnkoll är i tiden,  psykisk hälsa är viktigt, vi är inte knäppgökar, vi är inte mera konstiga eller sköra, vi har bara mera erfarenheter av att arbeta med våran personliga utveckling.  Vi vågar gå i uppförsbacken med stolta huvuden.  Mitt svarta hål på insidan  har jag vågat ta fram och titta på, vågar du det?

Att våga må dåligt är en väg till att må bra.

Jag har idag mera erfarenhet av att sluta upp med att vara så  djäkla duktig stark mm.  Idag vågar jag vara mig, stå upp för mig och mina barn. Vi är alla människor , vi är alla värda att ha ett bra liv.