ADHD i vardagen – familj och matlagning i vardagen.

Ibland blir det vardagen som överraskar. Ett telefonsamtal från dottern inför resan till Grekland blev startskottet för timmar i köket, mängder av mat – och en påminnelse om ADHD i vardagen, familj, matlagning och känslor.

Read this in English -> ADHD in Everyday Life – Family and Cooking

Här och nu

Här sitter jag nu, med datorn i knät och en kopp kaffe bredvid mig. Orden får komma medan morgonen långsamt vaknar. Jag vill börja med att säga tack – tack till dig som just nu valt att stanna upp här och läsa. Att du finns här betyder mer än du anar.

När dottern ringde

Igår satt jag hemma när dottern ringde. De skulle åka till Grekland dagen därpå och undrade om de kunde komma förbi på middag innan resan. Självklart, tänkte jag, och sa ja på en gång. Jag och dottern är båda ganska spontana, så det blev snabbt bestämt: vi gör det.

Matlagningen drar igång

När maken påpekade att vi nog behövde mer mat åkte jag iväg till affären. Som vanligt blev det mycket – jag ville vara säker på att allt skulle räcka.

Tillbaka i köket satte jag igång:

DHD i vardagen – familj och matlagning med tzatziki och soppa — Tzatziki under beredning.

På en plåt låg rotfrukter och potatis, kryddade med timjan, chili och annat gott.
Samtidigt fick kycklingfiléerna marinera i bränd chili, olivolja, vitlök och salt.
Till det gjorde jag en klassisk tzatziki och en röra på bränd chili, vitlök och turkisk yoghurt.
Under tiden stod en soppa och puttrade på spisen.

Jag har gjort tzatziki många gånger förut, bland annat i det här inlägget om mat och vardag.

Soppan var mest för äldsta sonens skull. Eftersom han äter ganska selektivt fungerar inte helt kött – det måste ligga i en sås för att han ska smaka. Att servera hel kyckling går helt bort. Däremot fungerar soppa, och därför får det alltid finnas med som ett alternativ till honom.

Plastlådor i kylskåpet med soppor och rätter anpassade för selektivt ätande

Selektivt ätande och ADHD i vardagen

Vi har ofta lagat mycket mat utifrån just de rätter som han äter. Därför är kylskåpet nästan alltid fyllt med plastlådor: köttfärssås, tacoköttfärs och kycklinggryta – de tryggaste smakerna för honom. Nu är han vuxen, men det selektiva ätandet består.

Det här med selektivt ätande är inget ovanligt, särskilt inte hos barn och unga med NPF. För en del följer det också med upp i vuxen ålder. Det kan handla om konsistens, doft eller känslan i munnen. För min son blir soppa en trygg väg – där smakerna blandas men konsistensen är jämn. Att förstå det, och anpassa maten därefter, gör vardagen lite enklare och måltiderna mindre laddade.

Köket fylldes av dofter, grytor och rörelse. Det var mycket som hände på samma gång.

ADHD i vardagen – när känslan går före logiken

Mitt i allt kom tanken: lillkillen hade ju varit sjuk i feber nyligen, och han var fortfarande snorig. Skulle de verkligen komma hit och riskera att bli smittade innan en resa utomlands?

Här kunde jag inte ta beslut själv. Jag lämnade det till dottern och hennes sambo – och de bestämde att stanna hemma. Jag vet inte om det var dotterns beslut eller hennes sambos, men jag är glad över att jag kom på det innan de kom. Jag skulle inte vilja vara orsaken till att de blev sjuka och fick en förstörd semester i Grekland.

Och där smög sig ADHD in, som så ofta. Jag får en idé, går all in och kör på. Först när allt nästan är klart stannar jag upp: vänta nu, hur blev det här egentligen?

Det är inte brist på omtanke. Tvärtom. Det är bara att känslorna alltid kommer först, logiken senare. Resultatet blir ofta ett kök fullt av mat, rörelse och kryddiga dofter.

Ibland är det kaos, ibland ordning. Men någonstans i skarven däremellan finns också något vackert.

Reflektion

Den här middagen blev aldrig av – men den blev ändå viktig. För i köket fick jag både en påminnelse om min egen impulsivitet och en känsla av att faktiskt ha gjort rätt. Jag hann stoppa i tid. Och kanske är det just så livet är – fullt av snubbeltrådar och ändå med utrymme för omsorg.

Mellan raderna

Det här inlägget handlar inte bara om mat eller en middag som aldrig blev av. Mellan raderna berättar det om kärlek till familjen, om viljan att ge och skydda, och om hur ADHD formar vardagen. Det visar också att selektivt ätande inte alltid växer bort i barndomen, utan kan följa med upp i vuxenlivet – och att förståelse och anpassning kan skapa lugnare stunder runt bordet.

I grunden är det här en berättelse om omsorg: att rusa iväg med hjärtat och känslorna först, och låta logiken hinna ifatt senare.

AHA – mellan raderna

Även när jag springer på känslan kan jag landa i något gott. Det viktiga är inte alltid att det blev perfekt, utan att jag stannade upp i tid.

Vill du läsa mer?

! ADHD i vardagen – bränt smör, garderobsprojekt och modiga steg
! Oskar – trygg hemma men världen utanför var svår

Stöd & prenumeration

->Prenumerera på bloggen här
-> Stöd mitt skrivande via PayPal

Carina Ikonen Nilsson

”Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.” – Carina Ikonen Nilsson