När platser blir laddade – men livet fortsätter

Av Carina Ikonen Nilsson – malix.se

Inledning

”Jag vet inte om du har en sån plats – en som en gång gav dig ro, men som nu bär på andra känslor. Själv sitter jag här på altanen och låter tankarna vandra just dit…”

Det här skrev jag igår, i värmen under altantaket. När du läser det sitter jag nog vid sjön där det är simskola. Kanske med en kopp kaffe i handen, kanske i samtal med en liten kille som sakta men säkert närmar sig vattnet. Små steg, med tillit. Både för honom – och för mig.

Att lära sig simma – och våga närma sig

Idag fick jag följa med grannens pojke till simskolan. Han har inte riktigt lärt sig simma än, och har lite svårt att komma i vattnet. Men simkunnighet är så viktigt. Inte för att bli duktig – men för att kunna ta sig till land om något skulle hända. För mig är det en av de mest grundläggande kunskaperna man kan få.

Vi bestämde att ta med lite fika och stanna kvar en stund efteråt. Visa att sjön kan vara något positivt. Lek, skratt, nyfikenhet. Kanske blir det bara fötterna i vattnet idag. Kanske lite hundsim imorgon. Vi tar det i små steg. Det är så man lär sig – både barn och vuxna.

En annan sjö, en annan känsla

Men samtidigt – jag badade inte idag. Inte i min egen sjö.
Den där platsen som är min. Där jag brukar andas, vila, känna mig hemma. Jag valde bort den.

Det var inte av feghet. Inte ens av sorg – även om det gjorde ont.
Jag valde det av respekt.

Respekt för min son, om han skulle vara där.
För barnbarnen – för att de inte skulle behöva känna något konstigt, något svårförklarligt.
Jag ville inte vara den som störde stillheten. Inte idag.

Det var mitt sätt att visa omtanke – på avstånd. Men det innebar också att jag avstod från något som ger mig kraft.
Och jag saknade det.

När minnen färgar en plats

Det är märkligt hur platser kan förvandlas.
Inte för att de fysiskt förändras – men för att våra känslor gör det.
Från trygghet till vaksamhet.
Från frihet till försiktighet.

Den där sjön är min plats.
Men idag fick den stå tom – av hänsyn.
Och kanske av rädsla också.
Rädsla för att riva upp något.
För att bli en känsla i någon annans dag som inte är välkommen.

Att ta tillbaka något – varsamt

Men jag vill tillbaka.
Inte genom konfrontation.
Utan genom stillhet.
Genom att bara vara där, igen. I min takt.

Kanske i gryningen.
Kanske en annan dag.
Med fötterna i vattnet och hjärtat lite närmare mig själv.

Hemma, i långsam rörelse

Under dagen hemma hängde jag tvätt i solen.
Kände vinden mot huden. Lyssnade på tystnaden mellan maskinerna.
Rensade lite ogräs i slänten – men bara så mycket som kroppen orkade.

Och vet du vad?
Jag sa till mig själv: Nu räcker det.
Det som blev gjort var tillräckligt.
Det var vackert. Resten tar jag en annan dag.

Det är något nytt.
Och kanske också något jag lär mig – precis som lillpojken i sjön kanske gör.

Reflektion:

Att välja bort något för att skydda någon annan är också kärlek.
Men glöm inte dig själv. Det du längtar efter förtjänar också plats.
Det går att visa hänsyn – och ändå sakta hitta tillbaka till det som ger dig kraft

Fråga till dig som läser:

Har du någon plats som förändrats för dig – en gång trygg, nu osäker?
Hur gör du för att ta tillbaka den?
Och hur vet du när det är dags att försöka?

Carina Ikonen Nilsson

Citat att ta med dig:

”Lev idag – just nu. Igår vilar i historien och morgondagen väntar där borta i framtiden. Det är nuet som räknas.”

Stöd gärna mitt skrivande

Om du tycker om mina texter och vill stödja mitt skrivande, får du gärna bidra via PayPal.
Varje liten gåva hjälper mig att fortsätta skapa, skriva och dela det som känns på riktigt.

Stöd bloggen via PayPal

Hashtags (svenska):

#självomsorg #relationer #respekt #simskola #barn #badglädje #läkandekraft #familjeband #vardagsreflektion #levjustnu

Hashtags (english):

#selfcare #healingjourney #familyties #swimlessons #boundaries #respect #everydayreflection #rightnowmatters #griefhealing #mindfulmoments