Malix.se

Inledning

Det är måndag och ett tandläkarbesök väntar. Jag vill egentligen att klockan ska vara efter besöket, men det är några timmar kvar. Ångesten har redan börjat röra på sig, den liksom vibrerar i kroppen. Men jag går ändå. För jag är en människa som utmanar mina rädslor – även de som skriker högst.

---

Rädslan som kommer redan med tiden

Så fort jag får en tid hos tandläkaren sätter rädslan igång. Det är inte bara borren, det är lukterna, ljuden och känslan av att inte ha kontroll. Jag har gått till tandläkaren i många år, och ändå – varje gång känns det som om jag gör det för första gången.

Jag föredrar morgontider. Då hinner inte rädslan få så stort fäste. Men idag blir det ett besök kring lunchtid. Och tiden fram tills dess går långsamt, väldigt långsamt.

Ångesttrappan – och att hålla ut

Min tidigare KBT-terapeut berättade om ångesttrappan. Det där med att ångesten når en topp, en spettspets, innan den planar ut. Om man kan stå ut där en stund, andas djupt och inte fly – då sjunker den igen.

Just nu försöker jag hålla mig där. Sitta still i obehaget, skriva, få ner tankarna i ord. Det här – att skriva – är min egen lilla terapi. Och ibland hjälper det faktiskt.
Vill du läsa mer om hur jag brukar hantera min ångest? Jag har tidigare skrivit om det här: Att minska ångesten

Den där lilla rösten på axeln

Tandläkaren vet om att det här är en kamp för mig. Han bemöter mig fint, med respekt. Ändå kommer den där rösten:

”Det var så länge sedan du hade hål. Idag är det dags. Idag hittar han något.”

Och även om det är den rösten som just nu viskar högst, så vet jag att det också finns en annan sanning. En sanning som jag fått höra nästan varje gång:

”Det ser fint ut. Inga hål. Skulle du få ont – hör av dig.”

När jag tänker på den möjligheten mjuknar kroppen, andetagen blir lättare och jag känner: jag kommer att fixa det här.

En stund i växthuset, en annan vid tvättmaskinen

För att distrahera tankarna gick jag ut till växthuset. Plantorna klarade nattens kyla – sex grader inne, tre ute – och såg ändå pigga ut.

Nu tänker jag tvätta sängkläder. Det finns få saker som slår känslan av att krypa ner nyduschad i soltorkade, frasiga lakan som doftar tvättmedel och sommar. Så där vill jag vara i tanken – i sängkläder och växthus – inte i väntrummet hos tandläkaren.

Slutord

Tack för att du läser. Det betyder mer än du tror. Jag skriver för att hålla mig kvar, för att förstå mig själv. För att orka härda ut. Och ibland, bara ibland, hjälper det.

Ta hand om dig – och glöm inte: ibland är modet inte att vara orädd. Det är att vara rädd, men gå ändå.
/ Malix.se

#ångest #tandläkarskräck #egenvård #kbt #vardagsmod #reflektioner #malixblogg #växthusliv #soltorkadelakan