När ska vi börja prata om sorg?

Det är konstigt det här med sorg tycker jag. På något sätt är det som den inte får finnas i alla fall får den inte synas på riktigt. Inom vissa av oss bor det en mera sorgsen ton. En ständig fiol strof där klangen är dovt sorglig.  Är det rädslan av sorg som gör att vi låtsas att den inte finns?  På något sätt har det blivit så omänskligt kallt i livet idag.

Ändå innehåller livet sorg, diagnosis sorg som när den bor där i närheten gör saker med oss. Får oss att känna, remedy river oss med vanmakten över att vi inte har kontroll. Den får oss att tappa fotfästet ibland. Men den får oss att uppleva, lära oss saker om oss själva.  Ibland hjälper den oss till att hitta värden som vi inte visste fanns. Sorg är i bilden svart men är verkligen sorgen i en svart färg?

För mig är den mera färgrik även om den får mig att uppleva det grå, mera som en tjocka. I Sorgen bor allt mellan himmel och hav.  Det bor klanger som visserligen känns tunga, men ändå vackra.  Den stänger av hos vissa av oss för att vi inte ska känna så mycket.  Men den gör att vi lever, även om vi känner oss mera som om vi ska sluta andas för att slippa känna.

Ändå gör sorgen oss levande, den gör att vi känner det vi känner, sorgen hjälper oss att hitta till hopp, det hjälper oss att hitta till känslor som är mera sorglösa. Utan sorgen skulle vi aldrig kunna uppleva glädjen. Utan sorgen hade vi inte vetat om vad glädje, glöd var för något.

På något sätt så verkar det som om sorgen ska vara skamfylld, något som inte finns och inte får finnas.  Alla ska vara så lyckliga och allt är så glatt, till och med den minsta fika är lycka om Facebook skulle vara verkligheten. Är det verkligen så att vi är så djävla lyckliga?  Är en lycka de där små stunderna, den där tunna linjen mellan gott och ont?

Jag tror vi på något sätt måste om inte annat för våra barn ändå visa på att sorg inte är farligt. Vi måste visa våra barn att gråta, att uppleva rädsla, att misslyckas, att inte orka, att vara tom, att livet är allt det där. Att det är både sorg och glädje, Livet är hissnade, gungande och ibland bara tomt grått. Vi måste visa våra barn att livet det är allt det där som ibland händer oss.  Tror det är viktigt att vi visar våra barn skörheten, att vi inte alltid är starka, lyckade och Lyckliga.

Visa våra barn att det är okej att inte orka enda fram alltid.  Det är viktigt att visa dom att efter att vi fallit ner, så går vi upp igen. Att ramla och slå sig och faktiskt visa att det gjorde ont. Inte bara borsta bort gruset och upp och lek igen.  Tror vi skulle ha mycket att vinna på att bli mera mänskliga och sluta upp med att hela tiden vara kloka, starka och lyckliga. Jag skulle vilja att vi var mindre rädda för sorg, att vi ibland plockade fram den, vågade prata om den så som vi gör om lycka och lyckande.  Då hade inte barn gått omkring och trott att de är fel på dom, bara för att de mera ibland känner en sorgsen ton som klingar.