Inledning

Att leva med ADHD innebär många styrkor – kreativitet, energi och ett stort hjärta. Men det finns också sidor som gör det lite svårare att navigera i det sociala. En sådan sak är ärligheten. Den där ofiltrerade, innerliga ärligheten kan kännas som en gåva i rätt sammanhang. Ibland leder den till en efterhängsen känsla av skam. I det här inlägget vill jag sätta ord på just det.

Det är en reflektion som föddes efter ett fint möte – ett sådant som blev helt rätt i både samtal och känsla. (Läs gärna om den kvällen här.)

När ärligheten flödar – och hjärnan inte bromsar

Jag gillar samtal. Jag gillar när det bubblar, när tankar får ta plats och hjärtat får tala. Men ibland pratar jag för mycket. Jag berättar mer än vad som är ”norm”, jag glömmer att det kanske finns osynliga gränser. Och efteråt kommer den – skammen.

Det där gnagande lilla monstret i bakhuvudet som viskar:
”Varför sa du så mycket?”
”Det där var nog för personligt.”
”Du borde ha varit lite mer… lagom.”

Just den där självkritiska rösten är en följeslagare för många av oss med ADHD. Vi pratar innan vi tänker. Vi känner in efteråt. Vi bär ofta med oss känslan av att ha tagit för mycket plats. Detta sker fast vi egentligen bara varit oss själva.

Skam som följeslagare

För mig är det ofta så här: Efter ett samtal känns bra i stunden. Sedan kommer en slags baksmälla av skam. Inte alltid för vad som sagts, utan hur mycket som sagts. Och det blir så dubbelt – för samtalen betyder mycket, och jag vet att jag är ärlig och varm. Men ändå: tankarna kommer.

Det är som att hjärnan glömmer bromsa, och sedan vill slå ner på mig för att den inte gjorde det. Det är tröttsamt – och sårbart. Men det är också en del av hur jag fungerar, och något jag vill prata öppet om. För jag vet att jag inte är ensam.

När det inte blir skam – utan bara varmt

Men vet du vad? Det finns också stunder då det inte händer. När samtalen bara flyter. När jag inte känner mig för mycket, utan bara rätt.

Precis en sådan stund upplevde jag häromdagen. Jag var på middag hos en före detta kollega, och vi hade inte setts på länge. Trots det tog vi vid våra samtal som om ingen tid hade gått. Och för en gångs skull, när jag åkte hem, fanns där ingen skam. Bara värme. Glädje. En känsla av att samtalet hade fått vara vad det var – äkta.

Och det, mina vänner, är magiskt. Att få känna sig trygg i sin ärlighet. Att vara accepterad i sitt sätt att vara. Det är sådana stunder jag bär med mig länge.

Avslutning

Att leva med ADHD innebär ofta att vandra balansgången mellan för mycket och alldeles lagom. Men ibland, i rätt sällskap, försvinner den linjen helt – och då får jag bara vara.

Tack till de människor som låter samtal få vara stora, ärliga och utan efterräkning. Ni är guld.

Vill du läsa om det fina mötet och middagen jag nämner? Klicka här: Vänskap, libanesisk mat och samtal som stannar kvar

#adhdreflektioner #adhdochärlighet #vardagmedadhd #adhdhoskvinnor #samtalfrånhjärtat #adhdskam #egenröst #malixblogg #tankaromlivet #neurodiversitet