8 år och polis sprejar med pepparspray.

Pojke på 8år, pharmacy som går i en skola för barn med speciella behov. Polis tillkallas, för att den åtta åriga pojken blir arg har en träbit i handen och hotar att döda personalen i skolan. Det vuxna runt pojken lägger allt ansvar på pojken. Hur råtta står det till? Hur kan vuxna bete sig så? Om mina barn går i specialskola förväntar jag mig att skolans personal är och har adekvat utbildning, att skolan har ett förhållningsätt där barnen blir bekräftade i sina tillgångar. Herre min skapare 8 år och polis tillkallas. Polisen som tillkallas sprayar pojken med peppar spray! 8 år, en pojke på åtta år. Först visar skolans personal pojken att de är rädda för honom, så att de inte vågar annat än att tillkalla polis, Vuxna tillkallar polis? Varför tillkallas inte mamma eller pappan, förmodligen hade dessa klarat ut situationenVåga helt utan våld, bara genom att se vad hotet och pojken stod för. En 8 årig pojke som hotar med en brädbit? Stackars liten, Lille pojk, vuxna visar pojken genom sitt förhållningsätt att han är farlig, tänk vilka hemska tankar den lille pojken får om sig själv.

Då ska det ändå vara personal som är utbildade. Mamman talade om att det är i skolan dessa raseriutbrott blir till. Borde inte skolan fråga sig vad skulle de kunna göra för att undvika?

Vad ska det göra i stället?

Raseri utbrott i barn handlar inte om barnen, utan det handlar om att de vuxna runt barnen, inte lyckats se till så att miljön och bemötandet är utifrån den lille killens förutsättningar. En tydlig struktur, vuxna som vågar sätta gränser. Vuxna som ser och ligger steget före, Vuxna som måste titta på sig själva för att se vad de gör som gör att barnet reagerar så.

Har jag fel? Nej aldrig någonsin för jag vet vad jag pratar om. Har själv barn som haft otydliga vuxna runt sig i skolan, Vi måste se barns beteende utifrån deras ögon. Vad är det som gör att barn reagerar. Inte heller får vi visa dom att du e så dum och stygg, så dig klarar vi inte av vi får tillkalla polis…… Hur kommer den pojken se på sig själv?

Vi måste hjälpa vissa barn så att de inte hamnar i dessa situationer, om de hamnar just i dessa, måste vi göra skadan så liten som möjligt!

Visa dom att jag ser att du är arg, jag vet att det är något som jag som vuxen missat, att det är det du nu reagerar på. Som vuxen måste du ta ansvar, det är inte ett barns fel om de får raseriutbrott. Det är vi vuxna som ska hjälpa till att göra omgivningen så tydlig och så förutseende att barnen vet vad som förväntas av dem. Då de inte ser eller känner att de vet det, det är då barn kan reagera med ilska och utbrott.

Det kan till och med vara så att raseri utbrotten blir till av att gränsen saknas! Barnet reagerar och vill att vi vuxna ska våga vara vuxna och sätta gränser. Men då inte genom så stora verk som polis, handbojor och peppar spray . Ett avskilt rum, där jag kan lugna ner mig. Där jag och fröken kan prata i lugn och ro, där fröken tar sitt vuxenansvar och ser mitt raseri för va det är. En otydlighet från vuxen världen, steget före saknades, därför reagerade jag som barn på att vuxen världen inte klarade av att ge mig de verktyg och den tydlighet som jag behövde. Det är aldrig ett barns fel. Men det är alltid en vuxens flathet och otydlighet som skapar kaoset i barnet.

Klicka på länken och titta på filmen om pojken
http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/utrikes/article12849231.ab

ADHD I KVADRAT OCH LITE OCD

 

Börjar dagen med kaffe, view för ganska många år sedan nu, thumb skulle det även stått cigg. Idag är det en övergiven ovana, som aldrig mer kommer att bli en vana om jag fortsättningsvis kommer att vara så klok som jag är idag.


Idag börjar dagen med dusch, kaffe och en längre promenad med vovven. Idag blev det en härlig promenad på en och en halv timma och klockan är bara halv tio, tvätt hänger ute på sträcket och visar mig vårens skönhet. Huset kommer dofta vackert och vårligt när tvätten åter skall in. För det är inte alldeles säker att den kommer enda fram, alltså in i skåpen när det gäller mig. Men jag har blivit bättre men sämre, fast kanske handlar det om att jag blivit lite o- dampig, och mindre OCD aktig.

 

Min KBT terapeut hade som mål att jag skulle sänka mina krav på mig själv, jag var tvungen att bli lite o- duktig. Det ska gudarna veta att jag blivit, från att dammsugit tidigt på morgonen, skurat toalett knoppen, handfat, sorterat tvätt och allt vad det varit, är jag idag i de måtten helt slarvig. Själv gillar eller mår jag bra av att blivit helslarvig, för jag har tid i dag att vila mig, tid att göra saker på ett helt annat sätt än innan. Nu är det inte så att jag alltid hållit på med massa säkerhetsbeteenden men perioder då dålig- måenden blivit tydligare, har tvången och alla konstigheter hittat fram. Rädslor för smuts, ångest som flyttat in av att mitt kontrollbehov har blivit tillgodosett. Idag är kontrollen någonstans där jag inte är, tänk att jag njuter. Jag mår bra, slipper känna eller hinner tänka vad är det här?

Vem i mig är det som dammsuger?

Är det jag för att det är nödvändigt? Eller är det jag i OCD ångest?

Dammsuger jag för att stilla ångest eller gör jag det för att smulorna snart kommer att gå till anfall, om jag inte damsuger?

Ibland händer det faktiskt att jag i ren OCD anda anfaller dammsugaren! Men här är det viktigt att jag då är medveten om att det kanske är lite ångest som gör att dammsugaren härjar runt.

Jag kan till och med bestämma mig för att det är just i stunden bra för mig att lite OCD hittar fram. OCD är ju ett beteende som jag på något sätt lagt till mig med, för att slippa vara så ADHD rörig, för att på något sätt ha i alla fall lite koll, dessutom är det där med pedanterier ett tillstånd som gjort att jag trotts alla missar i livet i alla fall lyckats ha det kliniskt rent hemma. Inbillar mig att det till och med var så att vi blev sjukare förut, för det var så bakteriefritt……

Idag har jag valt att exponera mig för mina rädslor, idag tränar jag mig i att alltid eller det var för duktigt, att ibland ganska ofta träna och exponera mig i att stå ut, inte tvätta händerna när jag tagit i pengar, inte tvätta händerna när jag klappat hunden. Idag tar jag på tofflor när grusigheten på golvet blir för mycket. Jag har hittat massvis med vinster i den slarvighet som egentligen bor i mig. För nu har jag tid att njuta, tid att vila mig, tjänar även pengar på att slippa köpa alla dessa krämer som jag frotterat mig i då min kropp varit sorgligt torr av allt duschande, tvättande mm. Idag dammsuger jag kanske ibland för att OCD hittar fram vilket det gör dagar som jag sovit dåligt, inte vet hur dagen kommer att bli om det är något nytt jag ska prova på. Eller om det bor andra otrevligheter i framtiden som jag känner olust till. Idag istället för att skjuta olustigheter på framtiden gör jag det inte alltid men mera än förr, med en gång.

Jag gillar inte att ringa telefonsamtal för jag är lite rädd för att störa andra, här handlar det om mig. För när det ringer i telefonen här hemma kan det hända att jag håller på med något som jag måste avbryta. Avbryta för mig är irritation för jag får ju liksom börja om från början när jag ska göra igen. Det är just det här som jag tror gör att jag inte gillar att ringa till andra.

Kay Pollak har klokheter som just bubblade upp i mig. Min rädsla eller olustighetskänsla säger inget om det som är telefonen men just händelsen berättar för mig något spännande om mig själv. Den visar mig att jag kanske behöver träna mig i att bli avbruten, eller så behöver jag lära mig att jag i sammanhanget väljer vilken känsla som ska få ta över. Eller att jag ska oftare be om hjälp i sådana situationer, kanske behöver jag hitta ett knep som hjälper mig att hitta tillbaka till det jag gjorde innan telefonen ringde.

Min skapare vad mycket Yrighet det blev idag, jag som hade tänkt berätta om OCD, blev istället ADHD i kvadrat och o- strukturella lösa trådar och tankar.


Tabletten Concerta som är min mirakel medicin är glömd inser jag. Så nu blir det ett kort avslut, ser ni vilket mirakel, jag avslutar nu.

Avslutar.

Avslut är något som jag lärt mig sedan jag skrev och avslutade min bok, då jag gav ut ett av mina mål i livet.

Min bok:


Jag föredrar att kalla mig impulsiv. Är en dröm som jag genom att just lära mig avsluta, är ett uppfyllt mål och inte längre en dröm.

Lev idag just nu, så bor OCD i fram och bak tider……

Tack till dig som orkade läsa enda HIT!

Det säger mig att du vill setillgångar i livet och vill förstå att våra olikheter är olikheter som skapar dynamik. Det gör att jag ser att alla människor i framtiden får en möjlighet att få plats, att vissa kommer att slippa befinna sig i utanförskap.

Tack//Carina

Genom att du skänker en tanke så finns möjligheter att Nå hela vägen fram.

×

Like us on Facebook

RSS
Follow by Email
Facebook
Twitter
%d bloggare gillar detta: