Ont i magen dagen var det igår på morgonen, case sedan kom jag på vad är det att ha ont i magen för. Ontimagen åkomman var revisorbesöket som botades snabbt när jag kom dit. För jag har världens bästa revisor, sales Världens bästa revisor arbetar på Råggärds redovisningsbyrå mitt ute på landet. Jag har haft revisor förr om åren. Men då var det ontimagen åkomma alltid, treat för jag hade så lite koll på papper. Idag har jag lite bättre koll, men borde haft mera för magenåkomman kommer till trots. Kanske är det historiska minnen som gör åkomman. För jag inser ju att jag verkligen inte behöver ha den när jag har Christer som hjälp. I går blev det åtgärd med ett nytt redovisningsprogram på datorn. Innan hade jag Visma enskild firma vilket inte är att rekommendera om du kan så lite som jag kan när det gäller företagande och papper. Nu tänker jag låna revisorns ordspråk för skit in blir skit ut. När man kan så lite som jag kan så ska du inte ge dig på att försöka lösa det själv. Och programmet enskild firma är ju ett program som gör att du ska kunna lösa allt själv. Men jag vill inte kunna lösa allt själv när det gäller redovisning för jag måste liksom ha någon som har koll. Som vet vad man får och inte får. För jag vill göra rätt och känna att det blir en mjuk känsla i magen när jag deklarerar så jag inte luras eller gjort fel som kan bli surt efterhand.

Så igår ringde min kära revisor upp företaget, som sålt programmet åt mig. Förklarade att det är ett oriktigt program som inte är till för mig, visserligen fick jag betala lite mera för det nya programmet. Men det handlade om fem hundra kronor, det är överkomligt. Bättre att lägga en femhundring mer på programvaran, än att få någon skatte skuld eller tag i örat, för att jag gjort fel, när jag gjort efter bästa förmåga.

Igår när jag kom hem från revisorn så satt jag under kvällen och smygtittade på programmet. Men bara tittade för jag vågade inte göra något i det med rädsla att göra fel. Idag fick jag mail av Visma om tips på den nya programvaran

Visma Avendo eEkonomi . Så nu när jag redan vårstädat huset ska jag smyga mig ner i källaren och prova på riktigt skjuta skarpt kan man säga så. Vet inte i alla fall så får det duga. Nu ska jag lära mig bokföring på det riktiga sättet genom att prova för jag har en back up tänker jag gör jag fel så kan min revisor hjälpa mig rätta till det.

Lev idag just nu, För just nu är det VÅR ute, Äntligen !!!!

Jag ville ha ord som var perfekta men fick nöja mig med vanliga BLÅ…….

Av Carina Ikonen Nilsson

den 26 februari 2013

i Malix

Jag har gått och dragit på en sak, advice en tråkig sak en sak. Men nu är det gjort. Min vän som nu är uppe i himmelen ska begravas. När det är begravning, click så ska det ju till blommor och sista hälsningar. Jag har inte velat beställa, för det blir så definitiv när man gör det ,så jag har låtit dagarna gå……

Idag insåg jag att jag nog måste, för när det är begravning så är det ju så definitivt, man kan liksom inte göra om bara för att någon är försent ute.

Har under veckan som varit funderat och funderat på vad jag skulle skriva på textbandet som skulle vara på buketten. Ord brukar vara en tillgång i mig, men veckan har visat på ordlöshet. Har inte hittat orden som skulle vara till för bara honom. Min ordlöshet och ordens bortfall gjorde att jag fick ta en av dom där gamla vanliga. Nu när allt var betalt och klart, när jag satt där i bilen på väg hem lyckades små bitar av ord fram.

Kanske är det meningen att dom ord jag hittade till, är ord som jag ändå säger till min vän i tänkarna. Kanske är det inte livsnödvändigt att hitta till dom där perfekta orden, bara för att skriva på band på en sorg-bukett. Orden gör ju inte historian annorlunda, han bor i himmelen och kommer inte tillbaka bara för att jag hittar rätt ord. Dessutom var jag för sent ute för just band, det fick bli ett kort istället för band.

Tror inte heller att det finns perfekta ord för den stora förlust, som det är att han, denna unga man tagit sitt liv. Dom orden finns inte och inte heller gör dom vår verklighet annorlunda.

Men vännen, du var speciell, du var något helt annorlunda, extra, på ditt speciella sätt, jag kommer nog aldrig att glömma saker och händelser som är förknippade med dig. Jag önskar så att din väg hade varit annorlunda, men inser att kanske äntligen har du fått frid, lugn och slipper alla stygga tankar, och all oro i din kropp.

Min önskan har alltid varit att du skulle få ett bra liv, min önskan blev inte din saga.

Tänk jag känner trotts alla tårar och all ledsenhet, ändå att nu nu har du det bra. Nu kan du äntligen vila ut, äntligen slipper du allt djävulskhet som innan drabbade dig. Nu kan du sitta högt där upp och titta ner på oss och le, det där pillemariska leendet över allt dumt vi ställer till med. Du kan rycka på Axlarna och tänka att ja, ja det där får stå för dom.

Hur skriver jag egentligen? Vet inte ens själv, känner bara att tankarna som bor inom mig liksom blir mjukare än dom var innan. Jag kan inte göra något, för att ställa till rätta. Du ställde sakerna där du ville ha dom, och där lär dom stå. Du tog med dig dig, till en annan dimension och en annan tid och jag, jag hittade inte ens dom där helt rätta orden inte ens nu……..

Sov gott nu min vän, du är värd det. Finns det något där borta på den andra sidan, så vet jag att du äntligen fått ro, nu är du i ett skimmer som du inte hittade här nere, på vår gamla vanliga jord.

Tack för att jag fick förmånen att lära känna dig, och dina fina gudomliga sidor. Finns gud så misstänker jag stark att det är där du är nu, och vem vet kanske du målar om i himlen eller nått annat projekt på g, För det var ju sådan du var, du gjorde ju saker för att du kunde, även om du inte ens varit i närheten av det innan.

Du liksom vi andra i familjen gjorde ju saker för att du kan, inte för att du kunde, det bara blev så och bland blev det mindre bra men ibland blev det grymt bra…..

Tyvärr Robin så finns inte dom perfekta orden, som jag skulle vilja hitta till. Men jag är ju liksom inte perfekt. Kommer aldrig att bli, tror inte ens jag vill bli det.

Tack för att du gav mig förmånen till att träffa din underbara fina familj. Dom kommer alltid ligga mig varmt om hjärtat, tror till och med att jag ska låna en av guldklimparna till helgen och skämma bort dom så mycket det bara går.

Sov gott och vila i frid min vän.

Tack för din vänskap och för alla ljusa minnen.

Dom där andra dom glömmer vi tycker jag…

/ Carina

Kay Pollak tankar gör inte ont gör bara bra saker med mig.

Av Carina Ikonen Nilsson

den 25 februari 2013

i Malix

Lite Kay tankar på morgonen är aldrig fel, view då jag tänkte dela med mig av hans små tips.

Kays måndagstips nr 35

Den 25:e februari 2013

Hej och välkomna till det 35:e inspirationsbrevet.I ett antal brev framöver kommer du att sammanlagt få 30 stycken punkter, cialis som tillsammans förmodligen är den kortaste kurs som finns i hur du kan få bättre hälsa, och hur du kan lyckas bättre i dina relationer. Det som krävs av dig är bara att öppna dig för att då och då, igen och igen, sakta läsa dessa punkter.Den här veckan kommer de fyra första punkterna.

1)

Nästa gång du är upprörd, förbannad, störd eller irriterad påminn dig då om följande:

Jag är inte störd eller upprörd av de skäl jag just nu tror.
(detta är lektion nr 5 i ”A Course in Miracles)

När vi är upprörda, irriterade, störda och ur balans har vi ofta väldigt lätt för att hitta orsaken till detta ”utanför” oss själva. ”Det beror på barnen att jag nu är så irriterad!” Eller: ”Det beror på min pojkvän, flickvän, partner, chef… att jag nu är så irriterad.” Om någon utanför mig får skulden, för att jag nu känner som jag känner, slipper jag se mig själv och mitt eget ansvar för mina känslor.

Det är inte alltid lätt att se detta, just när jag är irriterad och störd. De flesta av oss är vana vid, och ofta helt säkra på, att det är han eller hon eller ”dom andra” som är orsak till våra upprörda känslor. Bara ”dom andra” hade varit annorlunda så hade allt varit bättre.

Varje sådan gång tar jag fel på vad som är orsak till mina känslor. Det är min tanke om situationen som orsakar min känsla. Tanken är orsaken och känslan är resultatet. En annan människa skulle kanske tänkt helt andra tankar om den aktuella situationen och genom det fått helt andra känslor. Kanske känt medlidande eller känt frid eller rent av börjat skratta. Det finns alltså andra sätt att se på den här situationen. Jag valde däremot att tänka tankar som gjorde mig upprörd. Det verkar vara sant att det är jag som har tolkat den här situationen, just så som jag ser den.

Påminnelsen och den stora lektionen är att det är ingen annan som gör mig förbannad. Hemligheten är att det är jag själv som gör mig förbannad. Ingen annan gör mig irriterad. Hemligheten är att det är jag själv som gör mig irriterad.

Pröva nästa gång du är upprörd att sakta för dig själv läsa eller tänka:

Jag är inte störd eller upprörd av de skäl jag just nu tro

2)

Nästa gång du möter någon som är ironisk, förlöjligande eller förtrycker någon, påminn dig om följande:

En människa som mår bra har aldrig behov av att
ironisera, förlöjliga eller förtrycka en annan människa.

Detta är ju helt sant. Varje gång jag själv är ironisk eller förlöjligande mot någon, så är det något problem jag har, som jag försöker hantera. Och varje gång du möter någon som är ironisk och förlöjligande, så vet du att framför dig står en människa som prövar att hantera något inom sig själv. Säg det inte till den andre! Behåll det tyst för dig själv och du kommer att se på honom eller henne på ett nytt och annorlunda sätt. Du ser på den andra människan med nya ögon! Framför dig står en människa som just nu inte mår bra. All ironi och allt förlöjligande är i grunden ett desperat rop på hjälp.

Att se detta kan hjälpa dig att inte ta det personligt. Det kan till och med hjälpa dig att tänka: ”Vad kan jag göra för att hjälpa den här människan?”

3)

Påminn dig ofta om att ingen annan än du tänker dina tankar. Säg alltså till dig själv då och då under dagen:

Jag har ansvar för mina tankar.

4)

Påminn dig också om att:

Jag ensam har ansvar för hur jag väljer att tolka det jag ser.

Jag har ansvar för hur jag väljer att tolka det jag ser. Det är uppenbart. Det är jag och ingen annan som har ansvar för hur jag väljer att tolka det jag ser. Jag ger hela tiden allt jag ser det värde det har för mig.
Exempel: Du står och pratar inför andra människor. Plötsligt ser du att någon av åhörarna gäspar. Du har nu ansvar för hur du väljer att tolka det du ser. Om du exempelvis har dåligt självförtroende väljer du kanske blixtsnabbt att tolka gäspningen som en attack på dig själv. Du tänker kanske att den andra tycker att du är långtråkig. Kanske tänker du: ”Jag duger inte.” Eller ”Jag är inte bra nog.”Om du mår bra och har gott självförtroende tänker du kanske: ”Där sitter en som gäspar. Kanske är luften dålig här inne?” Eller tänker du: ”Kanske har hon eller han haft en sömnlös natt? Det är fantastiskt att han eller hon är här!”
Ha ofta med dig tanken:

Jag ensam har ansvar för hur jag väljer att tolka det jag ser.………………………………………………………………

Detta var de 4 punkterna för den här veckan. Nästa måndag kommer ett antal nya punkter.
Pröva att ha de här fyra punkterna med dig den här veckan. Printa gärna ut dem. Läs dem med jämna mellanrum.

Allt gott till dig hälsar
Kay Pollak

Känn dig som vanligt fri att sprida de här inspirationsbreven till alla dina vänner. Det kan ju faktiskt vara ett sätt att påverka helheten. Är det första gången du stöter på inspirationsbrevet? Känner dig nyfiken på att få dem i fortsättningen? Gå in på hemsidan www.kaypollak.com och anmäl dig som prenumerant. De kommer sedan via mailen helt gratis till dig. Har du missat de tidigare ”breven” kan du också hitta dem på min hemsida. Det är bara att gå in där och printa ut dem.

Erkänner! Jag har erkänt mitt brott….

Av Carina Ikonen Nilsson

den 22 februari 2013

En journalist och en fotograf som med livet som insatts tog kort på mig. När dom var här fick jag ärligt erkänna att jag inte varit lika duktig som Hon som ställde frågorna. Mitt brott var är av den changern att jag inte läst min bok. Jag föredrar att kalla mig impulsiv. Får man erkänna sådana brott? Men så är det. Jag har skrivit den har den på talskiva, viagra sale men jag känner mig inte bekväm med att läsa den. Det är nästan som när man var liten och spelade in sig på band. Sånt gillade inte jag heller när man hörde sig själv på band. Det blir en konstig känsla i kroppen vid sådana tillfällen. Jag tycker ofta att jag har för mycket dialekt och göteborgskan bara flödar. Fast egentligen pratar jag inte så mycket göteborgska.

I alla fall så kan jag lägga dagen igår till handlingarna och för mig känns det lite skönt för det var och kändes lite olustigt innan dom kom hit. Nu är det gjort så att säga och nu behöver jag inte bryr mig mera om det. Eller hmm hur tänkte jag nu artikeln hon skrev har ju inte kommit ut ännu. Det lär dröja ett tag hmm. Fast jag behöver ju inte köpa tidningen och om någon säger att dom läst om mig i tidningen så kan jag ju säga att det var inte jag det var min syster. Näää det kan jag inte säga nä Jag som inte ens kan hålla inne med mitt brott om att jag inte läst min bok.

Ärlighetsgenen i mig är för mycket ärligt ärlig, help och jag tänker att när tiden är inne kommer jag antagligen även inhandla tidningen så att i alla fall en tidning inte blir sedd av någon annan än mig. 🙂

Just den här episoden är ju en sån där sak som jag inte tänkte på när jag skrev min bok då för länge sedan. Det här med att andra människor skulle uppmärksamma …..

Jag trodde att slutföra var att skriva sista sidan i boken, buy att det var att slutföra, kanske är det stunder som igår som är att slutföra sin uppgift. Det där som är eftersnacket som är att verkligen slutföra. Min skapare vad jag slutför i så fall :).

Jag hade koll trodde jag……

Av Carina Ikonen Nilsson

den 20 februari 2013

här sitter jag i godan ro och känner att jag har koll, patient sten koll. Kvinnan som alltid är mitt stöd ringde nu på morgonen. Det är kvinnan som hjälpt mig att hitta till strukturer och kalender även om hon vill ha bok formen

2013-01-26-18.50.24.jpg

vilket jag inte föredrar.

Ringde mig om saker i livet. Hon frågar hur det går, nurse och vi pratade städandet och OCD i störta allmänhet. Återfall, physician säkerhetsbeteenden och lite allmänt.

Jag berättade för henne om att i morgon då kommer det hit en journalist från Hemmets Journal, och genast bubblade ur mig allt jag hade att göra. Jag måste röja innan, jag måste det, och det händer och jo det också och och. Då säger den kloka kvinnan nej, Carina du måste inte det. Be Felix dammsuga lite lätt, och du behöver inte springa och kolla hur lätt han gör det. Du behöver inte baka, utan köp fika bröd och avboka det. Hon fortsätter sedan med det magiska: skriv nu in i kalendern att du ska köpa fika bröd i kväll tills i morgon. Jag råkade snabbt kolla in en liten fyrkant i kalendern med tiden 14.30 idag. klickade på den och oj Det är möte här hemma idag, ett viktigt möte med Lss, samt lite andra personer.

Just det mötet var ett möte som jag inte hade en aning om som jag borde haft i tankarna som jag borde förberett min make på som jag borde och borde …..

Men sånt är det, Jag och ha koll på tider är inte överens, alltid, så det fick bli ett samtal till maken, om tiden och nu blir det inte mera skrivande och sitta här utan nu måste det göra lite saker som jag faktiskt inte bara borde göra utan faktiskt ska göra.

Men bara en lite grej som jag vill tipsa om, innan. Inte för att jag måste utan för att jag kan…..

Ljuset är på väg hit, snart är den ljuvliga våren här och Solen, solen med all sin härlighet.

Då tänkte jag tipsa om ett bra sätt att få solskydd i bilen. Ett mycket bättre sätt än sån där solfilm som man kan klistra in. Solarplexius solskydd vilket är en svensk uppfinning som till och med jag skulle kunna ge mig in på att fixa till i vår bil utan att bli frustrerad. Monteringen är enkel och hunden blir nöjd, dessutom kan det gö så att bilresan om den blir lång, inte blir så jobbig för ungarna kan då förströas med sina mobil-spel utan att solen gör det omöjligt. Det är bra att vara förberedd, våren kommer även om det inte känns så solen kommer hitta hit igen och jag tänker att det kan vara ett bättre alternativ att ha en sådan där plastfilm som det blir bubblor i dessutom är det ju enkelt att ta bort om man inte behöver dom en dag.

Solarplexius solskydd – bättre än solfilm

Den första siffran i statistiken i år inom kriminalvården.

Av Carina Ikonen Nilsson

den 13 februari 2013

i Malix

Ett ljus har slocknat, thumb ett liv har brunnit ut alldeles för tidigt. Ett ljus slocknade någon flyttade in i en annan dimension. Någon som jag tyckt väldigt mycket om. Någon som jag önskat allt gott. Idag är han en siffra i statistiken om självmord på fängelse. Just nu sitter jag med kaffe, order fötterna på skrivbordet det verkliga skrivbordet inte det på datorn. Tangentbordet har jag i knät. Under fyra dagar har jag bott i historian, Min egna historia med minnen från pojken som en gång från första början var någon som jag tyckte väldigt illa om. Första minnet av hans namn grep tag om hjärtat när jag fick veta att min speciella tjej hade rymt hemifrån ner till Köpenhamn närmare bestämt till Kristiania.

Dit åker ju inte unga människor för att leta efter monument som tillför dom kunskaper som kan vara till nytta i skola eller stora tentor. Det gjorde inte heller dessa ungar, då för alla år sedan. Dom åkte ju dit för de var intresserade av vad man kunde få tag på där. Det är inte så att det är kläder eller vackra tavlor. Nej tavlorna som finns där gör man själv, i form av stigar på villovägar.

Hur som helst Den speciella tjejen kom hem efter några dagar, jag och min gamla moster åkte till gbg och hämtade henne. Under en lång tid, var det sedan snurrigt och krångligt lite så att jag till och med inte minns. Kanske vill jag inte minnas, eller så har det fallit i glömska. Killen som hon åkt med hamnade på behandling, som dom gör när sådana problem finns, Tjejen flyttade till familjehem, och tiden flöt på. Den speciella tjejen flyttade från familjehemmet och flyttade hem till mig och mina barn. Tiden gick och en natt frågade tjejen om jag ringde snuten. För den lilla killen var utanför i stulen bil, och en kompis som inte bara var farlig, utan rejält påverkad. Jag lät pojken komma in, prata med tjejen en liten stund. När jag tyckte den lilla stunden varit, så knackade jag på hennes dörr och sa att nu får det räcka. Killen lämnade vårt hem, jag ringde polisen berättade om att han var påverkad och att han hade en mindre trevlig kompis med sig i den stulna bilen.

När jag kom ut dagen efter och skulle köra min bil. Så hittade jag min bil sönderslagen. Vilka tankar och känslor jag hade om den lilla pojken, ska jag inte prata om nu men det var inga snälla tankar. Några veckor efter händelsen råkade det sig så att han råkade hamna i en situation där han träffade en av mina dåvarande kolleger. Situationen han var i gjorde honom orolig att han skulle råka på mig. Så han frågade kollegan om det kunde vara så att jag skulle dyka upp.

Många vändor och en dag var han återigen ren från droger och kom hem till mig trotts alla tråkigheter som han ställt till fick han flytta in i mitt hjärta. Jag har många fina minnen av killen, många samtal som vi har haft om livet och livets olika villkor. Det finns till och med en tenta jag gjort om ungdomar och droger där jag utgick från delar av hans liv. Nu måste jag tyvärr svälja gråten och vila mig från skriverierna nu gör det ont igen.

En kväll för några år sedan jag tror det var den 8 november 2009 så fanns det ett brev på min facebook. Ett brev där han förklarade att livet hade varit trassligt ett tag. Själv hade jag under hans trassliga tid gjort en mental begravning av honom. Tänt ljus här hemma och låtit han bli begrav i mina tankar för jag trodde att han hade dött.

Han hade suttit inne varit inlåst, men nu var han drogfri, berättade han. han hade gift sig och hade en son. Han ville så gärna att jag skulle träffa hans familj, han skulle till och med flytta till vår lilla by. Någon gång i November kom han och hans lilla fru hit med den lilla prinsen som jag och min maken nu har förmånen, att få vara farmor och farfar för. Även om vi inte är dom biologiska farföräldrarna.

Min dotter fyllde, år min vän var här tillsammans med sin fru. Minnet från den dagen är att hans osäkerhet, och hans skörhet. Samtidigt som jag minns ljuset i hans ögon. Han var så lycklig, så glad samtidigt så avvaktande emot min make och min bror. Jag inbillar mig att han var rädd för dömande som säkerligen mött honom genom livet.

Ja minns Semledagen då han och hans familj var här, jag hade berättat för honom att vi skulle göra semlor. Han fråga om det inte var jobbigt att göra. Vi gjorde dom tillsammans jag och han. Min make minns just semlorna, att han blivit så fascinerad av att killen tyckt om semlorna så mycket. Många stunder av lycka var det under just den här tiden.

Jag har ett minne av att han ringde mig en morgon och berättade att det var rea på 32 tums platt tv. Men att han inte hade pengar just då, Jag förstod hans ärende och sa att vi åker inom kort. Jag hörde i hans röst hur rädd, och förundrad han var, när han ärligt frågade hur jag kunde lita så på honom. Vi åkte runt en hel dag och letade tv apparater, efter många timmar åkte vi hem med en 42 tums tv som han skulle betala i efter hand.

Han, frun och den lilla killen skulle samma dag åka bort och äta middag. Jag minns då hur hela hans kropp och hela han, bara egentligen ville sitta hemma och titta på deras nya tv. Jag minns hur han och min son la ner massvis med timmar på vår källare dom kämpade flera dagar med att få ordning.

Efter ett tag fick drogsuget igen tag om hans kropp, på riktigt, Jag minns hur jag under några månader vandrade i tankarna, undrade om han fortfarande var hemma. Gick upp tidigt på morgonen, för att se om han var inne på MSN, när jag såg att han var inloggade blev jag lugn.

Vissa dagar komma han ner och bara var här, vissa dagar bråkade han med sin fru gick hit och frågade hur man gör när man bråkat och inte vill bråka det bara blir så. Jag kände hur det blev ett avstånd mellan våra familjer.

En dag berättade min son att killen hade tagit Heroin igen, och hans fru var hos någon. Frun och jag var ovänner. Något hade kommit emellan oss, jag hade klampat in i saker som jag inte borde klampat in i. Jag minns min sons rädda ögon och jag minns hans sorg, över att våran vän hade ramlat tillbaka. Jag minns min egna ilska och mitt hat, över alla djävla droger och vad dom ställde till med. Jag sörjde att han igen var förlorad i en värld som sakta tar död på allt som är mänskliga känslor och människor.

Men den dagen som han hade tagit droger eller om det var dagen efter åkte jag och hämtade hans fru. Jag bad om ursäkt över mina övertramp. Just då var det många vändor och mycket som ställde till det. poliser besöktes, och alla mjuka minnen fick vila. Det har hänt så mycket som inte var bra, men jag tänker att det inte var han, utan alla dessa djävla kemiska preparat som gör honom till en känslokall zombie. Det var inte han, kanske gör jag det för att skydda mig, men det är så jag väljer att tänka. Det som är han som jag kändes dör när drogerna äter upp honom och hans psyke.

I Alla fall nu har ljuset i honom brunnit ut. Han är åtet 2013 första självmord som lyckades i en cell på Kumla. Det gör mig ont, jag har alltid velat honom allt gott, jag har alltid velat att han skulle få ett bra lyckligt liv till sist. Men han valde annorlunda, det gör mig så ont att han inlåst, ensam, inte såg hans egna fina sidor. Det gör mig ont att han mötte sina demoner, trodde på alla spöken och uppfattningar han hade om sig själv, Det gör ont i mig, att han inte såg sina fina sidor. Det gör ont att han inte orkade en gång till. Samtidigt som jag inser att människan inte orkar hur mycket som helst. Han hade fått sin beskärda del av allt ont och lite till som gör att man till sist inte orkar. Det gör ont att han nu är en siffra i kriminalvårdens statistik. Jag råkade känna en kille som hamnade på fängelse, en enda kille och den kille orkade inte längre.

Idag nu redan för länge sedan hade jag suddat ut alla dumheter som varit, för jag vet att dumheterna inte är sånt som han ville att de skulle ske, Hans kropp gjorde dumheterna men det var inte han i sig, som gjorde allt. Nej det var alla dessa förbannade vidriga droger. Han var en osäker liten pojke i mina ögon, en liten ensam pojke som haft en allt för hård värld att leva i. Dessutom stod han aldrig riktigt ut med det vanliga livet, han kände att han aldrig passade in.

Jag kommer alltid ha dig i mitt hjärta vännen, dina fina sidor, dom som var du i dig.

Tack för alla fina minnen, klokheter och allt ljus som jag såg i dina ögon när du var lycklig, När du visade upp din familj för mig, tror aldrig jag sett någon så stolt och full med lycka som just då när vi träffades på ICA.

Vila i frid, och vi kommer att ses igen, det känner jag i mitt hjärta.

Nu sitter du där upp högt upp i det blå och ser ner på oss vanliga grå

Nu ska jag hjälpa till så att våren kommer på plats.

Av Carina Ikonen Nilsson

den 11 februari 2013

i Malix

Vill bara tipsa om ett företag jag hittat på nätet. Tror jag letar upp alla dessa olika former av att göra om för att jag behöver förändring. Gardiner, cialis tyger är ju ett sätt att kunna göra om. Färger ibland blir det enkelt och med lite tyger och färg kan man komma långt. Den här sidan hittade jag till, vilket ger mig möjlighet att göra om, utan att lägga ner allt för mycket energi på själva tillredandet. För det är ju färdigsydda gardiner, så det bara är att hänga upp. Nu behöver vi lite färg och vi behöver hjälpa våren att komma igång på riktigt för nu längtar i alla fall jag. jag tänker ta hjälp av Detta företag i alla fall med just gardiner och lite smått o gott det där lilla lull lullandet.

Bemötande och förhållningsätt? Hur är det i skolan?

Av Carina Ikonen Nilsson

den 6 februari 2013

i Skola

Ibland blir jag förundrad när min dotter kommer hem från skolan. När hon berättar att en av lärarna får elever att gråta. Har man inte hittat till fel arbete, om det är så att man har ett arbetssätt och det flertalet gånger går leder till att elever gråter, på grund av mitt förhållningsätt som lärare?

Kommentarer som att men det har ska ni kunna, men kan du inte ens det? Så blir jag förundrad, över förhållningsätt läraren har. Eller är det så att man som lärare är utan förhållningsätt? Är det så att jag som lärare får bemöta elever som jag vill?

Min dotter ligger efter i engelska, hon måste läsa in. Hennes tankar nu in för valet av kurs, har blivit: men får jag den läraren, så vill jag inte. Läget känns lite ohållbart. Känns lite som att min dotters möjlighet till utbildning lär falla pga. av en lärare.

Jag tänker att lärare på gymnasienivå är väldigt viktiga! Det bör vara så att lärare i den nivå, borde ha andra synsätt, än lärare på lägre nivåer. Det är deras jobb att lära ut, motivera och hitta lösningar på svårigheter, inom de ämnen de utbildar i. Lärare i engelska språket på den nivån, borde vara entusiastiska och motiverande, stärkande. Inte kränkande och löjlig göra eleverna. Min dotter berättar att läraren, har fått en av hennes klasskompisar att gråta flera gånger. Själv är hon mest förbannad på läraren, som inte förklarar så att hon förstår. Utan bara rabblar upp samma sak hon så innan.

Nu är jag inte lärare, har inte den kompetensen. Men jag förstår inte. Hur svårt det kan vara? Om jag i det vanliga livet så här utanför skolan ska förklara en sak , och den jag förklarar till inte förstår. Så tänker jag inte att människan är dum i huvudet och inte riktigt klok.

Utan mera så att jag tänker att jag har inte förklarat tydligt nog, att det liksom ligger hos mig som faktiskt förstår och det är mitt ansvar att förklara så att den andra ska förstå. Jag måste då försöka vinkla det jag vill säga eller lära ut på ett annat sätt, så att den andra som jag förklarar till förstår det jag vill säga.

Så får jag göra i mitt jobb, ibland kan det faktiskt vara så att jag får förklara både två och tre gånger till och med fem sex gånger och bland i flera veckor. Skulle jag fem, sex gånger i flera veckor i rad då stå och förklara med samma ord och samma ramsor, så blir det ju inte någon utveckling vare sig för mig eller den jag förklarar till.

Utan det måste till andra stigar, nya stigar som ska till för att det ska bli tydligt. Jag tänker till och med att till målet kan det ju även bli så att jag själv får insyn i mig, ser att det jag vill få fram är helt fel. Då måste jag våga vara så mycket i mig själv, att jag inte förlöjligar den jag vill handleda utan vara helt ärlig och berätta att det är helt och hållet mitt ansvar. Jag har visat fel, lärt fel och så här kan vi göra istället.

När jag hör min dotter berätta så gör det mig ont, vuxna människor som ska leda nästan vuxna människor måste motivera, stärka och gör om göra om tills det blir rätt. Inte göra sig löjlig för att eleven inte förstår. Eller säga men det här ska du kunna. Hade det varit så, att det var något som man skulle kunna, kanske man inte hade gått i den skolan för att lära sig. Dom är ju där för att lära sig.

Inte för att dom kan…..

Som lärare ska du väl sprida ljus och hitta till glädje så att elever vågar tro på att dom kan lära sig?

Solen är här Snart! Längtar? Ja det gör jag!!!

Av Carina Ikonen Nilsson

den 5 februari 2013

i Malix

Nu är det snart igen vår, online Jag längtar så det nästan gör ont i kroppen. Det nästan blir som när man var liten, ed när jag bara tänker på våren som sakta men säkert smyger sig hit. Förväntningar, flyttar in längtan till sjön en tidig morgon med hunden och en kopp kaffe.

Längtan till att smyga ut tidigt en morgon med datorn i knät på altanen med en kopp nybryggt kaffe. Jag datorn och kaffet i stunden fåglar och solen som sakta smyger sig över hustaket för att sedan bränna min hud.

Just så gick tankarna idag, när det sedan slog mig att aj aj aj solen ja, jo den älskar jag. Men solen gör också att vi inte kan se på tv när vi vill. Eller bränner mycket när man varit ute i den hela dagen, då kan det behövas skugga. Solen ja jo den formligen älskar jag, men inte när den lyser in i datorskärmen när jag skriver. Då vill jag ha möjlighet att stänga den ute.

Idag nördade jag fram till en sidan som nu ska utforskas på riktigt. För just persienner och kanske markis är något som vi behöver införskaffa, inom det närmaste. Och varför inte då via datorn, det är ju där jag undersöker, läser och nördar fram sånt som jag har intresse för, i stunden.

Hur gjorde vi innan datorns tid? Hur fick vi till inköp då.

Just nu är inte det en fråga som jag tänker svara på, för jag blev så exalterad när jag hittade till markiser och persienn paradiset via min dator.

Persienner online är paradiset som jag hittade till tydligen kan man beställa hem färgprover och sedan är det bara att shoppa runt.

Fast det är klart Maken ja, maken kanske vill vara med när vi beställer. Ja just det maken kanske vill ha ett hörn med i inköpen, och se hur själva jobbet med att få de på plats blir till.

Japp det inser jag att han vill. Jag beställer gärna, sen är det liksom mera makens jobb att få sakerna på plats och få det till att funka på så sätt det ska funka. För om jag gör det, så blir det på mitt sätt och då är det inte helt säkert att det blir på det sätt det ska vara.

Aj aj min impulsivitet får vänta tills i eftermiddag när maken kommer hem. Ja så är det ibland. Ibland får man vänta även om man inte vill.

Jag kom just på hur jag ska slippa vänta för det gick tydligen att beställa hem gratis prover och det måste man ju bara ha innan. I alla fall måste jag det.

Lev idag just nu är det lite surfa runt på persienner online som gäller för mig ………