Vill önska alla en god fortsättning på den Glada Påsken. I går hade vi De små barnen här hemma. Några påskägg köpte vi inte, sovaldi vi har i och för sig köpt för någon månad sedan då fick dom var sitt. Kian gubben fick ett med bilar tema då han varit helt såld på filmerna om bilar. Dessan sessan fick ett med Hello Kitty tema då.
Vi hade tänkt ge dom ett i går med men tur att vi inte gjorde för dom hade redan fått massvis av godisar. I stället så hade vi ägg målning, tadalafil de båda barnen var väldigt kreativa och målade med stor entusiasm. Jag och maken har ju fått förmånen att agera som ställföreträdande far föräldrar till de små barnen.
I går gjorde det ont när dom små änglarna var här, när jag kom på att de aldrig någonsin kommer att få träffa och lära känna deras far när han var som bäst. Av någon konstig anledning pratade Kian helt plötsligt om pappa, vilket han aldrig innan gjort. Inte så att det var några långa utlägg om hans far utan det blev ordet pappa. Just i stunden blev jag helt kall i hjärtat, kände hur tårarna började bränna bakom ögonlocken. Jag var tvungen att blinka till några gånger för att inte bli ledsen. Efter några upprepningar av ordet pappa så blev pappa helt plötsligt bappa och buppa istället.
Lillpojken vet ju inte inte egentligen hur eller vem han pappa var, dom hade ju bara kontakt fram till Kian var en så där 7 eller 8 månader. Igår gjorde ont, barnen kommer aldrig få lära känna den fina pappa dom hade, samtidigt är dom även förskonade från sin pappa när han är full med droger. Dom kommer slippa alla besvikelser, dom kommer aldrig heller få se hur dom varmaste ögonen förvandlats till ögon av stål dom saknar alla kärleksfulla ömsinta känslor som bodde i ögonen då han var ren.
Det gör ont, det gjorde ont men sorgen har ändrat form, tårarna har byts ut till tacksamhet över att jag fått lära känna. Massvis med tacksamhet över att jag idag får ha barnens mamma och barnen kvar.
Det två små underbara små klimparna som alltid är så glada när dom är här.
Hur känns det i magen nu då? Den frågan har jag ställt mig under morgonen. Hur känns det i magen nu, pharmacy då efter det där samtalet som tog en hel vecka för Stöd och resurs att ringa? Hur det känns? Jo det känns i alla fall. I går ringde han som skulle ringa oss. Han som enligt LSS handläggares uppgifter redan hade ringt. För det hade handläggaren fått till sig från gruppchefens chef.
Därför blev det min fråga till han som ringde. Min fråga blev hur det kommer sig att Lss handläggaren berättar för mig att Ni redan ringt oss, advice och pratat ut om helgen?
Svaret jag fick var att det måste blivit ett missförstånd. Han menade nog samtalen som vi hade då själva händelsen utspelade sig. Jag kan inte säga något om det är rätt eller fel, för det kan ju så vara. Att handläggaren har missförstått.
Efter missförståndet så sa han till mig att han hade tänkt att ringa, med hade inte tyckt det var så viktigt. Även här finns det inget rätt eller fel, och visst jag kan tänka mig att han visst hade tänkt att ringa. Men där ligger inte viktigheten, för viktigheten i sammanhanget för mig, är Han tyckte inte det var så viktigt…….
Det var det heller inte, inte för honom. Men det handlar om människor han har hand om, barn som har funktionsnedsättningar, vi föräldrar överlåter våra barn till honom och den verksamheten som han jobbar i. Han bedömer viktigheter som handlar om mitt barn. För mig är allt viktigt när det handlar om mina barn, allt som har med dom att göra, är viktigt för mig. Jag känner att han har inte dom befogenheter att bedöma, vad som är viktigt eller inte viktigt för mig och mina barn. Han berättade att situationen hade blivit hotfull den där helgen, om det fick vi inget ord om då det hände.
Nej känslan efter samtalet som gruppchefen tog sig tid att ringa till oss igår. Ger mig en illa smak i munnen och en klump i magen. Tankarna som flyttade in i mig efter samtalet, är som ett garnnystan som inte vill trasslas ut, sånt där med omöjliga knutar ni vet.
Även om han sa till mig att dom ville fortsätta jobba med vår son, så fick jag uppfattningen om att så nog inte är fallet. För vi ska minsann veta att dom gör sitt bästa, det finns dom föräldrar som är tacksamma för om deras son vill vara där bara en dag. Det finns dom föräldrar som är glada om deras son vill vara där bara en natt.
Jag förstår inte resonemanget som han förde. Jag förstår inte varför jag inte förstår vad han säger. Jag förstår inte varför jag nu känner att vi kom ingenstans, mera än att det i mig bor ännu mera tvivel. Är det verkligen så att jag ska vara en tacksam förälder, för att dom mot betalning en helg i månaden ska se till att vår son tycker det är kul och roligt på kortis?
Är det verkligen så att jag ska sitta här helgen sonen är på kortis, med en klump i magen och vara tacksam? Om sonen är där bara en dag eller två? Är det så kortis verksamheten tänker? Att föräldrarna ska banne mig vara tacksamma över att vi tar hand om deras barn?
Jag trodde i min villfarelse att kortis var till för att locka ut barnen på äventyr där dom slipper tjatet från föräldrarna och gör roliga saker med andra. Jag inbillade mig att dom gör det jobb dom gör, för att dom tycker om sitt arbete,och för dom är duktiga på att ha hand om barn som har olika svårigheter.
Jag trodde i min villfarelse att kortisverksamheter, var till för att ge barnen och föräldrarna ett andrum i det dagliga annars ganska krävande vardag. Att barnen skulle få lite semester från sina allt för tjatande föräldrar. Att föräldrarna den helgen ska kunna koppla av och göra saker för sin relation, och för de andra barnen som annars inte hinns med.
Men jag har tydligen haft helt fel uppfattning, jag har tydligen varit i det blå. För jag ska sitta här och vara tacksam…. tacksam för att det tog tre timmar innan kortis ringde och sa att vår son ville åka hem.
Jag kommer antagligen från en annan planet.
Kastas tillbaka till tiden då jag arbetade som behandlingsassistent på ett ungdomshem. Tror inte jag en enda gång sagt åt någon förälder, att denna ska vara tacksam över att vi tar hand om ditt barn. Även på ungdomshem handlar arbetet med ungdomar om att motivera, plocka fram deras tillgångar och se dom för den som den är.
Hjälpa den unge att hitta strategier, sätta gränser utifrån den unges förmåga, se den unge och lyfta fram det som är bra, hjälpa till att locka fram det som är tillgångar. Stötta föräldrar och hjälpa familjen att stödja den unge. Inte en enda gång vad jag kan minnas har jag någonsin hört någon eller själv sagt till en förälder, att denne ska vara tacksam…..
Det är min förbannade skyldighet att göra mitt jobb. Nu säger jag inte att det är lätt att jobba med människor, alla är unika. Men har jag det som mitt jobb,så ska fan inte dom jag hjälper springa runt och vara tacksamma, för att jag får betalt för att göra mitt jobb!
I från kortis alltså, diagnosis reflektioner och sånt kommer senare. För nu behöver jag sortera och få det rätt i mina tankar. Just nu känns det mest som att vi ska vara tacksamma och glada över den tid som det har funkat men, order det kan vara en fel tolkning av mig, ailment jag gjort av samtalet.
Något som kom till mig i stunden blir att Min son valde inte att ha sina funktionsnedsättningar och vi måste inse att vi aldrig kan göra om Honom. Vi kan bara försöka göra miljön han befinner sig i så bra som möjligt.
När vi misslyckas så har vi aldrig gjort tillräckligt.
Då förklarade han att Stöd och Resurs ville fortsätta att arbeta med vår son. Dom skulle se Över sina regler och hade kommit med ursäkten att det hade varit stor personal omsättning en tid.
Jag frågade handläggaren om det nu var så att dom ville fortsätta arbeta för oss, buy cialis hur kommer det då sig att ingen har ringt till oss i från Stöd och resurs?
Hans svar förundrar mig för enligt verksamhetsledare har redan grupp chefen varit i kontakt med oss. Det är i och för sig sant, seek han har varit i kontakt med oss men det vara bara för att berätta för oss att vår son ville åka hem. Det var det samtalet som gjorde att vi reagerade. Det var det samtalet som liksom blev det stora fiaskot. Sedan efter det samtalet ringde vi upp och frågade hur det gick om vår son ville stanna kvar sedan ett samtal till där dom berättade att de kör hem vår son runt tio på kvällen.
Efter det samtalet så har det varit tyst från Stöd och Resurs. Inte en signal har vart på vår telefon. Ingen förklaring, generic inte en ursäkt eller tankar framåt.
Känner att förtroendet sviktar, det hänger på en skör tråd. Att ljuga om att ha ringt samtal för arbetet framåt är dumt. Att ljuga är inte bra någonstans, det gör verkligen ingen nytta.
Och när vi pratar ljug och sånt så krockar det i mig för jag har ju så mycket ärlighetsgener i mig som sätter upp hinder barriärer när det handlar om ljug. Jag är ju så brutalt ärlig det bara blir så och när jag är det så tänkte jag inte på det. Nej att ljuga är det minst professionella dom kunde göra, tänker jag Det funkar inte hos mig.
En lögn är en lögn oavsett hur vit den än är.
Tänker bilden ska lysa upp lite så glömmer jag lögnen….
Käraste vännen ringde mig, pharmacy då blir jag alltid glad. Hon på något konstigt sätt kvittar fram sina budskap. Idag lyckades hon med något som hon inte lyckats med under många år. Hon lyckades mig att inse att jag har ett namn. Att det namnet inte är Malix. Vilket är ett namn som jag annars tycker om.
Vi pratar kanske inte så ofta som vanliga vänner gör, shop eller som vänner gör. Men vi pratar på vårt vis, så som vi gör på vårt vänskaps-vis. Redan första gången jag såg henne föreläsa tyckte jag om henne, där hon gick och visade på sånt som lika gärna kunde vart min dotter. Olika strumpor på fötterna. Där är jag och Jenny olika, för jag är så noga att jag måste ha vänsterstrumpan på vänsterfoten. Men nu skriver jag om sånt jag inte skulle skriva om.
Nej jag tänker att alla, oavsett om du har a eller ö i dina tillgångar. Smarta små tips som får vardagen att bli enklare, är till för alla.
Du behöver inte ha ADHD för att behöva förutsättningar Förutsättningar det behöver vi alla. Därför tänker jag att klipska klipp kan vara bra att titta till ibland. Pennan som hon visade för ett tag sedan är grym. jag har en hemma och en som jag har på jobbet. Den underlättar massvis för mig, Det blir så mycket enklare för mig när det är möten.
Sedan kan ju det vara så att jag har mera nytta av det än någon som inte har mina små kryddigheter.
Inget samtal här som är något att komma med. Nej Kortis har inte ringt oss. Företaget som vi har använt oss av är ett privat bolag. Tycker det är konstigt att dom inte ser till att jag är nöjd som kund. Det är ju vi kunder som är deras kunder, for sale slutar vi upp med att använda oss av tjänsten så tjänar dom inga pengar.
Kan det vara så att dom har så många kunder, så dom behöver inte bry sig om vissa kunder? Är det så att dom tänker, mister du en finns det tusen åter? Dom arbetar med människor, men vet inte hur man bemöter kunderna som har anlitat dom. Hur tänker dom? Vad står deras tystnad för? Tiger dom och samtycker med mina uppfattningar. Antagligen gör dom det. Antagligen sitter dom nu och slår sina kloka huvuden ihop och försöker hitta en lösning.
Den lösningen verkar vara svår. För mig är det hur enkelt som helst egentligen.
Den enkla lösningen är att dom ringer upp, bokar in ett möte och har med sig den riktiga historian. Ett öppet hjärta och rena tankar, om att det är dumt att lägga synden på den lilla pojken. Det är dumt att inte se sina egna brister. Det är dumt att komma med förklaringar bortanför lösningen.
Att rätt och slätt säga att; Jo, det är vi som är vuxna och vi har brustit i vårt uppdrag. Hur går vi vidare, vad gör vi för att undvika dessa fallgropar i framtiden.
För oss är det lika viktigt som för er att er son trivs och vill komma till oss. Ni ska känna er trygga med att er son är hos oss.
Den enkla lösningen verkar inte Detta företag ha. Dom gör det enkla svårt.
Att lösa konflikter blir mycket svårare när man måste leta syndabockar, och då man försöker gömma undan sina egna fel. Det är svårt och blir svårt när man inte vågar se sitt egna agerande.
I dotterns rum låter dunk, stomach dunk volymen är hög och två flickor sjunger för fulla muggar. Här sitter jag och försöker skriva. Men jag är bra på att stänga av, sovaldi när jag gör sådant som jag tycker är roligt. Jag vet jag är bara lat och visst du har helt rätt, cure visst kan jag om jag bara vill. Jag är bara lat, slapp och ointresserad. Jag kan ju när jag vill, och igår kunde jag ju. Jo, det är sådant som jag är uppvuxen med. Just dom där kommentarerna kan jag utan och innan, nästan eller ta bort nästan, som ett rinnande vatten. Precis som man ska kunna gånger tabellen mitt i natten, kan jag fraserna. Jag har ju övat så länge på just att svälja ner dom där omdömena. Ta till mig det, göra det till min sanning. Förr, va just alla dom kommentarerna, min sanning. Jag trodde på det fullt ut. Till och med så att jag kunde säga dom till mig själv ibland. Då hade jag också dyslexi i stora mått, det har jag fortfarande men då när jag hade det på riktigt trodde jag att det var mitt fel. Att jag var dum, korkad och bara behövde ta mig i kragen på riktigt, för en gång skull. Senare gick jag på utvecklingssamtal i skolan, när mina barn var mindre. Då var det dom som kunde, om dom ville, bara behövde skärpa till sig och i går kunde han. Om han bara kunde sitta still och koncentrera sig, så hade det funkat, fick jag till mig. Då gick jag hem och skämdes över att jag var så värdelös, att jag inte ens kunde göra så mina barn kunde skärpa till sig. Ännu senare när jag tänkte vidare och försökte med alla medel att hjälpa sonen.
Så insåg jag att han har egenskaper som han fått i rakt nedstigande led från mig. Jag hade smittat av mig med min lathet, och min slappa krage. Då blev jag förbannad, skrek, skällde och gormade. Sedan gick jag hem och grät, var rädd för hur sonen skulle ha det i sin skola dagen efter. Idag vet jag att historian, som jag upplevt är en historia. Där jag och många runt mig bodde i Okunskap i massor. Idag vet jag att historian upprepar sig för många andra. Idag sträcker jag på ryggen, ser rakt fram och berättar för människor som inte förstår att det är för att det tillhör mina mindre bra tillgångar. Att när du ser mig sitta framför ett papper som jag inte förstår, inte orkar läsa igenom, är i mina otillgångar och har fel förutsättningar för att lyckas. För jag behöver lugn och ro, egen vrå och gärna ett program som läser upp det som ska läsas. Idag vet jag att jag duger, trotts min lilla kantighet. Idag vet jag att jag är en tillgång, idag vet jag att jag har rätt till acceptans. Idag vet jag, att jag duger precis så som jag är. Och att när andra upplever mig som jobbig, dum, lite lat. Så säger det mera om dom, än om mig. Dvs att dom väljer att se mig i mina mindre bra sidor, kanske för att dom själva är rädda för att visa och se sig själva i sina bra sidor. Att dom liksom blir bättre av att göra mig sämre. Vem är du vilka sidor ser du i dig själv, i andra? Lev idag just nu, så är det kvällen och natten ska återigen ge mig sömn. Om jag nu har en sådan där natt som jag kan sova i. Vilket är en annan otillgång i mig. För att sova är en konstform, som jag har lite svårare att lära mig.
Vi skulle behöva sol i yrvädret, cheap men just nu skymtas den inte. Så vi får skapa våra egna solar inom oss. Jag ritade en på mobilen det fick duga för idag, Blir glad av det gula i bilden. Nu är det inte själva utförandet, själva ritandet som är viktigt utan lite gladhetsbubblor jag vill sprida.
Vi får själva lysa som små solar idag så lyser det upp i yrsnön.
Varma strålande leenden är nästan lika varm som solen själv eller jag har fel värmer lika bra som solen själv. Lev idag just nu för i går är sånt vi lärt oss av som vi har nytta av idag, imorgon är kunskap vi inte har idag.
Men är det sådant som vi vanliga dödliga ska lära ut till professionen?
Inget samtal från stöd och resurs om helgens misslyckande och ingen diskussion för den delen heller har hamnat hos oss. Vilket jag tycker är tråkigt. jag tänker att dom borde kosta på sig detta för att reda ut det som ska redas ut.
Hade det varit jag i min yrkes roll, patient som skulle gjort samtalet och bokat tiden. Så hade det redan varit gjort. För jag hade ringt upp min chef redan i helgen, buy cialis redan innan jag hade ringt det ödesdigra samtalet hem till föräldrarna. Så hade min chef fått ett mail eller samtal om hur jag eller vad jag ska göra.
Efter chef -samtalet så hade jag sedan ringt upp familjen det handlade om för att boka möte så att vi snabbt kommer i kontakt och reder ut det som ska redas ut. Men här är det tyst. Här har inget samtal ringts trotts att personalen som lämnade vår son på kvällen, sa att vi får höras telefonledes.
I minnet seglar det förbi små korta minnen om tiden som varit, små ord som nu sätts i en kedja. Som bildar en bild i ett pussel som jag inte innan behövt lägga eller pussla. Nu gillar jag pussel men just det här pusslet vill jag inte lägga. Det är ett pussel som inte borde läggas och inte läggas av mig.
Min make berättade att han nästa sig för pannan av en kommentar som Personalen sagt:
– Det var verkligen bra Tommy att du sa det där till mig, det fick mig att tänka.
Det maken hade sagt var att det är ju inte så att bara för vår son är 16 år gammal är 16 år fullt ut. Även om sexton åriga pojkar gillar hemska filmer så gör inte våran son det han är mera som en tio åring och gillar tecknade serier.
Just nu gör det mig förundrad, det gör mera än så i mig. För Dom pratar om att dom har kunskaper och kan och vet och gör. Just det med ålder är något som dom borde veta utan påminnelser av oss. För det är ju mera förekommande att barn med lite kryddigheter av NPF är oftast inte i fas med sin ålder.
Är det sådana saker vi behöver lära personalen så blir jag lite mera än rädd. Att vi tillsammans kan lära av varandra trodde jag var mera strategier om hur vi får det att funka inte basal kunskap.
Nej nu ska jag sluta skriva och göra mig frukost, vänta på samtal. Frågan är hur länge vi får vänta.
Det står skrivet i framtiden.
Lev idag just nu är det långt till nästa kortis helg och just nu känns det mera än gott i magen.
Lite vitaminer ska nog göra susen idag med, så det får bli nypressad Apelsin i glas till frukost idag med.
Har just haft samtal med Lss handläggaren om kortis helgen. Känns bra, find det kändes som han lyssnade. Samtidigt ser jag hinder eftersom vi bor så avsides. Hade vi bott närmare GBG så hade det varit annorlunda, online flera alternativ och lättare att hitta andra ställen.
Just nu när jag pratade med min make, buy cialis så berättade han att kanske är detta som hände ett steg i en strategi, kortis stävan att få mera pengar för vår son. Vilket redan har varit på tapeten då vi hade möte för ett tag sedan, redan då frågade dom om de kunde få mera ersättning då vår son var Såå jobbig.
Bara den frågan säger mig att dom är mindre proffsiga, sitta och diskutera pengar när vi anhöriga är med. Nej vi får leta andra alternativ eller så får dom sträcka upp sig några meter.
