Tacksamheter bor i stunden.

Ibland får jag ta del av en annans människas liv, health ibland ramlar det ner mail i min mailkorg där namnen inte är sådana som jag känner.  Ofta är det människor som kämpar i sin vardag, cialis inte är det så mycket som handlar om kämpande med barnen utan mera allt runt omkring. Hur dom får kämpa med skolan, hur de försöker med alla medel få till hjälp i skolan så att deras barn ska få en ärlig chans.  Nu berättas det kanske inte bara tråkigheter och kämpigheter utan en del guldkorn blir det ibland att läsa om också.

Ett guldkorn som jag tänkte dela med mig av här. Är av en mamma som hade fått en klapp på sin axel av sin sons kamrat som hade sagt: När man går till dig så kan man minsann lita på att du tar tag i saker. Då vet man att det händer något som är bra. Kanske är det så att föräldrar som har barn med olika tillgångar inom NPF faktiskt är  Lite prat och mycket verkstad.  Att vi på något sätt måste göra för  att det ska hända. Jag hoppas just denna mamma kommer ha med sig sonens kamrats ord i livet. Stora ord tycker jag.

Just de här mailen gör mig varm inuti. Känner så mycket tacksamhet när jag får sådana mail. Tänk att människor liksom skriver till mig och delar med sig av sin vardag.  Det blir stort för mig.

Jag tror och känner att föräldrar till barn med NPF måste sträcka på sig, ni är starka inte nog med att vi uppfostrar våra barn  genom snårigheter och impulsiviteten, vi måste inte så o-ofta även slåss för att våra barn ska bli bemötta med respekt för det som är dom.  Många av oss måste kämpa med saker som för andra är självklarheter.  Ofta handlar det om bemötande och attityder, fördomar och andra människors uppfattningar om hur livet ska vara. Jag tror inte att livet ska vara på ett sätt utan lika många sandkorn som det finns  i öknen lika många sätt finns det att leva sitt liv.  Inget av dem är rätt eller fel.  Det som är rätt för mig behöver inte vara rätt för någon annan.