Ja då är Nickelback ett minne blott, rx takten har tonat ner och nu är det bara små sådana där minnesbilder som flimrar förbi i mig. Va dom bra? Nu gillar jag Nickelback och gillar takten, ask men live? Jag måste nog erkänna att jag är lite besviken kanske har det inte med dom att göra. Utan kanske har det med platsen som vi satt på. Jag vet faktiskt inte men nått liveband tycker inte jag riktigt att dom va. Jag vill ha mera show, seek mera tryck och mera. Jo, jag gillar ju mer. Jag vill ha mer. Tycker de va lite slätstrukna även om det var bra så vill jag ha mer.
Förbandet Skillet blev jag imponerade av riktigt bra faktiskt, även om ljudet kanske inte var det bästa så var det tungt, ett hejdundrande ösa på tjejen som spelade fiol. Sångaren röst var mera än bra lite av tyngd. Skulle de komma till Sverige igen så skulle jag vilja se dom. För tyvärr så hade jag tankar innan att förband är förband och dom är mindre bra. Där bedrog jag mig. För när vi kom dit hade de börjat spela och då insåg jag att ojdå här har jag missat något.
Idag har det varit en fullspäckad dag på en trappa upp. Mycket lärorik och mycket som jag kan hålla med om. Men en sak har jag svårt för att köpa, det är något som stider så mycket emot det jag tror på. För i mig handlar livet om val, att jag som person alltid har ett val. Beroende är en sjukdom jo visst är det så alltid där håller jag till fullo med, men jag ser att man har ett val. Även då jag inte väljer så har jag ett val. Sedan är det inte så att jag som missbrukare från början valde att hamna på utkanten, nej det är inte så jag ser det. För det tror jag inte någon väljer.
Men någonstans där i början så fanns det olika vägskäl som du kunde stannat upp och valt men då inte haft förmågan eller förstått att du kunde välja. Kanske är det så att människor runt omkring dig gjort det enkelt för dig att fortsätta, även om de runt omkring inte förstått att de gjort det enkelt. Man liksom möjliggör fortsatt bruk som anhörig. Detta genom att ta konsekvenser för det som brukar. Det var även något som var det stora röda tråden i dagens föreläsning. Man gör saker av kärlek till den som är beroende. Kanske betalar saker för den som är beroende, för att han eller hon ska slippa konsekvenser. Åker runt och letar, fixar donar för att man tror att det är något som kan göra att han/hon slutar. Jag kan ärligt säga att det är förbannat enkelt att säga som professionell att gör inte, ställ krav och säg nej, underlätta inte. Det är enkelt i teorin, men i verkliga livet är det en helt annan sak. Det gör ont att säga nej. Men ibland gör livet ont, och inte är det så att bara för att jag ska slippa ha ont smiter undan och hjälper den som brukar. inte ska han/hon springa där ute. När man inte vet om han hon lever imorgon. Jag vet att det gör det, för oj vad mycket oro jag haft för några som jag känner. Jag vet och jag vet att det gör ont när man ringer polisen och berättar var någon befinner sig. Jag vet för jag har gjort.
Samtidigt så är jag inte helt säker på om jag skulle ha hjärta till det, om det handlade om min son. För på något sätt hade jag nog skrivit om kunskapen i mitt huvud, vägra se det jag ser annars. Ändå är det mera kärleksfullt att faktiskt göra det. Att ringa polisen eller att inte betala personens skulder, åka och hämta köra och allt vad det nu kan vara.
Men när det handlar om ens egna barn, i alla fall till en början i nybörjarstadiet så gör man inte. Då tror man att mirakel ska ske och bara väntar på dagen då son/dotter kommer hem och säger nej men nu har jag slutat med de där dumheterna. Vilket om det handlar om beroende är något som inte kommer att ske.
Nej nu går ögonen ihop på mig, vet inte om jag fått fram det som jag ville få fram eller om jag bara svamlat nu.
Men ha en fin kväll, lev nu just idag igår finns inte och imorgon är i morgon det nu som vi ska ta hand om då 🙂
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.